God dagens onsdag:)

Jag har haft fullt upp med att filma och redigera en video, och timmarna rinner iväg. Sen lite träning på det och resterande göra hemma. Av nån outgrundlig anledning är det värre än värst med städandet hemma nu när kidsen är stora allihopa. Ingen vill städa efter nån annan och själva stökar de ju aaaaaldrig ner. Nej eller hur;)

Duschen är ett alldeles utmärkt exempel också, alla mina barn har hår på huvudet men ingen, absolut ingen, är skyldig till håret som samlas som stora sjok över och i golvbrunnen. Alla tycker det är sjukt äckligt och vem är det då som till sist får ta bort allt? Kan det vara den personen som väldigt sällan duschar där nere, tro? Jajamensan, det är ju morsan i huset;) Istf att alla tar bort det hår som ligger där innan man kliver in och slår på vattnet, när håret är torrt och inte speciellt äckligt att hantera. När det sen är blött och fullt av lödder från schampoo och tvål så tacka fan för att det är sunkigt!

Jag blir rätt trött och det är en hel del klagomål från mig kan jag meddela. Klagomål som kidsen antingen inte hör eller skiter i, jag vet inte, men nån bättring blir det inte.

Köket är jag skyldig till rätt ofta, men jag är bra på de här små sakerna, som att torka av smulorna, ta bort ostrivet, torka upp spill och sånt där icke-avancerat, som bidrar så mycket till att det ser fint ut. Kidsen? Not so much. Och jag måste ju säga att det inte är alla, det är flera som fixar fint, och några som liksom bara genom sin närvaro stökar till.

Men, just för tillfället är det rätt ok, men då är vardagsrummet som ett skämt:D Filtar överallt eftersom det är kallt på kvällarna, och jag ser tre par foppatofflor som jag är ansvarig över…

Jag är inte en pedantisk eller ordningsam person, det är bara så. Inte barnen heller. Men vem bryr sig om det om hundra år? Ingen.

Idag ska jag klippa om en del av videon, som de önskade, och sen är det möten. Först med en av handledarna på min skola kl 14, vi ska ha one-to-one möten, och prata om våra projekt. En av mina kursare hade en uttänkt one-liner om vad hennes bok handlade om, och det var smart. Det sa inte ett dugg egentligen, men ändå tillräckligt för att ge en kort introduktion. Jag? Nä, jag har inget sånt, suprise, surprise;) Not.

Jag har skrivit 60 tusen ord, det är 135 sidor, jag kollade nu. Det har hänt massor och jag har en bra koll själv, men att kortfattat försöka förklara handlingen? Nope. Jag hade kunnat skicka in ett utdrag men har inte riktigt haft tid att samla mig tillräckligt för att välja ut nåt, så jag får helt enkelt försöka sammanfatta. Mitt största problem just nu är själva plattformen. Teams. Jag har haft en hel massa olika skolportaler, men just i Teams är det enda jag gjort att ha utvecklingssamtal med ungarnas skolor. Det fanns ju en hel värld där bakom! Som jag inte lärt mig manövrera än:D Det kommer med tiden, men just nu är jag helt Lost.

Möte nummer två, är ett som egentligen sträcker sig över de andra två, så jag får hoppa in och ut, är med mina kursare och vi ska diskutera olika frågeställningar. Det börjar också 14, och slutar 16.

Klockan 15 har jag då utvecklingssamtal med Jamies lärare. Allt på Teams för att hinna med det hela, jag hade aldrig hunnit förflytta mig utan att missat de andra. Men det blir säkert bra i slutänden, det brukar ju det:)

Så fort alla möten är klara ska jag ta en promenad, kanske till bibblan för att hämta böcker jag reserverat, om de har öppet. Kanske bara en sväng med Doris, kanske också lite blåbärsplock. Det blir ju mörkt så jäkla fort nu för tiden att det är snabba puckar eller gå vilse i mörkret. Plocka blåbär med pannlampa kanske? Jag har en vass, kanske ska sätta den på laddning, bara utifall? 😀

…..

Träningen haltar på, nästan lika mycket som jag, som har förbannat ont i fotleden, men det är ju som det är. Men Friskis har inga roliga pass när vi kan. Förr tränade vi alltid på kvällarna, men sen när David hade dagpass gick jag över nästan helt till det. I många år nu har min träning varit stabil, jag vet vad jag ska göra och ungefär när. Dvs, jag gick helt efter när David hade pass. Nu är han inte kvar, och det finns såklart en massa andra ledare. Men jag antar att ni vet hur det är, man gillar olika. Jag har några ledare till som jag, vi, tycker om, som vi försöker boka in, men just nu lyser de med sin frånvaro. Var vet jag inte? Alltså måste man börja om, leta nya ledare man gillar, som har pass på tider som funkar, och det är inte enkelt.

Jag är kräsen, ledare som tjoar glatt går bort, medan ledare som kräver mer går hem. Jag gillar att bli utmanad, men inte för mycket, och jag måste kunna backa. Jag blir irriterad när ledare kommer och ska korrigera saker som jag vet är ok, och ännu värre när de försöker korrigera saker som jag inte kan göra något åt pga mitt skadade ben/fot. Det kan såklart inte de veta, men jag blir ändå tjurig;) Jag har med åren lärt mig att våga skita i det som jag inte kan göra, som enbens-övningar exempelvis, vad är ens vitsen liksom? Kan jag göra det med stöd så gör jag det, annars något annat. David visste ju det här, och kunde enkelt antingen ge mig en annan övning, eller, eftersom han visste vad felet var, ett ”hjälpmedel”. En vikt under ena foten vid marklyft exempelvis gör tydligen underverk med min teknik. Det hade jag aldrig själv klurat ut. Det krävs en del av ledaren för att komma så långt, man måste vara lite intresserad, och engagerad, och det fattar jag att de som är volontärer inte är. Jag har tränat i tio år med David och vi var en tajt grupp under många år, vilket jag iofs har förstått är lite unikt. Och såklart gör det extra surt att bli av med.

Igår träffade vi på honom i alla fall, och passade på att fråga vilka övningar vi hade i den lågintensiva rutinen vi körde typ varje måndag. Jag vet, hur fan kan man glömma det? Jag har kört det där i så många veckor, år, men ändå ramlar det ur minnet:) Det är extremt typiskt mig, samma sak när jag kör bil, jag är inte superuppmärksam på hur omgivningen ser ut, min koncentration är på att framföra fordonet. Men nu har vi fått det nedskrivet:D Tack.

Vi har kört en variant på det, nu blir det korrekt igen. Det är inga konstigheter egentligen, ett helkroppspass med olika övningar, många repetitioner. Det är vårt måndagspass eftersom det inte finns något vi vill gå på. I går, tisdag, finns det ett multifyspass som vi körde första gången förra veckan, och som nu klassat in som ok. Jag har tidigare varit på ett sånt, och hatade det. Ledaren var en ung tjej som var alldeles för hurtig för min smak, det var mycket hopp, lite för avancerat och jäkligt intensivt. Det här är ett betydligt trevligare, om än jobbigt, pass, med en ledare som är peppig på ett sätt som passar mig:)

Ledaren spelar sån stor roll för hur kul det är! Jag kan absolut gå iväg och riva av ett tråkigt skitpass bara för att, men för mig är det också viktigt att tycka att det är kul. Annars kan jag hellre gå ensam till gymmet och lyfta vikter. Herregud! Ge dig, tänker ni, och jag gör väl det då, men träningen är en sån stor del av mitt liv och jag är lite vilsen just nu.

Annars då?

Jo annars är det som vanligt, jämna plågor. Jag är glad över att ha en miljard björnbär som mognar allt eftersom så jag kan stå där och mumsa i mig varje dag. Mina potatisar verkar växa och frodas på baksidan. Jag tror jag har en del äpplen, men inte i närheten av många andra. Fattar inte riktigt varför mina träd inte bär frukt som de brukar, men tänker att de vilar sig kanske inför nästa säsong:D

Jag borde klippa gräset, men det är för långt och för blött så det måste torka upp lite. Jag ska tvätta. Jag ska göra en jäkla massa småsaker. Men allra först nu ska jag göra mig i ordning för möten och sen redigera om film.

Vi hörs snart!