Jag bor, som kanske de flesta vet, i Uppsala. Inte mitt i utan en bit utanför, men det är ett samhälle. Att bo i eller vid en storstad innebär att det aldrig blir riktigt mörkt och det blir aldrig riktigt tyst. Det är ljus och ljud hela tiden, man vänjer sig vid det och tycker det är tyst, men ack så man bedrar sig;)

Här i Hola, utanför Kramfors, är det becksvart och tyst som i graven, och det är oerhört vilsamt för både öronen, ögonen och själen:)

Jag åkte i går morse, men egentligen känns det som mitt i natten, tåget går 04.28, och det är så pass tidigt att det inte går buss. Alternativen är att gå, cykla, ta egen bil, taxi eller få skjuts. Jag har en väldigt snäll son som skjutsar mig ♥ Jag har också en syster som erbjuder sig om inte han kan. Så jobbar vi i min familj:) Robban som är värsta nattugglan och inte börjar jobba förrän långt efter lunch när han kör hemglassbilen, valde att stanna uppe hela natten, för att sen gå och sova efteråt. I den mån han nu hann det just den här gången, för inte nog med att jag bad honom skjutsa mig i okristlig tidig morgontimme, jag hade också bokat in min bil för besiktning, som han fick sköta:D Jag hatar att besikta bilen, det är ett enormt stresspåslag som jag gärna undviker och han får ta båda våra bilar. Jag bokar, han besiktar. Han meddelade mig senare resultatet:D

Nåväl, jag hade lite för mycket att göra kvällen innan så jag kom i säng en bra bit över midnatt och klockan stod på halv fyra… tror nån att jag kunde somna? Nope, inte direkt. Vaknade sen vid två av att det var för varmt, och då låg lilla Sally som vanligt väldigt nära. Det är alldeles för mysigt för att göra något åt, men jag gläntade lite på täcket och lyckades somna om en liten stund, men strax efter tre vaknade jag.

Klev upp och gjorde mig i ordning. Jag har alltid valt kläder kvällen innan om jag ska iväg, och de är inte diskutabla, det jag valt är det jag använder. Samma med resväskan, den är packad och klar, stängd och låst och inget mer läggs i. Saker som jag behöver in i det sista, som laddaren, läggs i ryggsäcken. Sen har jag även tagit med matlåda den här gången, och den tog jag direkt från frysen i en kylväska. Ute ösregnade det, och eftersom tåget sist gick från spår ett, och jag då kom på andra sidan och fick gå runt hela, så bad jag Robban släppa av mig på den sidan, då skulle det bli kanon att bara hoppa på.

Men, även fast det var samma avgång, samma bolag, så gick tåget givetjävlavis från spår 2. Vilket inte direkt är en snabb förflyttning i Uppsala. Vår station är liten men nog fan är det långt att ta sig, i det här fallet finns ingen trappa, den tiden på dygnet är själva resecentrumhuset stängt där det finns en trappa så alternativen är hiss eller att gå femtio meter ner för en lutande backe och sen tillbaka, plus en bra bit till. Jag siktade på hissen, åker absolut aldrig den för de är sunkiga, men nu hade jag ju en aning tidsbrist, så tryckte upp den. Och hoppade högt när jag såg en man ligga och sova, tror jag, i den. Jag är inte feg, men att kliva in i en hiss till en person som jag inte vet status på, det gör jag inte. Absolut inte den tiden på morgonen när det är glest med folk. Alltså fick jag vackert rusa ner och upp och med andan i halsen, det är så jäkla besvärligt att springa med bagage!, så kom jag upp på rätt perrong, och tåget rullade in efter en minut, hann knappt stanna till innan det åkte igen. Pust.

Jag tycker det är ovärdigt en stad som Uppsala, med ambitioner att vara den bästa det och det och det staden, (bästa cykelstad, bästa äldrestad osv, inget kan vara mer fel) att inte lägga resurser på att få ”bort” alla uteliggare. I stället för att lägga 20+ miljarder på en sketen spårväg, så kan man se till så alla har en säng att sova i, på ett tryggt ställe. Först. Det är fan inte okey med den ökade mängden uteliggare. Tycker jag.

Jag sjönk ner på min plats, satte i lurar och drog en sjal över huvudet och försökte sova. Det gick ju inte så bra, men lite slumrade jag iaf. I Sundsvall är det byte, och när jag reste mig såg jag min kursare som satt några säten längre bak, henne hade jag inte sett när jag klev på, och hon hade ju ingen chans att se mig under sjalen:) Nu snackade vi lite innan jag tog min väska och gick. Jag hade bestämt med en annan kursare att hoppa av i Sundsvall där hon bodde över natten på hotell, för att åka med henne resten av vägen, hon körde bil. Anledningen till det är att man inte kommer till Hola i tid om man inte får skjuts från Kramfors på nåt vis, och likaväl som hon hämtade mig där, kunde ju jag kliva av där:)

Jag tog rygg på några Sj-personalare och gled in genom en grind, tyckte det var ett lite knepigt område, men såg en skylt med ett hotellnamn skymta på andra sidan och var helt övertygad om att jag skulle komma fram den vägen. Man kan säga att det gjorde jag inte. Efter att ha dragit min väska i snömodd och duggregn genom hela området så kom jag fram till en grind, som var låst. Jättelåst, fanns inte en chans att ta sig genom den. Nähä. Men vafan då? Jag gick tillbaka, dragandes på rullväskan, svärandes, och svängde av en annan väg mellan två hus, men det såg inte riktigt bra ut där heller så när jag såg en kille komma i arbetskläder så hejdade jag honom.
”Godmorgon, får jag fråga dig?”

”Ja, absolut”, sa den väldigt stilige mannen och log vänligt, ”Fråga på du.”

”Hur kommer jag till Hotell Knaust?”

Han såg så förvirrad ut att jag fattade direkt hur fel jag var, och det var ju bara förnamnet för jag hade tagit mig in på ett låst område, så inte nog med att han fick ge mig en vägbeskrivning, det låg åt helt andra hållet;) så fick han också ringa och låsa upp grinden. Hm, pinsamt.

Jag slog på GPS och messade min kursare att jag var på väg, och hon skrattade glatt och sa att hon just funderade över vart jag tagit vägen. Tio minuter senare slog jag mig ner hos henne i matsalen och drack en kopp kaffe. Vilket tjusigt hotell va?

Jösses så vackert:)

Hon checkade ut och sen gick vi till hennes bil och påbörjade vår färd. Det skulle ta ungefär 1, 5 timmar, och det gjorde det nog. Vi fick stanna och fylla på spolarvätska för det hade varit grisväder kvällen innan, och trafikstudion rapporterade om flera lastbilar som stod på tvären över vägen vid Ullånger. Vi kollade var det låg, och kunde nöjt konstatera att det var bortanför Kramfors från oss sett så vi slapp. Däremot hamnade flera av våra kursare i evighetsköer.

Väl framme så hämtade vi våra rumsnycklar och tog en kopp kaffe, det är ändå det viktigaste:) Efter det drog vi snabbt iväg till vår huslänga och dumpade bagaget och tillbaka för att ha vår första lektion:)

Nu ska jag sova, eller först kolla på ett avsnitt av senaste säsongen av The Witcher, och försöka acceptera Liam Hemsworth som Geralt, vilket är typ omöjligt. Det finns bara en sann Geralt och det är Henry Cavill. Så är det med det:)

Natti natti:)