Igår var det söndag, och jag har varit som en zombie hela helgen. Kanske för mycket att göra, kanske för lite träning, kanske för mycket tjafs med kids, eller så var det en liten förkylning som försökte sig på nåt. Men igår var det som det skulle igen 🙂

Jag la ut ett samarbete på instagram, kolla där ni som vill ha rabatt på VästerbottensSåpa:) och det var dagens jobb, som ju allt var förberett för sen innan. Så när syrran messade och frågade vi skulle ta en tur i svampskogen så var jag inte sen att säga ja.

Jag är värdelös på att hitta svamp, jag måste liksom få dem utpekade för mig, sen kanske jag kan hitta på egen hand:)

Vanliga gula kantareller ser jag ju, fast det krävs typ att jag ramlar in i ett hav av dem för att jag verkligen ska notera:) De här höstkantarellerna däremot… de gör det ju inte direkt enkelt för en.

Dels gömmer de sig, dels ser de ut lite hur som helst och sa jag att de gömmer sig?

Först hittade vi inga. Sen två. Sen tio. Sen inga. Men vafan. Och sen rasslade det till och vi hittade massor, men de var rätt små.

Men, är de små får man ta två, det är sen gammalt:) Och det borde ju vara som med annat, kalv är finare än ko, och kyckling finare än höna;) Alltså borde små kantareller vara mer delikatessiga:)

Det blev tre kilo.

Jag har ju sett hur folk plockat superfina, superstora och superlånga, och riktigt där är vi ju inte, men tre kilo är ändå halva köksbordet när man ska torka:) Det tänker jag inte göra iofs utan det ska bli paj och soppa:)

Syrran klev rakt på två muterade gula kantareller, kolla foten:)

Nä okej, det syns inte så bra, men den var brutal. Sen helt plötsligt stod det femton gula i givakt på ett ställe, men inte en enda till.

Blåbären var inget man skojade bort heller!

Så många! Jag har dock plockat färdigt för i år, mina frysar är fulla:) Men kanske kan man plocka så det håller sig i kylen. De är fortfarande fina och goda, men lite sköra i skalet så inget man kan plocka i hinkar utan mer i ett lager:)

Att gå i skogen är något av det mysigaste som finns ju. Jag trivs där, det är rogivande och stärkande, man kan antingen bara lyssna på naturen, eller på ljudbok, eller om syrran är med-babbla massa skit:) Nu var det inte så blött vilket är skönt så man slipper bli kall och frysa om fötterna. En bonus med att gå på ojämn terräng är ju att både kropp och knopp får jobba, det är nyttigt. Att gå på ojämn mark är bra för balansen och för de där musklerna man inte direkt anstränger när det är platt asfalt.

En nackdel är fästingar. Alltså dessa vidriga kryp! Syrran hade en som kröp på magen när vi kom hem och jag duschade länge och synade varje del av kroppen.

Det var fantastiskt väder men trots det var det en aning valhänt när vi kom hem, det blir kyligt och det märks i händerna.

Vi rensade och sen ringde Robban och hade lagat middag, han brukar göra det på söndagar när han är ledig, så vi åkte hem och käkade, och sen tog vi med Doris på en promenad. Syrran tänkte gå hem och då kan vi ju lika bra gå promenad i hop:)

Idag är det måndag, och jag har kursträff online. Det ska bli mysigt:) Jag gillar att krypa upp med kaffekoppen framför datorn, ha Teams med alla kurserna och lyssna på intressanta saker:)

Sen blir det träning och det är väl vad som är planerat. Resten tillkommer allt eftersom:D

Redan fredag! En kompis skrev i ett mess: Äntligen fredag! Och jag kände bara att eh? va? Det var ju fredag nyss:)

Och det var dessutom första september för en kvart sen, nu är vi i slutet. Vilket innebär att vi närmar oss en födelsedag igen, den här gången är det Patricia som fyller 30♥

Jösses Amalia, jag minns som igår när JAG fyllde 30! Alltså på allvar, det känns väldigt nära. Dagen innan jag fyllde, den 9 december, var vi på ett rutinultraljud för att kolla till bebisen som annonserat sin ankomst. Jag jobbade då som sekreterare på barnsjukhuset som ligger precis vid kvinnokliniken, och hann inte byta om, så jag gick dit i min vita rock, namnskylt och sandaler:)

Mötte upp den blivande pappan, och vi gick in. Barnmorskan frågade om olika saker, bland annat om det ultraljud jag gjort ett år tidigare, då för att jag fick åka in akut på nyårsafton av alla dagar. Jag hade såklart haft ont till och från länge, men inte sökt vård, för det är ju så jag jobbar, lid och härda ut, det går över:D Men nu skulle vi flyga till Thailand dagen efter, ja på nyårsdagen;) och jag fick plötsligt panik över att det skulle bli värre där. Så innan festen på kvällen drog jag en sväng till akuten och fick först den klassiska diagnosen som alla läkar verkar ställa när det rör sig om buksmärta – misstanke om blindtarmsinflammation. Eller utomkvedshavandeskap. Båda var ju helt och totalt omöjliga eftersom jag haft ont säkert ett halvår, men det lyssnade ju inte de på. Graviditetstestet visade negativt, såklart, och blindtarmen var fin den också, såklart.

Jag var övertygad om att det var något med äggledaren eftersom jag hade så tydliga symptom över den, och alltid runt ägglossning, men det satt tydligen långt in att kolla det, för man skulle tydligen inte kunna känna sånt. Men det gjorde jag, och det visade sig att de var en blodcysta(vidrigt namn) som satt på äggledaren. Jag säger ju det, jag är en jävel på att diagnosticera:)

Kommer inte ihåg vad de gjorde mer än ingenting, men tror jag fick ta ut spiralen och äta nån antibiotika eller så, fast vi skulle ju till solen och det var noll restriktioner så jag minns inte. Sen fick jag söka privat gyn när vi kom hem. Tack för den, vården. Men den där cystan försvann av sig själv, och har aldrig återkommit, eller i alla fall aldrig märkts av.

Vi pratade lite om det och hon sa att hon kunde kolla på den också, och så började hon åka runt över magen med ultraljudsmaskinen, blev tyst, men det är ju som det brukar, och sen sa hon med en röst som fick blodet att isa sig:

”När var du på det där ultraljudet, var det nyligen?”

”Eh nä? Typ ett år sen.”

”Jaha.” Tystnad. ”För jag kan säga direkt att det är två här.”

Tvillingar.

Tvillingar.

Oj då:) Den paniken som sköljde över mig var inte nådig. Besvikelse, för att vara ärlig. Jag hade aldrig ens tänkt tanken på att jag skulle få tvillingar, aldrig. Mina kusiner är Twins, men inte en tanke på att jag skulle få det. Min egentligen enda ”erfarenhet” var en mamma på samma gård som vi, som gick runt med sina två i en gigantiskt vagn och alltid såg så förbannat trött, sur och less ut:)

Jag som hade Janelle och Patricia som var 6+5 år, hade ju sett fram emot att bli en lattemorsa:) Glida runt på stan och bara lyxa. Det gick ju upp i rök direkt där och då, kan man säga. En minut senare, när det sjunkit in, spred sig en enorm glädje och stolthet i hela kroppen. Vafan! JAG skulle få TVILLINGAR!

Och den känslan har aldrig avtagit, helt ärligt. De är 25 år nu och jag är fortfarande ofantligt stolt och lycklig över att ha fått den höga äran att bli tvillingmamma. Det är coolt:)

Det är inte jobbigare med två, det är krångligare på sin höjd, men det är också förbannat kul:)

Nåväl. Det känns som igår:) Min tidsuppfattning är inte optimal, jag vet:D

Nåt som däremot är helt sant är att tvillingar tar dubbelt så mycket plats i sängen, jag sov konstant på ett hörn;) För givetvis sov de mellan oss och inte i sin säng🤷‍♀️

Jaja, från tvillingar och Patricias födelsedag vidare till veckan som varit.

Den har varit fyrkantig skulle man kunna säga. Det enda jag gjort är att stirra på en skärm, suttit klistrad och redigerat, redigerat, redigerat. Eller för all del filmat också då. Och det är inte slut än:) Jag har flera videos att redigera:)

Sen har jag haft ett skrivpass med min kurs, det är alltid kul. Det roliga är att det verkligen blir av då att jag sätter mig och skriver. Jag har haft så mycket annat att jag inte hunnit med mitt skrivande som jag vill, och då blir det en jäkla uppförsbacke. Nu avsätter jag den där tiden och det spiller över i att jag gärna fortsätter:)

Jag har i alla fall tränat lite, vilket är skönt! I måndags eget pass, lågintensivt med många repetitioner, och det tog två och en halv timme:) Inte för att övningarna tar så lång tid, de klarar man av på typ 45 minuter, max, men för att syrran och jag inte pratat på hela helgen:D Vi hade massor att avhandla, både viktigt och oviktigt, mest det senaste kanske. På tisdagen körde vi multifys, ett pass jag inte är överförtjust i, överlag, men den här ledaren är bra så det funkar. Sen fick jag boka av onsdagen för jag hann inte, och samma med torsdagen, men igår blev det äntligen ett helt vanligt cirkelfyspass! Äntligen, Friskis är ju så jobbiga för när de tar in nya pass, så hamnar precis allt fokus på dem och alla andra får stryka på foten. Just cirkelfys har det varit få av, i stället är det massa hyrox, som är det nya. Och det är inte vår grej alls. Vi ska testa med en annan ledare, men det vi kört var så fruktansvärt tråkigt. Bara massa löpning, och det är ju, förutom jobbigt då;) inget som min onda fot klarar av. Hårda golv, och rätt tvära svängar gör att det ofelbart blir sämre med den och det är ju inte nåt jag känner för att pusha.

Ikväll skulle jag ut med Helen och kompisarna, men hon är sjuk. Jag hade tänkt gå ändå, men tror inte att jag pallar. Har en lite småstörig huvdvärk som vägrar ge med sig. Det känns onödigt helt enkelt. Jag har heller inte varit ”bara hemma” en helg på evigheter, utan planer, utan jobb, och det känns som jag kanske behöver det. Jobb blir det oavsett men fokus kommer ligga på annat:)

Som att skriva. Och att ta en promenad med Doris. Kanske städa lite för jag har en så jäkla bra serie i ljudbokslurarna:) Jag vill helst bara lyssna vidare.

Vad ska ni göra?

Berätta:)

Alltså jag har ingen aning om det finns djupa skogar där, men det lät bra:) Jag har alltså varit iväg på min första IRL-träff med min kurs, Litterärt projektår. På Hola folkhögskola, och till alla er som någonsin funderat på att kanske gå en kurs, för skojs skull eller för utveckling, kolla in deras utbud:) Det är en Lugn-och-ro-bubbla som jag inte riktigt förstått hur mycket jag saknat.

Jag gick en kurs här för typ tio år sen, och blev Hälsocoach:) Lärde mig massor, fick fina vänner och inte minst, jag fick återhämtning. Ni har säkert hört mig säga det här förr, men för mig blev den kursen starten på min väg tillbaka till mig själv, till den bästa versionen av mig. Lite överdramatiskt kan man säga att mitt liv som jag kände det, och som jag älskade, tog brutalt slut den där natten i februari 2013. Då jag konfronterade min man med ett bevis för otrohet och han valde att resa sig upp och gå, för att sen egentligen aldrig prata med mig igen. Sen den natten, och det är alltså drygt tolv, snart tretton år sen, har vi inte haft en enda normal konversation. Och det är fan inte mitt fel, säg vad ni vill om det, men det är inte på min planhalva som bolljäveln ligger. Jag har alltid varit stolt, ibland för mycket för mitt eget bästa;) men jag viker inte ner mig, jag lägger mig inte ner och dör utan jag kämpar med näbbar och klor för det som är viktigt. Det var där och då mina barn. Precis som det alltid varit och alltid kommer att vara. För mig i alla fall.

Det första ett och ett halvt åren var totalt kaos, på alla sätt och vis. Jag har aldrig blivit så nedvärderad, så utsatt, så förminskad, så trampad på. Det var fan tufft att hålla näsan ovanför vattenytan, det var det. Barnen saknade såklart sin pappa som var helt jävla osynlig de första åren,(hm…inte bara de första iofs) och det var så mycket jag inte kunde svara på. Den som var jag försvann i allt kaos. Ni vet hur det är, prioriteringsordningen hinner aldrig fram till en själv. Sova? Next Life, honey.

Så hittade jag kursen till Hälsocoach och allt i den tilltalade mig:) Allt, utom en liten detalj och det var att det var massa närträffar i Kramfors, eller några mil utanför, i Hola. Jag visste knappt åt vilket håll i Sverige som Kramfors låg och jag var rädd och nervös om jag skulle köra bil till okänd plats i krokarna hemma. Åka tåg var förenat med panikkänslor, kanske främst för att jag då också var djupt nere i emetofobi, alltså kräkfobi. Jag kom in på kursen, som reserv, och min första impuls var att säga nej. Var skulle jag ens göra av barnen? Lämna dem till sin pappa? Uteslutet. Låta de stora ta hand om de små? Ja det hade de klarat, men nej, det är inte schysst. Då sa mamma: ”Men det är väl klart att du ska gå kursen, jag flyttar in!” Och det gjorde hon. Hon tog sitt pick och pack och flyttade in här de dygn jag var borta, tror jag åkte tisdagkväll och kom hem fredagkväll. Barnen var helnöjda med det, hon lagar god mat, tydligen till skillnad från mig då;)

Pappa körde mig till stationen och fick gå med mig upp på perrongen för att hjälpa mig hitta rätt tåg. Jag hade aldrig åkt annat än till Stockholm och det var samma perrong, samma tåg alla gånger, gick inte att ta fel:) Man kan tro att jag var tio år gammal men det var jag ju inte, utan 40+ nånting;)

Uppe i Hola, på folkhögskolan, var det absolut noll täckning på mobilen, vilket innebar att ingen kunde nå mig. Det fanns wifi såklart men det var tio år sen, och allt har exploderat sen dess. Nu för tiden ringer man ju på Snap, eller Instagram, men då ringde eller messade man ”som vanligt.” För första gången sen jag blev dumpad sov jag en hel natt. Fasen, för första gången sen Janelle föddes typ;) Det var nog första gången jag var iväg ensam, utan partner, kompis eller barn. Jag hade ett eget rum, med en dusch och toa bara för mig, en enkelsäng och totalt tystnad. Jag tror inte att ni kan förstå hur oerhört vilsamt det var. Jag var med kursarna på dagarna, lärde mig massor, och så satt vi och tjattrande på kvällarna och när jag sen gick in till mig var huvudet tyst, alldeles för trött för att alla jobbiga tankar skulle snurra. Det låter lökigt, men där påbörjades mitt nya jag:)

Utan den där kursen, utan Hola, hade det säkert gått bra ändå, men jag är helt övertygad om att det blev bättre med alla verktyg vi fick här, med kunskapen vi lärde oss och med vilsamheten och bubblan som gjorde att jag kunde stänga av och återhämta.

Nog om det!

Kursen började på fredag klockan 11 och det var knöligt att ta sig dit till just den tiden. Ett tåg kommer in några minuter över elva, men då ska man ta sig de där 20 minuterna till Hola, och med de ras och översvämningar och förstörda vägar/järnvägar som är där nu efter regnmassorna, så är det inget bra alternativ. Det går inte. Jag funderade på att åka dagen innan, men landade til sist i att åka svinjävlatidigt, 4.28. Inga bussar går den tiden på morgonen så jag frågade Robban om han kunde tänka sig att köra, vilket han gjorde. Jag vet att jag kommer behöva sitta i en svinkall bil en vinternatt och vänta på honom nångång;)

Jag har inte mått toppen under förra veckan, hade ju ett migränanfall i vardande natten mellan lördag/söndag men lyckades häva det. Ganska ofta efter ett anfall dras jag med en skitknölig huvudvärk i en vecka eller så, en som maler och är asjobbig, och det var exakt vad som hände nu. Mådde lite illa, som åksjuka, och stel i nacken, och den där jäkla molvärken. Med hjälp av ipren+panodil var åttonde timme har det gått bra i helgen ändå. Jag gick och la mig elva, och ställde klockan på kvart över tre, men somnade givetvis inte. Tippar på att jag sov kanske tre timmar. Klev upp, gjorde mig i ordning, packade ner min lilla matsäck som jag preppat kvällen innan och så åkte vi. Det är inte allt för ofta jag är uppe den här tiden och på väg bort. Det är stor skillnad mot att ha varit vaken hela natten, det är inga problem alls:)

Det var jag och några tappra själar till som stod här med händerna djupt nerkörda i fickorna, småhuttrandes.

Ombord på tåget var min plan att sova. Byte i Sundsvall om ungefär tre timmar. Men icke. Jag kunde inte sova, drog en sjal över huvudet och blundade i alla fall nästan hela vägen. Framme strax före åtta, nästa tåg gick kvart över och det var inte direkt en mysig station här;) Men det fanns tak iaf…

Bytte tåg och när jag satt på nästa passade jag på att äta frukost,

Fancy:) Boken tänkte jag läsa, och påbörjade men efter typ tre sidor flöt alla bokstäver ihop;) och jag gav upp.

I Kramfors skulle jag få lifta med två kursare, och de var tidiga, hade tänkt fel med tiden, och vad händer då? Jo men givetvis blir tåget nästan en halvtimme sent:/ Men de väntade trofast och det kändes nästan som att jag redan kände dem, vi har ju träffats via Teams ett par gånger:) De hade varmt i bilen, vilket var så skönt för nu frös jag som sjutton, det var kyligt på sista tåget.

Framme på skolan träffade vi på flera kursare, och jag tog följe med de som skulle hämta nycklar till rummen, fick dem, bokade en frukostpåse och köpte en matlåda. Traskade till rummen, och installerade oss supersnabbt innan det var dags att börja.

Presentation av varandra, lite info och sen lunch. Fredagar är restaurangen öppen men under helgen är det stängt. Grillbuffé och marängswiss till efterrätt, med maränger man inte skojade bort! Gjorda i köket och sådär ur-sega och härliga:)

Kaffe och tillbaka till kursen. Jag kommer inte alls ihåg vad vi gjorde:) Men det var superkul:)

Vi är femton stycken tror jag, och två lärare. Tre var inte med pga olika anledningar. Gruppen är tillräckligt liten för att man ska kunna lära känna varandra skapligt snabbt och de som övernattade känns det som man känner bra redan:) Det är märkligt det där ändå, hur vissa människor bara glider in i ens vänkrets helt naturligt. Vi är helt olika, män och kvinnor, medelåldern är mer hög än låg, tror den yngsta är 34-ish och den äldsta över 70, olika arbeten, olika ställen i livet, men med en sak gemensamt och det är ju såklart skrivandet. Det är så kul att hänga med andra som skriver, för det är absolut ingen i min närhet som gör det. Det blir ensamt.

När kursen var slut vid fyra, åkte de som bodde nära hem och vi som sov kvar tog en promenad. Jag tror vi var sex stycken som bodde i samma hus, men där bodde också ett helt gäng från en annan kurs. Vi promenerade ner till älven.

Jag har inga älvar i krokarna hemma, det maffigaste vattendraget vi har är Fyrisån och den är inte speciellt imponerande:) Det här! Det är imponerande på allvar, så mäktigt och vackert.

Jag trivs vid vatten, och har en jäkla respekt för det så jag håller mig en bit ifrån kanten av bryggan:)

Det blev en riktigt lång promenad till slut, kollade sen och det var runt tiotusen steg vi fick in där på eftermiddagen. Trötta både i knopp och kropp käkade vi middag och sen satt vi och surrade. Mest kollade vi på klockan för att se när det var en acceptabel tid att dra sig tillbaka;) och vid halv åtta gav alla upp. Så även jag som var uppe på övertid rejält.

Jag duschade och bäddade ner mig och kollade på ett avsnitt av Morden i Sandhamn, sen somnade jag totalt ovaggad innan klockan var halv tio. En fredagkväll 🙂

Vaknade av klockan vid åtta, klev upp och gjorde mig klar, och gick sen och käkade frukost. När jag kom in i köket gick de andra, morgonpigga rackarna;) Vi samlades sen uppe i salen, och gick till olika rum för att ge respons på varandras texter. Vi var bara tre i vår grupp, hade två som fattades, och det innebar ju att vi hade eoner av tid för vars och ens texter. Det är oerhört givande att få höra vad andra ser i min text. Och det är kul att få ge andra respons:)

Efter lunch hade vi skrivpromenad, en liten ”tipsrunda”, fast i stället för frågor fick vi scenarion.

Jag stack ner handen i lådan och fick upp den här bilden:

”Nej, jag vill byta”, gnällde jag.”Jan-Ove, miljökonsult passar inte in bland änglarna och demonerna!”

”Men?” sa Lisa. ”Vore det inte skitkul om Jan-Ove är miljökonsult i Helvetet?!”

”Ja, och så klagar han över allt svavel de sprider!” sa jag och så fick det bli:) Fast tvärtom. Han är en jobbigt grinig miljökonsult för änglarna, som min ena huvudkaraktär inte har mycket till övers för. För vi skulle ju såklart skriva sen, med hjälp av de här idéerna 🙂

Förlåt, Jan-Ove:)

Vi hade en workshop med en tjej som hette Jamie:), från USA innan det var dags för avslut av kursen för dagen.

Till middag i fredags åt jag halva min matlåda, torsk och potatis och sås, svingott! Till lunch på lördagen åt jag resten. Det hade jag inte behövt med tanke på att jag aldrig äter lunch hemma, och att de frukostpåsar vi beställt var så innehållsrika att de räckte gott och  väl till både frukost och lunch. Men eftersom vi som bodde kvar skulle åka in till en pizzeria på kvällen så tryckte jag i mig fisken, den är ju lite känslig så jag ville inte spara den till dagen efter.

Men, när vi sen skulle äta pizza så var ju jag redan proppmätt:D Och den var inte liten direkt. Jag var inte det minsta sugen, men när jag började äta så gick ju nästan hela i:)

Jösses vad mätt jag var.

Hemma sen igen drack vi te tillsammans innan de andra gick in till sig vid åtta, och jag gick ut på en ensam kvällspromenad. Lika kul som det är att umgås med härliga människor, lika skönt är det att få gå en ensam promenad i tilltagande mörker.

Det är ljusare i Kramfors än hemma! Kändes som rätt stor skillnad faktist.

Jag var inte säker på att jag skulle se nåt, men det fanns ju till och med gatlampor här och var, så det var inga problem. Jag gick ner till älven först, den drar ju♥ Magi.

Så tyst! Inte ett ljud, nästan så det gör ont i öronen. Säg att du är en storstadsmänniska utan att säga att du är en storstadsmänniska:)

På väg hem drog en stor skugga förbi och jag hajade till, vad var det? En katt? Så stor? Det visade sig vara en Alaskan Husky (stavas?) som i godan ro strövade lös. Eller så var det en varg;)

Jag gick samma runda tre varv, och mötte den igen, fast på ett annat ställe, där den fick möte med en bil och lugnt gick åt sidan. När jag berättade om det dagen efter sa några av de andra att de sett den på dagen, lika lös och ledig då. Sånt existerar liksom inte hos oss, så det var ju väldigt exotiskt:) Den levde ju livets liv:)

När jag gått så jag var nöjd gick jag hem, duschade och kröp ner med Morden i Sandhamn igen.

Kunde inte somna utan låg och vände och vred mig, och var trött när det var dags att kliva upp igen. Samma procedur som dagen innan, och idag skulle vi prata om Dramaturgi och även ha workshops på det. Hela dagen gick snabbt som en jäkla vindpust och vips var det dags att åka hem.

Jag och de två andra tjejerna som skulle med samma tåg fick skjuts av en av killarna, och sen sjönk vi ner på olika platser. Jag halvsov och lyssnade på ljudbok, sen helsov jag:)

Jag och Ulrika bytte tåg i Gävle, medan Åsa kunde åka hela vägen till Stockholm med samma.

Det var nåt spårarbete, så istf att åka direkt hem till Uppsala fick jag kliva av i Vattholma, byta till ersättningsbuss och därefter ta min vanliga buss hem. Eh, inte jättesugen på det, så jag frågade Robban om han hade lust att åka ut och köra lite. Han gillar ju det, och givetvis hämtade han mig ♥ Det tar typ 20 min från Vattholma och hem, medan det är minst det dubbla om jag skulle åkt vidare med kollektivtrafiken. Jag kom på sen att de kanske undrade vart jag blev av? Tåget var såklart sent så bussen fick vänta in oss, och min biljett är väl registrerad på nåt vis. Skitsamma, det kan jag inte göra nåt åt nu iaf:)

Hemma vid nio kanske, och efter att ha hälsat på de ungar som noterade att jag kom hem;) så kopplade jag Doris och gick ut på promenad, behövde få röra på mig efter att ha suttit väldigt still hela dagen. Det regnade så det var inte läge för mer utomhusvistelse än att springa mellan husen för att hämta kaffe:)

Sen var det business as usual, och det känns inte som jag varit borta alls. Helgen känns som en bubbla, som jag vårdar ömt, det var oerhört givande, fantastiska människor, en härlig känsla av samhörighet och det bäst av allt är att snart ses vi igen:)

Den här veckan när vi lite lediga, ska enbart skriva på våra projekt, men jag har massor av annat att jobba med också. Idag redigerade jag en film som skulle in och i morgon ska jag påbörja fyra till:) Ni som väntar på en kod från Västerbottenssåpa, vänta bara lite till så ska ni få en:)

Nu ska jag sova, klockan ramlade iväg snabbt som tusan:) Hörs snart igen! Natti natti:)