Som jag sagt så var vi hos BUP i fredags för att få svaret på Jamies adhd-utredning. Han har INTE adhd och jag har med andra ord återigen ställt en korrekt diagnos:D Jag har fasen aldrig fel. Jag har inte heller nån form överhuvudtaget av hybris;)

Men det som slog mig idag när jag orkade läsa igenom psykologens svar, var en av de sista meningarna. Han skrev lite om hur skolan skulle anpassa hans undervisning och sen: Det är viktigt att Jamie får lyckas.

Och då kom det en liten tår i ögonvrån, för det är det jag har sagt hela tiden. Skolan vill gärna fokusera på det som han misslyckas med, att han inte kommer i tid, att han inte sitter still, att han inte klarar proven, att han inte räcker upp handen osv.

I vintras skällde jag ut hans träslöjdslärare efter noter just pga det. Jamie hade då en assistent på heltid, som var med honom på varenda lektion och alltså enbart genom det signalerade att han behövde stöd. I slöjden skulle de göra en ask, tror jag det var, och enligt assistenten var Jamie en av de första att bli klar. Han hade gjort en ask, följt stegen som han skulle och var nöjd. Assistenten säger att den var helt ok. Då kommer träslöjdslärare och påpekar att han inte har slipat den tillräckligt mycket… Jamie som tyckte att han var färdig, att hans ask var fin som den var, ville inte, läraren envisades och det hela slutade med att den där jävla asken sulades iväg nånstans i soporna av Jamie och att läraren gav honom ett F i betyg. Minns inte motiveringen men typ att det inte fanns underlag att bedöma hans kunskaper. Eller? Det FANNS, innan han hivade i väg den. Asken var ju klar och läraren hade sett den.

Jag lägger mig oerhört sällan i skolan, det är de som är, eller ska vara i alla fall, experterna och jag låter dem sköta det. Behövs det att jag av nån anledning ingriper så gör jag det såklart, men i det vardagliga får de jobba i fred. Jag är inte lärare. Jag är mamma.

Däremot har jag en rejäl skopa av sunt förnuft.

När jag fick veta att han inte skulle få betyg blev jag så förbannad. Just för att det är så jäkla, jäkla viktigt att Jamie får lyckas med saker. Vad spelar det för roll om asken var lite ruffig i ytan? Han hade gjort den enligt instruktion och förmåga och han hade dessutom fått glänsa en aning genom att vara bland de snabbaste. Det hade varit så bra för hans självkänsla och självförtroende att i den situationen fått en klapp på axeln och ett Bra jobbat! Men i stället fick han alltså inget betyg. I ett ämne som, förlåt alla slöjdlärare, inte betyder asmycket för framtiden. Man klarar sig utmärkt utan att kunna sy eller snickra. Det är bra att kunna, absolut, men man står och faller inte med det.

Jag var så arg och ledsen. Mailade givetvis och frågade, fick ett idiotiskt svar och skällde ut läraren. Pratade med rektorn som jag har ett nära samarbete med och hon tyckte också det var väldigt olyckligt. Hans mentor och hans assistent sa samma sak. Alla hade önskat att läraren pratat med teamet runt Jamie, men det tyckte han tydligen var onödigt.Trots att Jamie alltså hade en  assistent med sig.

Och summan av det hela är att Jamie återigen misslyckades. Fast han jobbat bra, gjort uppgiften och slutfört den. Exakt vad i det motiverar honom till att jobba på i framtiden? Inget. Absolut inget alls. När han verkligen försöker, får han ändå ett F. Ett underkänt! Inte ens ett E?

För att han inte sandpapprat en askjävel till perfektion? Alltså jag blir förbannad bara jag tänker på det.

Den här läraren var mentor för Jordan och till vårens utvecklingssamtal var det meningen att han skulle hålla i det. Behöver jag berätta att jag vägrade? 🙂 Jag vet inte om han är helt medveten om att de är brorsor, men det borde han ju veta, och då borde han heller inte ens tagit på sig det. För nu svarade jag honom att det kunde han glömma. Eller, jag var rätt korrekt. Sa att jag faktiskt inte ville träffa honom och att jag föredrog att ha utvecklingssamtalet med den andra mentorn. Tror inte ens han svarade. Tur för honom;)

Det här var nog en av de mest taskiga saker jag upplevt under alla barnens skoltider. Det finns såklart annat, Patricia hade ett helvete i skolan ett tag, med en rektor som aldrig borde fått jobba med barn, hon borde suttit vid ett löpande band utan kontakt med folk. Men det här är på en annan nivå just eftersom Jamie har anpassningar i skolan.

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när Jamie kom hem nu i höstas och sa att han frivilligt erbjudit sig att byta från sy- till träslöjd för det var visst nån för mycket i den gruppen. Han har alltså samma lärare igen, suck. Jag fattar, det är roligare med träslöjd såklart. Vet inte vem som är syslöjdslärare ens. Förresten heter det väl kanske textilslöjd/lärare nu för tiden? Men skitsamma 🙂

Nu har inte Jamie nån assistent med sig längre, det var nåt de provade och nu är det annat, men vi får väl se hur det går. Jag hoppas innerligt att det inte blir samma visa igen.

För som sagt, Jamie behöver få lyckas. Han tycker inte själv om att misslyckas och han kan skita i att göra saker för att han tror att han inte klarar av det. Där har lärarna en superviktig uppgift. Genom att ge honom uppgifter som han klarar av så växer han, utvecklas och blir säkrare, tryggare och det kommer gå bättre.

Det här är för mig så oerhört basic stuff. Det är något jag alltid varit noga med i alla år, med alla barn. Att de ska få lyckas, vara bra, kanske bäst. För att vara sämst suger ju. Det är inte kul, det är skämmigt och det är omotiverande.

Att psykologen skrev det betyder för mig att jag är rätt klok ändå 🙂