Goder afton:)
Den här helgen går inte till historien som någon wow-grej direkt:) Men lugn och skön!
Fredagen började med att jag fick sms från Jordan om jag kanske kunde hämta honom? Hans skola hade bestämt att de skulle spela minigolf och brännboll, men kanske glömde de den lilla detaljen att kolla vädret. Det var monsunregn, hällde ner. Han var ju blöt in på bara skinnet för givetvis tar man som sextonåring cool tonårskille inte med sig någon form av regnkläder;)
Jag blev blöt bara jag gick från huset in i bilen:)
Jag hämtade upp honom, han fick sitta på en plastsäck och handdukar, och körde hem honom. Eftersom jag inte käkat frukost innan så gjorde jag det medan han duschade och bytte om, sen fick han ta bussen tillbaka. För det var ju det, de skulle tillbaka till skolan. Alla var ju helt genomsura. Funkar ju inte att sitta i plugget i våta kläder.
Sen gjorde jag mig i ordning för att åka in till stan, med buss. Jamie har på skolans initiativ, gjort en adhd-utredning, och nu skulle vi få utlåtandet.
Han har det jobbigt i skolan, men jag har aldrig trott att det beror på någon diagnos, utan mer om att han är en omogen liten kille. Han fyllde fjorton i somras men allra helst vill han bara vara ute och leka:) Vilket jag tycker är helt underbart! Att han vill hänga ute med kompisarna, spela fotboll och typ leka, det är fantastiskt. Man ska passa på att vara liten och barn så länge man bara kan, för sen ska man vara vuxen i resten av sitt liv.
Vi har träffat en supermysig psykolog ett par gånger nu, och svarat på massa frågor. Hemma är det inga problem, mer än de helt normala, ingen är speciellt förtjust i att plocka ur/i diskmaskinen, städa rummen edyl. Inte märkligt alls. Men i skolan är det tufft. De har grejat med olika åtgärder, försökt anpassa och flyttat runt honom med dels en personlig assistent, som jag tyckte var toppen för honom, dels satt honom i nån specialklass, vilket var katastrof, det enda han vill är att vara med kompisarna ju. Det har inte funkat bra med nånting, men nu verkar det som att det är bättre. Den här terminen har iaf börjat med nästan 100% närvaro, till skillnad från tidigare då det varit mycket skolkande. Skolan är helt inställda på att han har adhd, och jag har varit lika inställd på att han inte har det, men ändå börjat fundera. Grejen är, och nu får ni skjuta mig om ni vill:) Men jag tror inte på Adhd. Jag tror det är mer av en personlighet, vilket också psykologen bekräftade. En personlighet som i dagens samhälle inte passar in, det finns ingen plats för sådana personligheter, vilket är sjukt. För hundra år sen hade Jamie slutat skolan och fått gå i lära hos nån, och sen jobbat hårt hela dagarna. Det hade varit en bra grej.
Idag ska allt diagnosticeras och jag gillar inte det, det blir slentrian i det och de som på riktigt har neuropsykologiska problem blir undanskuffade när precis ALLA ska ha en diagnos, som man sen kan skylla på, skylta med, gömma sig bakom. Var och varannan av mina vuxna bekanta gör utredningar och får en adhd-diagnos och plötsligt får de en förklaring på exakt allt som varit stökigt i deras liv. Good for them, men jag tror kanske att det också handlar om klassisk överföring, att man liksom passar in allt i den här adhd-mallen. Psykologen var också tydlig med att vi alla, ALLA, har drag av adhd.
Nåväl. Svaret vi fick var att Jamie INTE har adhd, han är en väsentligt frisk tonårspojke med viss problematik i skolan. Vad tycker du om det? frågade psykologen Jamie som var nöjd med det, han hade inte funderat alls över det innan skolan började påtala det, då som en sanning nästan. Vad tycker du? frågade han mig, och jag sa att jag inte var förvånad, att jag tvärtom blivit förvånad om han satt en diagnos. För mig är Jamie lik de andra ungarna, varken bättre eller sämre, med den lilla detaljen att han är yngst av nio, och alltid varit ett jäkla charmtroll. Han har charmat sig ur varenda situation som uppstått:) Han har blivit en mästare på att glida undan tråkiga saker. Därifrån till en NPF-diagnos är det rätt långt ändå.
Han tycker det är skittråkigt i skolan, och jag håller med, även om jag försöker peppa såklart, men innerst inne suckar jag ljudligt åt allt de måste lära sig, över sättet de lär sig på, och hur jäkla mycket akademiskt skit det är redan från låga åldrar. Jag kan inte minnas att vi satt och analyserade texter eller händelser, vi lärde oss bara att det hänt. Inte fan satt vi och analyserade vad som hände den där dagen i dimman i Lützen när Gustav II Adolf stupade, eller vad som ledde fram till det, hur den som dräpte honom tänkte och kände före och efter, genusperspektivet på händelsen och så vidare? Nej, det var mer: Han kom vilse i dimman och blev skjuten till döds.
Jag får utslag i nacken av analyser, hatar det så innerligt och det dödar effektivt det roliga med att lära sig saker.
Nu hoppas jag att det upplägg som skolan kommit fram till med Jamie, kommer att funka. Han har fått ta bort en del ämnen som han inte kommer behöva, för att fokusera på kärnämnena och lite annat. Vi siktar på att han ska ha betyg i alla ämnen. Men jag tror att de kommer bli en aning besvikna. Det är ju enklare med nån slags mall, nu finns inte det. Jag gillar hans mentor massor och de har verkligen försökt, så jag har inget ont att säga om skolan.
Det här gick snabbt, psykologen sa att vi om behovet uppstår framöver, så är det bara att söka tillbaka. En lite lustig parantes är att jag precis lärt mig att dyskalkyli som jag ju har, faller inom spannet NPF. Så JAG har alltså en sån diagnos;) Fast jag har nu inte ens bemödat mig om att skaffa mig en officiell diagnos, men jag vet ju, och det räcker gott för mig.
Vi åkte hem, och sen satt jag och läste i solen resten av dagen. Jag har varit seg som tusan några dagar nu, och inte orkat ta mig för nåt alls. Igår, lördag så var jag iofs ute och plockade tio kilo blåbär och rensade och paketerade de sen, men förutom et har jag mest bara läst. I går kväll droppade messen in från kompisarna på stan: Är du ute i kväll?/Ses vi på DogBar?/Vad gör du? osv:)
Det var Kulturnatten i Uppsala igår, nåt som folk älskar men jag inte riktigt förstår mig på ska väl erkännas. För mycket folk, det väntades runt 100.000 människor, och det är massor av aktiviteter överallt. Jag kan omöjligt sortera:) Det enda jag någonsin velat se, och som inte längre är med, är tornerspelen med riddare:) När inte de kommer, så skiter jag helst i det jag också.
Jag plockade mina blåbär, läste min bok och sen, när jag stod och borstade tänderna så insåg jag att jag plötsligt inte såg normalt. Va? Nä? Men jo, ett migränanfall in vardande:/ Jag svalde några tabletter och gick och la mig direkt, och det blev aldrig nån huvudvärk av det. Men däremot ett litet bubblande illamående och obehag. Eftersom vi idag skulle åka och ta hem husvagnen så kunde jag inte ha migrän, det var uteslutet så jag hoppades innerligt på att vakna frisk.
Det gjorde jag:) Ingen huvudvärk direkt, mer ett dovt molande, och lite åksjukefeeling och Jimpa och syrran dök upp vid tio och vi drog iväg. Solbrillor på för jag blir känslig för ljus och det är ju dumt att trigga igång nåt. Vi var oroliga över vädret, men det var uppehåll hela tiden:)
Bara ta tag i det och börja. Lik mysigt som det är att sätta upp det, lika vemodigt är det att ta ner. Nu är det definitivt slut på sommaren och det är väldigt långt till nästa sommar.
Vi packade in bord, bänkar och kylskåp i lokalen, lekte Tetris som alltid:)
När vi var färdiga, det tog bara en timme och 40 minuter! , såkäkade vi godaste lunchen som Jimpa fixat, räkmackor, med fika efteråt:) Med en utsikt:
Förr när vi hade det gamla förtältet så tog det oss timmar att slå upp och ner, och det var så jäkla tungt. Nu går det på ett kick:) och det är så otroligt skönt.
Så var det dags för avfärd. Himlen speglar känslan;) Fina vagnen!
Nu får platsen stå där och vänta på oss några långa månader.
Hemfärden gick fint och även att få av vagnen från dragkroken, det är såklart enbart för att Jimpa är med, annars fastnar den varenda jäkla gång;) Rullade min vagnen och nu ska det fixas lite innan den dras ut för vintervilan.
Syrran och jag gick en promenad med Doris och sen hamnade jag i soffan, rätt seg, rätt trött, ganska off och med en molande huvudvärk av det milda slaget. Förhoppningsvis försvinner den när jag får sova nu.
Och det ska jag snart göra:)
Vi hörs snart:) Natti natti!
Kommentarer
Äntligen ett inlägg om ADHD som jag kunnat skriva själv. Det bästa är att utredningen visade på att din son inte har det. Mina tre barnbarn har diagnostserat med alla neuropsykiatriska diagnoser som finns. Mellanbarbarnet äter mediciner i perioder på rekommendation från skolan eftersom han inte kan sitta still. När han tar medicin är han trött, slö och avtrubbad! Nej jag tycker att diagnoser sätts för lätt, vart försvann detta med barns utvecklingspsykologi och dom stadier barn går igenom. Mina barnbarns generation är förlorad.
Reste mig upp från ett prov en gång för att jag inte för mitt liv kunde förstå vad Strindberg tänkte och kände när han skrev Röda Rummet, där rök mitt MVG. Det gäller att vara bra på att kunna svamla ihop något utan relevans. Hur ska man kunna veta vad han tänkte och kände?
Jag jobbar som specialpedagog i skolan och träffar dagligen elever som har det tufft. De kan ha haft koncentrationssvårigheter, läs- och skrivsvårigheter, sömnproblem etc i flera år men aldrig fått någon utredning då deras föräldrar säger nej. De ”tror” inte på NPF-diagnoser, motsätter sig att det skulle vara något ”fel” på deras barn eller bara anser att det ska lösa sig ändå.
Och ja, vi gör vad vi kan i skolan för att eleverna ska nå målen- vi ger extra anpassningar och särskilt stöd även utan diagnos och ibland räcker det. Men i de fall det inte räcker kan vi bara se på hur eleven mår sämre och sämre och hamnar längre och längre ifrån godkända betyg. I de fallen skulle en utredning och en diagnos verkligen behövas. Inte för att det automatiskt löser alla problem utan mer som ett komplement till skolans arbete med stöd.
Vid en NPF-diagnos kan man sätta in en ADHD-medicinering som ofta fungerar bra och bidrar till bättre fokus och koncentrationsförmåga. Man kan även få Melatonin för att kunna sova bättre, och bra sömn är avgörande för att orka med skolarbetet. Man kan även få stöd med att lära sig hur man hanterar sina svårigheter med t ex impulskontroll, bristande planeringsförmåga mm. Och det som är viktigast för oss i skolan- man får som betygssättande lärare möjlighet att ”pysa”, dvs bortse från kunskapskrav som eleven pga sin diagnos inte kommer att kunna klara av, t ex vid dyslexi kan man bortse från stavningsproblem vid skrivade, vid autism kan man bortse från förmåga att redovisa muntligt inför stor grupp, vid språkstörning kan man bortse från t ex korrekt uttal osv. Det innebär att man kan bli godkänd i ämnen fast man inte kan uppfylla alla krav pga sin diagnos.
Skolan får även en gedigen återgivning från utredande psykolog där vi får information om hur vi kan hjälpa eleven på bästa sätt. Det är så värdefullt att samverka med olika instanser runt en elev i svårigheter för att skapa en så bra grund för studierna som möjligt. Föräldrar som motsätter sig en utredning pga ”tror inte på NPF-diagnoser” eller ”mitt barn är inte sjukt” hindrar sina barn att få rätt stöd och hjälp. NPF är ingen sjukdom, det handlar alltså inte om att vara sjuk eller frisk. NPF står för neuropsykiatrisk funktionsvariation och inbegriper bl a ADHD, ADD, autismspektrumtillstånd, Tourettes, språkstörning mm. Ofta har man också dyslexi, men även dyskalkyli, trotssyndrom, ätstörningar, OCD mm förekommer hos personer med NPF.
Problemen är verkliga och försvinner inte bara för att man förnekar dem. Tvärtom, de kan förvärras när man dessutom måste försöka dölja eller förneka sina svårigheter. Många med självskadebeteende eller missbruk har i grunden en NPF diagnos som de hanterar på sitt eget vis genom att döva smärtan med att skära sig eller berusa sig.
Och ja, vi alla har olika drag som personer med NPF-diagnoser har, men för en diagnos måste man uppfylla många kriterier och ha svårigheter i olika sammanhang. Det är då det blir en funktionsvariation, en diagnos.
Diagnosen är visserligen en förklaringsmodell och sätts då en människa verkligen har svårigheter att klara av sitt liv. Barn och ungdomars utveckling går i olika faser. Allt är tyvärr konstruerat och stöpt för massan av elever. Finns ingen tid för det individuella barnet…och för inte tala om medicin som skrivs ut till barn, istället för ”svårt att sitta still” blir dom trötta, gäspande zombies. Alexander Bard sa i någon podd att han inte tror alls att alla har typ adhd osv utan det är pga vårt snabba informationssamhälle, snabba otäcka spel osv som förstör hjärnorna. Frst läs gärna boken Pillerparadoxen som kom ut långt innan vi i Sverige pratade om det här med ökade NPF diagnoser och mediciner.
Jag vet:) Och jag förstår problematiken, men det jag menar är att det inte är ungen det är fel på, utan sättet att sätta alla i samma lilla box. Mallen är gjord för en slags personlighet och resten hamnar utanför. Många klarar av att anpassa sig, andra inte.
Jag har inte sagt att man inte ska göra en utredning, och det har ju också gjorts en nu, som visar att Jamie inte har ADHD, eller nåt annat. Det han har är mer av myror i brallan, och ett totalt ointresse för tråkiga saker. Inget man kunde sätta en diagnos på. För MIG är det positivt, för ju färre diagnoser man har ju enklare blir nog livet i slutänden. Många som upptäcker att deras diagnos hämmar dem i yrkesval framöver vill ju ha den borttagen🤷🏼♀️
För Jamie kändes det också som att det var ett positivt besked, han känner sig inte annorlunda på ett sätt som kan diagnosticeras.
Jag tror, eller jag är rätt övertygad om, att han kommer ha det kämpigt i skolan, men att han så småningom när han vet vad han vill kommer kunna fokusera på det och nå de mål han vill. Det bästa ändå med Sveriges utbildningar är att det aldrig är försent. Man kan läsa in, plugga upp, byta karriär hela livet nästan 🙂
Om man vill.
Alla ska tydligen diagnostiseras now days. Och allt fler privata alt dyker upp dit vuxna går för bli av med sina ADHD diagnoser som de aldrig ens haft. De är så sjukt i skolan i många skolor får man inte ens extra hjälp/resurser om man inte har fått en diagnos. Min enna släkting misstänkte dagis han hade ADHD så de ville han skulle utredas inför skolstart han han börja skolan och de va nog tur för annars hade han garanterat fått diagnos. Han hade inga problem sitta still en hel lektion och följa med. Psykologen konstaterade light ADHD men pga han inte hade problem i skolan så valde hon inte sätta diagnos för som hon sa: sätter jag diagnos på han kommer den följa han resten av livet och han kommer bli den där ungen med ADHD inför varje ny skol/klasstart. Och kanske riskera bli sin diagnos Han var som Jamie älskade va ute och leka, spela boll mm långt upp i tonåren.
Intressant det där med utredning. Dotter15 år mår inte bra, samtal på BUP pga självskada. De har flaggat för att de ser autistiska drag hos henne och frågat oss som föräldrar om vi vill göra utredning. Vi har sagt nej. Vi tror att hon skulle bli sin diagnos -om hon nu ens har den. Jag kan inte se syftet med att få en sådan diagnos. Givetvis förstå sig själv kanske, men jag ser risk att hon kommer uppfylla alla kriterier som hon inte ens har idag. Dvs allt blir en diagnos.