Jag har oerhört svårt att ta in tid, jag vet det:) Men tjugo år? Jag fattar inget:D

Kan ni fatta att de här är 20, 16 och 18 år!

För 20 år sen var hon inte ens född, hon är född fem i tolv på natten, tretton dagar och 23 timmar över tiden en söndag. På måndag skulle jag in för igångsättning om hon inte bestämt sig för att det var dags att skåda världen utanför. Den kväll hon föddes var det final i Robinson, och eftersom det är och alltid har varit, ett favoritprogram, och det var spännande att se vem som vann, så ville jag såklart se den. När den började var det lugnt, och medan jag låg där i soffan kröp sammandragningarna på, utvecklade sig till värkar och så fort det var slut flög jag upp i soffan och förklarade att vi skulle åka till förlossningen. NU:) alla blev förvånade för jag har såklart inte sagt ett ljud om att det var igång;)

Den här hösten hade Robban och Corrinda börjat på hockey, de var fem år gamla och av totalt oförklarliga skäl hade jag gått med på det här. Jag hade fått höra, nästan blivit lovad, att träningen ofta låg mitt på dagen, men icke. Klockan åtta söndag, eller om det var lördag, minns inte helt, morgon skulle de stå på isen i andra änden av stan. Min dåvarande man jobbade alla helger, och jag var höggravid, plus hade fem ganska små barn hemma. Novalie var tre år och behövde ju åka med på de här träningarna. Alltså, som jag slet! 🙂

I efterhand rätt kul, men där och då var det inte det minsta roligt. De började träna i slutet av augusti eller början av september, och jag fick släpa två stora hockeytrunkar, iklädd vinterjacka eftersom de var svinkallt inne i isladan. Sen när vi väl kommit in skulle jag klä på alla tusen skydd som de ska ha, det är galet, de blev som små Michelingubbar:D På med skydden och byxor och nån skitstor tröja de fått över alltihop, på med hjälmen med galler och trycka ner fötterna i skridskor och snöra. Minst en av dem skallade mig med hjälmen;) Jag var alltså höggravid, och rejält stor och otymplig. Lyfta ut kidsen på isen och sen stå bredvid och serva med vatten, för givetvis skulle det ju drickas hela tiden. Det var tydligen en viktig del i själva träningen. Svettas först, sen frysa när jag äntligen kunde sätta mig ner.

Så föddes Trixie. Vad händer då? Jo, då blir pappan svinsjuk i dubbelsidig lunginflammation. Han var faktiskt rejält risig, så pass att jag till sist tog över luren när han återigen fått höra att han hade influensa av sjukvårdsupplysningen, som trodde att han var en sjåpig nybliven pappa som var rädd att smitta sin bebis. Efter att jag lugnt betonat hur illa det var, bad hon om att få dubbelkolla med en läkare. Två minuter senare ringde hon upp. ”Han ska in till akuten. Nu. Jag skickar en ambulans.”

”Nej, för helvete, han får ta taxi:)” sa den elaka mamman:)och så blev det. Han var helt osynlig i typ två veckor, låg inne i vårt sovrum och hostade 24/7, feber och elände, och den första antibiotikan tog inte. Jag? Jomen tackar som frågar,  jag och Trixie låg på en madrass ute i vardagsrummet. Ja, det var högst jäkla obekvämt, och inte att rekommendera. Men jag kunde ju inte direkt ligga inne jämte en sjukling.

Efter tre dagar var jag tvungen att gå till Ica och handla, vi bodde tre minuter ifrån och jag hade med mig Janelle och Patricia som stöd, säkert alla ungar förresten, kan ju inte ha lämnat nån hemma med den sjuka farsan. Det gick bra dit, det gick bra halva handlingen men sen kroknade jag och det började snurra. Men vad ska man göra åt det då? Ungarna måste ju äta och maten behövde handlas, så det var ju bara att fortsätta och sen ta sig hem. Det var inte jättekul. Så var det hockeyträningarna då. Första veckan hade pappan tillfälligt en feberfri dag just då och åkte med, men orkade ju inte göra nåt mer än sitta, så det var ju jag då. Nyförlöst och med Trixie i en sjal under jackan fick jag på tvillingarna alla skydd och skridskor och sånt men behövde iaf inte ha ögonen på Novalie:D Den enda gången iaf;)

Han var sjuk i en månad eller så, sen var han slut som människa i tre, fyra månader, orkade inte mycket. Trots det jobbade han alla helger, såklart för vem skulle annars göra det? Och jag var ensam med allt igen.

Ibland undrar jag hur fan jag orkade? Men jag vet att det kändes rätt ok ändå, förutom att det var för jävligt bökigt och alldeles för tidigt på dygnet. Det var ju inte som att jag sov hela nätter, och när skolbarnen äntligen var hemma så var jag ändå tvungen att ställa klockan och vara ute ur huset strax efter sju på morgonen. I början av januari bröt Corrinda benet och det var slutet på hennes hockeykarriär. Robban körde terminen ut innan han slutade och jag var så förbannat lycklig över det! De började på tennis i stället och att ha med ett par gympadojor och sitta i en varm lokal var ju helt magiskt:D

Så Trixies första månader i livet handlade mycket om att bara få det hela att snurra på. Vilket det gjorde med bravur, trots att det låter gnälligt nu. Hon var en så enkel bebis, åt, sov och var snäll när hon var vaken. Syskonen älskade henne såklart och hon var inga problem:)

Som att de andra varit det;) Nej, mina kids har aldrig varit några problem. Kärt besvär, kan man kanske säga:)

Trixie är väldigt lik Janelle, både i sättet och till utseendet. De är lugna och drama-fria för det mesta, vilket är skönt. Raka och ärliga, man vet oftast vad de tänker och tycker och behöver inte gissa sig fram.

Trixie Belle Vera♥ Ända in i sakristian velade jag, för det är jag som bestämt alla namnen:) Jag har såklart lyssnat på inputs och aldrig gått emot någons absoluta vilja, men valet har alltid varit mitt i slutänden. Pappan ansåg det vara mitt privilegium efter att ha burit ett barn i nio månader:) Jag velade mellan Trixie och Trixiebelle. Tills sist blev det två namn, enklast så på nåt vis. Även om hon ofta kallats Trixiebelle:) Vera är efter barnens farmorsmor.

Den här tjejen har gått sin egen väg, även om hon ingick i lilla tjejtrion som alltid varit tajta, tills de blev stora:) Nu är de inte alls lika nära, men det är ju så, det kommer och går. Som enda unge valde hon estetiskt program på gymnasiet och jag tror hon förvånade oss alla med det. Hon beskriver sig själv som introvert och hatar folk, och då är scenen det sista ställe man förväntar sig att se henne på ju:)

Men hon älskar det, och tanken är att gå nån musikalutbildning, även om det nu tydligen lutar mer åt vad det nu var, bakom kameran eller nåt. Hon var med i två musikaler i skolan, Chicago och Made in Debenham, och jäklar, min lilla tjej kan båda dansa, sjunga och agera trovärdigt!

Just nu jobbar hon nåt år, för att fundera över vad hon ska göra sen, och är ni i stan på Stationen, Athos eller Saluhallen så kan det hända att ni träffar på henne:)

Idag är hon knappt hemma, jag såg henne snabbt i morse, sen har hon jobbat och efter det träffat kompisar. Nu ska hon på bio.

Nordiska film, inte Filmstaden som fått vägglöss, hu!

Grattis älskade lilla, stora unge på 20-årsdagen:)