Jag vet inte om alla känner på samma sätt som jag, men när jag är bortrest känns det som att vara frånkopplad från den riktiga världen:) Som en bubbla. Jag älskar det, och i den där bubblan kan jag göra allt, bli vad som helst och allt kommer bli skitbra. Sen kommer man hem och inser att verkligheten är en annan:D

Jag trivs med mitt liv, det gör jag, och jag skulle inte byta ut det mot något annat, jag skulle inte vilja ha något ogjort. Att välja en stor familj och att vara hemma med barnen, det är fortfarande lika fantastiskt. Mina bästa år i livet fick jag ägna åt det som betydde mest för mig♥det är inte illa!

Okej, det lät deppigt kanske, med mina bästa år;) Jag anser ju att det finns många ”bästa”, men i meningen att man rent statistiskt och fysiskt är på topp så var jag hemma med mina nio barn under livets bästa år:)

Nu tar jag igen det genom att göra saker ensam, utan barnen, och det är som att vara ett barn själv, jag är inte helt ovan vid att resa, men varje gång så är det tindrande ögon och bultande hjärta, ingen tristess där inte:D

Jaja, jag fyller år på onsdag, och rent åldersmässigt börjar jag inse att mycket av det jag kanske velat göra inte längre är aktuellt. Men det är å andra sidan saker som att bli polis och göra lumpen, och det känner nog de flesta att det är försent. Iofs! Så läste jag om en kille som blev färdig polis när han var 60, så jag har lite tid på mig än:D Men jag vill inte bli polis längre förstås.

Nåväl. Skitsamma, idag är det en helt vanligt fredag, men ändå inte för senare idag ska jag ta mig till Stockholm tillsammans med Helen. Vi ska se Roxette. Den trodde man ju aldrig skulle ske, men nu gör det det. Hur kul!?

Det är Lena PH som efterträtt legendaren Marie Fredriksson och av det jag hört, så är hon grym! Jag är inget fan av Lena PH, men har alltid tyckt att hon har en bra röst, och att hon är lite småkul. Alla vet ju att jag älskar Per Gessle, och det var han som var den stora idolen för mig  i Roxette, inte Marie. Till henne har jag ingen superrelation egentligen, hon hade också en fantastiskt röst och en makalös utstrålning förstås, men jag lyssnade sällan på henne, bara hitsen på Tracks:) Marie hade ofta de här vemodiga, melankoliska sångerna som är så vackra.

Idag, när jag lyssnar på radio i bilen, som är enda stället jag lyssnar på:) så kan jag inte ha på nån annan kanal än Bandit:) Varför? Jo för att alla artister idag ägnar sig åt gnällvalsen och gråtfester. Jag är SÅ LESS på de här artisterna som sjunger om hjärta och smärta med gråten i halsen men utan riktig känsla. För antingen är de för unga och har inte upplevt det de sjunger om, eller så är de bara kassa artister, vad vet jag. En bra röst är bara en början, men fasen, man måste kunna sjunga med varenda cell i kroppen för att det ska bli vackert. Som Marie. Eller Celine Dion. Värst är alla gnälliga tjejer just nu, men det finns för många gnällnissiga killar också. Vem orkar lyssna på arton deppiga låtar i följd?

Inte så jävla konstigt att folk mår dåligt, med den influensen. Tacka vet jag Cotton Eye Joe:D Då blir man glad så det spritter:D

Dagen till ära så har jag huvudvärk och ont i nacken, det är ju som det brukar vara. (*muttrar surt och irriterat*) Jag har dels tränat, tror faktiskt det är veckans step-pass som ställde till det värst, jag flaxade med armarna nåt djävulskt, supernöjd med att jag för första gången behärskade att både kliva upp och ner på brädan i de steg som Tomas visade, OCH klarade av armrörelserna. SAMTIDIGT och i takt! Det ni! Inte illa för ett kylskåp:) Men i en av de här flaxen så knakade det till i högra axeln, och sen är den lite tjurig. Att jag sen igår ägnade mig i timmar åt att göra ren fåtölj och säng med sådär möbeltvätt, gör väl antagligen inte axeln bättre. Som grädde på det berömda moset sen, så låg kattungen, Sally, på min arm hela natten ♥ Hon kurade ihop sig strax under min haka och jag låg med högerarmen under kudden precis hela natten. Lika stilla som om jag haft en nyfödd bebis intill. Vaknade i exakt samma position som jag somnade, och ja, jag hade ont i axeln och nacken. Jag ska snart ta en promenad för att se om det lättar upp lite när jag rör på mig. Doris ligger och snarkar intill, inte helt sugen på en prommis för det är regntungt ute även om det inte regnar just nu så är det blött i luften, och det gillar hon inte. Inte jag heller för allt i världen. Vem gör ens det?

Veckan har tuffat förbi, jag vet inte ens vad jag gjort, men jag har inte suttit still så mycket. Det har varit massor av städ, en del handling, träning, kurs, och jag har försökt hitta tid till att skriva. Efter en kurshelg såhär, brukar alltid lusten att skriva vara på topp, man har fått feedback och man är taggad. Sen kommer vardagen och säger att man ska göra si eller så och vips har det gått en vecka.

I stycket vi lämnade in nu för feedback hade jag med en passage där jag beskriver min ena huvudkaraktärs vingar:) Han är alltså en ängel, här på jorden, och går runt och ser ut som en helt vanlig snygg snubbe. Det är ju en romantasy jag skriver och då är det en del objektifiering, och det är svinkul:) Jag kan utan att fundera över PK-ligan beskriva svällande muskler, vackra käklinjer, muskulösa överarmar och … vingar. Jag var extremt fundersam på det, tyckte inte riktigt att jag fick till det, var på väg att stryka hela stycket för det var så fånigt, men så lämnade jag in det ändå, för att se hur det togs emot. Hans vingar syns inte vanligtvis, men just här såg hans kvinnliga motkaraktär dem i spegelbilden i ett fönster, en kort stund, sen bryter solens första strålar in och gör dem osynliga igen.

Döm om min förvåning när alla mina grupp-kursare, plus handledaren, tyckte det var mycket fint berättat, väl  beskrivet och trovärdigt, för att vara helt otroligt då:) Så, det får vara kvar. Änglar och vingar, va? Jag kan meddela att jag snart har en kandidatexamen i att googla på änglar, och jäklar hörrni! De är inte direkt små blonda, tjocka barn på ett moln, utan hämndlystna soldater med ett enda fokus. Det är ungefär lika snurrigt som grekisk mytologi, Scylla och Karybdis, Odysseus och det här. Olika i olika religioner också för att göra det ännu mer besvärligt:D Jag tycker det är skitkul med research, men det är enkelt att bli sittande och bara snurra vidare. Jag tar sen allt jag lärt mig, och gör om det till min egen värld, men med rötterna i historian.

Det är kul med den friheten som fantasy ger en, man kan lösa allt med magi. Just den här historien är ändå mer Low-fantasy än något annat. Det magiska finns där, men är långt ifrån övertydligt, tvärtom så kickar det in väldigt svagt här och var. Jag vill ha det så verkligt det går:)

Nog om det! Jag vet att för den som inte skriver själv är det tråkigt att läsa om det, det är därför det är så värdefullt med de här kurserna. Att få dela sitt skrivande med andra som uppskattar det är så kul och givande♥

När jag sen blir publicerad … haha, men man måste visualisera det:) så kommer jag givetvis tacka er som uppmuntrat mig i Författarens tack:)

Nu ska jag städa lite, eller först promenad, sen städa. Ha en fin fredag hörrni:)