Jag vet att ni är många som följer mig på Instagram och redan sett det här, men för att det är så viktigt lägger jag det här också.

Sprid om ni vill, det verkar på allvar vara så att föräldrar är lite … eljest…för att säga det snällt.

Och fast jag tjatat hela barnens uppväxt är de lik förbannat lite väl våghalsiga. För de fattar inte bättre. De har inte stått där i strandkanten och spejat efter ett barn man tappat ur sikte med växande panik. De har definitivt inte sett en drunkningsolycka IRL, tack och lov, och de har inte sett hur livet kan förändras även om man överlever. Jag har en gång i tiden vårdat ett barn som tränade simning på hög nivå, där något hände under vattnet i poolen under en träning. Trots snabbt ingripande blev det omfattande syrebrist med påföljande livslånga, allvarliga, skador. Vatten är skitkul, och totalt hänsynslöst.

Den här mamman hade många barn, och kanske kände hon sig duktig över att ha tagit dem till stranden, hon litade antagligen på att den största flickan skulle hjälpa henne. Flickan var grym! Absolut ingen skugga ska falla på henne för hon gjorde sitt jobb utmärkt. Jag har också litat på hjälp från mina större barn, det i sig är det inget fel i tycker jag. I en familj hjälps man åt.

Men, därifrån till att släppa iväg en liten icke simkunnig ut i en sjö, med enbart syskon som inte ens är tonåringar, det är bara vårdslöst. När jag varit ensam på stranden har jag haft de minsta inom en armslängd avstånd, och ögonen på de större, och ingen har fått ge sig ut på djupt vatten innan de är ordentligt simkunniga. Att simma ut till flytbryggor har det inte varit tal om om vi inte varit två vuxna. Inte för att det skulle hjälpa om olyckan inträffar, men då har iaf en kunnat simma med, och en passat de mindre på stranden.

Man kan aldrig skydda sig fullt ut, för olyckor händer ändå, och det går snabbt. Men man kan göra allt i sin makt för att förhindra dem. Man kan aldrig lita på att andra ska ha ansvaret över ens ungar, eller ingripa om de ser något. De flesta på en strand har fullt fokus på sina egna anhöriga. Man kan ALDRIG lita på flythjälpmedel även om de är godkända på något vis. Det är sällan jag ser barn bada i riktiga flytvästar, som vänder barnet om det hamnar under vatten, och det hade inte den här lilla heller. Hon hade dock en rätt bra variant, det ska jag villigt säga, men det räcker ändå inte.

Den här mamman satt avsides på stranden, bakom vass, perfekt för hennes bebis med lite skugga, fattar det, men svårt att ha koll utan att lämna filten. Hon hade kanske stått i vattenbrynet hela dagen och det här var sista rycket för dagen, det vet ju inte jag, kanske hade hon spejat och haft tvärkoll. Men när vi såg henne kom hon från bakom vassen, där hon inte kunde se sina flickor. Det räcker, en enda liten sekund räcker för att något ska hända. Man syns inte om man hamnar under vattnet i en sjö, det räcker med några decimeter för att vattnet ska dölja vad som finns där under, vissa sjöar har ju magiskt klart vatten, men de flesta inte, och en sjö är mörk.

Jag vill inte skamma en mamma. Jag vill tro att de flesta gör sitt yttersta för sina barn. Men varför gör man så här? Varför chansar man med en potentiellt dödlig utgång? Det låter ju absurt och rätt elakt när man säger det, men det är ju dessvärre sant. Det har varit så många drunkningsolyckor i år, både vuxna och barn. Varför tror man att det inte kan hända just en själv?

Man överskattar sin förmåga i vattnet, det är sen gammalt. Det finns en anledning att man bör ta Simborgarmärket en gång per år, för simning är en färskvara. Även om man är vältränad innebär inte det att man orkar simma, eller att man inte drabbas av panik. Man måste ha vana. De flesta går ju inte och simmar en gång i veckan året om, utan de flesta av oss hoppar i en sjö när det blir sommar, och förutsätter att man simmar bra, för det gjorde man ju sist. Men det är svinjobbigt ju! Helt andra muskler som jobbar, jag har träningsvärk på helt andra ställen efter några dagar på stranden:D

Det jag vill säga med det här, det är att VAR FÖRSIKTIGA.

Se till att aldrig bada ensam. Ha en badkompis som har koll på dig, och du på den. Är man ett gäng är det lätt att någon tappas bort. Man ska ha tvärkoll på en enda och övergripande koll på alla. Chansa aldrig. Ge aldrig efter för ungarnas tjat, för händer något kommer du aldrig kunna förlåta dig själv. Samma med att ge ansvaret till syskon, hur ska de någonsin kunna förlåta sig själva om något händer? Det vill man inte lägga på sina barn!

Simma och bada med förstånd, för det är kul som sjutton. Men tänk efter före:)