God lunch på dig, denna gråtunga måndag, som inte kommer gå till historien som den vackraste dagen direkt. Vi har haft några dagar av totalt jämngrått och blött, och det blir aldrig ljust. Än värre när vi ställde tillbaka klockan nu i helgen. Nu börjas det på riktigt, den tunga årstiden. Blä.

Veckan har rusat förbi, och tiden har inte räckt till överhuvdtaget, så fort jag är lite i kapp så händer nåt och det blir arton steg bak.

I torsdags var Jimpa här och hjälpte mig med lite grejor, och sen satt vi och drack kaffe och babblade när Jamie kom hem från fotbollsträningen. Han har varit lite sådär småsnuvig som typ alla är så här års, speciellt när man kommer in efter att ha varit ute. Men nu hörde jag att det var ledsamma snörvlingar där i hallen och frågade om han var ledsen. Svaret var Ja.

Det visade sig att han fått ett knä rakt i ansiktet. Han var målvakt och när han kastade sig efter en boll drog en annan kille upp knät och träffen var ett faktum. Jag vet inte om du kan föreställa dig, om du har den förmågan att riktigt känna hur jävla ont det gjorde, men det har jag. Det är en riktigt hård smäll och Jamie var väldigt ledsen och hade så ont. Han hade blött näsblod på planen, men det hade slutat nästan direkt, men svullnaden och blåklockan var redan på god väg. Ögat svullnade mer och mer för varje gång jag tittade på honom, stackars liten. Jag gav honom kärlek och ispåse, och han gick och la sig på min säng en stund, tills han lugnat ner sig. Han skakade i hela kroppen när chocken kickade in ordentligt och frös så han huttrade, och jag skickade in honom i duschen, men med olåst dörr så jag skulle kunna komma in om han svimmade. För jag insåg ju att vi skulle behöva åka in och kolla upp det här. Ett trauma mot huvudet, det säger sig själv.

Ändå, och det här är så typiskt mig, så vill jag inte vara till besvär. Jag vet att det allra mesta är ofarligt och att det sällan behövs sökas vård för mindre skador och förkylningar. Jag ogillar också att sitta på akuten, det är en miljö som jag tycker är obehaglig som patient. Jag skulle garanterat kunna jobba där utan problem, men det är två helt olika sidor. Vårdpersonal/patient. Jag föredrar aldrig patientperspektivet:)

Jag ringde 1177 för att få tillåtelse:D

Efter att ha frågat Jamie tusen frågor så blev det barnakuten. Robban som precis kom hem från jobbet vände i dörren och åkte med, det är fint ändå, för de gillar ju inte varandra;) Det här broderskapet är en knepig grej, de tuppar och muckar sig mot varandra hela tiden, rangordnar och testar, men när det kniper – då ställer de upp♥ Jag har inte varit på barnakuten sen Jamie var liten, men då var vi där lite för ofta, eller bara några gånger iofs men för rejäla skador. Ena gången, han var runt två, ramlade han och smällde hakan i en stentrappa ute hos grannen, och bet nästan av hela tungan. Ja jag vet, det låter vidrigt och det var det också. Han hade hål genom tungan, men den var hel på kanterna så det behövde inte sys, och det läkte snabbt. Värre var det med mitt dåliga samvete. Jag var inte hemma utan det var Patricia som fick rådda i det, jag var och tränade. Hon ringde mig precis innan jag skulle gå in i hallen på passet, men exakt där i den trappan jag var, fanns av någon anledning ingen täckning, så hon ringde syrran. Då hade vi kommit upp för trappan och hon fick fram samtalet. Behöver jag säga att vi vände och åkte hem direkt? Troligen inte.

Nästa gång var han äldre, och sprang med pannan före in i en av glasdörrarna in till vardagsrummet, den gick sönder och även hans panna. Han kom utrusande till mig och syrran som stod och målade en trädgårdsbod, blodet forsade från huvudet, och alla systrarna sprang efter och ropade att han skurit sig. Tårar som blandade sig med blodet gjorde att det såg ut som han blödde på fler ställen än det gjorde, och jag trodde först att han skurit sönder hela ansiktet. Jag fick tag i en handduk och pressade mot det jag såg, och fick med honom in i badrummet, det var panik i hela huset och blodspåren visade tydligt var han gått. Jag är glad över att jag i de situationerna blir väldigt handlingskraftig och agerar. Jag står inte handfallen och skriker utan jag gör något. Nu var prio att stoppa blodet så jag kunde se, och när jag väl gjorde det var det full fart mot barnakuten, efter att jag tejpat ihop det provisoriskt och fått stopp på det värsta. Först då såg jag att han hade ett sår på handleden också som blödde, och i efterhand visade det sig vara väldigt nära pulsådern, längs med och där hade han ju iaf turen med sig, och centimetrarna.

Han blev ihopsydd och var hur duktig som helst och det hela läkte ju fint. Men han har ett rejält ärr i pannan. Något som syskonen tycker är rätt coolt:) Han själv bryr sig inte speciellt mycket om det och jag tänker bara på vilken tur han hade. Det hade lika gärna kunnat vara ögonen, eller hela ansiktet. ”Bara” pannan är ändå ett skapligt utfalla av att dra med pannan före in i en glasdörr. Och nej. Vi har inga glasdörrar kvar, de är ersatta med plexiglas eller träskivor;)

Jag har jobbat på barnsjukhuset och i många år efter det fanns samma personal kvar, och då visste jag vem jag skulle få träffa om man hamnade på de olika avdelningarna. Nu är det bra precis tjugo år sen jag satte min fot där som personal, jag gjorde mina sista nätter innan Trixie föddes, och även om det inte känns som så länge, finns få kvar som jag känner igen. Typ ingen:)

Lokalerna är sig skapligt lika, men det är på nåt sätt inte lika välkomnande idag som förr, det sitter fler skyltar med vägledning men det känns opersonligt. Klockan var strax före åtta och sjukhuset stängt, så det var porttelefon, som ingen svarade på så vi smet in när nån gick ut. Sen ny porttelefon utanför barnakuten där de svarade direkt och sen fick vi stå precis innan för dörren och prata med en sköterska, sen fick vi ett könummer och åkte ut utanför och fick sitta i korridoren.

Samma orangea soffor som alltid funnits där, jag undrar om de inte fanns där när jag var liten till och med? Men att sitta i korridoren? Ingen skuld på personalen, det är inte de som bestämmer, men vafan? Jag antar att det är för att separera patienterna och med tanke på att det satt en unge med kräkpåse där inne är jag nöjd på så vis, men överlag absolut inte. Som patient är man ändå i ett utsatt läge, och att sitta i korridoren till allmän beskådan? Nej tack.

När jag opererades på Akademiska, fick jag byta om inne på en allmän toalett. Jag fick en säng i korridoren och ett bylte kläder och blev ombedd att byta om till operationskläder inne på handikapptoaletten. Jag frågade flera gånger för jag tänkte att det kan ju inte vara korrekt? Här har jag duschat med desinfektionsmedel både kvällen och morgon och så ska jag byta om på en toa där alla kan gå? Bara att lägga ifrån sig de rena kläderna på en hylla innebär ju en risk för kontaminering. Fattar ju jag med att de inte är sterila, men ändå, de är rena. På Karolinska bytte man om i bås i ett stor omklädningsrum där det luktade rent, inte ett halvsunkig skithus.

Att sen ta sig från den här toaletten, förbi alla som satt och väntade, i alla fall tio personer, iklädd en skitkort vit rock som räcker till halva låret och strumpor, det är allt, är extremt ovärdigt svensk sjukvård. Att Uppsala inte lägger pengar på vårt universitetssjukhus utan väljer att plöja ner dem i en spårväg – är inte bara ovärdigt utan också icke ansvarsfullt.

Byta om på toaletten inför operation och sitta i korridorer på akuten, Anno 2025 eller är det i själva verket 1825?

Nåväl, vi behövde inte sitta där länge innan en läkare som såg ut att vara jämngammal med Robban som är 25;) kom och bad oss följa med och sen undersökte Jamie. Hela IT-systemet låg nere den här kvällen, och det var anteckningar för hand som gällde, något som jag ändå gillar. Läkaren frågade tusen frågor och kunde konstatera att han inte fått en hjärnskakning, och sen klämde och kände han över ansiktet och det verkar inte heller vara några frakturer eller nervskador, en skiktröntgen var lite to much tyckte han och det håller jag med om. Eftersom Jamie upplevde att en tand flyttat på sig, och att det ömmar över tänderna och käken så rekommenderade han att vi åkte till tandläkaren dagen efter. En halvtimme tog besöket vilket jag ändå ger en tumme upp på. Som alltid, eller nästan alltid, så har jag inget ont att säga om personalen. De gör så gott de kan med de medel de har, men jag inser varenda gång att jag inte kommer säga mig tillbaka till vården. Aldrig. Redan på min tid var det ”Slit ut en personalstyrka åt gången så ersätter vi dem efter hand”, som gällde och det lär vara likadant, fast värre nu. Att inte ha tid med omsorg och att kunna ge det där lilla extra, skulle knäcka mig. När jag började hade vi tid att låta föräldrarna gå iväg på lunch, eller bara ta en promenad när de höll på att få spunk. De kanske fick vänta en stund men man såg till att de kom iväg, eftersom föräldrarna är så viktiga i barnavård. Bara något år senare var det omöjligt. Hur det är nu vet jag inte, ska jag såklart säga. Jag hoppas det är bättre, men tvivlar.

Nåväl. Vi åkte hem, Jamie somnade efter en stund helt slut och sov som en utslagen i soffan. Robban och jag åkte och hämtade Corrinda och Zehro från tåget och sen installerades de i Novalies rum. Det blev rätt sent innan det släcktes.

Dagen efter ringde jag tandläkaren och eftersom det var slut på akuta tider sa de att jag skulle komma in med Jamie exakt klockan 9.00, på lördag morgon. De har öppet 9-11 för akuta grejor och då skulle de ta honom först. Vi var där tio i, och först ville personalen i kassan, för den var öppen minsann, att vi bara skulle vänta på vår tur, men för jag förklarat att vi fått en tid 9.00 och de sagt att det inte funkade så på lördagar och jag sagt att nu var det ju så de sagt, så fick vi sitta ner och vänta.

Och om Akademiska är tråkigt så är Folktandvården ett skämt. Det finns INGET i väntrummet. Inget. Jo, en tv med inslag om att borsta tänderna, men UTAN LJUD, helt meningslöst, men inte en enda tidning. Det låg en Kupé på ett bord som någon tagit med sig, men det hör till ovanligheterna. Förr fanns det nån bil till ungarna och nån sorteringsgrej, men nu är allt sånt borta, sen pandemin skulle jag tro. Ett easypeasy sätt att få en lite mindre ångestfylld stämning i väntrummet vore ju att ha ljud på tv:n, och ett snäpp till vore ju att ha på en kanal. Så det finns något att förströ sig med istf mobilen. Nu sitter ju alla men näsan i mobilen förvisso, men jag gör det sällan för jag vill ha fokus på det jag gör, även om det handlar om att slöscrolla;)

Jamie blev inropad rätt snabbt och en tandläkare kikade på honom, skickade honom på en röntgen och bilderna såg bra ut, inga sprickor eller konstigheter. Däremot tyckte han att det var lite märkligt att de inte röntgat honom på akuten, och då blir man ju fundersam. Jag ska boka en ny tid för kontroll om två veckor och Jamie ska också äta mjuk mat i typ tio dagar för att låta tänderna vila, men allt såg bra ut.

Invärtes då för han ser ut som han gått en boxningsmatch, blåtira och svullen i halva fejset.

Jamie mår bra iaf, han känner hur svullnaden lättar och hur det ömmar mindre och det är ju ett bra tecken, jag tror det blir bra det här till sist. Jag har anmält till försäkringsbolaget också.

Så var det med det. Nu ska jag gosa lite med katterna som kommer och gnor runt mig när jag sitter med datorn, så återkommer jag snart:)