Jamen jösses vad snabbt det går. Jag veeeeet! Jag säger det hela tiden men blir ju så förvånad. På nåt vis känns det som veckorna består av måndagar (Åh, en ny vecka, shit vad långt det är till helgen!) sen kanske en Übersnabb glimt av onsdag ( oj, redan onsdag?) för att sen bli fredag (Ah najs, hela helgen framför en!) och vips är det måndag igen.

Det är mycket nu i början av hösten, som det ju är:/

Nåväl, vad har hänt sen sist då? Massor.

I torsdags var det strålande väder, helt underbart. Jag satt ute och redigerade på förmiddagen, sen fortsatte jag sitta ute på skrivpasset vi har med kursen på torsdagar. Det är rätt mysigt att veta att vi är runt 30 stycken som sitter och skriver på våra kammare runt om i Sverige. Vi avslutade med en liten runda i små grupper och jag skrattade åt mig själv, där satt jag i keps och full sol mot en vit tegelvägg. ”Är du på Rivieran, Carola?” var en inte helt galen fråga från en av kursarna.

Sen messade syrran: Ska vi göra nåt? Promenera? Åka och bada?

Och så blev det! Bytte snabbt om till badkläder och drog till Knivsta och Särstabadet. Hoppade i, det var absolut svinkallt, och sen hann vi ligga en stund och torka innan vi bytte om och tog en promenad i Knivsta.

Vi har ledsnat rätt bra på våra egna hoods nu, efter att ha travat runt, runt i alla år. Vi är ju uppvuxna här där vi bor nu, och har med andra ord snurrat här i 50+ år. Vi har börjat ta bilen till lite olika ställen vi är nyfikna på och tar en prommis där istället. Ofta får Doris följa med, men inte alltid. Eftersom vi badade nu fick hon inte haka på. Alltså Knivsta! Vad fint det är där! Jag har ganska precis nollkoll på det förutom baden, men det är trevligt. De var extremt kloka för några år sen, ganska många, och slet sig loss från Uppsala kommun och bildade en egen. De slipper alltså Pelling och idioterna som vi behöver dras med. Bara det är ju en anledning att älska Knivsta:)

Vi gick runt i delarna närmast Särstabadet, och kvällen var ljum och underbar. Så här varma kvällar har det knappt varit i sommar ju!

Corrinda skulle hämtas vid tåget strax efter nio och fast det inte var så länge sen, typ en vecka, som hon åkte hem känns det så roligt att ha henne här! Det blev hela bilen full, för Robban kom hem precis, och kunde tänka sig hämta upp henne, men jag skulle tydligen med, och även Jamie som hade tråkigt. Och Trixie ringde sen och undrade om vi kunde hämta henne efter jobbet, så det gjorde vi. Sen var det dusch och fix innan det blev sängdags, och sen kunde jag såklart inte sova. Jag visste att fredagen skulle bli tung och att jag behövde sömnen, och då uteblev den såklart.

Fredag var det begravning:/ En av mina äldsta vänners son gick bort för ett tag sen, alldeles för ung, han är lika gammal som Patricia. Vi umgicks jämnt när mina två äldsta och deras ungar var små och jag räknar deras familj som min familj. Vi träffades på öppna förskolan i kyrkan 1995, samma år som Patricia och Joel föddes med sex veckors mellanrum. För snart två år sen gick pappa Lasse bort och nu fick han sällskap i himlen av sin son. Det är extremt oturligt och extremt orättvist och det känns för jävligt på alla sätt och vis. Joel var en underbar kille som inte var färdig på något vis, men inte fick stanna här.

Begravningscermonin var i Stillhetens kapell, och den var väldigt personlig och vacker, och sorglig. Det blir så påtagligt. Samtidigt som jag har en ständigt närvarande känsla av: ”Sen, när Joel kommer tillbaka, då….” Det är samma som jag alltid känner, och det är väl nån sorts försvar misstänker jag, för att det inte går att ta in att personen man mist aldrig kommer tillbaka. Kapellet var fyllt till bristningsgränsen av släkt och vänner, och tre små sommarbebisar. Flora föddes två dagar efter att Joel gick bort och jag önskar lite att det där talesättet om att själen vandrar vidare i någon som föds nära är sant. Om Flora får ett litet uns av Joels vackra själ är hon lyckligt lottad♥ En fin mottagning hölls efteråt i Vasaborgen på slottet där hans vänner  och släkt höll så fina tal till hans ära att tårarna trillade igen. Jag har gråtit så mycket, och jag kommer garanterat gråta framöver också för det är så fruktansvärt sorgligt. Lilla, fina Joel, vila i frid ♥ Hälsa alla i himlen så ses vi senare. Mycket senare hoppas jag.

Det var skruffsigt väder innan ceremonin men under den sprack himlen upp och solen strålade. Det blev en vacker och varm dag och när solen strålade in genom fönstren i Vasaborgen och gjorde mönster genom dricksglasen …

Jag brukar inte se symboler och hjärtan, men lite svårt ändå att inte tänka att det var en sista hälsning.

Timmarna flög iväg och när vi drog oss hemåt hade klockan redan blivit halv sex och det var plötsligt bråttom. Corrinda var bjuden på en kompis 25 årsfest, och hade frågat mig om det var olämpligt? Nej, är mitt svar. Man är fan skyldig den som gått bort, de som gått bort och inte får leva vidare, att göra just det. Leva vidare. Till fullo. Vi har bara en kort tid här på jorden.

Vi skjutsade henne och sen fick jag superbråttom. Jag hade frågat Helen om hon inte hade möjlighet till barnvakt på kvällen, eftersom favorittrubaduren spelade och jag visste att jag skulle behöva bryta sinnesstämning. Hon fixade det och vi skulle ses kvart i sju. Kvart över sex rullade jag in hemma, svettig som en  gris och med exakt en kvart på mig att försöka fixa mig. Robban hakade under tiden på min cykel på bilen för han fick ju lov att köra mig tillbaka till stan. Jag bestämde mig för att ha kvar min långa svarta kjol och de skor jag haft, och blaskade snabbt av mig under armarna, på med ny deo och bättrade på sminket som jag gråtit bort. Rev fram ett kort rosa linne, som jag aldrig kan ha till byxor för det är för kort, men till kjol som sitter i midjan går det fint. En vit linneskjorta över och jag var good to go. Syrran skulle eventuellt med, men när fotbollskillarna messade och undrade om vi ville se matchen med dem på Pitchers drog hon till dem och så skulle vi ses senare. Jag mötte upp Helen och vi gick till DogBar, och skålade för Joel. När trubaduren avslutade sitt första set med The Rose, så trillade tårarna igen. Texten träffade rakt i hjärtat och Helen kramade om mig där jag satt och torkade tårar.

Det blev en trevlig kväll och vi satt kvar tills de stängde och pratade. Sen vidare till Pitchers för att möta upp syrran och killarna, och då tackade Helen för sig efter att ha hälsat på dem. Tanken var att vi skulle cyklat hem, men när nu jag kom med nytt fräscht blod så ville de såklart hänga kvar;) Typ;) Vi gick till O´Connors, fast jag inte ville;) Eller, jag sa att jag kunde offra mig, men att de fick vara beredda på att jag skulle bli utslängd. ”Eh, va, varför det?” undrade killarna som jag ju festat extremt hårt med och aldrig varit i närheten av att åka ut trots att jag i princip varit så full att jag borde. ”Tja för att vakten hatar mig”, sa jag och så är det ju. Han jobbade givetvis, men det var inte han som stod i dörren och jag fick komma in. För sakens skull vill jag också tala om att jag var väldigt skötsam, inte nykter men inte på långa vägar full, så det fanns noll incitament att jag skulle nekas. Men han hivade ut mig sist för att jag ”inte ens kunde stå på benen”, och det var ju för att jag haltar. Jag höll mig i räcket på väg upp, som jag alltid gör i trappor för att jag helt enkelt inte är bra på att gå i sådana pga taskig balans, och det räckte för honom.

Jaja, han är helt klart på min shitlist, men vad gör man inte för att få hänga lite med fotbollskillarna:D Vi var kvar tills de stängde, snackade en massa skit och de drack en massa öl, medan jag drack vatten:) Sen stod vi en stund vid cyklarna och jiddrade på om oviktiga saker som huruvida vi har uppförsbacke hem eller inte. Det påstods att vi inte hade det, och jag har nu begärt att de ska kontrollera det noga, för enligt min mening är det uppför jävligt länge. Det ÄR det, det säger alla som bor här:)

Sen var syrran hungrig och vi köpte halloumi och strips som vi mumsade i oss på väg till min cykel som stod på ett annat ställe. Vi gick en bit till och när det var dags att hoppa upp på cykeln fick jag ju dra upp fållen på kjolen och sätta den i midjan för att inte få in den i hjulen. Vi köpte kjolskydd för ett tag sen men eftersom jag inte kunde bestämma vilken cykel jag skulle ha som min har det inte kommit på plats. Att cykla hem i kortbyxlånga kläder var lite kyligt, men inte alltför illa. Tog en jäkla tid dock, och jag klockade in hemma runt fem på morgonen.

Vaknade vid halv elva och klev upp strax efter, gick ut och käkade frukost ihop med Corrinda, och där blev vi sittande sen. Hennes och Zehros sommarnöje har varit korsord, och det löses en jäkla massa nu. Mamma har veckotidningar med korsordsbilagor som hon inte gillar, de är för lätta …, men för oss andra är de tillräckligt svåra 🙂 Vi löste ett par ihop, drack kaffe och vädret var av och på. Det regnade samtidigt som solen sken. Robban kom och sa att de släppt The Conjuring och de bestämde sig för att åka och se den, han, Corre, Lovelia och Axel. De ville att jag skulle följa med, men jag är inte superförtjust i skräckfilmer så jag avstod. Det är inte för att jag blir rädd, det blir jag såklart av jumpscares, vem blir inte det liksom? Men det roar mig inte, och skrämmer mig inte alls, mer än just för sekunden. Jag var dessutom trött så jag ville sova middag:) Kröp ner och tvärslocknade bara för att väckas av att Sellman kom hem helt sönderslagen :/

För några dagar sen kom han hem med ett skadat öga, nu hade han ett rejält sår i framtassen, det hänger en bit hud med päls och det är djupt, men det verkar läka ok. Ta i trä. Han hade hela ena örat sönderrivet och var deppig och off. Vi hade letat efter honom under dagen eftersom han sällan är borta länge, men han hade säkert legat och tryckt nånstans. Såret var inte helt nytt.

Det är en grannes katt på gatan som hela tiden spöar upp honom. Sellman har inte slagits en enda gång förrän den katten kom till gatan och vi har sjasat iväg honom massor av gånger men det hjälper inte. (Nej inte att slänga vatten på honom heller) Katten kommer hela vägen upp till huset för att utmana Sellman, som alltså inte ens är trygg ens i sitt eget hem. Det märks på honom, han är så nervös och ängslig, rycker till vid ljud och sådär. Nu kändes det som att det fick fan vara nog.

Han låg i min famn och sov i flera timmar, sen åt han lite till och kröp ihop intill mig där han sen fortsatte sova, på rygg med magen i vädret, trygg och omhändertagen. Jag satt först och kollade serie, och när de de andra kom hem såg vi en film och jag hann virka några varv på min filt.

I morse såg det ut som det är fint, men han fick inte gå ut. Stackarn har suttit vid ytterdörren hela dagen och hoppats på att nån ska släppa ut honom, men icke. Nu när jag kom hem på kvällen med famnen full av varor hann jag inte parera och han smet ut. Lyckligare katt får man leta efter och jag hade inte hjärta att ta in honom direkt, utan han fick ta en vända.

Vi gick faktiskt över till grannarna idag för att prata med dem. De bor en bit ifrån oss på gatan och vi känner dem inte alls, vet inte ens hur de ser ut faktiskt. Det är ju ap-svårt att säga till nån annan hur de ska sköta sina djur, men nu handlar det faktiskt om att deras katt håller på att spöa livet ur min, och då är det ju tvunget. Givetvis var de inte hemma, så vi författade ett brev och la i brevlådan. Vi försökte vara diplomatiska och vänliga, men raka. Katter som ska gå lösa måste vara kastrerade vilket han inte kan vara för då skulle han inte bete sig så här. Jag bad dem boka tid för det eftersom det är lag på det. Bad om ursäkt att jag skrev istf att ta det direkt face to face men att de inte varit hemma. Skrev under med adress, namn och mailadress och får jag inte återkoppling inom några dagar så anmäler jag dem till kommunen och länsstyrelsen, tror jag det var man kunde göra det. Sen om det händer nåt är ju en annan fråga.

Katten ger sig inte på Stumpan och inte heller vår närmsta grannes katter, men det är tjejer, medan Sellman får så mycket stryk, stackarn. Han går långt iväg, och försvarar sitt revir, som ju inte ens är hans från början eftersom Selman var här först. Men min lilla go-kille har ju noll intresse av sånt. Men så är han kastrerad också.

Håll tummarna att de tar det på allvar, inte blir kränkta och sura, och att det blir ändring, för Sellmans skull.

När vi skjutsade Corrinda till tåget hem idag passade vi på att promenera i stan, och har nu testat två fina lekparker, Klosterparken och Pelle Svanslösparken:) Ja, man kan leka som vuxen, självklart 🙂

Sen traskade vi runt planlöst, försökte få sol på oss men det var svårt, jag fick skitont i foten ett tag men sen gav det sig, mysteriskt det där ändå. Ja, jag måste fasen söka för det. Jag vet, det kommer inte gå över.

Nu måste jag sova, ska snart upp och väcka barn och sen är det ju onlineträff på kursen igen som alla måndagar:) Härligt!

Vi hörs snart 🙂 Natti natti:)