Oj vad det snöar nu igen! Den här gången är det nollgradigt med lutning över till plus så att ehhhhh, det kommer inte bli så kul. Nånstans. Jag sa sist att jag tycker om vintern när den är snörik och vacker. Och det gör jag. Men det som alltid finns, som jag glömde bort att säga:) det är att det konstant är en känsla av stress, av hopplöshet, av jaja, det är snart grisigt och jävligt igen. För det är så det blir, alltid. Vi får några fina dagar, ibland veckor, snön faller ljuvlig och vit och allt är tjusigt och lite magiskt. Sen börjar det regna och allt blir skitigt och fult. Jag vet inte korrekt ord att sätta på den här känslan, vemod kanske, eller resignation. Eller bara en trött kärring? I dont know, men jag har varit sån hela livet, så isf var jag kärring som femtonåring 😀

Vilket iofs inte är helt otroligt;)

Jordan blev stående på busshållplatsen hemma, två bussar kom aldrig, och när han redan var sen, så var givetvis anslutningsbussen till skolan också sen. Ogiltig frånvaro blir ju det, men jag har mailat hans mentor och förklarat och fått ett ok tillbaka. Jag har haft barn med studiebidrag länge nu, men förvånas ändå över hur LITE frånvaro de får ha utan att CSN börjar tjafsa. På min tid fick man sitt studiebidrag oavsett närvaro:) Eller typ iaf, så länge man var registrerad som elev var det inte speciellt noga med närvaron. Jag har aldrig varit en elev som skolkat eller försovit mig mer än väldigt sällan, men nog fasen hände det att man skippade nån lektion här och var. Idag får de inte ens vara anmälda frånvarande av vårdnadshavare utan att det ska kontrolleras. Det skickas hem mail med att ungen har si och så många procents frånvaro och att studiebidraget är i fara. Så tröttsamt.

Jaja. Igår var jag och Jamie och bytte ett par skor han fick i julklapp. Jag köpte ett par sneakers före jul, det fanns inte en snöflinga i sikte och det var runt 7-10 plusgrader, och killarna vägrar att gå i något annat. Jag fattar det iofs, de är inomhus hela dagarna, att då ha varma vinterkängor på är hemskt. Jag tyckte jag tog i med storlek 44, men trots det var de små. Mina småkillar är därmed officiellt förbi både sin pappa och sin äldre bror i skostorlek, tror båda de två har 43. Jordan är också längre än de båda, medan Jamie är på g. Det där är lustigt ändå, för redan när de var små och vi var och vägde/mätte på BVC så sa sköterskan att de skulle bli …. öh minns inte exakt men tror hon sa att Jamie skulle bli 188cm och Jordan ungefär samma, give or take nån centimeter. Strax under 1,90. Det här grundas ju på föräldrarnas längd, bebisens födelsevikt och sånt. Jag kan ju inte ta åt mig nån ära över läng direkt, med mina 169cm är jag ju tämligen ordinär, och deras pappa är 182-183cm så han är ju medellängd. Robban är nog ungefär som han. Robban var ju liten när han föddes, som tvilling, han vägde 2,8 och var 48 cm lång bil jag minnas, men han tog igen det:)

Änywäy, Jamies dojor var för små och vi drog till Stadium Outlet för att byta dem. Jag hade letat efter kvittot som jag vet att jag la på en bra plats, eftersom jag chansade på storleken. Det ligger säkert kvar där, men jag kommer inte ihåg var;) Men som medlem kunde jag ju se köp och kvitton på deras sida, och killen i kassan upplyste mig också om att kvitton kom till Kivra.  Det hade jag ingen koll på🙈 Sånt där är toppen, att kvitton finns på medlemskapet, för förutom att det är lätt att tappa bort kvitton, så bleknar de ju fort som fasen.

Nu fanns inte skorna i större storlek, vilket inte gjorde något för han var ändå inte supernöjd med dem, trots att jag konsulterat Jordan i telefon när jag köpte dem, men vi hittade andra. De jag köpte var Puma, sen hittade vi Adidas men de bytte han ut mot ett par Champion:) Jag var nöjd med att slutsumman var samma som de par jag köpte först:) Jag tycker inte att märkeskläderna är av bättre kvalitet, rent generellt. Alltså just de här som ungdomarna vill ha, skorna är ofta så tunna i tyget att det enda som krävs är att man spelar fotboll en gång med dem så slits de sönder. ”De är inte till för det”, sa ett butiksbiträde en gång när jag reklamerade ett par Adidas … eh? Va? Ett par gympaskor från Adidas är väl själva definitionen på vad man har på fötterna när man leker?

Samma med alla märken, de är bara snygga. Och kostar halva skjortan och hela barnbidraget. Då köper jag hellre icke-märken och betalar mindre, och får eventuellt köpa nya lika ofta, men tycker faktiskt att de håller bättre. Med småkillar som är märkesnördar är det här en evig kamp:) Jag kan ju inte bry mig mindre om vilket märke jag har, bara plagget eller skorna är sköna och håller.

Det jag ville säga med den långa utläggningen är att jag gillar att vi har ett Stadium Outlet. Det är mitt förstahandsval, efter att Dechatlon stängde. De var BÄST! Allt jag köpt där har haft bra kvalitet och hållit. Minus ett par fotbollsskor till Jamie, men de fick jag byta direkt.

Vi gjorde det, och sen ringde Robban och undrade var hans bil var? Ja, den hade ju jag:) Han har liksom tagit beslutet själv genom att parkera framför mig och då får han leva med det. Vilket han ju gör, såklart, men han behövde ha grädde. Mina barn är fostrade i att smaka och lukta på varor som gått ut i datum. Så länge det luktar och smakar gott så är det ingen fara. En av de mest ställda frågorna här hemma är trots det: Vad är det för datum idag? Sagt medan de kollar en datummärkning på en vara;)

Säger de: De här har ju gått ut? Så svarar jag: Har den? Men den är ju där, den har inte gått nånstans ju:)

Vissa av kidsen är lite mer kinkiga än andra medan andra är mer som mig. Robban kan höra till de kinkiga, men så har ungen en selektiv ätstörning också. På allvar alltså, men jag kommer inte ihåg vad den heter🙈 Han har svårt med konsistenser, smaken går ofta an, medan just konsistensen kan få honom att matvägra. Det här har ju pågått i alla år utan att han haft en diagnos, men det är ju bara att anpassa så gott det går. Igår ansåg han att grädden inte höll måttet, men för att kolla det hade han hällt upp den i ett glas, vilket gjorde att det blev svårt att spara, så det fick bli glass på den då:)

Ett dåligt beslut för min karaktär kan jag meddela, för om det är något jag är extra förtjust i och har svårt att avstå så är det glass. Och grädde för den delen, så gott! Men, faktum är ju att jag inte ätit godis sen förra året:) Eller glass, eller kakor, eller chips eller nåt annat som man kan beteckna som onyttigt. Öl, räknas inte, det bestämde jag redan på förhand 😀 Nån måtta får det vara:D

Jag tänker så här, att jag ska välja mina tillfällen, och det med omsorg. Jag tänker INTE låta bli att fika eller äta godsaker, men man behöver inte göra det av slentrian, tristess eller för att man är sugen på nåt. Jag har noll botten när det kommer till sånt här, och har jag väl börjat kan jag sluka faten, och det är något jag behöver lära om. Igen:) När jag väl kommit till den punkt att jag bestämt mig, så kan jag få kämpa i några dagar, som nu exempelvis när jag haft både en chokladask och After Eight på bordet, varje gång jag gått förbi har handen åkt ut dit, redo att greppa ett par chokladbitar…. Kanske på väg in på toa, eller ut på promenad, eller varför inte vilken gång som helst som man passerar, alltså varje gång🤦🏻‍♀️

Nu gör de mig inget, de står där, på samma plats, och lockar inte det minsta. Det som stör mig mest är att de förfars, nån måste offra sig på dem, med de priserna de kostade att köpa!

Jomen, idag svamlar jag:) Det kan bli så. Jag sitter och funderar på att trotsa vädervarningen och ge mig ut på promenad. Doris är lite sugen och jag behöver röra lite på mig känner jag. Jag har ju i princip gått över 10 tusen steg om dagen ”hela året” också, minus första januari då det stod 192 steg på mobilen:D När man jobbar hemma, framför allt när jag sitter och redigerar, men även när jag filmar, så är det väldigt mycket stillasittande. Det är fan trögt att få ihop tio tusen steg, även med hundpromenader. Doris går långt, men är inte alltid på humör, och hon är ju en hund, det ska stannas och luktas på saker hela tiden, nån powerwalk är det inte direkt talan om;)

Jag gört! Jag klär på mig och drar! Vi hörs snart:)