Här tror man att man är frisk, och så är man tydligen inte det:/ Jag verkar iaf klar med snorande, hostande och halsont, men då kommer den konstiga huvud och nackvärken. Jag undrar om det inte är nån slags migrän för vanliga tabletter hjälper inte det minsta.

Nu KAN det ha att göra med att jag inte sov mer än nån timme natten mellan söndag/måndag pga hosta och allmänt pigg och sen klev upp halv sju för att köra Jamie till praon. Det underlättade iaf inte;) Att vädret var mörkt och grått underlättade inte heller, såklart. Vägen härifrån till Patricia jobb tar i teorin tio minuter att köra, men innehåller tre flaskhalsar som kan ta evigheters evighet. De två första undvek jag igår genom att köra en omväg, men idag tänkte jag att vi testar. Fastnade först nere vid järnvägen där två tåg skulle förbi, bommarna gick ner väldigt långt i förväg så kanske hade det redan åkt förbi tåg innan jag kom. Bilen innan mig var less å det grövsta, för han väntade inte på att det slutade blinka rött utan så fort bommen var uppe rivstartade han. Sen kommer vi till en utfart på en större väg där det är smäckfullt av bilar i rusningstrafik och 70-sträcka så det är hopplöst att ta sig i mellan. Som grädde på moset är det en väg mitt emot också och de bilisterna ska ofta rakt fram eller vänster och därmed korsa min väg. Här kan man utan att överdriva bli stående tio minuter, så dagens fyra var inget att hetsa upp sig över;) Stopplikten däremot, jag tror det är första gången jag medvetet och utan att ha fel på bilen, kört över en stopplinje utan att stanna, för det funkar helt enkelt inte. När det kommer en lucka så måste så många bilar som möjligt rulla ut.

Väl ute på motorvägen är det trafik men det rullar på fint, men när man svängt av den och kommit fram till hennes jobb så ska man svänga vänster och där är det också svårt att hitta en lucka. Idag stod jag längre tid och väntade på att köra än att faktiskt köra;) Inte klokt ju. Vägen hem är betydligt bättre, då är det bara högersvängar.

Igår morse visade sig solen när jag åkte hem och det kändes som det kunde bli en fin dag, men sen tog det slut. Jag med;) och jag tror jag sov middag tre gånger i går, att ha ont är jobbigt. Jag hade såklart en massa saker som skulle göras och inte blev gjort, men det viktigaste klarade jag åtminstone. Vi har alltid föreläsningar på min kurs på måndagar och som vanligt var den informativ och bra. Jag har läst i princip allt det här förut i olika varianter, men på något vis lyckas båda lärarna sätta fingret exakt rätt för att poletten ska trilla ner. Jag har haft många aha-moment:D Det handlar ju dels om att det inte är akademiskt utan på en folkligare nivå, och det är ju ett hantverk vi pysslar med, då är det najs om verktygen beskrivs lättfattat.

När kursen var slut satt jag kvar vid datorn och skrev en stund, Jamie kom från jobbet och satt och snackade och plötsligt blev jag tvärt och från ingenstans, yr i bollen. Totalt snurrig och härdade ut en stund men det var ju bara att inta planläge. Vad det var för skit vet jag inte, men nu är det nog borta, ta i trä.

Ja, och jag tror att jag kanske ska inleda mina inlägg hädan efter som Astrid Lindgren och hennes syster gjorde, med orden ”Döden, döden”. Då hade de avhandlat alla som gått bort och alla krämpor utan att behöva gå in vidare på det;)

Sally håller med!

Vet ni, jag tror att det här är en gosse, men kan inte bli på det klara med det:D Familjen som hon kommer ifrån sa att Sakina, mamman, fick fyra kattungar, två pojkar och två flickor. De har inte nån erfarenhet av att könsbestämma djur och det har inte jag heller. Sally beter sig som en liten pojke, hon har inget av det där tjuriga i sig som mina kattflickor har eller har haft. Jag fattar ju att inte alla tjejer är likadana men när misstanken väl sitter där är den svår att få bort;) Jag har googlat bilder och jämfört och blir inte det minsta klokare. Jag tycker det känns pinsamt att åka till veterinären och ha en bokad tid för kastrering av en tös, som ju är en större operation, och så visar det sig att jag kommer med en gosse som väl tar en kvart. Att jämföra med Sakina, som ju helt uppenbart är en flicka går inte för hon blir sur om man försöker kika på hennes ädlare delar. Fattar man ju, och det respekteras::)

Jag har sagt det förr, och jag blir inte förvånad om jag får rätt och jag har också preppat med ett namn, är Sally en pojke får det bli Sammy:) Hon/han kallas ändå mest för Lillan, Lillis, Den lilla, Bebisen, Fjantungen, Ungen eller Lilla hjärtat, så hon har ännu inte lärt sig lystra till sitt namn. Sakina kallas mest för Sackis och hon vet klart och tydligt vad hon heter.

Idag har Sally velat ligga i knät hela dagen vilket är så otroligt mysigt!

Men det är extremt oproduktivt, jag kan inte göra ett skit. Nej, man kan inte flytta på ett sovande djur, det är sen gammalt;)

Jag har försökt jobba lite på sidan om, och det har gått sådär, och det innebär att jag får ta igen det nu. Nu har det kommit hem barn så katterna får underhållning och vill inte slagga.

Jag insåg en sak också. Om en vecka är jag, mamma och syrran i London! Vi åker tisdagen den 11 november och ska se Abba -The Voyage, på onsdag tror jag det blev. Jag har ansökt om, och fått beviljat, det där ETA de numera ska ha för inresa och tror inte jag ids växla några pund. Jag har nog några i nån låda, men sist vi reste, till Chicago, så använde vi knappt riktiga pengar utan använde kort. Ska kolla med syrran, hon var där nyss med jobbet, så hon vet väl. Det ska bli så mysigt att åka iväg med mamma och syrran! Vi har oftast svinkul:) Sen kanske man ledsnar på varandra också, det blir ju väldigt intensivt när man är inpå varandra dygnet runt, men det brukar funka. Kanske att man inte behöver ses dagen efter att man kommer hem:)

Fast det måste vi den här gången, för dagen efter, lördagen den 15 november, är det en demonstration som ska gås.

Den där förbannade spårvägen igen. Alla vet ju vid det här laget att jag är emot, och med det som nu grävs upp är det rena olagligheter i det hela. Inte nog med att de inte ansökt om och fått beviljat tillstånd innan de drar igång med stora skövlingar av skog, bygga om en väl fungerande väg och gräver upp halva stans gator för ”förberedande markarbeten”, de undanhåller viktiga saker, de gömmer saker i dokument utan att det går att söka på det osv. Den här gruppen, Folkrörelsen mot spårväg, är rätt nystartad, vi har ju haft en, och har, som gjort ett massivt jobb under många år, men den här gruppen går några steg längre. Alla är på samma spår(haha) och samarbetar, och vi har politikerna emot med oss. Några av eldsjälarna gräver som om de vore Janne Josefsson och jäklar vad skit de hittar! Om inte det här blir en skandal i media snart är det konstigt. Våra egna medier i stan, UNT- vår lokaltidning, de är FÖR spårväg, det märks tydligt. Artiklar och ledare för, tas in, medan de emot refuseras. Samma med radio. Det är svårt att få ut info då, dessutom låter det i de här medierna som att allt redan är klart, men det går att stoppa. Det kommer kosta, absolut, men det är ingenting mot vad det kommer kosta oss på alla plan om de inte stoppar. Idag är det ”bara” pengar, får de som de vill handlar det om stor miljöförstöring, ett troligen förstört grundvatten för eviga framtid, djurliv som flyr eller dör, (det märks redan av, vi har fler vilda djur som rör sig i bostadsområdena än förr) för att inte tala om hur de förstör vår miljö här, med en ful jävla bro över ett område som var aktuellt som världsarv. ”Det är ingen fara för världsarvet”, säger Pelling och man bara häpnar. Jo det är det.

SÅ, alla Uppsalabor, jag hoppas att vi ses på Vaksalatorg den femtonde november!

Nu kom Sally och la sig i famnen igen:) Den här gången mellan min mage och datorn som jag fått flytta ut i knät. Så det är ju bara att anpassa sig. Hon behöver sova, och ärligt, det är ett av de mest harmoniska ljud som finns att höra en katt spinna♥

Vi hörs snart då:)