Jamen jösses vad snabbt det går. Jag veeeeet! Jag säger det hela tiden men blir ju så förvånad. På nåt vis känns det som veckorna består av måndagar (Åh, en ny vecka, shit vad långt det är till helgen!) sen kanske en Übersnabb glimt av onsdag ( oj, redan onsdag?) för att sen bli fredag (Ah najs, hela helgen framför en!) och vips är det måndag igen.

Det är mycket nu i början av hösten, som det ju är:/

Nåväl, vad har hänt sen sist då? Massor.

I torsdags var det strålande väder, helt underbart. Jag satt ute och redigerade på förmiddagen, sen fortsatte jag sitta ute på skrivpasset vi har med kursen på torsdagar. Det är rätt mysigt att veta att vi är runt 30 stycken som sitter och skriver på våra kammare runt om i Sverige. Vi avslutade med en liten runda i små grupper och jag skrattade åt mig själv, där satt jag i keps och full sol mot en vit tegelvägg. ”Är du på Rivieran, Carola?” var en inte helt galen fråga från en av kursarna.

Sen messade syrran: Ska vi göra nåt? Promenera? Åka och bada?

Och så blev det! Bytte snabbt om till badkläder och drog till Knivsta och Särstabadet. Hoppade i, det var absolut svinkallt, och sen hann vi ligga en stund och torka innan vi bytte om och tog en promenad i Knivsta.

Vi har ledsnat rätt bra på våra egna hoods nu, efter att ha travat runt, runt i alla år. Vi är ju uppvuxna här där vi bor nu, och har med andra ord snurrat här i 50+ år. Vi har börjat ta bilen till lite olika ställen vi är nyfikna på och tar en prommis där istället. Ofta får Doris följa med, men inte alltid. Eftersom vi badade nu fick hon inte haka på. Alltså Knivsta! Vad fint det är där! Jag har ganska precis nollkoll på det förutom baden, men det är trevligt. De var extremt kloka för några år sen, ganska många, och slet sig loss från Uppsala kommun och bildade en egen. De slipper alltså Pelling och idioterna som vi behöver dras med. Bara det är ju en anledning att älska Knivsta:)

Vi gick runt i delarna närmast Särstabadet, och kvällen var ljum och underbar. Så här varma kvällar har det knappt varit i sommar ju!

Corrinda skulle hämtas vid tåget strax efter nio och fast det inte var så länge sen, typ en vecka, som hon åkte hem känns det så roligt att ha henne här! Det blev hela bilen full, för Robban kom hem precis, och kunde tänka sig hämta upp henne, men jag skulle tydligen med, och även Jamie som hade tråkigt. Och Trixie ringde sen och undrade om vi kunde hämta henne efter jobbet, så det gjorde vi. Sen var det dusch och fix innan det blev sängdags, och sen kunde jag såklart inte sova. Jag visste att fredagen skulle bli tung och att jag behövde sömnen, och då uteblev den såklart.

Fredag var det begravning:/ En av mina äldsta vänners son gick bort för ett tag sen, alldeles för ung, han är lika gammal som Patricia. Vi umgicks jämnt när mina två äldsta och deras ungar var små och jag räknar deras familj som min familj. Vi träffades på öppna förskolan i kyrkan 1995, samma år som Patricia och Joel föddes med sex veckors mellanrum. För snart två år sen gick pappa Lasse bort och nu fick han sällskap i himlen av sin son. Det är extremt oturligt och extremt orättvist och det känns för jävligt på alla sätt och vis. Joel var en underbar kille som inte var färdig på något vis, men inte fick stanna här.

Begravningscermonin var i Stillhetens kapell, och den var väldigt personlig och vacker, och sorglig. Det blir så påtagligt. Samtidigt som jag har en ständigt närvarande känsla av: ”Sen, när Joel kommer tillbaka, då….” Det är samma som jag alltid känner, och det är väl nån sorts försvar misstänker jag, för att det inte går att ta in att personen man mist aldrig kommer tillbaka. Kapellet var fyllt till bristningsgränsen av släkt och vänner, och tre små sommarbebisar. Flora föddes två dagar efter att Joel gick bort och jag önskar lite att det där talesättet om att själen vandrar vidare i någon som föds nära är sant. Om Flora får ett litet uns av Joels vackra själ är hon lyckligt lottad♥ En fin mottagning hölls efteråt i Vasaborgen på slottet där hans vänner  och släkt höll så fina tal till hans ära att tårarna trillade igen. Jag har gråtit så mycket, och jag kommer garanterat gråta framöver också för det är så fruktansvärt sorgligt. Lilla, fina Joel, vila i frid ♥ Hälsa alla i himlen så ses vi senare. Mycket senare hoppas jag.

Det var skruffsigt väder innan ceremonin men under den sprack himlen upp och solen strålade. Det blev en vacker och varm dag och när solen strålade in genom fönstren i Vasaborgen och gjorde mönster genom dricksglasen …

Jag brukar inte se symboler och hjärtan, men lite svårt ändå att inte tänka att det var en sista hälsning.

Timmarna flög iväg och när vi drog oss hemåt hade klockan redan blivit halv sex och det var plötsligt bråttom. Corrinda var bjuden på en kompis 25 årsfest, och hade frågat mig om det var olämpligt? Nej, är mitt svar. Man är fan skyldig den som gått bort, de som gått bort och inte får leva vidare, att göra just det. Leva vidare. Till fullo. Vi har bara en kort tid här på jorden.

Vi skjutsade henne och sen fick jag superbråttom. Jag hade frågat Helen om hon inte hade möjlighet till barnvakt på kvällen, eftersom favorittrubaduren spelade och jag visste att jag skulle behöva bryta sinnesstämning. Hon fixade det och vi skulle ses kvart i sju. Kvart över sex rullade jag in hemma, svettig som en  gris och med exakt en kvart på mig att försöka fixa mig. Robban hakade under tiden på min cykel på bilen för han fick ju lov att köra mig tillbaka till stan. Jag bestämde mig för att ha kvar min långa svarta kjol och de skor jag haft, och blaskade snabbt av mig under armarna, på med ny deo och bättrade på sminket som jag gråtit bort. Rev fram ett kort rosa linne, som jag aldrig kan ha till byxor för det är för kort, men till kjol som sitter i midjan går det fint. En vit linneskjorta över och jag var good to go. Syrran skulle eventuellt med, men när fotbollskillarna messade och undrade om vi ville se matchen med dem på Pitchers drog hon till dem och så skulle vi ses senare. Jag mötte upp Helen och vi gick till DogBar, och skålade för Joel. När trubaduren avslutade sitt första set med The Rose, så trillade tårarna igen. Texten träffade rakt i hjärtat och Helen kramade om mig där jag satt och torkade tårar.

Det blev en trevlig kväll och vi satt kvar tills de stängde och pratade. Sen vidare till Pitchers för att möta upp syrran och killarna, och då tackade Helen för sig efter att ha hälsat på dem. Tanken var att vi skulle cyklat hem, men när nu jag kom med nytt fräscht blod så ville de såklart hänga kvar;) Typ;) Vi gick till O´Connors, fast jag inte ville;) Eller, jag sa att jag kunde offra mig, men att de fick vara beredda på att jag skulle bli utslängd. ”Eh, va, varför det?” undrade killarna som jag ju festat extremt hårt med och aldrig varit i närheten av att åka ut trots att jag i princip varit så full att jag borde. ”Tja för att vakten hatar mig”, sa jag och så är det ju. Han jobbade givetvis, men det var inte han som stod i dörren och jag fick komma in. För sakens skull vill jag också tala om att jag var väldigt skötsam, inte nykter men inte på långa vägar full, så det fanns noll incitament att jag skulle nekas. Men han hivade ut mig sist för att jag ”inte ens kunde stå på benen”, och det var ju för att jag haltar. Jag höll mig i räcket på väg upp, som jag alltid gör i trappor för att jag helt enkelt inte är bra på att gå i sådana pga taskig balans, och det räckte för honom.

Jaja, han är helt klart på min shitlist, men vad gör man inte för att få hänga lite med fotbollskillarna:D Vi var kvar tills de stängde, snackade en massa skit och de drack en massa öl, medan jag drack vatten:) Sen stod vi en stund vid cyklarna och jiddrade på om oviktiga saker som huruvida vi har uppförsbacke hem eller inte. Det påstods att vi inte hade det, och jag har nu begärt att de ska kontrollera det noga, för enligt min mening är det uppför jävligt länge. Det ÄR det, det säger alla som bor här:)

Sen var syrran hungrig och vi köpte halloumi och strips som vi mumsade i oss på väg till min cykel som stod på ett annat ställe. Vi gick en bit till och när det var dags att hoppa upp på cykeln fick jag ju dra upp fållen på kjolen och sätta den i midjan för att inte få in den i hjulen. Vi köpte kjolskydd för ett tag sen men eftersom jag inte kunde bestämma vilken cykel jag skulle ha som min har det inte kommit på plats. Att cykla hem i kortbyxlånga kläder var lite kyligt, men inte alltför illa. Tog en jäkla tid dock, och jag klockade in hemma runt fem på morgonen.

Vaknade vid halv elva och klev upp strax efter, gick ut och käkade frukost ihop med Corrinda, och där blev vi sittande sen. Hennes och Zehros sommarnöje har varit korsord, och det löses en jäkla massa nu. Mamma har veckotidningar med korsordsbilagor som hon inte gillar, de är för lätta …, men för oss andra är de tillräckligt svåra 🙂 Vi löste ett par ihop, drack kaffe och vädret var av och på. Det regnade samtidigt som solen sken. Robban kom och sa att de släppt The Conjuring och de bestämde sig för att åka och se den, han, Corre, Lovelia och Axel. De ville att jag skulle följa med, men jag är inte superförtjust i skräckfilmer så jag avstod. Det är inte för att jag blir rädd, det blir jag såklart av jumpscares, vem blir inte det liksom? Men det roar mig inte, och skrämmer mig inte alls, mer än just för sekunden. Jag var dessutom trött så jag ville sova middag:) Kröp ner och tvärslocknade bara för att väckas av att Sellman kom hem helt sönderslagen :/

För några dagar sen kom han hem med ett skadat öga, nu hade han ett rejält sår i framtassen, det hänger en bit hud med päls och det är djupt, men det verkar läka ok. Ta i trä. Han hade hela ena örat sönderrivet och var deppig och off. Vi hade letat efter honom under dagen eftersom han sällan är borta länge, men han hade säkert legat och tryckt nånstans. Såret var inte helt nytt.

Det är en grannes katt på gatan som hela tiden spöar upp honom. Sellman har inte slagits en enda gång förrän den katten kom till gatan och vi har sjasat iväg honom massor av gånger men det hjälper inte. (Nej inte att slänga vatten på honom heller) Katten kommer hela vägen upp till huset för att utmana Sellman, som alltså inte ens är trygg ens i sitt eget hem. Det märks på honom, han är så nervös och ängslig, rycker till vid ljud och sådär. Nu kändes det som att det fick fan vara nog.

Han låg i min famn och sov i flera timmar, sen åt han lite till och kröp ihop intill mig där han sen fortsatte sova, på rygg med magen i vädret, trygg och omhändertagen. Jag satt först och kollade serie, och när de de andra kom hem såg vi en film och jag hann virka några varv på min filt.

I morse såg det ut som det är fint, men han fick inte gå ut. Stackarn har suttit vid ytterdörren hela dagen och hoppats på att nån ska släppa ut honom, men icke. Nu när jag kom hem på kvällen med famnen full av varor hann jag inte parera och han smet ut. Lyckligare katt får man leta efter och jag hade inte hjärta att ta in honom direkt, utan han fick ta en vända.

Vi gick faktiskt över till grannarna idag för att prata med dem. De bor en bit ifrån oss på gatan och vi känner dem inte alls, vet inte ens hur de ser ut faktiskt. Det är ju ap-svårt att säga till nån annan hur de ska sköta sina djur, men nu handlar det faktiskt om att deras katt håller på att spöa livet ur min, och då är det ju tvunget. Givetvis var de inte hemma, så vi författade ett brev och la i brevlådan. Vi försökte vara diplomatiska och vänliga, men raka. Katter som ska gå lösa måste vara kastrerade vilket han inte kan vara för då skulle han inte bete sig så här. Jag bad dem boka tid för det eftersom det är lag på det. Bad om ursäkt att jag skrev istf att ta det direkt face to face men att de inte varit hemma. Skrev under med adress, namn och mailadress och får jag inte återkoppling inom några dagar så anmäler jag dem till kommunen och länsstyrelsen, tror jag det var man kunde göra det. Sen om det händer nåt är ju en annan fråga.

Katten ger sig inte på Stumpan och inte heller vår närmsta grannes katter, men det är tjejer, medan Sellman får så mycket stryk, stackarn. Han går långt iväg, och försvarar sitt revir, som ju inte ens är hans från början eftersom Selman var här först. Men min lilla go-kille har ju noll intresse av sånt. Men så är han kastrerad också.

Håll tummarna att de tar det på allvar, inte blir kränkta och sura, och att det blir ändring, för Sellmans skull.

När vi skjutsade Corrinda till tåget hem idag passade vi på att promenera i stan, och har nu testat två fina lekparker, Klosterparken och Pelle Svanslösparken:) Ja, man kan leka som vuxen, självklart 🙂

Sen traskade vi runt planlöst, försökte få sol på oss men det var svårt, jag fick skitont i foten ett tag men sen gav det sig, mysteriskt det där ändå. Ja, jag måste fasen söka för det. Jag vet, det kommer inte gå över.

Nu måste jag sova, ska snart upp och väcka barn och sen är det ju onlineträff på kursen igen som alla måndagar:) Härligt!

Vi hörs snart 🙂 Natti natti:)

God dagens onsdag:)

Jag har haft fullt upp med att filma och redigera en video, och timmarna rinner iväg. Sen lite träning på det och resterande göra hemma. Av nån outgrundlig anledning är det värre än värst med städandet hemma nu när kidsen är stora allihopa. Ingen vill städa efter nån annan och själva stökar de ju aaaaaldrig ner. Nej eller hur;)

Duschen är ett alldeles utmärkt exempel också, alla mina barn har hår på huvudet men ingen, absolut ingen, är skyldig till håret som samlas som stora sjok över och i golvbrunnen. Alla tycker det är sjukt äckligt och vem är det då som till sist får ta bort allt? Kan det vara den personen som väldigt sällan duschar där nere, tro? Jajamensan, det är ju morsan i huset;) Istf att alla tar bort det hår som ligger där innan man kliver in och slår på vattnet, när håret är torrt och inte speciellt äckligt att hantera. När det sen är blött och fullt av lödder från schampoo och tvål så tacka fan för att det är sunkigt!

Jag blir rätt trött och det är en hel del klagomål från mig kan jag meddela. Klagomål som kidsen antingen inte hör eller skiter i, jag vet inte, men nån bättring blir det inte.

Köket är jag skyldig till rätt ofta, men jag är bra på de här små sakerna, som att torka av smulorna, ta bort ostrivet, torka upp spill och sånt där icke-avancerat, som bidrar så mycket till att det ser fint ut. Kidsen? Not so much. Och jag måste ju säga att det inte är alla, det är flera som fixar fint, och några som liksom bara genom sin närvaro stökar till.

Men, just för tillfället är det rätt ok, men då är vardagsrummet som ett skämt:D Filtar överallt eftersom det är kallt på kvällarna, och jag ser tre par foppatofflor som jag är ansvarig över…

Jag är inte en pedantisk eller ordningsam person, det är bara så. Inte barnen heller. Men vem bryr sig om det om hundra år? Ingen.

Idag ska jag klippa om en del av videon, som de önskade, och sen är det möten. Först med en av handledarna på min skola kl 14, vi ska ha one-to-one möten, och prata om våra projekt. En av mina kursare hade en uttänkt one-liner om vad hennes bok handlade om, och det var smart. Det sa inte ett dugg egentligen, men ändå tillräckligt för att ge en kort introduktion. Jag? Nä, jag har inget sånt, suprise, surprise;) Not.

Jag har skrivit 60 tusen ord, det är 135 sidor, jag kollade nu. Det har hänt massor och jag har en bra koll själv, men att kortfattat försöka förklara handlingen? Nope. Jag hade kunnat skicka in ett utdrag men har inte riktigt haft tid att samla mig tillräckligt för att välja ut nåt, så jag får helt enkelt försöka sammanfatta. Mitt största problem just nu är själva plattformen. Teams. Jag har haft en hel massa olika skolportaler, men just i Teams är det enda jag gjort att ha utvecklingssamtal med ungarnas skolor. Det fanns ju en hel värld där bakom! Som jag inte lärt mig manövrera än:D Det kommer med tiden, men just nu är jag helt Lost.

Möte nummer två, är ett som egentligen sträcker sig över de andra två, så jag får hoppa in och ut, är med mina kursare och vi ska diskutera olika frågeställningar. Det börjar också 14, och slutar 16.

Klockan 15 har jag då utvecklingssamtal med Jamies lärare. Allt på Teams för att hinna med det hela, jag hade aldrig hunnit förflytta mig utan att missat de andra. Men det blir säkert bra i slutänden, det brukar ju det:)

Så fort alla möten är klara ska jag ta en promenad, kanske till bibblan för att hämta böcker jag reserverat, om de har öppet. Kanske bara en sväng med Doris, kanske också lite blåbärsplock. Det blir ju mörkt så jäkla fort nu för tiden att det är snabba puckar eller gå vilse i mörkret. Plocka blåbär med pannlampa kanske? Jag har en vass, kanske ska sätta den på laddning, bara utifall? 😀

…..

Träningen haltar på, nästan lika mycket som jag, som har förbannat ont i fotleden, men det är ju som det är. Men Friskis har inga roliga pass när vi kan. Förr tränade vi alltid på kvällarna, men sen när David hade dagpass gick jag över nästan helt till det. I många år nu har min träning varit stabil, jag vet vad jag ska göra och ungefär när. Dvs, jag gick helt efter när David hade pass. Nu är han inte kvar, och det finns såklart en massa andra ledare. Men jag antar att ni vet hur det är, man gillar olika. Jag har några ledare till som jag, vi, tycker om, som vi försöker boka in, men just nu lyser de med sin frånvaro. Var vet jag inte? Alltså måste man börja om, leta nya ledare man gillar, som har pass på tider som funkar, och det är inte enkelt.

Jag är kräsen, ledare som tjoar glatt går bort, medan ledare som kräver mer går hem. Jag gillar att bli utmanad, men inte för mycket, och jag måste kunna backa. Jag blir irriterad när ledare kommer och ska korrigera saker som jag vet är ok, och ännu värre när de försöker korrigera saker som jag inte kan göra något åt pga mitt skadade ben/fot. Det kan såklart inte de veta, men jag blir ändå tjurig;) Jag har med åren lärt mig att våga skita i det som jag inte kan göra, som enbens-övningar exempelvis, vad är ens vitsen liksom? Kan jag göra det med stöd så gör jag det, annars något annat. David visste ju det här, och kunde enkelt antingen ge mig en annan övning, eller, eftersom han visste vad felet var, ett ”hjälpmedel”. En vikt under ena foten vid marklyft exempelvis gör tydligen underverk med min teknik. Det hade jag aldrig själv klurat ut. Det krävs en del av ledaren för att komma så långt, man måste vara lite intresserad, och engagerad, och det fattar jag att de som är volontärer inte är. Jag har tränat i tio år med David och vi var en tajt grupp under många år, vilket jag iofs har förstått är lite unikt. Och såklart gör det extra surt att bli av med.

Igår träffade vi på honom i alla fall, och passade på att fråga vilka övningar vi hade i den lågintensiva rutinen vi körde typ varje måndag. Jag vet, hur fan kan man glömma det? Jag har kört det där i så många veckor, år, men ändå ramlar det ur minnet:) Det är extremt typiskt mig, samma sak när jag kör bil, jag är inte superuppmärksam på hur omgivningen ser ut, min koncentration är på att framföra fordonet. Men nu har vi fått det nedskrivet:D Tack.

Vi har kört en variant på det, nu blir det korrekt igen. Det är inga konstigheter egentligen, ett helkroppspass med olika övningar, många repetitioner. Det är vårt måndagspass eftersom det inte finns något vi vill gå på. I går, tisdag, finns det ett multifyspass som vi körde första gången förra veckan, och som nu klassat in som ok. Jag har tidigare varit på ett sånt, och hatade det. Ledaren var en ung tjej som var alldeles för hurtig för min smak, det var mycket hopp, lite för avancerat och jäkligt intensivt. Det här är ett betydligt trevligare, om än jobbigt, pass, med en ledare som är peppig på ett sätt som passar mig:)

Ledaren spelar sån stor roll för hur kul det är! Jag kan absolut gå iväg och riva av ett tråkigt skitpass bara för att, men för mig är det också viktigt att tycka att det är kul. Annars kan jag hellre gå ensam till gymmet och lyfta vikter. Herregud! Ge dig, tänker ni, och jag gör väl det då, men träningen är en sån stor del av mitt liv och jag är lite vilsen just nu.

Annars då?

Jo annars är det som vanligt, jämna plågor. Jag är glad över att ha en miljard björnbär som mognar allt eftersom så jag kan stå där och mumsa i mig varje dag. Mina potatisar verkar växa och frodas på baksidan. Jag tror jag har en del äpplen, men inte i närheten av många andra. Fattar inte riktigt varför mina träd inte bär frukt som de brukar, men tänker att de vilar sig kanske inför nästa säsong:D

Jag borde klippa gräset, men det är för långt och för blött så det måste torka upp lite. Jag ska tvätta. Jag ska göra en jäkla massa småsaker. Men allra först nu ska jag göra mig i ordning för möten och sen redigera om film.

Vi hörs snart!

Jag vaknade bright and early, eller 7.20 då, av larmet. Det måste ha varit i helt perfekt optimal tid, sömncykler osv, för alltså, jag var …pigg? Eller nä, det är fan en överdrift;) men jag var inte en halvzoombie. Jag hade inte gått och lagt mig tidigare än vanligt, tvärtom så höll jag på att röja efter kalas till sent, och sen hamnade jag framför en serie med min virkning. (Bara ett varv till, och ett till…)

Tror klockan var runt två när jag kröp ner under täcket och tvärsomnade. Måste ha sovit otroligt kvalitativt:D

Nu däremot är jag såklart trött;) Jag skulle ha lektion/föreläsningar mellan 13-16 och loggade in halv ett, bara för att mötas av att det visst var inställt idag, till förmån för coachning one-to-one den här veckan. Jaha, så då blev det ledigt. Jag som bokade om ett utvecklingssamtal som plötsligt dök upp. Alltså ibland undrar jag om det verkligen är jag som är helt jäkla off, eller om det faktiskt är lite brist i kommunikationen mellan mig och skolan. För det här utvsamtalet kan jag omöjligen påminna mig om att jag visste om. Jag har inte skrivit in det i almanackan vilket jag gör direkt, och Jamie hade såklart inte sagt ett ord. Jag har inte minsta lilla susning om att det skulle vara. Jag vet att vi har möte rätt ofta, eftersom Jamie behöver det, men som sagt, det här minns jag inte alls. Jaja, nu blir det på onsdag ist.

Jag mår inte bra idag, det är tungt och segt. Mår lite illa, alltså som i åksjuk-ish och det här är garanterat väderpåverkan. Jag borde gå ut på en promenad men orkar inte riktigt det, och har dessutom jäkligt ont i foten. Alltså, den är ju som ett skämt, så trött på det där. Det brukar lösa sig om jag lindar riktigt hårt, typ blodstoppshårt;) men nåt knas är det ju. Med min framförhållning kan man tro att jag kommer söka för den tidigast om nåt år, eller två;) Det är inte min paradgren så att säga. Jag är mer av: Det går nog över.

Jag siktar ändå på att dra och träna i kväll, men lågintensivt på egen hand, vilket innebär exakt noll hopp och studs eller annan påfrestning på fotleden.

Nåväl! Skit i det, det är en dålig dag idag bara. Men helgen har ju bjudit på bra dagar:)

I fredags hämtade Jimpa upp mig klockan tio och sen drog vi till Norberg, där han bytte listen runt dörren, som också håller fast hela sidoplåten. Jag plockade ihop alla sängplatser och tog hem alla sängkläder, plockade in lite i vagnen, tog ner sovtältet och lite sånt där. Vi avslutade med lunch och gräsklippning. Det ser inte det minsta inbjudande ut när vädret är höst…

En sak som jag blev glad över iaf, är att de har klippt häcken och tagit ner det fula tjuvskottet till träd som vuxit upp där i. Det stod precis vid öppningen i häcken och var så fult, men för stort för att jag skulle kunna ta ner det själv. Min tanke var att fråga om jag fick göra det, eller om de kunde fixa det, men nu behövde jag inte det.

Häcken är en jäkla rosbuske, och den är inget annat än vidrig. Jag kan inte begripa hur man kan anse att det är ett bra val för att avdela på sådana här platser? Den är ful, ful och ful, och den är helt hopplös att jobba med för taggarna äter sig in genom handskarna, och man måste ha rätt skarpa verktyg för att kapa. Jag har kapat massor varje år, men är lite osäker på hur mycket men får ta. Ni vet ju hur det är. Tydligen är det här bra, och det är väl ungefär hälften så högt som den var innan:) De har kapat den längs med hela raddan, inte bara hos mig:) Det blev luftigt och fint, och väldigt mycket insyn, men det tar jag alla dagar i veckan, helst vill jag ha bort häcken helt. Den gör ingen glad. Jag tror att de ska byta ut elen och att det här är ett förarbete. Om jag fattade rätt så ska de sätta staket här, och lägga elen ovanpå istf att gräva ner. Det kan jag inte fatta iofs för så ofta behöver man ju inte gräva upp ledningarna? Av nån anledning så får man inte gå igenom häckarna, inte ens på sin egen plats. Det för att det inte ska ”vara massa spring”. Nu har jag en öppning här och då går jag igenom om jag känner för det, så är det ju, men jag kan också tycka att det är upp till var och en. Vill man inte att folk ska springa över ens tomt, vilket är ett Big no-no på alla campingar, så behöver man ju inte ha en öppning. Här går mina barn och möjligen deras kompisar. Den enda som borde ha åsikter om det är – jag:)

Jag orkar verkligen inte tjafsa utan gör som jag vill, med sunt förnuft såklart. Har nån åsikter aktiverar jag dem bäst det går i runda arkivet;) Men för nu är jag ytterst nöjd med att fått bort det fula trädet.

Vi åkte hemåt igen och väl hemma var det snabbt in i duschen, klä på mig och fixa till mig för vidare förlustelser på stan. I fredags var vi på Soultrain. Det var inte jättekul, men skapligt. Träffade på några av fotbollskillarna på dansgolvet, det var ju det troligaste på hela kvällen där:) Vi avvek till DogBar nånstans runt midnatt, kanske, och träffade på annat folk där som vi satt och babblade med. Sen vidare till Etage, och därefter blev det långa benet före till bussen. Helens buss hade de ändrat hållplats för, och ni ska ju inte tro att den stannade för henne fast hon sprang efter den? Sista bussen hem? Alltså de här jävla busschaufförerna vi har i stan är inte det minsta trevliga. Hur kan man, när hållplatsen är flyttad, strunta i att vänta i några sekunder så hon hade hunnit fram? Istället så bara kör man. Förr i tiden hade vi något som hette Lågtrafik, då samlades alla de bussarna på samma ställe, och samordnade sina avgångar. Ingen blev lämnad ensam kvar på stan. Nu? Inte direkt som förr, oftast går de olika bussarna med 10-15 minuter mellan, dvs när Helen kliver på sin buss blir jag solo kvar mitt i natten i väntan på min, eller tvärtom. Uselt. Otryggt och idiotiskt. Upplands Lokaltrafik är värdelösa. Punkt.

Jag var ju tvungen att kliva på min buss, medan hon fick gå hem. Hon har kanske 20 minuters promenad medan jag har en och en halv timme så det var inte direkt läge att jag avstod min buss heller, även om det är första impulsen. Dessutom åt två helt olika håll så det hade inte ens blivit något sällskapande:D

Lördag vaknade jag rätt opigg, inte på topp, seg och trött, men var ändå uppe och städade vid elva. Vi skulle ju hal sjuårdkalas för Jack på söndagen och eftersom jag skulle ner på stan igen på lördagen för att lyssna på musiker, så var det tvunget. Men inte jättekul;)

Extremt otaggad på en kväll ute cyklade jag iaf in til stan. Hade velat fram och tillbaka vilka byxor jag skulle ha, svarta eller ljusblå, men valde de ljusa. Big mistake. Deluxe;) När jag klev av cykeln var jag totalt plaskvåt i rumpan. Min sadel var visst inte vattentät. Men fan! Jag hade linne och en skjorta på mig så det var ju bara att knyta skjortan runt midjan. Vackert? Nej, men vad ska man göra? Det var bara att tillbringa första timmen med att stå upp så det torkade 😀 Sen tog jag av den.

Vi snackade lite med folk, men det var riktigt tråkigt i lördags. Inga kul människor, inte jättekul musik, och vi var ju inte heller riktigt peppade. Men det ordnade upp sig så småningom när vi fick några shots och trevligt sällskap:D Några skulle vidare, de siktade på OConnors och jag vägrade. Men sa att de kunde kolla läget, var det riktigt kul så kunde jag möjligen offra mig. Beroende på vilken vakt. Det finns ju en där som hivar ut mig oavsett liksom, medan andra kan krypa förbi… Men det var tydligen inte kul för de messade strax att det var på Le Parc, kallat Jurassic Park pga åldern på de som brukar hänga där;) Det är ett riktigt knepigt ställe, ibland superkul, oftast inte. I lördags var det fullt av 25 åringar, så det kanske är dags att döpa om det;)

Vi gick dit, dansade en halvtimme och sen fick det vara nog. Inte kul alls. Vi gick mot våra cyklar, men kunde inte låta bli att kika in på Nattklubben på Saluhallen. Det är nån happening som återkommer då och då, det är alltid superhypat och det verkar krävas köande, och helst ska man stå på nån lista. Trixie jobbade, och även Helens systerdotter så vi ville bara säga hej.

Killen i dörren sa att det var bara 20-åringar där inne men visst, vi var välkomna:D Vi blev insläppta utan vare sig inträde eller leg;) Filmade en snutt och skickade till Trixie, och fick svar:

Hon var skapligt chockad över att vi kom:) Samma gällde för systerdottern, men vi såg aldrig henne, men hon såg tydligen oss och bara; WTF;) Jag har aldrig festat där, heller. Jag började jobba inom vården när jag slutade skolan, och sen fick jag barn när jag var 24, och fick fler och fler barn, så jag har liksom missat allt inom nöjeslivet under de åren. När folk pratar om den och den krogen, nattklubben, partystället, så är jag den som alltid säger: Eh va? Vad är det?:)

Jag ångrar det inte en enda sekund, ska tilläggas ♥ Åren som jag var hemmamamma är de bästa i mitt liv, och inget partajande i världen övertrumfar det. Det finns en tid för allt, och nu är min tid för uteliv:)

Det finns fördelar med det också, mina barn vet att risken finns att de stöter på mig ute så de får lov att skärpa sig:)

Lovelia var måttligt imponerad av att jag festat på Salu:)

Vi var där i kanske en kvart, sen var vi mer än nöjda med allt vad fest hette, och cyklade hemåt. Jag hade glömt mina lysen och var först lite fundersam om jag skulle behöva gå, men det orkar man ju inte;) Jag cyklar längs vägar som är upplysta, så jag ser ju, men man får ju inte, och det kan potentiellt bli dyrt. Men nu gick det bra, och jag kommer ihåg dem nästa gång. Om det går att cykla så länge till, det vet man ju aldrig. Jag ska ha cykeln under tak och ha med plastpåse också!

Söndagen vaknade jag också rätt tidigt, mådde hur bra som helst, och det hade förvånat mig om jag inte gjort det, då hade det varit riktigt orättvist:) Men upp och fixa det som jag inte hunnit dagen innan och sen mig själv. Vad halv två rullade Janelle, Simon, Jack och lilla Flora in och det började dukas upp godsaker:) Simons mamma, mormor och bror med familj kom också så vi var ju ett stort gäng.

Jack fyller sju år. SJU!

Han öppnade paket i parti och minut och det var roliga saker överlag. De hoppade studsmatta, och sprang runt huset och hade kul. Jag serverade, fikade och sen norpade jag bebisen. Här trivdes hon så att hon sov i tre timmar ♥

Ujujuj så mysigt det är!

Rätt var det var så mullrade det till riktigt rejält, och det ökade i styrka. Det flyger ofta helikoptrar över här, tror vi ligger i landningsposition när de startar/landar från Akademiska, och sen är det ju poliserna. Stökigt i området intill oss. Här är det stenlugnt alla tider på dygnet. Det lät inte som varken ambulans eller polis men en helikopter var det allt, utan tvekan. Mullret ökade, ökade, ökade och jag var lite fundersam över om de tänkte landa på mitt platta tak, Kanske var det prinsen som äntligen kom för att hämta mig;) hehe.

Men det visade sig vara fetaste militärhelikoptern, ungefär som den här.

Inte undra på att det dånade! De strök över trädtopparna och jag är ju nu extremt nyfiken på vilka de var, varför och tja vilka det var:) Antar ju att det var försvaret på nåt sätt, och en kik in på deras hemsida talade om att det var övningar, men de verkade vara marina. Kanske använder man de här big bad boysen även över vatten, vad vet jag?

Helikoptrar ändå va? Det är nåt riktigt jäkla mäktigt över dem. Jag kom också på sen att jag ju satt och snackade med en amerikansk militär helikopterpilot på just O´Connors i våras/vintras nån gång. Minns dessvärre inte mer än så, men tänker nu ta för givet att det var han:D

Nä, skämt åsido, men jag skulle vilja kunna flyga en sån här! Det vore fränt på riktigt ju:) Med tanke på att jag tycker det är lite svårt att bedöma var jag har min bil mellan varven så skulle det kanske inte gå så bra, men vafan;)

Nu ska jag ta och samla ihop mig, filma en ugn-video och sen redigera den. Men det är trögt när man känner sig som om man är åksjuk. Bah!

Ha det bra så hörs vi snart!