Här sitter man i godan ro, kollar väderprognoser och funderar på om jag ska skriva eller redigera film, har precis haft upprop i min kurs för terminsstart.

Så ringer telefonen med ett nummer från Stockholm. Jag svarar ju aldrig på okända nummer, men det här såg bekant ut.

Det var från Karolinska sjukhuset, plastikavdelningen. Och de hade minsann en tid till mig. Nästa torsdag, ville jag ha den?

Allt i mig skrek NEJJJJ! Jag är dessvärre sån till min natur att jag får panik när jag ställs inför faktum och det självklara direkta valet är alltid nej, jag gör det inte. Med åren har jag lärt mig hur jag fungerar, att det är instinkt och rädsla som talar först, det är säkert en gammal överlevnadsgrej;) Jag har lärt mig att inte följa den blint utan att reflektera först, och svarar oftast ja. Tänker att jag kan alltid ändra mig i värsta fall, men bara jag fått bearbeta det känns det bra sen.

Jag velade en stund, frågade, eller mer konstaterade, att det väl skulle dröja till nästa tillfälle om jag sa nej? Grejen är ju att min plastikkirurg är superbusy och nu hade planeringssköterskan som ringde, legat på honom om att de måste beta av köerna, han hade fått tillgång till en extra operationssal och …. tja, jag sa ja:)

Resten får lösa sig.

Det märkliga är att det är samma grej som sist, de ska fettsuga och sen spruta in fettet i min vad, och då skulle jag vara inne tidigt på morgonen, åkte ner på op vid elva och det var ingen diskussion om att jag skulle ligga kvar över natten. Nu ska jag infinna mig elva, vilket innebär att op blir några timmar senare, och åka hem till kvällen redan. Det är jag inte det minsta sugen på, för jag hade kanske inte superont iofs sist, men jag var rätt off. Men, hon sa att mår jag inte bra får jag såklart stanna, och det lär ju även vara så om man åker in rätt sent på operation, de måste ju ändå ha lite koll på en efteråt:D Tror jag iaf:)

Till er som eventuellt inte vet vad jag snackar om nu: Jag har en skada på ischias-nerven på höger sida, som jag fick av den K-vitaminspruta som alla nyfödda barn får för att förhindra stora blödningar, det är en koaguleringsfaktor. Den lilla sprutan slet sönder min nerv, med livslångt lidande. Jag har nedsatt funktion i hela högerbenet pga det. Min fot och underben är atrofiska, förtvinade med ett vanligt hederligt svenskt ord;) och jag har inga muskler i vaden, vilket ger en stor synbar skillnad. Efter att i många år tjatat på Akademiska sjukhuset, som är mitt sjukhus och dessutom det sjukhus som skadan tillfogades på, det sjukhus som lovade att hjälpa mig med allt tänkbart runt det här… eller de lovade ju mina föräldrar för jag var ett barn. Akademiska vill inte, och jag krävde en second opinion på KS. Fick den och de ser inga hinder för att inte göra en vadförstoring. Min plastikkirurg har gjort flera med helt godtagbara resultat. Det blir aldrig ”bra”, för utgångsläget suger ju, men det blir en mindre visuell skillnad och det är gott nog för mig. Jag har ju i hela mitt liv haft enorma komplex över det här 🤷‍♀️ Min fot ställer till med mer problem rent så, jag haltar och jag har ont och den är mest som ett träben;) men det är utseendemässigt som det är jobbigast, för, låt oss vara ärliga – folk reagerar mer på det än att jag haltar.

Nu har jag påbörjat det här, och vi har genomfört en fettsugning, där fettet sen rensas och sprutas in i vaden. Grejen med fettransplantationer, är att väldigt mycket av det flyttade fettet försvinner, upp till 70%. Varför inte icke-flyttat fett kan bete sig likadant kan man ju undra, det vore ju trevligt, men nej då, det samlas och sitter som berget;) Man behöver därför ofta göra om det, och nu är jag på operation två.

Tanken är också att jag ska få implantat i vaden så småningom. Det här tar tid i sig, man ser inte det slutliga resultatet förrän efter flera månader med fettransplantationen. Jag gjorde den första i september 2024 och det är stor skillnad på hur min vad ser ut idag mot från början. Men den är långt ifrån vad den kan bli, med hans hjälp, och jag ser fram emot det.

Tillbaka till operationen som sker på torsdag, om nu inte sjukvården ställs in pga det stabsläge som jag såg på nyheterna att de ställts i pga snöoväder. Jag fick ju min operation på foten inställd med superkort varsel inte en, utan två gånger under pandemin, så jag är van, jag tar det isf. Jag kan ju bara referera till hur det var sist, och då vaknade jag med en gördel tajt snörd runt kroppen och ett par svintajta cykelbyxor, det för att man vill inte att det fett man sugit bort lämnar tomrum och man vill tajta till dem. Typ, inte helt lätt att förklara för jag vet inte riktigt själv;) Jag kunde gå upp direkt, men hade ju skapligt ont. Jag är inte sjåpig och väldigt smärttålig, speciellt på sånt där. Att ha ont i huvudet är värre, att ha ont i en kroppsdel pga en operation är en baggis. Ta i trä;) Jag hade väldigt ont när jag ändrade ställning, det kändes som det slet i såren och det fick sin lilla förklaring när jag var tillbaka för omläggning en vecka senare. De plåsterlappar som satt över stygnen hade fastnat en aning i gördeln så de slet ju verkligen i huden, dock inte i stygnen. Jag hade om jag minns korrekt, två hål på vardera lår, ett strax ovanför knät och ett uppe på låret på utsidan, och fyra, eller om det var fem, hål bak i ryggen och sidorna. De tog fett från lår och flank. Den här gången hoppas jag att han är sugen på att ta det från magen, för det är jag:) Han säger att jag har ett veck under magen, som kanske blir mer synbart om han gör det men jag skiter högaktningsfullt i det:D Har inte ens noterat det förrän han sa det, det är väl ungefär där ett kejsarsnitt läggs tror jag, och det syns inte under underkläderna. Jag hatar ju att vara naken, är det enbart när jag duschar, och att jag skulle bekymra mig om ett litet veck är inte troligt:D

Men han får väl bestämma. Jag kände mig som ett stycke kött när han förklarade för sin kollega vad han skulle göra;) och det är väl

så läkare ser på en där inne på operation:) Insikten om att de vänt och vridit mig på operationsbordet är hemsk och den försöker jag förtränga, den synen vill jag inte ha. En fet, vit, flabbig kropp som vänds runt. My god. Jag kände av tuben i halsen väldigt mycket efteråt och det är väl för att den rimligen bör ha skavt runt där inne när förflyttningarna skett. Hostade till i princip var 30 sekund hela första natten eller så. Men förutom det så gick allt strålande, nemos problemas och jag hoppas det blir så nu med.

Jag fick inte träna på jättelänge dock. Inte få upp pulsen mer än vanliga promenader, vilket gjorde att jag i åtta veckor hade totalt träningsuppehåll. Det känns tufft när jag nu är i gång igen, men vafan, kanske hellre nu när jag inte är i superform, mot att behöva vila länge när man är i toppform:) Vägen tillbaka känns en aning mindre brant på nåt vis.

Jaja, det här blir som det blir, blir det uppskjutet så är det så, och allt löser sig till sist, det är jag ändå övertygad om:)

Nu kom jag av mig i det jag skulle göra, skriva eller redigera, och oron kryper runt i stället😎 Rätt normalt ändå, tänker jag:)

Angående SJ och min resa, så fick jag det här nyss:

Jag håller tummarna för att det blir inställt, det är egoistiskt jag vet, men jag vill ha tillbaka mina pengar:)

Det vräker ner snö i Ö-vik, sa min lärare, men i Umeå var det lugna gatan sa en kursare, så det är lite blandad kompott. Hur det blir visar sig, det är väl bara att sitta lugnt och vänta:)

Ha det gott, nu ska jag göra nåt:)