Sådärja! Jag är fullt medveten om att jag varit borta länge nu, men det är helt och fullt beroende på att jag varit i London ♥

Denna fantastiska stad. Däremot är inte Tele2 en fantastiskt telefonoperatör när det kommer till att resa för de skulle ha halva levern och ena njuren för att surfa. Syrran har Hallon och hon fick ju surfa på som vanligt upp till sin surfmängd. Jag menar ju inte att jag skulle åka till London för att hänga på internet och kolla instagram direkt, men att bara ta emot data kostar skjortan. I Chicago var jag supernoga med att enbart använda wifi, men lyckades missa att det kopplade ifrån på vägen från vårt rum till matsalen, och satt där och slösurfade lite, och fick en räkning på typ 800kr. Nej till det, säger jag, och hoppas innerligt att det räcker med flygplansläge, avstängd roaming och ingen mobildata, för att vara off the grid.

Jag har med andra ord varit som i en liten bubbla, vilket är väldigt skönt mellan varven:) På hotellrummet är enda ställe jag haft mobilen uppe för annat än att fota eller kolla tiden, och eftersom vi bodde tre i samma rum hade man annat att göra ändå. Ni som följer mig på instagram har sett vad vi haft för oss i alla fall, men här kommer en liten London-story:)

Vi åkte tisdag den 11 november och kom hem fredag den 14:e. Vi i det här fallet är jag, syrran och mamma, som var anledningen till resan. För tre år sen fyllde hon 75 år och vi gav henne i present att se Abba Voyager. Sen blev det en uppgång av covid i London med omnejd och vi avvaktade, sen kom en Trump med ett världsläge som skakar, inflation som skenar och liksom allt som kan vara dyrare är det. I England är det dyrare än hemma och hotell, flygbiljetter och biljetter till ABBA var svindyrt. Vi avvaktade. Och hade dåligt samvete, för hur det än är så blir ingen av oss yngre och fan vet vad som väntar bakom hörnet. För två år sen gick barnens farbror bort, alldeles för ung, strax innan han skulle fylla 50, och några månader senare en mkt god vän som precis fyllt 60. Livet visade sig vara skört och syrran och jag bokade resan till Chicago. Den var ju betald, i och med att hon vunnit den, men vi hade skjutit upp den flera år pga pandemin och stängd värld, men fast det inte riktig passade in i livet just då, och fast ekonomin inte var direkt på topp, då heller;), så drog vi. Budget är ändå vårt mellannamn:)

I somras gick en av mina äldsta vänners son bort. Inte ens fyllda 30. Och livet visade återigen hur oberäkneligt och skört det är. Mamma har blivit 78 år och även om hon är pigg och rörlig så vet man aldrig. När syrran hittade bra kampanjbiljetter på flyget, och vi också lyckades få skapliga priser på ABBA, och även hittade hotell som inte kostade en månadslön, så bokade vi. Pang, pang, pang:)

Och i tisdags var det dags, med packade väskor som skramlade rätt tomma, så fick vi skjuts av Robban till Arlanda. Han fick det otacksamma ansvaret att se till att Jamie kom till sin prao halv åtta på morgnarna som tack:) Robban börjar jobba på eftermiddagarna till sena kvällar, och är nattuggla, men det var en uppoffring som han antog utan att blinka. Jag är så tacksam över  hur fina barn jag har! Övriga hemma, Jamie, Jordan, Lovelia och Trixie, har också skött sig utmärkt, och det är otroligt vad man kan skörda det man en gång sått:)

Min syrra jobbar på SAS, min pappa jobbade på SAS i alla år, och det har rests en jäkla massa under åren. Dessvärre efter att jag flyttade hemifrån så jag har inte varit med på så mycket:) Jag är som en novis när det kommer till hur man gör, och eftersom jag alltid åker med syrran så behöver jag heller inte direkt lära mig. Jag kan bara lalla med, även om jag försöker ha lite koll. Det är rysligt trevligt och praktiskt att ha någon med sig som är så erfaren. Syrran är också vass på engelska och reder ut det mesta utan minsta problem. På Arlanda tog vi ut boardingkort och bagagetaggar och gick genom säkerheten och sen var vi snabbt i rätt gate. I god tid såklart, eftersom det är så man gör när man är personal, oavsett om man jobbar eller inte:)

Vi klev ombord och installerade oss i de inte allt för bekväma stolarna. Jag är 169 cm lång och får utan problem rum med benen, men det märks att sätena är gjorda för något längre personer när det kommer till ryggstödet, det är svårt att få en bekväm position om man inte sträcker på sig. Men vad gör det? Vi ska sitta där i dryga två timmar:)

Första gången jag flög var jag kanske 11 år, och jag var helt övertygad om att det var snö när vi kom upp ovanför molnen:) Det ser ju så ut. Tänk ändå att vara flygande personal, de får se solen varje arbetspass. Inte illa!

En glad och förväntansfull trio ♥

Resan gick utmärkt, jag drack en kopp kaffe och sen tvärsomnade jag. Aldrig någonsin blir jag så trött och sover så gott som på flyg eller tåg. Vaknade av att kapten sa att vi skulle fälla upp stolarna och förbereda för landning.

Vi skakade på huvudena åt folk som envisas med att ställa sig upp så fort skylten med Fasten seatbelt släcks och sen stå krokiga under bagagehyllan i väntan på att få komma ut i gången, och där stoppa upp övriga resande när de ska ta ner sitt bagage. Vi sitter alltid kvar i lugn och ro tills alla hets-Pellar har gått av, då tar vi ner bagaget och kommer sen oftast i kapp dem ändå innan det är dags för passkontroll. Ja, man kommer längst bak i kön, men vad gör det då? Innan det är färdigt har det jämnat ut sig:)

Till sist var vi av planet, hade visat passen för en maskin, hämtat väskorna och tagit oss ner i tunnelbanan.

Jag tycker det är oerhört enkelt att åka tunnelbana i London, medan det i Stockholm är nåt slags mission impossible.  Vi bodde i Hammersmith, så vi behövde inte ens krångla med att byta tåg utan kunde lugnt sitta kvar. Det var inte ens speciellt mycket folk:)

Varje gång jag åker tunnelbana i London så tänker jag på hur mycket folk den sväljer. Och så tänker jag på Uppsalas skit-politiker som vill göra en spårväg här för 20 + miljarder. De hävdar att det är trångt i kollektivtrafiken, vilket det är. Men kan inte folk stå upp i Uppsala? De bussar de nu kör är skumma i sin inredning, det är få sittplatser och alldeles för trångt för att många stående ska få rum. De är smällfull i rusningstrafik men tomma för övrigt.

I London, och även i Usa, så sitter inte fullt friska och unga personer om det finns de som behöver platsen bättre. Dvs, vanlig hederlig hänsyn och respekt. Vi klev på en gång nu när det var riktigt fullt och mamma stod, men så fort det mattades av så det gick att få översikt och en plats blev ledig så erbjöds hon den. En annan gång reste sig en ung man och gick några meter fram till en kille som klev på som hade en krycka, och erbjöd honom sin sittplats. Det vore nåt att ta efter, att uppfostra våra barn. Det är hela tiden så, mammor håller sina barn åt sidan, unga personer är artiga mot äldre osv. Inte alla såklart, det finns ju rövhål världen över, men ni fattar:)

När vi klev av i Hammersmith visade det sig vara på en statorn med ett egen litet köpcenter, där vi sen spenderade rätt mycket tid:) Vi hade en adress och ett hotellnamn, men inte tvärkoll på vilket håll vi skulle gå, men en karta utanför dörren löste det. Det är också något jag upplever att många länder är generösa med, kartor. Kanske ser jag dem bara inte i Sverige, eller så finns de inte?

Vi kom fram efter en promenad på kanske tio minuter, en ingång som inte direkt var huvudentrén men in kom man ändå och så checkade vi in. Blev direkt sura:) När vi bokade var det lite oklart med frukost. Vi ville gärna ha det  för att kunna äta rejält då, eftersom ingen av oss äter lunch. Syrran hade mailat och fått löfte om att för 18 pund per person skulle vi få frukost alla tre dagarna. Hon hade flera gånger i mailet specificerat och fått bekräftat – 18 pund totalt. När vi nu kom visade det sig att det inte alls var så utan 18 pund per person och dag. 18 pund är i dagsläget 224kr, så rätt dyrt. Med tanke på att mamma äter en macka och dricker en kopp kaffe är det väldigt dyrt. För alla dagarna skulle vi nu totalt betala över 2000kr och det kan man liksom komma billigare undan med att äta frukost ute. Syrran tjafsade en stund, eller inte tafsade utan väldigt sakligt och med pondus, visade mailkonversationen som hon hade utskriven osv. Men det slutade med att vi sa nej, då vill vi inte ha nån frukost.

Gick upp på rummet och där fanns det en liten överraskning;

Kaka, fat med frukt och godis, lite dryck och en flaska bubbel:) Man ska alltid tala om att man firar något, det har jag fått tips om och vi firade ju mammas 75 årsdag och våra 50 årsdagar:) Dock vet jag inte hur de tänkt för det var två bitar kaka, och två glas, medan det stod tre kaffekoppar, tre tandborstglas osv. Men skitsamma! Man kan dricka skumpa i vanliga glas med:) och man kan dela på bakverk:)

Vi käkade upp kakan och drack en kopp kaffe, gjorde oss hemmastadda och gick på toa, innan vi återvände ner till tunnelbanestationens köpcentrum som hette typ Hammersmith Broadway eller nåt sånt. Vi traskade runt och kollade butikerna, det fanns en hel del, matställen både för sittande och på språng, mataffärer och lite sånt. Och ett MacDonalds;)

Som tur är så älskar vi alla McD:)

 

Vi tog en tur in på ”stan” Hammersmith, och hittade tacksamt nog ett Primark som är en favoritbutik och som vi annars hade behövt åka till, det fanns också både IKEA och Lidl. Och ett TK Maxx, som är superkul:)

Vi drog en repa på Primark och kan konstatera att det just nu är Grinchen-time, det finns så mkt med honom! I kassan köpte jag en kasse för att bära det jag handlat och givetvis blev det en sånhär:)

Kassarna är i tyg och riktigt, riktigt bra, storleken är perfekt och de är stadiga och bra, så det är inget slit och släng. Efter att ha glidit runt där inne länge och väl så drog vi oss tillbaka hem för att ta en öl i hotellbaren. Först via Tesco för att köpa frukost och vatten på flaska, vattnet här smakar fan inte gott alltså.

Vet inte vad syrran gör, men såg det inte förrän nu:)

Här satt vi en stund och bara snackade och kände efter hur bra vi hade det. Hotellet är ett klassiskt konferenshotell, med ofantligt många rum och ställen för möten och grejer, och massor av folk med band runt halsen med brickor. Jag önskar som vanligt att jag vore kaxigare och sådär som på film bara snodde åt mig ett band och sen gled med in på middagar och bubbelmingel:D

Men det gjorde jag inte den här gången heller utan vi drack upp vår öl och gick sen upp på rummet och hittade Golden eye på tv:) Jag, mamma och syrran i extrasäng, alla nöjda. Mamma fick prova säng först och välja och sen var det som vanligt det där: Men jag kan ta vilken som helst, det spelar ingen roll;) mellan mig och syrran. Mamma sa samma sak, men det var hennes resa och då får hon välja ju:)

Hårda sängar men sköna. Jag var svintrött, hade sovit nån timme på natten bara, sen upp och skjutsa Jamie, följt av resa och allt det innebär så när vi började göra oss klara, var jag snabb som en iller. Det är jag alltid iofs för jag har inga långa rutiner, det är mer av med sminket, på med nattkräm, upp med håret i en knut och i säng:)

Eftersom mamma snarkar, vilket hon hävdar att hon inte alls gör, så hade jag med öronproppar, och det kan vara mitt bästa hack ever. Jag har ju varit sjuk, en sådär envis tråkig förkylning med kvardröjande hosta som inte blev bättre av torr hotelluft, men med proppar i sov jag som en gris och vaknade inte ens själv av att jag hostade:) Mamma hostar också, vilket jag inte heller hörde. Jag tryckte alltså i propparna, sa godnatt och tvärslocknade. Sov utan att vakna och var relativt pigg på morgonen. Alla vi är morgontrötta så klockan stod på 9.15:) Fördelen med att inte ha frukost i matsalen helt klart.

I stället gjorde vi oss klara, duschade, sminkade, kammade hår och gjorde kaffe, innan vi dukade upp våra trekantsmackor, som är något av det bästa jag vet:)

Vi hade juice och yoghurt också nån frukost men det här var alldeles lagom.

Nu ska jag ha kursträff så jag återkommer senare:)

 

Innehåller annonslänk

Jamie har ju prao, och när jag kom på den strålande idén att fråga Patricia om han kunde vara där, så tänkte jag inte direkt att jag skulle bli inblandad i morgontidiga körningar, men så blev det;)

Eftersom det inte är nån snö som måste skottas innan man kan ta ut bilen, eller nån motorvärmare som måste sitta i timmar innan, så är det ändå helt okej. Jag har grader i helvetet som jag räknar med, och tänker nästan alltid att det hade kunnat vara värre;) Även när det är riktigt förfärligt jävligt så ”kunde det alltid vara värre”. Det är ett tänk som underlättar det mesta faktiskt, det ger lite tröst på nåt skevt vis. Jag är vansinnigt morgontrött, men nu kan jag i princip vakna och kliva ut och sätta mig i bilen, jag gör det bokstavligen. Vi måste åka sju, klockan står på 6.45, då somnar jag om till 6.52, kliver upp och klär på mig och går ut till bilen. 7.01 rullar vi ut från tomten:D

Idag slapp vi alla tre flaskhalsarna, det är en enorm skillnad på bara tio minuter den tiden, lite senare och alla andra är på väg och man blir stående i de usla korsningarna. De som ansvarar för trafikplaneringen i Uppsala, eller de, på alla plan, är inget annat än värdelösa. På riktigt allvar alltså, de har lyckats att överlag bygga fram problem. När man flyttar ut busshållplatserna i gatan så ingen bakom kommer förbi, vem tror på allvar att det ska gynna trafikflödet? Hörde nån som sa att det är meningen att man ska ledsna på att köra bil när bussarna favoriseras och i stället övergå till lokaltrafiken….? Sant eller inte vet jag inte men det låter idiotiskt så det är nog sant. Jag tror ju på fullaste allvar att om lokaltrafiken var gratis, eller man kan göra som med tv-licensen, man drar 1200spänn eller vad det är, per person över 18 år och år direkt på skattsedeln, och sen kan alla åka gratis, då skulle folk åka. Men att som idag, när en enkelbiljett kostar 39kr, och det är bara 75 minuters övergång, vilket man inte hinner direkt nåt på, så man måste betala nya 39kr för att komma hem, dvs 78 kr, så kan de allra flesta komma billigare undan med bilen. Även om parkeringen är svindyr, så ligger den inte på 78kr för 75 minuter. Månadskort vet jag inte vad det kostar men det är inte billigt.

Uppsalas gator är uppgrävda och avstängda i parti och minut, just nu är hela innerstan ett stort skämt. Det görs ”förebyggande markarbete” (bullshit) för spårvägen, UTAN TILLSTÅNDEN KLARA, och samtidigt får man för sig att helt stänga av den gatan(Väderkvarn) man för en kort tid sedan hänvisade alla till, eftersom man då förbjöd vanliga bilar på Kungsgatan som går rakt genom stan. Här får nu bara bussar och taxis och sånt köra. Efter att det blev kaos när de stängde av Väderkvarnsgatan, så öppnade man nu upp Kungsgatan igen, men att tänka ut det i förväg var inget som de klarade av. Hur dum är man då?

Nåväl. I morse var bommarna uppe, inget tåg kom och jag insåg att om jag vore lite smartare så skulle jag kunna kolla Sj för tågavgångar, och undvika att bli stående, men så långt har jag inte tänkt. Och kanske orkar man inte heller kolla alla tåg. Nästa flaskhals gick finfint och den sista tog jag på volley och behövde inte ens stanna till, och vi rullade in 13 minuter innan han började, mot i sista minuten i måndags.

Planen var att Jamie skulle vara med Patricia under de här veckorna, men så blev hon sjuk. Panik från hennes sida som har sämsta samvetet gentemot Jamie, och från Jamies sida eftersom han är så väldigt orolig av sig när det kommer till nya situationer och människor. Jag känner igen mig själv i det till tusen procent! Hon messade mig igår och sa att hon var sjuk, men hade fixat med en kollega så Jamie skulle få åka med honom, och hon hade berättat att han är väldigt blyg och känslig, fast han uppfattas snarare som tjurig och sur då. Jag visste att om jag sa nåt till honom innan vi satt i bilen skulle han vägra. Det är ju första impulsen, ducka det obehagliga. Men eftersom han verkligen behöver få lyckas, få klara av saker som är tuffa för honom, så sa jag inget innan vi börjat rulla. Det är ett jävla svek, jag vet, men det är ett svek med kärlek som anledning. Han blev givetvis panikslagen och ledsen och det gjorde ont i mammahjärtat att släppa av honom när han var så ledsen:/ Patricia messade både honom och mig och vi peppade honom. Jag vet ju att han behöver det här, han växer av det och att få känna att man övervunnit en rädsla är viktigt.

Givetvis gick det utmärkt ♥ Det verkar vara så fin personal hos dem:) Jamie fick åka med till sjukhuset och serva/fylla på kaffemaskinerna, och skickade en bild på sig själv i full mundering med pappersmössa och allt:) Sen käkade de lunch på nån hamburgerrestaurang och överlag verkar det som allt var trevligt. Dessvärre servar den här killen maskinerna på polishuset och där krävs särskilt behörighet så Jamie kan inte åka med honom den dagen. Men det blir nog bra. Få se när Patricia kryar på sig också:)

Jag var fundersam på om han skulle vägra gå idag eftersom hon är hemma idag med, men efter att ha försökt lite igår och jag sa att han måste gå, så var det inget snack, och eftersom han ställt klockan och glatt klev upp och var på bra humör, trots den tidiga tiden så fattar jag ju att han hade kul igår:)

Jag fick hämta honom i går också, för han hade lyckats glömma busskortet, men eftersom jag ändå behövde hämta ett paket som jag av nån anledning fick till ett annat  utlämningsställe än vanligt, passade det ändå bra. Jag hade kursmöte, och var hungrig redan innan det startade så när vi lagt på kastade jag mig upp för att koka ägg, men kom på att jag var för hungrig för att vänta på dem och knäckte två ägg till i stekpannan för att göra en äggmacka. DÅ messade han att han var klar och jag fick vackert säga byebye till min måltid och åka. Jag hade lite tidsbrist nämligen för Lovelia behövde också skjuts. Hon fick ett pass på sitt jobb när hon redan åkt till skolan och hade inga kläder med sig för att byta om, utan var tvungen att åka hem i mellan. Hon började 16, och jag hämtade Jamie 15.17. Snabba ryck in på Coop och Instabox, bara för att inse att det var fel, det var på Citygross mitt paket låg. Men fasen då, vad trött jag blir på mig själv ibland.  Ilade tvärs över gatan, men det är massa trafik och fullt på parkeringen nära ingången så det tog ett tag. Hem, byta barn och snabba ryck ner på stan. Och sen lika snabbt hem för jag hade ett paket som skulle levereras vid dörren och det kunde krävas legitimering med Bankid, Budbee-appen sa att det var sju minuter kvar så jag hetsåt en macka med jordnötssmör och kokt ägg:) Och sen fick jag ont i magen:D

 

Jag hade beställt hem värktabletter, nässpray, Coldzyme, allergitabletter, tandborstar och plåster. Jag tycker det är fullkomligt galet att det är så mycket billigare att beställa online och dessutom få det levererat hem, ofta utan kostnad, än att gå in på valfritt apotek och köpa det.

I höstas skulle jag ha nässpray och värktabletter till Jamie, han kunde inte svälja utan behövde munsönderfallande. I butik skulle det kosta strax under 100kr. Aldrig, jag vet ju vad det kostar online! Vi kollade om man kanske kunde beställa via nätet och sen hämta upp det, och jadå. Så jag stod alltså inne på ett apotek, det var kallt och regnade ute, och beställde varor för upphämtning på samma apotek, och betalade typ hälften! Då behövde jag vänta tio minuter och de plockade ihop det åt mig. Det är sjukt!

Jag beställer i princip alltid via nätet eftersom det är så här, och då lägger jag en stor beställning, igår plockade jag upp fem paket Ibuprofen, tre panodil, två nässpray osv. Då blir det i princip alltid fri frakt, och läkemedel håller ett bra tag. Dessutom skiter ju jag i bäst före datum, det är inte som att det händer något avgörande med en tablett i en förpackning från en dag till en annan, eller ens en månad till en annan, år till och med:) Här hemma går det ju åt, det är både mensvärk, huvudvärk, feber och ledvärk i parti och minut. Migräntabletter beställde jag ju också, det är bra att ha och jag brukar pytsa ut en dos i handväskorna och jackfickorna. Den gången man behöver dem vill man inte ha fel kläder/väska. Jag har en liten pyttenecessär som jag har nödvändiga medikamenter i som jag alltid har i väskan, som innehåller linser, värktabletter, migränpiller och vad man nu kan behöva. Det har räddat många i nöden, inte bara mig:)

Hur gör ni, skiter ni i att det blir ganska rejält mkt dyrare, eller handlar ni bara på som vanligt i fysisk butik?

Jag måste visa er också! Så här sitter jag just nu:)

Det är Sally, och man kan ju lugnt säga att hon valt ut mig som sin speciella person, och det är ju helt magiskt ♥

Hon vill ha kroppskontakt hela tiden, gärna hålla sin tass på min hand, eller om jag står upp, då vill hon ha tassen på min fot:) Igår stod jag i badrummet och gjorde mig i ordning och hon låg precis bakom mig, slingrade sig runt min fot och höll sin tass över min. Alltså det är så gulligt att man smälter! Jag vet att det blir mycket svarta katter här just nu, men det är vad som upptar min tid för tillfället:) De kräver liksom uppmärksamhet. Sally försöker busa med Sellman men han går inte på den, utan går bara värdigt förbi. Häromdagen attackerade hon honom från bakom ett hörn och kastade sig upp på ryggen på honom. Vet ni vad min finaste kille gör? Inget:) Han bara fortsatte gå som om inget hänt, med den där lilla rackaren som fripassagerare på ryggen:D

Det är väldigt gulligt här hemma kan jag meddela:)

Nu måste jag lägga mig ner en stund, har så märkligt ont i nacken igen. Igår slog det till från en sekund och det är nån form av nackspärr misstänker jag, det är dock hela nacken och ner över nyckelbenen och bak i skuldrorna, är som att ha skruvat ihop huvudet med kroppen med några långa skruvar;) Känns inget alls i vissa lägen för att sen vara obekvämt i andra. Det gör inte ont ont, utan är mer obehagligt obekvämt. Och kräver att jag lägger mig och avlastar lite. Jag gör det nu, för sen ska jag ha skrivpass:) Måste ladda både datorns batterier och mina:)

Hörs snart:)

Här tror man att man är frisk, och så är man tydligen inte det:/ Jag verkar iaf klar med snorande, hostande och halsont, men då kommer den konstiga huvud och nackvärken. Jag undrar om det inte är nån slags migrän för vanliga tabletter hjälper inte det minsta.

Nu KAN det ha att göra med att jag inte sov mer än nån timme natten mellan söndag/måndag pga hosta och allmänt pigg och sen klev upp halv sju för att köra Jamie till praon. Det underlättade iaf inte;) Att vädret var mörkt och grått underlättade inte heller, såklart. Vägen härifrån till Patricia jobb tar i teorin tio minuter att köra, men innehåller tre flaskhalsar som kan ta evigheters evighet. De två första undvek jag igår genom att köra en omväg, men idag tänkte jag att vi testar. Fastnade först nere vid järnvägen där två tåg skulle förbi, bommarna gick ner väldigt långt i förväg så kanske hade det redan åkt förbi tåg innan jag kom. Bilen innan mig var less å det grövsta, för han väntade inte på att det slutade blinka rött utan så fort bommen var uppe rivstartade han. Sen kommer vi till en utfart på en större väg där det är smäckfullt av bilar i rusningstrafik och 70-sträcka så det är hopplöst att ta sig i mellan. Som grädde på moset är det en väg mitt emot också och de bilisterna ska ofta rakt fram eller vänster och därmed korsa min väg. Här kan man utan att överdriva bli stående tio minuter, så dagens fyra var inget att hetsa upp sig över;) Stopplikten däremot, jag tror det är första gången jag medvetet och utan att ha fel på bilen, kört över en stopplinje utan att stanna, för det funkar helt enkelt inte. När det kommer en lucka så måste så många bilar som möjligt rulla ut.

Väl ute på motorvägen är det trafik men det rullar på fint, men när man svängt av den och kommit fram till hennes jobb så ska man svänga vänster och där är det också svårt att hitta en lucka. Idag stod jag längre tid och väntade på att köra än att faktiskt köra;) Inte klokt ju. Vägen hem är betydligt bättre, då är det bara högersvängar.

Igår morse visade sig solen när jag åkte hem och det kändes som det kunde bli en fin dag, men sen tog det slut. Jag med;) och jag tror jag sov middag tre gånger i går, att ha ont är jobbigt. Jag hade såklart en massa saker som skulle göras och inte blev gjort, men det viktigaste klarade jag åtminstone. Vi har alltid föreläsningar på min kurs på måndagar och som vanligt var den informativ och bra. Jag har läst i princip allt det här förut i olika varianter, men på något vis lyckas båda lärarna sätta fingret exakt rätt för att poletten ska trilla ner. Jag har haft många aha-moment:D Det handlar ju dels om att det inte är akademiskt utan på en folkligare nivå, och det är ju ett hantverk vi pysslar med, då är det najs om verktygen beskrivs lättfattat.

När kursen var slut satt jag kvar vid datorn och skrev en stund, Jamie kom från jobbet och satt och snackade och plötsligt blev jag tvärt och från ingenstans, yr i bollen. Totalt snurrig och härdade ut en stund men det var ju bara att inta planläge. Vad det var för skit vet jag inte, men nu är det nog borta, ta i trä.

Ja, och jag tror att jag kanske ska inleda mina inlägg hädan efter som Astrid Lindgren och hennes syster gjorde, med orden ”Döden, döden”. Då hade de avhandlat alla som gått bort och alla krämpor utan att behöva gå in vidare på det;)

Sally håller med!

Vet ni, jag tror att det här är en gosse, men kan inte bli på det klara med det:D Familjen som hon kommer ifrån sa att Sakina, mamman, fick fyra kattungar, två pojkar och två flickor. De har inte nån erfarenhet av att könsbestämma djur och det har inte jag heller. Sally beter sig som en liten pojke, hon har inget av det där tjuriga i sig som mina kattflickor har eller har haft. Jag fattar ju att inte alla tjejer är likadana men när misstanken väl sitter där är den svår att få bort;) Jag har googlat bilder och jämfört och blir inte det minsta klokare. Jag tycker det känns pinsamt att åka till veterinären och ha en bokad tid för kastrering av en tös, som ju är en större operation, och så visar det sig att jag kommer med en gosse som väl tar en kvart. Att jämföra med Sakina, som ju helt uppenbart är en flicka går inte för hon blir sur om man försöker kika på hennes ädlare delar. Fattar man ju, och det respekteras::)

Jag har sagt det förr, och jag blir inte förvånad om jag får rätt och jag har också preppat med ett namn, är Sally en pojke får det bli Sammy:) Hon/han kallas ändå mest för Lillan, Lillis, Den lilla, Bebisen, Fjantungen, Ungen eller Lilla hjärtat, så hon har ännu inte lärt sig lystra till sitt namn. Sakina kallas mest för Sackis och hon vet klart och tydligt vad hon heter.

Idag har Sally velat ligga i knät hela dagen vilket är så otroligt mysigt!

Men det är extremt oproduktivt, jag kan inte göra ett skit. Nej, man kan inte flytta på ett sovande djur, det är sen gammalt;)

Jag har försökt jobba lite på sidan om, och det har gått sådär, och det innebär att jag får ta igen det nu. Nu har det kommit hem barn så katterna får underhållning och vill inte slagga.

Jag insåg en sak också. Om en vecka är jag, mamma och syrran i London! Vi åker tisdagen den 11 november och ska se Abba -The Voyage, på onsdag tror jag det blev. Jag har ansökt om, och fått beviljat, det där ETA de numera ska ha för inresa och tror inte jag ids växla några pund. Jag har nog några i nån låda, men sist vi reste, till Chicago, så använde vi knappt riktiga pengar utan använde kort. Ska kolla med syrran, hon var där nyss med jobbet, så hon vet väl. Det ska bli så mysigt att åka iväg med mamma och syrran! Vi har oftast svinkul:) Sen kanske man ledsnar på varandra också, det blir ju väldigt intensivt när man är inpå varandra dygnet runt, men det brukar funka. Kanske att man inte behöver ses dagen efter att man kommer hem:)

Fast det måste vi den här gången, för dagen efter, lördagen den 15 november, är det en demonstration som ska gås.

Den där förbannade spårvägen igen. Alla vet ju vid det här laget att jag är emot, och med det som nu grävs upp är det rena olagligheter i det hela. Inte nog med att de inte ansökt om och fått beviljat tillstånd innan de drar igång med stora skövlingar av skog, bygga om en väl fungerande väg och gräver upp halva stans gator för ”förberedande markarbeten”, de undanhåller viktiga saker, de gömmer saker i dokument utan att det går att söka på det osv. Den här gruppen, Folkrörelsen mot spårväg, är rätt nystartad, vi har ju haft en, och har, som gjort ett massivt jobb under många år, men den här gruppen går några steg längre. Alla är på samma spår(haha) och samarbetar, och vi har politikerna emot med oss. Några av eldsjälarna gräver som om de vore Janne Josefsson och jäklar vad skit de hittar! Om inte det här blir en skandal i media snart är det konstigt. Våra egna medier i stan, UNT- vår lokaltidning, de är FÖR spårväg, det märks tydligt. Artiklar och ledare för, tas in, medan de emot refuseras. Samma med radio. Det är svårt att få ut info då, dessutom låter det i de här medierna som att allt redan är klart, men det går att stoppa. Det kommer kosta, absolut, men det är ingenting mot vad det kommer kosta oss på alla plan om de inte stoppar. Idag är det ”bara” pengar, får de som de vill handlar det om stor miljöförstöring, ett troligen förstört grundvatten för eviga framtid, djurliv som flyr eller dör, (det märks redan av, vi har fler vilda djur som rör sig i bostadsområdena än förr) för att inte tala om hur de förstör vår miljö här, med en ful jävla bro över ett område som var aktuellt som världsarv. ”Det är ingen fara för världsarvet”, säger Pelling och man bara häpnar. Jo det är det.

SÅ, alla Uppsalabor, jag hoppas att vi ses på Vaksalatorg den femtonde november!

Nu kom Sally och la sig i famnen igen:) Den här gången mellan min mage och datorn som jag fått flytta ut i knät. Så det är ju bara att anpassa sig. Hon behöver sova, och ärligt, det är ett av de mest harmoniska ljud som finns att höra en katt spinna♥

Vi hörs snart då:)

Årets officiellt mest gråa månad är här, och vad gör vi av den? Helst vill jag hoppa över den och i stället ersätta den med en extra sommarmånad, men det lär ju inte funka:)

I stället får man väl bara ta ett djupt andetag och köra pannan i kaklet så passerar väl även denna månad i raketfart kan man hoppas:)

Jag har äntligen piggnat till skapligt, eller äntligen och äntligen … jag har varit förkyld och smårisig, inget man kan kalla för långvarigt tack och lov. Robban är också tillbaka på banan och vi har avverkat alla Pirates of the Caribbean-filmerna, lite soffhäng måste man ju tillåta sig.

Idag däremot hade jag inte tid med det längre utan ägnade precis hela dagen åt att städa upp utomhus inför vintern. Det är fan inte kul, tvärtom. Jag har krattat löv, letat reda på min skottkärra för att sen köra dem till komposten, dvs jag fick lyfta fram skottkärran från längst in i carporten bara för att konstatera att anledningen att den stod där mycket troligt berodde på att hjulen fastnat och inte rullade. Smorde upp det så gott det gick och sen kunde jag köra löv. Tog in studsmattan som Jordan plockade ner för ett tag sen och fick pyssla lite i trädgårdsboden på köpet. Jag har burit in alla stolar, nätat in hela bordet i uterummet eftersom katterna annars använder utrymmet under som en jurtjyrkogård och bajshörna. Jag har plockat in massa saker som bor inne på vintern, kopplat ihop och tänt de utebelysningar som varit släckta under sommaren, men hann inte ställa ut och koppla in julbelysningarna. Det blev mörkt:)

Vad gjorde jag mer? Kollade ett antal solcellsbelysningar och kastade dem eftersom de inte funkar. Grävde ner en julros, drog upp lite ogräs, band upp vinrankan och björnbären, slängde sopor, flyttade möbler och så vidare i en hela dag. Rätt produktivt ändå och väldigt skönt att bli av med. Det måste ju göras men jag vill helst inte göra sånt här i ösregn och iskyla som vu haft de senaste dagarna.

Nu är det lite kvar, jag behöver hjälp med att få in glasborden, och lite till. Plus sätta upp julbelysningen, för även om det är tråkigt nu är det ohemult trist om en månad när sladdarna fryser och känns som de ska gå av och ringarna likaså;)

Igår var det lördag och Robban hade annonserat redan på fredagen att han ville att jag skulle kapa av hans hår. Han hade riktigt långt hår, och jag är totalt jävla värdelös på att klippa. Men han sa att jag kunde dra av allt med trimmern a la militär-snagg.

Han har fint hår, men är helt sämst på att sköta om det, han tvättar det men balsam är överkurs och kamma/borsta – vad är det? Jag tvingar honom i bland, och ibland kammar jag själv, för det är rätt rogivande att reda ut trassel:) Ja, han är alltså 25 år, men när det kommer till håret kan man tro han är 2,5;)

Nåväl, jag använde honom som ett övningsobjekt. Jag begriper mig inte på hur hår funkar, det jag ser framför mig överensstämmer inte alls med hur håret beter sig när jag klipper det, och eftersom mina killarna hår växer som ogräs och skulle behöva klippas varannan vecka, så skulle jag verkligen behöva lära mig:D

Nu började jag med att kapa av det, vilket gjorde ont i själen, men jag har sparat det. Måste se om nån vill ha det först, nån perukmakare eller så. Det roliga är att när jag höll upp de långa tofsarna mot mitt eget hår så är det exakt samma färg. Alltså EXAKT. Kanske ska jag sätta i det i mitt eget;) Det är dessvärre inte längre än mitt, men otroligt nog med tanke på hur han inte sköter det så är det finare. Orättvist är bara förnamnet.

Jag körde sen med trimmern i nacken och längs med sidorna, hur man liksom graderar det fattar jag fortfarande inte. Sen var det kam och sax som gällde och jag tror han fick sitta där i två timmar eller så;) Men tills sist blev det rätt ok ändå! Han bad inte om att jag skulle raka av allt iaf.

Det gjorde han när han var runt tre år, då tittade han sig i spegeln efter att tålmodigt att suttit stilla, vred sig runt och sa: Ja det är fint mamma. Nu kan du raka av allt:)

Eftersom jag köpte n ny liten trimmer bara för att den var cool, den hade en drake på sig;) så ville jag trimma polisongerna också, och det hela slutade med att min långhårige, skapligt skäggige son, blev kortklippt och slätrakad:D

En helt annan person:)

Efter att ha sopat upp en hel peruk från golvet gick jag och gjorde mig i ordning och sen hämtade syrran upp mig och Robban hakade på, vi skulle till kyrkogården.

Så vackert och så sorgligt, stämningen här är alltid vördnadsfull. De sista åren har flera personer i min närhet tagits ifrån oss. Pappa är den som är närmast, och jag saknar honom varenda dag. På ett sätt som jag tror är helt normalt, jag sörjer inte längre men jag saknar honom. Jag vet att han var väldigt sjuk och inte skulle kunna bli bättre, han skulle tynat bort om han fått överleva den där onödiga lunginflammationen. Det hade han hatat. Han ville väl inte tyna bort, vara mamma till last eller bli en skröplig gubbe! Jag tror att han har det bra nu och att han tar emot oss andra den dagen vi kommer till himlen, eller Nangijala kanske:)

Då får vi träffas igen ♥

Det är värre med de andra som tvingats i förväg, alldeles för unga och helt utan anledning. Det får räcka nu för många år.

Vädret var rätt varmt och skönt, för mig som inte varit utanför dörren på flera dagar kändes det väldigt skönt. Sen åkte vi hem igen och intog soffläget.

Jamie åkte med två kompisar till Vemdalen i torsdags, eller om det var onsdags kanske, jag minns inte;) De har haft det hur bra som helst och pappan har skickat lite bilder och uppdateringar. Det har skjutits gevär, åkt fyrhjuling, badats badtunna och spelats spel. Och huset hemma har varit tyst och lugnt:D Jamie är en sådär unge som hörs och märks när han är hemma och jag trivs med det, men ibland är det ju skönt att slippa varandra:) Han kom hem nu ikväll och genast blev det liv i luckan igen.

I morgon ska han ha prao, och det hos Patricia. Det körde ihop sig lite med allas planering, dvs det blev 3 november lite snabbare än förväntat;) och det innebär att jag får lov att skjutsa honom dit i morgon bitti. Klockan sju. Jippie;) I fortsättningen får han åka buss men eftersom han inte vet vilken buss, eller vart det ligger så får det bli så här så tar vi reda på det i morgon.

Två veckors prao, hans första och jag hoppas det kommer bli kul, jag tror det:)

Jag ska ha lite lektioner i morgon och innan det ska jag hinna med lite annat hade jag tänkt, så det är väl bra att jag kommer upp i tid. Inte för att det hjälper, jag ska filma en del och det är för dåligt ljus på morgonen. In fact är det för dåligt ljus hela dagarna så här års och det är ett litet elände att få till det. Många studiolampor skulle behövas och jag har bara en, men måste skaffa fler helt klart.

Mest av allt vill jag bara sätta mig och skriva vidare på min fantasy och det ska jag också göra, men inte nu, måste komma i säng om jag ska orka upp. Att jag hostar en del på natten är inte till hjälp.

Men, det är som det är, och det kommer bli bra. Jag måste komma ihåg att se till att få Robbans bilnyckel för den står ytterst och vägen för min:) Tråkigt, då får jag köra hans, det är ändå en najs bonus där på morgonkvisten:)

Nu ska jag hoppa i säng, men vi hörs snart! Natti natti, eller god morgon, vilket du föredrar:D