Jag fryser och har huvudvärk och det suger. Huvudvärken är garanterat en rest från helgens migrän, det brukar kunna bli en såhär asjobbig och dov värk som inte är så besvärlig när jag rör mig, men när jag ska fokusera på nåt. Vad somhelst.

Fryser här väl mest ihop med att det är jobbigt att ha ont och att det är frysväder ute. Jag ska snart slå på ugnen så det kommer bli varmt och gott i köket men innan dess är det fleecejacka med huva uppdragen, raggsockor och varm dryck som gäller:)

Trött är jag också av att jag var ute och körde bil i natt:) Min syster har varit i London på konferens, och kom hem igår, planet landade 00.30. Jag åkte hemifrån kvart över midnatt och det rullade på alldeles utomordentligt. Väldigt lite mötande trafik noterade jag men var mest glad över att inte behöva blända av;) Det fick sin lilla förklaring, för strax innan jag skulle svänga av till Arlanda var det vägarbete i motsatt riktning. Ni minns kanske att jag hamnade i ett sånt när jag hämtade Axel och Lovelia? Jag stod still i tio minuter, en kvart kanske, innan det gick att rulla på långsamt, ungefär två kilometer arbetsfordon med blinkande ljus gjorde inte direkt underverk med mörkerseendet;)

Precis innan avfarten, men så att man ändå kunde svänga av, var det också en trafikolycka i går, med massor av blinkande ljus. Jag ville inte köra motorvägen hem!

Det var massor av folk på parkeringen vid Terminal fem, och jag fick snurra ett varv innan jag fick en plats och sen fick jag ju vänta på att de skulle igenom passkontoll och bagagehämtning, men sen dök de upp, syrran och hennes kollega.

Vi åkte genom Märsta hem, via Sigtuna och Knivsta på nåt vis som jag inte har en aning om, men hem kom vi:) Ingen trafik där heller så det var ju väldigt skönt. Hemma vid kvart i tre tror jag, snark. Jag ställde klockan på 7.15, och vaknade av larmet 7.45.

Jag har alltså sett fel, ställt larmet fel. Nu vaknade Jamie snyggt och prydligt av sin egen klocka, det brukar han göra men ibland är det segt och det somnas om. Men, det enda jag kunde tänka på var: Tänk om jag ställer klockan fel i morgon? Jag ska ta tåget från stationen 4.28. Det finns liksom inte en enda minut att vinka på. Jag kommer sova ännu sämre än sämst de få timmar i natt som jag kan sova.

Herregud. Jag kommer behöva lägga mig vid tio i kväll, så tidigt har jag inte ens funderat på att sova sen jag var en bebis, typ;).

Jag har ägnat hela dagen åt att packa. Eller det var ju såklart en rejäl överdrift, men det har tagit en massa tid. Jag går ju runt i samma kläder här hemma:D Vad har man ens med sig? Kollade vädret, fördomsfullt nog tänkte jag att det var kallt som fan där uppe i norr:D men det var ju ungefär som hemma. Skillnaden är ju att hemma har man alternativ, fryser man tar man en extra tröja, eller en annan jacka. Är det för varmt byter man till en tunnare. Nu får man stå sitt kast.

Jag har förr i tiden packat som om jag skulle flytta, men slutade med det när jag insåg att det allra mesta alltid låg oanvänt ändå. I princip räcker det ju med nya underkläder för en helg. Jag har lite mer med mig:) men försöker packa lätt. Nu är kläderna nerlagda och det jag ska ha ner är nessesär och kanske en handduk. Kommer inte ihåg om det ingick i rummet. Sen packar jag med mig en stor sjal i handväskan, som man kan svepa runt sig på tåget för att kunna sova. Hatar att sitta ”öppet” och snarka, bättre att gömma sig lite:) Har en bok med också men misstänker att jag sover mer än läser. Tanken är så iaf. Har tre timmar till första bytet i Sundsvall, och dit ska det sovas:D

Resten av dagen har jag ägnat åt att ge respons på de andras texter, det är kul:) Inte kul när det molvärker i huvudet dock men vad ska man göra åt det? Nu är det klart i alla fall och det ska bli kul att se/höra allas olika responser.

Jag blir borta till söndagkväll, och det känns både roligt, lite spännande och jobbigt. Det är jobbigt att vara runt folk man inte (ännu) känner så länge. Även om det är mest roligt såklart:) Vi har ju också skaplig koll på varandra från Teams, och det verkar vara genomgående trevligt folk.

Hemma är kidsen. Ensamma:) En utopi för inte så länge sen, men nu är det inga problem alls. Robban får högsta ansvaret, följt av Trixie och sen Lovelia. Och så finns syrran och mamma ett samtal bort. Det är fantastiskt med ett nät av folk runtom sig som man litar på:) Ge och ta, och ansvar under frihet, bra ledord i livet ändå.

Nu ska jag ta och vika tvätt och sen fixa maten, packa det sista och sen försöka att inte bli pigg, vilket jag garanterat kommer bli 😀

Ha en fin kväll nu:)

Som jag sagt så var vi hos BUP i fredags för att få svaret på Jamies adhd-utredning. Han har INTE adhd och jag har med andra ord återigen ställt en korrekt diagnos:D Jag har fasen aldrig fel. Jag har inte heller nån form överhuvudtaget av hybris;)

Men det som slog mig idag när jag orkade läsa igenom psykologens svar, var en av de sista meningarna. Han skrev lite om hur skolan skulle anpassa hans undervisning och sen: Det är viktigt att Jamie får lyckas.

Och då kom det en liten tår i ögonvrån, för det är det jag har sagt hela tiden. Skolan vill gärna fokusera på det som han misslyckas med, att han inte kommer i tid, att han inte sitter still, att han inte klarar proven, att han inte räcker upp handen osv.

I vintras skällde jag ut hans träslöjdslärare efter noter just pga det. Jamie hade då en assistent på heltid, som var med honom på varenda lektion och alltså enbart genom det signalerade att han behövde stöd. I slöjden skulle de göra en ask, tror jag det var, och enligt assistenten var Jamie en av de första att bli klar. Han hade gjort en ask, följt stegen som han skulle och var nöjd. Assistenten säger att den var helt ok. Då kommer träslöjdslärare och påpekar att han inte har slipat den tillräckligt mycket… Jamie som tyckte att han var färdig, att hans ask var fin som den var, ville inte, läraren envisades och det hela slutade med att den där jävla asken sulades iväg nånstans i soporna av Jamie och att läraren gav honom ett F i betyg. Minns inte motiveringen men typ att det inte fanns underlag att bedöma hans kunskaper. Eller? Det FANNS, innan han hivade i väg den. Asken var ju klar och läraren hade sett den.

Jag lägger mig oerhört sällan i skolan, det är de som är, eller ska vara i alla fall, experterna och jag låter dem sköta det. Behövs det att jag av nån anledning ingriper så gör jag det såklart, men i det vardagliga får de jobba i fred. Jag är inte lärare. Jag är mamma.

Däremot har jag en rejäl skopa av sunt förnuft.

När jag fick veta att han inte skulle få betyg blev jag så förbannad. Just för att det är så jäkla, jäkla viktigt att Jamie får lyckas med saker. Vad spelar det för roll om asken var lite ruffig i ytan? Han hade gjort den enligt instruktion och förmåga och han hade dessutom fått glänsa en aning genom att vara bland de snabbaste. Det hade varit så bra för hans självkänsla och självförtroende att i den situationen fått en klapp på axeln och ett Bra jobbat! Men i stället fick han alltså inget betyg. I ett ämne som, förlåt alla slöjdlärare, inte betyder asmycket för framtiden. Man klarar sig utmärkt utan att kunna sy eller snickra. Det är bra att kunna, absolut, men man står och faller inte med det.

Jag var så arg och ledsen. Mailade givetvis och frågade, fick ett idiotiskt svar och skällde ut läraren. Pratade med rektorn som jag har ett nära samarbete med och hon tyckte också det var väldigt olyckligt. Hans mentor och hans assistent sa samma sak. Alla hade önskat att läraren pratat med teamet runt Jamie, men det tyckte han tydligen var onödigt.Trots att Jamie alltså hade en  assistent med sig.

Och summan av det hela är att Jamie återigen misslyckades. Fast han jobbat bra, gjort uppgiften och slutfört den. Exakt vad i det motiverar honom till att jobba på i framtiden? Inget. Absolut inget alls. När han verkligen försöker, får han ändå ett F. Ett underkänt! Inte ens ett E?

För att han inte sandpapprat en askjävel till perfektion? Alltså jag blir förbannad bara jag tänker på det.

Den här läraren var mentor för Jordan och till vårens utvecklingssamtal var det meningen att han skulle hålla i det. Behöver jag berätta att jag vägrade? 🙂 Jag vet inte om han är helt medveten om att de är brorsor, men det borde han ju veta, och då borde han heller inte ens tagit på sig det. För nu svarade jag honom att det kunde han glömma. Eller, jag var rätt korrekt. Sa att jag faktiskt inte ville träffa honom och att jag föredrog att ha utvecklingssamtalet med den andra mentorn. Tror inte ens han svarade. Tur för honom;)

Det här var nog en av de mest taskiga saker jag upplevt under alla barnens skoltider. Det finns såklart annat, Patricia hade ett helvete i skolan ett tag, med en rektor som aldrig borde fått jobba med barn, hon borde suttit vid ett löpande band utan kontakt med folk. Men det här är på en annan nivå just eftersom Jamie har anpassningar i skolan.

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta när Jamie kom hem nu i höstas och sa att han frivilligt erbjudit sig att byta från sy- till träslöjd för det var visst nån för mycket i den gruppen. Han har alltså samma lärare igen, suck. Jag fattar, det är roligare med träslöjd såklart. Vet inte vem som är syslöjdslärare ens. Förresten heter det väl kanske textilslöjd/lärare nu för tiden? Men skitsamma 🙂

Nu har inte Jamie nån assistent med sig längre, det var nåt de provade och nu är det annat, men vi får väl se hur det går. Jag hoppas innerligt att det inte blir samma visa igen.

För som sagt, Jamie behöver få lyckas. Han tycker inte själv om att misslyckas och han kan skita i att göra saker för att han tror att han inte klarar av det. Där har lärarna en superviktig uppgift. Genom att ge honom uppgifter som han klarar av så växer han, utvecklas och blir säkrare, tryggare och det kommer gå bättre.

Det här är för mig så oerhört basic stuff. Det är något jag alltid varit noga med i alla år, med alla barn. Att de ska få lyckas, vara bra, kanske bäst. För att vara sämst suger ju. Det är inte kul, det är skämmigt och det är omotiverande.

Att psykologen skrev det betyder för mig att jag är rätt klok ändå 🙂

 

 

Innehåller reklam och annonslänkar för Cellbes

 

Jag hatar ju att frysa, det gör mig deppig, sur och trött. Därför är jag nu på spaning efter varma kläder:) Jag bor i ett gammalt dragigt hus, med kalla golv och fönster som inte är helt täta, med katter som ska ut och in hela tiden och då gärna stå och fundera varje gång om de verkligen ska gå in/ut;) Lägg till att jag inte är den som drar upp värmen, utan vi har mer svalt än varmt inne. Man kan alltid ta på en tröja och ett par tofflor:) Här kommer några värmande plagg:)

Den här fleecejackan har jag i rosa, och nu när den var nedsatt (är nedsatt) så passade jag på att skaffa en grön också! Min rosa har jag ofta som en slags skalplagg under en höstjacka för att stärka upp. Den gröna ska jag bara ha för att mysa in mig i ♥

Den går ner över rumpan och har huva och bra fickor, världens bästa fleece! Finns i många fina färger. Jag har haft fleecejackor sen de kom på stenåldern:) Då var de skitfult mönstrade, allt var faktiskt skitfult mönstrat på dåtiden, plus att de var vida och fyrkantiga, inte vackra, men ack så sköna. Ingen är mer tacksam än jag över att den tiden är förbi och att en fleecejacka i dag är enfärgad och mer som en teddybjörn. Man ska inte underskatta själva goset:)

Jösses vad jag älskar den här!

 

Vill man ha en ännu längre modell kanske den här är lagom?

Kanske en lång finstickad cardigan med dragkedja? Den här tycker jag var riktigt snygg! Klassisk på nåt vis, eller hur?

Den här långa cardiganen har jag på mig just nu, den är ljuvlig, och den är alltid på avvägar:) Mina tjejer ser den och lånar den, och det förstår jag! Den har huva, och eftersom det drar från en fönster i vardagsrummet, precis där jag brukar sitta, så är huvan guld. Bara dra upp och så är det slut på frysandet:)

Jeansen är rejält nedsatta nu, de är höga i midjan, stretchiga så det känns som man har mjukisbyxor på sig, nästan i alla fall. Finns i både smala, normala och bootcut, och flera färger. Det här är en modell jag gillar och trivs i så jag har flera par.

Kängorna har uppdaterats till den här varianten:

Med dragkedja på utsidan, det var ändå lite nytt? Jag tror aldrig att jag haft det någonsin. Rieker är de skönaste kängor jag haft, de ser jag fram emot att kunna börja använda till vintern igen, för de är dessutom skitsnygga:)

Den här tröjan är i det supermjuka materialet som jag älskar, som är en blandning av återvunnen polyester, viskos och elastan. Den är tunn, mjuk och mysig. Extra plus för att polokragen ser lös och skön ut. Färgen gillar jag också, den är varm den med:) Finns andra också.

Apropå färgen….

Såg den här kappan  nu och blev helt förtjust, visst är den väl superfin?? Jag borde verkligen ha ytterplagg i annan färg än svart, för det är ju förutom trist även en usel färg på vintern, man syns knappt.

Jag hittade massor av mysiga fina plagg nu, och ser att Cellbes har upp till 25% rabatt på byxor och jeans, och en himla massa fint på sin AutumnDeals.

Glöm heller inte att kolla in outleten, det är där man hittar de där godbitarna man kanske gett upp hoppet om, men så plötsligt finns de där:)

Här hittar ni till hela härligheten ♥

Det här med att skjuta upp saker, prokrastinera, samtidigt som tiden går snabbare och snabbare, det är inte min grej alls.

Lägg till ett regnkaos uppåt landet och det blir knöligt med det mesta, låt mig förklara:)

Jag går ju en kurs, ingen blir förvånad eller chockad över det:) Inte heller att det handlar om skrivande antar jag. I helgen ska vi ha närträff på plats i Hola, som ligger utanför Kramfors. Just där har det regnat ohemula mängder, så pass att jorden tackat för sig och vattnet tagit de snabbaste vägarna. En morgon när jag slog upp instagram såg jag att en av mina före detta kursare som bor i de krokarna lagt upp en video på en väldig oframkomlig väg. Den var liksom tvärt avhuggen och där det tidigare var asfalt och väg var det nu en skummande flod. Oj då, så att säga. Järnvägen har fått massa stryk och det har hängt i luften både räls och planer:)

Hola blev avskuret från resten av världen. Och det har varit, och är väl fortfarande, inte helt säkert att det kan bli av en träff, men mest troligt ändå. Jag hade skjutit på att boka tåg, för jag hade funderingar på att köra, sen sa nån att det går utmärkt att flyga och att det är typ en kilometer att gå då. Det är ett bök utan dess like att ta sig härifrån och dit, det är ett som är säkert och när flyg plötsligt blev nästan enklast började jag vela. Men priset sa sitt och det fick bli tåg.

Förra gången jag pluggade här, det borde vara tio år rätt precis, klev jag på tåget hemma i Uppsala, klev av fyra timmar senare i Kramfors, tog en buss en bit och sista biten blev det anslutningstaxi. Nu? Jomen alltså, det är minst ett byte på varenda tåg jag kan åka. Kanske inte nattågen men då vet jag inte var man står för de tar ju lika lång tid som att köra bil fram och tillbaka, nästan.

När jag ska hem på söndag finns det ingen buss därifrån, och jag väntade tills vi hade kursträff idag för att veta hur de andra tänkte göra. Nu löste det sig så att jag blir upphämtad i Kramfors av ett par kursare, och kan också åka med dem tillbaka:)

Men det blir en riktigt earlyfuckingbirdy morgon, tåget går från Uppsala 4.28 …. skjut mig! Det går inte ens några bussar den tiden. Innan jag bokade frågade jag Robban om han kunde skjutsa mig, och det lovade han. Annars hade jag fått be syrran, eller tagit min bil och ställt den ”nånstans” i stan, eller en taxi men det är så ovärt dyrt. Über kan man ju inte lita på, rätt vad det är har de avbokat körningen, så de går bort. Cykla kan man såklart, men det tar iaf 45 min, och med en övernattningsväska…? Njä;)

Jag ska upp dit på flera träffar, och kanske får det bli så att jag åker kvällen innan. Men, då fanns det ju inget tåg som gick vettigt utan jag skulle åka vid tio och vara framme vid sju-ish. Helt stört. Dessutom så vet jag inte vad SJ håller på med i sin bokningsservice? Men tåg tillkommer och försvinner från minut till minut. Priset ändras. Det jag höll på att boka för runt 450kr kostade i utcheckningen 700kr? Tåget jag ville åka hem, fanns inte alls med om jag kollade på webben, men i appen? OSV. Till sist bokade jag, och det blev under femhundra per resväg.

Jaja, SJ är inte vad SJ varit. Vet inte ens om jag åker med dem, det ska ju bytas i Sundsvall, eller Gävle, och hit och dit. Ett byte på väg upp och tre på väg hem. Sjukt.

Menmen, vi får väl se, det är ju inte helt klart att de är färdiga. Jag erkänner villigt att det också känns en aning obehagligt att veta att järnvägen gick sönder, för när de sen lagar så vet man aldrig hur de gör. Idag finns det ju exakt noll yrkesskicklighet på så många ställen, det tas genvägar och ska sparas pengar. Jag försökte välja plats med katastroftänket:) Mitt i vagnen kändes rätt ok? Eller? Nej, jag vet inte var jag sitter, mer än att det är vid fönstret, för JAG SKA SOVA det som sovas går, och vägrar vakna till för att nån springis ska förbi hela tiden:)

Nu har jag lite lätt ångest över att försova mig på fredag:)

På fredagkväll kommer Novalie hem från England, och det känns inget vidare att missa det. Jag har saknat henne länge nu, och de där två extra dagarna kommer kännas onödigt långa. Hon har tillbringat mer tid i England än hemma i år, men nu verkar det som att hon tänker sig stanna ett tag. Hoppas jag iaf:) Hon har ju sin pojkvän där, så jag fattar att hon vill vara där, och så länge hon inte har något som tvingar henne att vara här så är det ju lite bara att köra. Hon vill iaf inte flytta dit säger hon, utan det är mer han som kommer flytta hit isf.

När jag klagade lite för henne att jag inte skulle vara hemma, sa hon: Men du kommer att komma hem till ett skinande rent hem, mamma:)

Hon älskar att städa och när hon var hemma sist tvättade hon vartenda litet plagg och textillapp, alla bottnar syntes i alla tvätttunnor och det var spit shining överallt:) Jag har försökt hålla det så, men med de här jäkla grisarna man bor med är det inte lätt;)

Bild från Norberg:)

Jag skulle få spunk av att bo vid en dammlucka! Vilket jävla oväsen det är! Men väldigt vackert:)

Min syrra drog till London idag, rackarns tidigt det med;) Hon är där med jobbet i nåt, nån konferens eller vad det nu är. Om inte jag ska med så kommer jag inte riktigt ihåg;) Jag ska hämta henne på Arlanda på onsdag natt, runt ett. Om jag fått resa iväg varje gång jag hämtat eller lämnat på Arlanda i år så hade jag knappt varit hemma tror jag:) Jag vet inte HUR många vändor dit det blivit:) Jag ska förhoppningvis komma iväg snart jag med, men vill inte jinxa det, så säger inget;)

Idag har jag faktiskt inte gjort jättemycket, men ändå haft fullt upp hela tiden, visst är det lite märkligt ändå? Jag hade ju kursträff med dels lektioner och dels diskussioner, och förutom det även egen skrivtid, så det har jag gjort förstås. Städat köket … ingen stor surprise där heller;) Men behövde inte laga mat för det ville Robban göra idag, han är ledig måndagar.

Han är duktig på det, och vi åt en utomordentligt god köttfärssås och spagetti. Medan han lagade passade jag på att gå en långpromenad med Doris, givetvis började det regna på vägen hem, plus att det mörknade jättefort, det märks att det är höst. Jag ska nu sätta mig och se vad internet kan erbjuda mig i form av stickade tröjor, gärna med huvor, för jag fryser. Och är det något jag avskyr så är det att frysa, det finns inget försonande i det alls. Sen ska jag skriva manus för några filmer som jag ska spela in, fortsätta skriva på min fantasy och kanske också se några avsnitt av Supernatural och virka:)

Men först ska jag utfordra Jamie som kom från fotbollsträning nu:)

Hörs snart!

 

Goder afton:)

Den här helgen går inte till historien som någon wow-grej direkt:) Men lugn och skön!

Fredagen började med att jag fick sms från Jordan om jag kanske kunde hämta honom? Hans skola hade bestämt att de skulle spela minigolf och brännboll, men kanske glömde de den lilla detaljen att kolla vädret. Det var monsunregn, hällde ner. Han var ju blöt in på bara skinnet för givetvis tar man som sextonåring cool tonårskille inte med sig någon form av regnkläder;)

Jag blev blöt bara jag gick från huset in i bilen:)

Jag hämtade upp honom, han fick sitta på en plastsäck och handdukar, och körde hem honom. Eftersom jag inte käkat frukost innan så gjorde jag det medan han duschade och bytte om, sen fick han ta bussen tillbaka. För det var ju det, de skulle tillbaka till skolan. Alla var ju helt genomsura. Funkar ju inte att sitta i plugget i våta kläder.

Sen gjorde jag mig i ordning för att åka in till stan, med buss. Jamie har på skolans initiativ, gjort en adhd-utredning, och nu skulle vi få utlåtandet.

Han har det jobbigt i skolan, men jag har aldrig trott att det beror på någon diagnos, utan mer om att han är en omogen liten kille. Han fyllde fjorton i somras men allra helst vill han bara vara ute och leka:) Vilket jag tycker är helt underbart! Att han vill hänga ute med kompisarna, spela fotboll och typ leka, det är fantastiskt. Man ska passa på att vara liten och barn så länge man bara kan, för sen ska man vara vuxen i resten av sitt liv.

Vi har träffat en supermysig psykolog ett par gånger nu, och svarat på massa frågor. Hemma är det inga problem, mer än de helt normala, ingen är speciellt förtjust i att plocka ur/i diskmaskinen, städa rummen edyl. Inte märkligt alls. Men i skolan är det tufft. De har grejat med olika åtgärder, försökt anpassa och flyttat runt honom med dels en personlig assistent, som jag tyckte var toppen för honom, dels satt honom i nån specialklass, vilket var katastrof, det enda han vill är att vara med kompisarna ju. Det har inte funkat bra med nånting, men nu verkar det som att det är bättre. Den här terminen har iaf börjat med nästan 100% närvaro, till skillnad från tidigare då det varit mycket skolkande. Skolan är helt inställda på att han har adhd, och jag har varit lika inställd på att han inte har det, men ändå börjat fundera. Grejen är, och nu får ni skjuta mig om ni vill:) Men jag tror inte på Adhd. Jag tror det är mer av en personlighet, vilket också psykologen bekräftade. En personlighet som i dagens samhälle inte passar in, det finns ingen plats för sådana personligheter, vilket är sjukt. För hundra år sen hade Jamie slutat skolan och fått gå i lära hos nån, och sen jobbat hårt hela dagarna. Det hade varit en bra grej.

Idag ska allt diagnosticeras och jag gillar inte det, det blir slentrian i det och de som på riktigt har neuropsykologiska problem blir undanskuffade när precis ALLA ska ha en diagnos, som man sen kan skylla på, skylta med, gömma sig bakom. Var och varannan av mina vuxna bekanta gör utredningar och får en adhd-diagnos och plötsligt får de en förklaring på exakt allt som varit stökigt i deras liv. Good for them, men jag tror kanske att det också handlar om klassisk överföring, att man liksom passar in allt i den här adhd-mallen. Psykologen var också tydlig med att vi alla, ALLA, har drag av adhd.

Nåväl. Svaret vi fick var att Jamie INTE har adhd, han är en väsentligt frisk tonårspojke med viss problematik i skolan. Vad tycker du om det? frågade psykologen Jamie som var nöjd med det, han hade inte funderat alls över det innan skolan började påtala det, då som en sanning nästan. Vad tycker du? frågade han mig, och jag sa att jag inte var förvånad, att jag tvärtom blivit förvånad om han satt en diagnos. För mig är Jamie lik de andra ungarna, varken bättre eller sämre, med den lilla detaljen att han är yngst av nio, och alltid varit ett jäkla charmtroll. Han har charmat sig ur varenda situation som uppstått:) Han har blivit en mästare på att glida undan tråkiga saker. Därifrån till en NPF-diagnos är det rätt långt ändå.

Han tycker det är skittråkigt i skolan, och jag håller med, även om jag försöker peppa såklart, men innerst inne suckar jag ljudligt åt allt de måste lära sig, över sättet de lär sig på, och hur jäkla mycket akademiskt skit det är redan från låga åldrar. Jag kan inte minnas att vi satt och analyserade texter eller händelser, vi lärde oss bara att det hänt. Inte fan satt vi och analyserade vad som hände den där dagen i dimman i Lützen när Gustav II Adolf stupade, eller vad som ledde fram till det, hur den som dräpte honom tänkte och kände före och efter, genusperspektivet på händelsen och så vidare? Nej, det var mer: Han kom vilse i dimman och blev skjuten till döds.

Jag får utslag i nacken av analyser, hatar det så innerligt och det dödar effektivt det roliga med att lära sig saker.

Nu hoppas jag att det upplägg som skolan kommit fram till med Jamie, kommer att funka. Han har fått ta bort en del ämnen som han inte kommer behöva, för att fokusera på kärnämnena och lite annat. Vi siktar på att han ska ha betyg i alla ämnen. Men jag tror att de kommer bli en aning besvikna. Det är ju enklare med nån slags mall, nu finns inte det. Jag gillar hans mentor massor och de har verkligen försökt, så jag har inget ont att säga om skolan.

Det här gick snabbt, psykologen sa att vi om behovet uppstår framöver, så är det bara att söka tillbaka. En lite lustig parantes är att jag precis lärt mig att dyskalkyli som jag ju har, faller inom spannet NPF. Så JAG har alltså en sån diagnos;) Fast jag har nu inte ens bemödat mig om att skaffa mig en officiell diagnos, men jag vet ju, och det räcker gott för mig.

Vi åkte hem, och sen satt jag och läste i solen resten av dagen. Jag har varit seg som tusan några dagar nu, och inte orkat ta mig för nåt alls. Igår, lördag så var jag iofs ute och plockade tio kilo blåbär och rensade och paketerade de sen, men förutom et har jag mest bara läst. I går kväll droppade messen in från kompisarna på stan: Är du ute i kväll?/Ses vi på DogBar?/Vad gör du? osv:)

Det var Kulturnatten i Uppsala igår, nåt som folk älskar men jag inte riktigt förstår mig på ska väl erkännas. För mycket folk, det väntades runt 100.000 människor, och det är massor av aktiviteter överallt. Jag kan omöjligt sortera:) Det enda jag någonsin velat se, och som inte längre är med, är tornerspelen med riddare:) När inte de kommer, så skiter jag helst i det jag också.

Jag plockade mina blåbär, läste min bok och sen, när jag stod och borstade tänderna så insåg jag att jag plötsligt inte såg normalt. Va? Nä? Men jo, ett migränanfall in vardande:/ Jag svalde några tabletter och gick och la mig direkt, och det blev aldrig nån huvudvärk av det. Men däremot ett litet bubblande illamående och obehag. Eftersom vi idag skulle åka och ta hem husvagnen så kunde jag inte ha migrän, det var uteslutet så jag hoppades innerligt på att vakna frisk.

Det gjorde jag:) Ingen huvudvärk direkt, mer ett dovt molande, och lite åksjukefeeling och Jimpa och syrran dök upp vid tio och vi drog iväg. Solbrillor på för jag blir känslig för ljus och det är ju dumt att trigga igång nåt. Vi var oroliga över vädret, men det var uppehåll hela tiden:)

Bara ta tag i det och börja. Lik mysigt som det är att sätta upp det, lika vemodigt är det att ta ner. Nu är det definitivt slut på sommaren och det är väldigt långt till nästa sommar.

Vi packade in bord, bänkar och kylskåp i lokalen, lekte Tetris som alltid:)

När vi var färdiga, det tog bara en timme och 40 minuter! , såkäkade vi godaste lunchen som Jimpa fixat, räkmackor, med fika efteråt:) Med en utsikt:

Förr när vi hade det gamla förtältet så tog det oss timmar att slå upp och ner, och det var så jäkla tungt. Nu går det på ett kick:) och det är så otroligt skönt.

Så var det dags för avfärd. Himlen speglar känslan;) Fina vagnen!

Nu får platsen stå där och vänta på oss några långa månader.

Hemfärden gick fint och även att få av vagnen från dragkroken, det är såklart enbart för att Jimpa är med, annars fastnar den varenda jäkla gång;) Rullade min vagnen och nu ska det fixas lite innan den dras ut för vintervilan.

Syrran och jag gick en promenad med Doris och sen hamnade jag i soffan, rätt seg, rätt trött, ganska off och med en molande huvudvärk av det milda slaget. Förhoppningsvis försvinner den när jag får sova nu.

Och det ska jag snart göra:)

Vi hörs snart:) Natti natti!

I söndags åkte Corrinda hem till Bromölla, lika tråkigt varje gång, och nu är det ett långt tag innan hon kommer igen. Hon pratade om Halloween så vi får väl hoppas på det.

Jag och syrran körde henne till stationen och parkerade sen och tog en långpromenad i Uppsala. Det är inte allt för ofta man gör det. Jag går oftast till och från något nere på stan, typ tandläkare och sånt. Eftersom våra politiker hatar bilar och tar bort alla parkeringar som är vettiga plus att de gör om så att man inte får köra på vissa gator, så är det hopplöst att göra sina ärenden i city. Då tar man bilen till valfritt köpcentrum i stället. Hittar man en parkering är den svindyr, men just söndagar och en bit utanför city är det gratis. Då kan man passa på:)

För er som känner till Uppsala, så ställde vi bilen på Väderkvarnsgatan och tog oss sen mot Fyrisån, och på vägen där gick vi förbi en lekpark som jag inte provat, KlosterParken. Jag är måhända 50+ men det stoppar mig inte från att leka om tillfälle ges, och faktum är att det finns ett helt gäng relativt nya lekparker som är himla fina. Här har jag gått förbi många gånger men aldrig haft tid, eller rätt sällskap, för att kolla in den. Men nu gjorde vi det.

Den ligger på Klostergatan, och utan att ha googlat mig till det så killgissar jag att det förr låg nån form av kloster med trädgård här.  Jag SKA googla för sånt här gillar jag, men har inte hunnit.

En Tidsmaskin mötte oss och det var inte helt lätt att klämma in sig två vuxna, men det gick:)

På insidan kan man välja vilket århundrade man vill åka till och för säkerhets skull ville vi ju vara båda där inne innan vi började skruva, man vet aldrig, och tänk så trist att hamna i vikingatiden utan syrran! Massor av reglage och grejor att skruva på:)

Sen klättrade vi in i nåt hus som visade sig vara ett fängelse, komplett med tunga järnkedjor fastbankade i väggen, men om man vill låsa fast någon mer permanent får man ta med eget lås:)

Min vrist passade perfekt 🙂

De här husen var väldigt trevligt även för vuxna, eller långa barn, för de är höga i tak inomhus, så man behöver inte ducka utan kan stå rak. Efter att ha klättrat runt och tagit mig ner igen, så gick vi till sjukhuset. Där inne låg det en stackare som man kund eöppna en lucka i bröstet och titta in på hjärtat. Han skor stod under sängen och det fanns en rockhängare, och på baksidan står en kärra, redo att transportera honom vidare, i vilket skick det än är;)

Sanningen att säga såg han rätt risig ut, men vem vet? Vägg i vägg låg Apoteket, med massa medikamenter som kanske kunde hjälpa upp statusen för killen i sängen. Alltså, det var så välgjort och fint! Allt var uttänkt in i minsta detalj och i ett hörn stod en kittel och kokade, med grönt ljus och bubblande ljudeffekt.

Man kunde öppna en del, och en del inte

För att kunna betjäna kunder bakom disken var man dock tvungen att vara en aning mindre än vad vi är, skulle gissa på att runt en meter är perfekt:) och gärna inte så omfångsrik heller;)

Kolla kullerstenarna också, som sagt, väldigt detaljrikt och naturtroget. Medeltid absolut. Det var barn och lekte i värdshuset, som inte pratade svenska, och de tittade på oss som att vi var helkonstiga. Inte för att det hade hjälpt om de förstod vad jag sa, för det var ju lika märkligt det. ”Vi ska bara kolla lite.”  Men jag vågade inte fota, för de var liksom i vägen.

Man kan i alla fall få kött grillat över öppen drakeld på det här värdshuset, inte fy skam, en delikatess har jag hört:)

Det fanns en liten klosterträdgård och en kyrkoplats med Jesus och Mariabilder också, så fint så. Och en stupstock, ingen medeltid utan en stupstock!

Idag när alla lekparker ser likadana ut, med underlag som är typ gummi eller fuskgräs så kändes det här uppfriskande och ”äkta”. Nej, om du är liten och sitter i rullstol så kommer du inte in i husen, men allt kan inte anpassas efter alla. Vi har många fina lekparker i Uppsala som är tillgängliga för alla. Den här, not so much, så undvik den om ni har de behoven.

Jag hade älskat att leka här när jag var liten! Fasen, jag älskade den nu med, och i mitt huvud började det genast snurra Dick Turpin-knopar för att göra fast min häst i järnöglorna, och jag kunde nästan känna doften av drakgrillat kött och mjöd:)

Vi gick vidare, efter att ha testat alla hus och alla fick MVG.

Fyrisån är alltid vacker, jag tycker om att ha en å som går tvärs genom stan, även om det ibland innebär att man får gå några extra meter för att komma över den.

Vi gick mot Domkyrkan, diskuterande vilken ängel det är som står på taket, båda tänkte att det var ärkeängeln Gabriel men jag kund einte låta bli att tycka att han såg ut som en tjejängel. Men en googling senare visade det sig att Gabriel bara hade tjejkläder på sig. Jag antar att alla änglar, manliga och kvinnliga hade långa särkar på sig på dåtiden? Jag som just nu har en manlig ängel som huvudkaraktär i min bok kan meddela att det har de inte i nutid. Min ängel har skinnjacka och läderkängor:)

Men det är Gabriel som står här och beskyddar Uppsala. Tack Gabriel.

I skolan på min tid fick vi lära oss att kyrkan är 118 meter lång och 118 meter hög, men med tiden har antingen kyrkan vuxit eller så har man blivit bättre på att använda tumstock:) för det stämmer tydligen inte längre. Men spela roll, jag kör på det ändå:) Jag tycker om kyrkor, det är mäktigt och pampigt och bara tanken på hur de byggde dem får det att svindla. Hur är det ens möjligt liksom?

Det var länge sen jag var inne i den, och jag skulle väldigt gärna vilja gå både upp i tornen och ner i gravkamrarna, men det är inte direkt tillåtet för jämnan. Tror att det möjligen är tillåtet under Kulturnatten som är på lördag, så ska kolla det. Men orkar inte stå i kö i evigheter. Om nån känner nån som kan låta mig slinka in/upp/ner så lägg ett gott ord för mig:)

Grejen med att gå upp är i och för sig att jag är förbannat en aning höjdrädd och vet inte om jag skulle våga:)

När jag gick i skolan och man skulle lära sig en massa om sin stad så var alltid domkyrkan. min favorit, den och Gustavianum, för den anatomiska teaterns skull:) Här inne i kyrkan ligger Gustav Vasa, tror jag, men han har iaf ett eget kor, med avbild och den har två högerfötter. Eller om det är två vänsterfötter? Hm… oklart, men samma fot två gånger iaf. Jag var ett tag i min liv väldigt inne på att bli guide i Uppsala:) Blev inte det. Heller:)

Från domkyrkan gick vi upp till Pelle SvanslösParken

Tror det är samma företag som gjort den som Klosterparken, och den här är lika fin den. Men inte riktigt lika enkelt att klämma in sig om man är vuxen:) Vi började med att trampa runt på en sån där vedervärdig karusell, fyra varv och man är förutom trött i benen även yr en halvtimme;)

Här bor han, Pelle, på Åsgränd.

Hans hus högt ovanför takfönstren:)

Det var folk överallt som jag ville undvika, men lekparken var väl värd ett besök, trots att jag inte kan visa er bilder! Här konditoriet:) På baksidan polisstationen:)

Alltså det är så gulligt! Så fint gjort och jag blir så glad att se sånt här.

Finast av ALLT var ändå den här bussen till Skogstibble:

Så fin, så fin, så fin:)

Det började skymma lite nu så vi drog oss mot bilen, via slottet. Här har vi tre Uppsaliensiska landmärken i samma bild: Slottet, Gunillaklockan och Domkyrkan.

Det är uppförsbacke hit, givetvis eftersom när slottet byggdes skulle det enkelt kunna försvaras, men det är trögt att gå upp:)

Jag kom upp och efter att ha gått över borggården talade min fot om att den inte gillade läget. Trots hårt lindat bandage hade jag tväront, från ett steg till ett annat, och haltade på värre än vanligt. Stod och stretchade lite, och kom underfund med att om jag vinklade ut foten långt åt sidan så gick det an, så det gjorde jag. Vi tog oss ner för baksidan, riktigt brant där också, och sen kom vi till Svandammen, där inga svanar längre bor. De som bodde här förr var vingklippta och det var väl inte så snällt kanske. Sen de dog har inga nya flyttat hit av egen fri vilja.

Tacka fan för det, det kryllar av råttor och av nån anledning ser den skabbig ut. Jag vet inte varför, och jag kan inte peka på något som egentligen är annorlunda.

Men den är ändå fin, på sitt vis.

Tillbaka över Fyrisån, nu vid Islandsfallet. Bron som politikerna inte längre låter oss köra över, utan hänvisar till Tullgarnsbron som fastnat ungefär tusen gånger på det år den varit öppen. Jag trodde i min enfald att vi skulle få TVÅ broar, som därmed skulle avlasta varandra men borde ju insett att så smarta är de inte. De hatar ju som sagt bilar.

Jag hatar politikerna i styre och så var det med det:)

Det här är slutdestination för forsränningen på sista april, ner för fallet. Fortsätter man kommer man efter ganska länge till sjön Ekoln.

Nu traskade vi på, via centralstationen och upp till där vi parkerat. Det var en bit längre bort än här, men det här huset gör det nog inte ont att bo i:) Om jag fick bestämma skulle vi inte bygga mer moderna hus än det här i innerstan.

Men jag får inte bestämma och det innebär att allt skit som byggs ser ut som … ja skit. Modernt skit.

Jaja, jag älskar mitt Uppsala hur det än är, det är inte stadens fel att det finns idioter till politiker, och förhoppningsvis står stan längre än de lever:) Men det är inte säkert för hur de håller på nu!

Nu ska jag sova snart, men måste röja upp det sista i köket först:)

I morgon är det skrivpass med min kurs igen, och det ska bli så roligt:)

Ha det gott, hörs snart! Natti natti:)

Ibland undrar man ju varför man försöker göra sig snygg i flera timmar, man väljer outfit noga, och lägger tid på smink och hår. När jag sen, en sån kväll som i fredags när jag gjorde mig klar på exakt femton minuter, fick flera komplimanger om att jag var fin:D

Helt jävla uppenbart är det ingen större idé att försöka, det blir liksom inte bättre än vardagslooken:) Jag hade inte ens ordning på håret, det hade jag satt upp löst och fluffigt med en uttöjd hårsnodd:D Ska sluta försöka:)

Mitt nya hårknep är – senilbrillor! Alltså läsglasögon, hatar det, men det är tur att de finns, för fy farao vad det suger att inte se bra. Jag har ju ofta solbrillorna i håret men det är lite fånigt på vintern, men nu blir det de här:)

Ja bilden blev lite såhär:) Jag skulle fota min orkidé i fönstret, och hade tydligen framkameran vald, ljuset vid fönstret var fint så jag försökte se normal ut:) Vanligtvis när man råkar öppna kameran och ser sig själv är det ju typ underifrån, med fjorton dubbelhakor och en slö blick;)

Orkidén är superfin!

Eller nja, men den är fin:) Den är egentligen Corrindas som hon fick när hon slutade på sitt jobba för att börja plugga men eftersom den inte blommade, och barnen tror (verkar iofs vara många som delar den tron) att en orkidé som slutat blomma aldrig gör det igen. De vilar sig ju bara, så kommer de igen, nån gång. Jag har nog bara den här och en till kvar nu, men jag hade flera som jag faktiskt kastade för några år sen, de var säkert femton år gamla eller så, de hade verkligen gjort sitt utan att få det minsta omvårdnad. Nu behöver jag köpa nya:) Jag älskar dem, de är vackra när de blommar och ser lite rufsiga ut när de inte gör det.

Jag har lite update om Sellman också.

I söndags lämnade vi ju ett brev i ”elaka kattens” brevlåda eftersom de inte var hemma. Och på måndagen när jag satt ute och hade kursmöte via datorn så kom mamman i huset och vinkade vid grinden. Vi pratade sen länge och hon var supertrevlig och förstående. Hon tyckte ju inte att det var ok att Sellman blev skadad, och skulle prata med sin sambo om kastrering. Vi bytte telefonnummer, och sen ringde sonen i huset, och vi pratade också. Vänlig och trevlig och förstående. Grejen i det hela var ju att pappan är muslim, och tycker att alla är perfekta som Gud skapade dem. (Gud?) Jag påpekade att jag förstod hur han tänkte, men att det är lag på att okastrerade katter hålls under tillsyn, vilket då skulle innebära att deras katt behöver stanna inne, eller gå ut i koppel. Eller kastreras. Mamman och sonen var helt inne på min linje, och jag hoppas att pappan också kommer till samma insikt.

Jag hoppas nu på att få ett sms med besked om att katten är kastrerad. Givetvis visste de inte om att han slogs, för hemma var han ju värsta gullegrisen, såklart:D

Sellman mår bättre, men tassen är inte läkt och han haltar, men det verkar inte infekterat i alla fall. Ögat vete fasen hur det är med, men det ser skapligt ut. Örat är ju sönderrivet och trasigt men läker. Hela han är full av sårskorpor som jag pillar bort och han njuter av att jag gör det, de kliar säkert. Han är orolig och ängslig, sover gärna inne hos mig men har varit ute på sina vandringar. Det tar emot som fasen att släppa ut honom men han blir så deprimerad av att inte få gå ut. Så här låg han i min famn länge, med en tass på var sida som en omfamning och huvudet på min mage. Mjukt och varmt;)

Jag försökte skriva men det gick ju inte alls. Och då får det vara så. Man gör ju allt för de här djuren ♥

Idag har jag gjort ungefär ingenting. Jag sov skitdåligt, hade glömt ta mina CBD-droppar och det märks skillnad, sen är det ju fullmåne-ish, som alltid stökar till min sömn. Jag var vaken vid sju, men somnade om vid halv nio kanske, och sov ett tag till. Sen har jag mest suttit i solen och läst. Jag vet, det är lyxigt, men det innebär att allt jag skulle göra idag måste göras i morgon:) Men det är det värt, för att carpa sol är viktigt, viktigare än någonsin eftersom de här dagarna snart är förbi.

Jag kunde sköta en del ute, vi ska ge respons på texter och de har jag läst igenom, lite mail och sånt kan också fixas ute.

Träna skulle vi göra också, men inte förrän halv åtta, och det är så jäkla ovant att träna på kvällarna! Måste hitta ledare med bra pass dagtid så jag får tillbaka mina rutiner. Jag skulle också till biblioteket för att hämta bok, men vet inte hur jag kollade öppettiderna, men hann inte. Även det får ske i morgon. Då har jag kursträff, ska göra en massa administrativt arbete, påbörja nya videos och hinna med en promenad till bibblan. Görbart.

Hämtade upp syrran vid sju och så drog vi för ett pass multifys. Det duger, är en bra ledare, men jag saknar mitt vanliga. Igår körde vi på egen hand, med uppvärmning på löpbandet först. Jag höjer upp lutningen till max och sen går jag snabbt, det är jobbigt:) Sen är vårt måndagspass olika övningar med femton repetitioner per sida, gånger två:)

Och eftersom jag läste att tio knäböj i timmen under åtta timmar, var likvärdigt med 10000 steg, så klämde vi in femton knäböj mellan varje övning:) Idag gjorde jag tio knäböj vid ett tillfälle under dagen;) men i multifys-passet var det flera.

Jag har ju haft exakt noll karaktär på länge nu. Alltså noll. Ihop med klimakteriet blir det ju ännu sämre, och även om jag inte blir tjockare och tjockare, så är jag inte det minsta nöjd med hur jag ser ut. Stabilt för tjock, kan man säga. Jag vet att det finns de som har mer fluff än vad jag har, och jag vet att jag klarar mig som normalviktigt enligt BMI, men det är inte grejen. Jag avskyr att magen slår emot låren när man sitter, eller tar emot när man ska knyta skorna, eller veckar sig i tjocka valkar när man ska göra saker. Hur andra ser ut skiter jag i, jag noterar det oftast inte, men JAG HATAR att inte känna mig bekväm i min egen kropp.

Kläderna sitter som skit också. Med andra ord måste jag ta tillbaka kontrollen över mig själv. Jag kommer inte sluta dricka öl;) det är ett som är säkert, men man kanske inte kan både dricka öl, äta massa godis och skräp och dammsuga skåpen efter vad som helst som är onyttigt:/

I går och idag gick det utmärkt, med vanliga kvargochblåbär-frukosten, omelett till middag och fruktsallad till fotbollen.

Och kaffe och björnbär till mellis. Alltså min björnbärsbuske levererar så mycket bär! Helt otroligt!

Fotbollen var som ett skämt, en värdelös match som slutade med 2-0 förlust mot Kosovo. Kritiken efteråt var inte nådig, och den är ju befogad. Vi har aldrig haft så kompetenta och skickliga spelare, men gör absolut inget av det. Blir det inte bättre än det här blir det inget VM, men än lever hoppet. Jag såg ju inte matchen i fredags men den verkar inte ha varit speciellt kul den heller, rent fotbollsmässigt. Den slutade 2-2, så inte en vinst där heller.

Tillbaka till den usla karaktären. Jag vet att om jag bara kommer tillbaka på banan så brukar jag komma in i ett bra flow, där jag inte ens är lockad av chipsskålen, utan lugnt kan ta en kopp kaffe, eller bara dricka vatten. Jag låter hungern vara en del av dagen, inte så att jag går runt och är svinhungrig, men jag äter inte heller hela tiden. Och när jag äter så försöker jag välja vettiga saker, som kokta ägg till mellis, eller lunch, istf en ostmacka. Middag blir det alla äter, men jag slevar inte på massor av pasta och ris utan försöker tänka protein. Det är bara det att innan man kommit dit så vill jag bara ha allt som är onyttigt, gott och tomma kalorier:D

Så dumt ju:D Jag tror jag ska börja med att registrera allt jag äter igen, det brukar vara ett bra verktyg, man får ett visuellt kvitto på vad man faktiskt äter och vad för slags näringsämnen det är, och vad det innebär i kalorier. För till syvende och sist så handlar de ju som alltid om kalori in/kalori ut. Det måste vara fler ut än in. Och att röra på sig. Jag promenerar mycket nu, men får ju hela tiden så ont i foten:/

Jaja, nu ska jag ta och krypa ner under täcket, och försöka sova. Få se hur det går, månen är full-ish som sagt.

Men hörrni, vi hörs snart!

Förresten – jag frågar er nu, jag fick en önskan om att spela in vloggar, och rörligt material på Youtube. Är det något fler av er vill se? Vad är det i så fall som skulle vara intressant att se? Det tar en massa tid, speciellt när man inte är van vid att filma vardagen, men om det är något fler vill så kan jag absolut försöka mig på det. Det är kul:)

Ni får också väldigt gärna berätta om det är något särskilt ni skulle vilja att jag skrev om:)

Men nu – sova! Natti natti 🙂