Sådärja! Jag är fullt medveten om att jag varit borta länge nu, men det är helt och fullt beroende på att jag varit i London ♥

Denna fantastiska stad. Däremot är inte Tele2 en fantastiskt telefonoperatör när det kommer till att resa för de skulle ha halva levern och ena njuren för att surfa. Syrran har Hallon och hon fick ju surfa på som vanligt upp till sin surfmängd. Jag menar ju inte att jag skulle åka till London för att hänga på internet och kolla instagram direkt, men att bara ta emot data kostar skjortan. I Chicago var jag supernoga med att enbart använda wifi, men lyckades missa att det kopplade ifrån på vägen från vårt rum till matsalen, och satt där och slösurfade lite, och fick en räkning på typ 800kr. Nej till det, säger jag, och hoppas innerligt att det räcker med flygplansläge, avstängd roaming och ingen mobildata, för att vara off the grid.

Jag har med andra ord varit som i en liten bubbla, vilket är väldigt skönt mellan varven:) På hotellrummet är enda ställe jag haft mobilen uppe för annat än att fota eller kolla tiden, och eftersom vi bodde tre i samma rum hade man annat att göra ändå. Ni som följer mig på instagram har sett vad vi haft för oss i alla fall, men här kommer en liten London-story:)

Vi åkte tisdag den 11 november och kom hem fredag den 14:e. Vi i det här fallet är jag, syrran och mamma, som var anledningen till resan. För tre år sen fyllde hon 75 år och vi gav henne i present att se Abba Voyager. Sen blev det en uppgång av covid i London med omnejd och vi avvaktade, sen kom en Trump med ett världsläge som skakar, inflation som skenar och liksom allt som kan vara dyrare är det. I England är det dyrare än hemma och hotell, flygbiljetter och biljetter till ABBA var svindyrt. Vi avvaktade. Och hade dåligt samvete, för hur det än är så blir ingen av oss yngre och fan vet vad som väntar bakom hörnet. För två år sen gick barnens farbror bort, alldeles för ung, strax innan han skulle fylla 50, och några månader senare en mkt god vän som precis fyllt 60. Livet visade sig vara skört och syrran och jag bokade resan till Chicago. Den var ju betald, i och med att hon vunnit den, men vi hade skjutit upp den flera år pga pandemin och stängd värld, men fast det inte riktig passade in i livet just då, och fast ekonomin inte var direkt på topp, då heller;), så drog vi. Budget är ändå vårt mellannamn:)

I somras gick en av mina äldsta vänners son bort. Inte ens fyllda 30. Och livet visade återigen hur oberäkneligt och skört det är. Mamma har blivit 78 år och även om hon är pigg och rörlig så vet man aldrig. När syrran hittade bra kampanjbiljetter på flyget, och vi också lyckades få skapliga priser på ABBA, och även hittade hotell som inte kostade en månadslön, så bokade vi. Pang, pang, pang:)

Och i tisdags var det dags, med packade väskor som skramlade rätt tomma, så fick vi skjuts av Robban till Arlanda. Han fick det otacksamma ansvaret att se till att Jamie kom till sin prao halv åtta på morgnarna som tack:) Robban börjar jobba på eftermiddagarna till sena kvällar, och är nattuggla, men det var en uppoffring som han antog utan att blinka. Jag är så tacksam över  hur fina barn jag har! Övriga hemma, Jamie, Jordan, Lovelia och Trixie, har också skött sig utmärkt, och det är otroligt vad man kan skörda det man en gång sått:)

Min syrra jobbar på SAS, min pappa jobbade på SAS i alla år, och det har rests en jäkla massa under åren. Dessvärre efter att jag flyttade hemifrån så jag har inte varit med på så mycket:) Jag är som en novis när det kommer till hur man gör, och eftersom jag alltid åker med syrran så behöver jag heller inte direkt lära mig. Jag kan bara lalla med, även om jag försöker ha lite koll. Det är rysligt trevligt och praktiskt att ha någon med sig som är så erfaren. Syrran är också vass på engelska och reder ut det mesta utan minsta problem. På Arlanda tog vi ut boardingkort och bagagetaggar och gick genom säkerheten och sen var vi snabbt i rätt gate. I god tid såklart, eftersom det är så man gör när man är personal, oavsett om man jobbar eller inte:)

Vi klev ombord och installerade oss i de inte allt för bekväma stolarna. Jag är 169 cm lång och får utan problem rum med benen, men det märks att sätena är gjorda för något längre personer när det kommer till ryggstödet, det är svårt att få en bekväm position om man inte sträcker på sig. Men vad gör det? Vi ska sitta där i dryga två timmar:)

Första gången jag flög var jag kanske 11 år, och jag var helt övertygad om att det var snö när vi kom upp ovanför molnen:) Det ser ju så ut. Tänk ändå att vara flygande personal, de får se solen varje arbetspass. Inte illa!

En glad och förväntansfull trio ♥

Resan gick utmärkt, jag drack en kopp kaffe och sen tvärsomnade jag. Aldrig någonsin blir jag så trött och sover så gott som på flyg eller tåg. Vaknade av att kapten sa att vi skulle fälla upp stolarna och förbereda för landning.

Vi skakade på huvudena åt folk som envisas med att ställa sig upp så fort skylten med Fasten seatbelt släcks och sen stå krokiga under bagagehyllan i väntan på att få komma ut i gången, och där stoppa upp övriga resande när de ska ta ner sitt bagage. Vi sitter alltid kvar i lugn och ro tills alla hets-Pellar har gått av, då tar vi ner bagaget och kommer sen oftast i kapp dem ändå innan det är dags för passkontroll. Ja, man kommer längst bak i kön, men vad gör det då? Innan det är färdigt har det jämnat ut sig:)

Till sist var vi av planet, hade visat passen för en maskin, hämtat väskorna och tagit oss ner i tunnelbanan.

Jag tycker det är oerhört enkelt att åka tunnelbana i London, medan det i Stockholm är nåt slags mission impossible.  Vi bodde i Hammersmith, så vi behövde inte ens krångla med att byta tåg utan kunde lugnt sitta kvar. Det var inte ens speciellt mycket folk:)

Varje gång jag åker tunnelbana i London så tänker jag på hur mycket folk den sväljer. Och så tänker jag på Uppsalas skit-politiker som vill göra en spårväg här för 20 + miljarder. De hävdar att det är trångt i kollektivtrafiken, vilket det är. Men kan inte folk stå upp i Uppsala? De bussar de nu kör är skumma i sin inredning, det är få sittplatser och alldeles för trångt för att många stående ska få rum. De är smällfull i rusningstrafik men tomma för övrigt.

I London, och även i Usa, så sitter inte fullt friska och unga personer om det finns de som behöver platsen bättre. Dvs, vanlig hederlig hänsyn och respekt. Vi klev på en gång nu när det var riktigt fullt och mamma stod, men så fort det mattades av så det gick att få översikt och en plats blev ledig så erbjöds hon den. En annan gång reste sig en ung man och gick några meter fram till en kille som klev på som hade en krycka, och erbjöd honom sin sittplats. Det vore nåt att ta efter, att uppfostra våra barn. Det är hela tiden så, mammor håller sina barn åt sidan, unga personer är artiga mot äldre osv. Inte alla såklart, det finns ju rövhål världen över, men ni fattar:)

När vi klev av i Hammersmith visade det sig vara på en statorn med ett egen litet köpcenter, där vi sen spenderade rätt mycket tid:) Vi hade en adress och ett hotellnamn, men inte tvärkoll på vilket håll vi skulle gå, men en karta utanför dörren löste det. Det är också något jag upplever att många länder är generösa med, kartor. Kanske ser jag dem bara inte i Sverige, eller så finns de inte?

Vi kom fram efter en promenad på kanske tio minuter, en ingång som inte direkt var huvudentrén men in kom man ändå och så checkade vi in. Blev direkt sura:) När vi bokade var det lite oklart med frukost. Vi ville gärna ha det  för att kunna äta rejält då, eftersom ingen av oss äter lunch. Syrran hade mailat och fått löfte om att för 18 pund per person skulle vi få frukost alla tre dagarna. Hon hade flera gånger i mailet specificerat och fått bekräftat – 18 pund totalt. När vi nu kom visade det sig att det inte alls var så utan 18 pund per person och dag. 18 pund är i dagsläget 224kr, så rätt dyrt. Med tanke på att mamma äter en macka och dricker en kopp kaffe är det väldigt dyrt. För alla dagarna skulle vi nu totalt betala över 2000kr och det kan man liksom komma billigare undan med att äta frukost ute. Syrran tjafsade en stund, eller inte tafsade utan väldigt sakligt och med pondus, visade mailkonversationen som hon hade utskriven osv. Men det slutade med att vi sa nej, då vill vi inte ha nån frukost.

Gick upp på rummet och där fanns det en liten överraskning;

Kaka, fat med frukt och godis, lite dryck och en flaska bubbel:) Man ska alltid tala om att man firar något, det har jag fått tips om och vi firade ju mammas 75 årsdag och våra 50 årsdagar:) Dock vet jag inte hur de tänkt för det var två bitar kaka, och två glas, medan det stod tre kaffekoppar, tre tandborstglas osv. Men skitsamma! Man kan dricka skumpa i vanliga glas med:) och man kan dela på bakverk:)

Vi käkade upp kakan och drack en kopp kaffe, gjorde oss hemmastadda och gick på toa, innan vi återvände ner till tunnelbanestationens köpcentrum som hette typ Hammersmith Broadway eller nåt sånt. Vi traskade runt och kollade butikerna, det fanns en hel del, matställen både för sittande och på språng, mataffärer och lite sånt. Och ett MacDonalds;)

Som tur är så älskar vi alla McD:)

Vi tog en tur in på ”stan” Hammersmith, och hittade tacksamt nog ett Primark som är en favoritbutik och som vi annars hade behövt åka till, det fanns också både IKEA och Lidl. Och ett TK Maxx, som är superkul:)

Vi drog en repa på Primark och kan konstatera att det just nu är Grinchen-time, det finns så mkt med honom! I kassan köpte jag en kasse för att bära det jag handlat och givetvis blev det en sånhär:)

Kassarna är i tyg och riktigt, riktigt bra, storleken är perfekt och de är stadiga och bra, så det är inget slit och släng. Efter att ha glidit runt där inne länge och väl så drog vi oss tillbaka hem för att ta en öl i hotellbaren. Först via Tesco för att köpa frukost och vatten på flaska, vattnet här smakar fan inte gott alltså.

Vet inte vad syrran gör, men såg det inte förrän nu:)

Här satt vi en stund och bara snackade och kände efter hur bra vi hade det. Hotellet är ett klassiskt konferenshotell, med ofantligt många rum och ställen för möten och grejer, och massor av folk med band runt halsen med brickor. Jag önskar som vanligt att jag vore kaxigare och sådär som på film bara snodde åt mig ett band och sen gled med in på middagar och bubbelmingel:D

Men det gjorde jag inte den här gången heller utan vi drack upp vår öl och gick sen upp på rummet och hittade Golden eye på tv:) Jag, mamma och syrran i extrasäng, alla nöjda. Mamma fick prova säng först och välja och sen var det som vanligt det där: Men jag kan ta vilken som helst, det spelar ingen roll;) mellan mig och syrran. Mamma sa samma sak, men det var hennes resa och då får hon välja ju:)

Hårda sängar men sköna. Jag var svintrött, hade sovit nån timme på natten bara, sen upp och skjutsa Jamie, följt av resa och allt det innebär så när vi började göra oss klara, var jag snabb som en iller. Det är jag alltid iofs för jag har inga långa rutiner, det är mer av med sminket, på med nattkräm, upp med håret i en knut och i säng:)

Eftersom mamma snarkar, vilket hon hävdar att hon inte alls gör, så hade jag med öronproppar, och det kan vara mitt bästa hack ever. Jag har ju varit sjuk, en sådär envis tråkig förkylning med kvardröjande hosta som inte blev bättre av torr hotelluft, men med proppar i sov jag som en gris och vaknade inte ens själv av att jag hostade:) Mamma hostar också, vilket jag inte heller hörde. Jag tryckte alltså i propparna, sa godnatt och tvärslocknade. Sov utan att vakna och var relativt pigg på morgonen. Alla vi är morgontrötta så klockan stod på 9.15:) Fördelen med att inte ha frukost i matsalen helt klart.

I stället gjorde vi oss klara, duschade, sminkade, kammade hår och gjorde kaffe, innan vi dukade upp våra trekantsmackor, som är något av det bästa jag vet:)

Vi hade juice och yoghurt också nån frukost men det här var alldeles lagom.

Nu ska jag ha kursträff så jag återkommer senare:)