Hello i stugorna:)

Jag var så in i bänken säker på att min operation inte skulle bli av, av oklar anledning, men antingen att jag blev sjuk eller att den ställdes in pga annat. Jag var så säker att jag inte förberedde ett skit utan bara lät dagarna gå:) Eller jag gjorde klart det jobb jag måste ha in, just in case;)

Men nu är det klart:)

Jag har alltså gjort ytterligare en fettransplantation till min högra vad:)

De ringde från KS förra veckan och hade skakat fram lite tider för att beta av köerna, ville jag ha en tid om en vecka? Öh nej, men jag tar den:) I torsdags, 15 januari var det dags. Jag duschade med Hibiscrub på kvällen, tvättade håret i det också:( Och sen samma sak på morgonen. Planeringssköterskan var schysst och eftersom jag bor i Uppsala och har en bit att åka så kallade hon mig till klockan 11.00. Robban skjutsade mig och vi åkte vid nio, för man vet aldrig med köerna på E4. Dagen innan var det gul vädervarning, vilket också bidrog till att jag intre trodde det skulle bli av. Men det var fint på vägarna och inga köer att snacka om och vid tio var vi framme. Först tänkte jag ta en promenad för att fördriva lite tid, men sen kom jag på att det var väl dumt att bli svettig vilket jag alltid blir när jag går, har tydligen alltid lite bråttom:) Jag gick in och anmälde mig i stället, och fick vänta en kort stund ute i väntrummet. Jag har förstått att finns det en hiss så tar man en hiss-selfie:) Jag hatar brillor, men en sån här gång får jag vika mig. Det är enklast. Men eftersom jag inte har några progressiva glas i dem så ser jag inte ett skit på nära håll, och får ta av dem hela tiden🤣

Eftersom jag var tidig förväntade jag mig att få sitta och vänta men jag blev tvärtom inropad nästan direkt.

Den här operationen gjordes som dagkirurgi, och var på samma ställe som sist, men då låg jag kvar över natten på nån avdelning i närheten. Jag känner inte till Karolinska så bra så vet inte riktigt var jag är:) Här på Plastikoperationens Daglounge finns det omklädningsrum där man får byta om i ett låst rymligt bås, och sen hänga in sina kläder och tillhörigheter i ett skåp som man låser och så tar personalen hand om nyckeln. Förresten vet jag inte om det är fler än plastiken som opereras här, så det låter jag vara osagt, men jag tror det.

(När jag opererade foten på Akademiska i Uppsala, fick jag byta om på toaletten i väntrummet ….😝 och sen ligga på en säng i korridoren och vänta. Det var ju inte superkul att trava runt i en kort sjukhusskjorta, öppen i ryggen, bland både personal och övriga patienter. Akademiska är inte vad det varit, tvärtom, jag skulle vilja säga att Akademiska är i en gruvlig kris, och det beror troligen på att våra politiker lägger allt krut på en spårväg. För jo, det är regionen som ska pröjsa shitloads av den.)

Sen fick jag min lilla plats i väntan på att få komma in på operation.

Egen säng, lite privat med skärmar:) Här fick jag ligga och vänta tills det var dags. Jag hade estimerat alldeles på egen hand att jag borde åka in på operation runt ett-tiden, vilket stämde väldigt väl. De körde in mig i pre-op-salen runt tjugo i ett.

Innan det hade min plastikkirurg och hans kollega varit in till mig för att rita var de skulle ta fettet. Den här gången magen, insidan av låren och lite nere vid knäna. Aldrig någonsin inser man hur mkt onödigt fett man har, förrän en plastikkirurg eller två står och pekar nöjt:D Att jag ens visar min flobbiga mage går över mitt förstånd, men här är den;) Som en rejäl bulldeg😝

”Du har att ta av”, är egentligen inget man vill höra, men just i det här sammanhanget är det ju positivt:) Han sa att när man tar fett från magen så blir det ofta lös hud, var det något som bekymrade mig?

Eftersom mitt absoluta huvudfokus är att få en vad som ser ungefär ut som den friska, så är själva fettsugandet en bonus. Det är inget jag skulle göra annars, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte bryr mig. För det är givetvis trevligt att bli av med envist fett. Men att få lös hud på magen kändes inte så allvarligt, inte kul kanske, men … Fast sen konstaterade han att de nog kunde bjuda på en liten bukplastik och dra ner huden. Jag är inte helt säker på vad det betyder, men tror att han menade att de snyggar till det så det inte är överflödig hud kvar. Det borde ju rimligen vara en rätt enkel grej att göra, tänker jag?

Jag kördes in på pre-op och låg där en stund också innan de hämtade mig för att promenera till operation. Tjejen som tog emot mig där kände igen mig sen sist:) Vet inte om det är positivt eller negativt, men hon är väldigt trevligt. ALLA är fantastiska här, för den delen, det är så otroligt härlig och mysig stämning, man känner sig verkligen omhändertagen.

Jag var riktigt nervös den här gången. Sådär att jag blir nervös över att jag är nervös, varför är jag det, anar jag något? Borde jag låta bli? Men det är ju bara att svälja och tuffa på. Jag sa det till alla dock:) Mest var jag nervös över att mitt blodtryck skulle vara åt helvete för högt. Jag vet. Jag har alltid haft ett helt ok blodtryck, men sista åren har jag drabbats av vita rockar-symptom och bara tanken på att ta ett blodtryck gör så det slår i taket. Alltså på allvar, jag känner hur det ökar. Pulsen drar iväg och landar på långt över min normala vilopuls. Jag vet att jag ligger på runt 55-60 slag/min vanligtvis och att då se på mätaren att den är uppe i 85+ är ju nästan skrattretande. Jag har en blodtrycksmätare hemma sen jag köpte en för att den var billig nånstans, och den har jag mätt med hemma. Eller, försökt mäta, för det räcker som sagt med att jag tänker på att ta ett tryck så rusar det. Har man inga fobier så skaffar man sig, eller hur är det? Jag inser ju att min emetofobi är en form av ångest och att det här är ett annat uttryck. Ångestproblematik är ju förbannat svårt att komma över, men jag ska försöka med det här också. Jag får väl ta ett jävla tryck varje dag;)

Nu var det inget problem med det, men jag talade om hur jag kände så de skulle förstå att 200/100 inte är mitt normala:D

När jag kom in i operationssalen höll de på att preppa, grejade och hade sig, fyra personer som presenterade sig och som jag glömde namnet och titeln på direkt. Det är svårt när de är iklädda huvor som gör dem väldigt lika. Men de var trevliga och pratade vänligt med mig, frågade massa frågor om allergier mot läkemedel osv, saker de redan fått svar på men som de upprepar. Sen fick jag lägga mig tillrätta på den VARMA madrassen, jag tror att den var fylld med luft, och fick en filt över mig, de satte en infart på höger handrygg och massa elektroder, en lång remsa i pannan också, den var ganska ny tydligen. En av sköterskorna stod bredvid mig och pratade och frågade om jag drömt under narkos, och sa att vissa berättar att de drömt om det de tänkt på när de somnat. Inga konstigheter egentligen, men jag trodde inte man drömde under narkos. Hon sa typ: Tänk på nåt gulligt och mysigt, och jag svarade att jag skulle tänka på min lilla kattunge hemma:D Vi pratade om mina djur och så sa hon att då är jag ju inte ensam.

Nä, jag är sällan ensam, sa jag, jag har många barn också. Jag har nio stycken:)

Jag hade fått en mask i handen, men nu blev de ju supernyfikna och alla frågade massa saker, de gamla vanliga: Är det dina biologiska, hur gamla, hur många pojkar/flickor?☺️ Jag skrattade när jag insåg att jag haft mer fokus på kattungen än mina kids:D Lite casual och random sådär kastade jag ur mig att jag hade nio barn. Herrgud:D

Till sist var det dags att sova, och jag fick själv hålla masken för ansiktet medan de fortfarande inte riktigt frågat klart om alla barnen😂, jag kände hur de sprutade in narkosmedlet i armen, det blir kallt i blodådern, och nästa sak jag kommer ihåg är att de ropade att jag kunde vakna:)

Det är extremt märkligt. Ena sekunden här, sen helt borta, sen här igen. Klockan var runt halv fyra tror jag, så operationen tog nånstans runt 1,5 timme.  Jag ville inte alls vakna, men väluppfostrad som jag är sa jag okey då. Vänta ska vi dra ut tuben, sa de och jag noterade att det inte kändes det minsta. Jag har ett väldigt otrevligt minne av en annan gång när de väckte mig för många år sen, och jag insåg att jag inte kunde andas. Inte alls faktiskt. De ropade att jag skulle vakna och jag kände att jaha nu dör jag, vad tråkigt. Helt väck fortfarande, men sen drog de tuben och jag överlevde ju:)

Den här gången kändes den alltså inte, och inte när de drog den heller. Jag kommer inte ihåg speciellt mycket men jag fick lite vatten och sen en isglass, och sen kollade jag mina värden på apparaten:) Jag vet, men jag tror det är ”en gång personal, alltid personal”:) Jag hade 100% i saturation, alltså syresättning, bättre kan man inte ha, och låg på fina 129/nånting i tryck, medan pulsen låg på strax under 60, och andades 17 andetag per minut. Jag mådde bra:) De frågade om jag hade ont och jag måste ha svarat ja på det för jag fick en morfintablett av nåt slag. Allt hade gått bara bra men kirurgen ville ha mig kvar över natten. Okej, sa jag, jag hade givetvis preppat för det:)

Det var givetvis svårt att hitta en plats den tiden på dygnet, och när kirurgen kom och pratade med mig och såg hur pigg jag var, och hörde att jag mådde bra och inte hade speciellt ont, fick jag åka hem ändå. Han trodde att jag skulle ha mycket mera ont. Jag vet att jag är väldigt smärttålig, speciellt om det är något jag vill:)

Han sa att de inte behövt ta nån mer stans än från magen. ”Jag fick ut nästan en liter.” Det här är ju också en sån sak som man egentligen inte vill höra, men som är bra:D Jag hade ju helst velat vara smärt som en vidja med minimal fettprocent men i stället får man veta att man hade tillräckligt med fett på kistan för att fylla ut hela vaden:D

Jag fick komma tillbaka till Dagloungen och fick lite att äta, vilket var väldigt gott, jag hade ju fastat sen 24:)

Jag fick gå upp som jag ville, det är bara bra att jag rör mig, och jag var uppe på toa och det gick ju fint, lite luddig i skallen bara av smärtstillande:) Gördeln är på, ska sitta dygnet runt i fyra veckor och sen fyra veckor dagtid, men för mig spelar det ingen roll, jag kan ha den dygnet runt.

”Du har en fin mage nu”, sa kirurgen, vilket jag tolkar positivt:) Jag har kikat och det är plåsterlappar på flera ställen, bland annat över naveln, vilket fick mig att få jätteont🤣 Navlar är läskigt ju. Bara tanken på att de varit där inne med en grej får det att gå kalla kårar. Jag har också plåster på lårens insidor som jag inte riktigt vet varför, men antar att de tänkte ta fett där, men inte behövde. Jag tror att man sprutar in nåt först? Kanske måsta googla det förresten. Jag behöver inte komma på omläggning om en vecka eftersom det är långt att åka, stygnen försvinner av sig själva och eftersom allt sitter på framsidan är det ju relativt lätt att ha koll själv.

Vaden är inslagen i bandage, med fetvadd runt för att hålla det varmt. Det går inte att se något alls, men kirurgen var väldigt nöjd så då måste det ju vara bra:)

Jag har inte ont i vaden, det hade jag förra gången, men det kanske beror på att det finns mer plats nu när de töjt ut huden och en del fett försvunnit, jag vet inte faktiskt. Jag ringde efter Robban som kom och hämtade mig vid sju. Det känns väldigt konstigt att göra en sån här grej över dagen bara. Att man kan sövas, opereras och sen gå hem:)

Jag gick på toa och sen gick jag och bytte om, tog min ryggsäck och sa hejsan svejsan till den fina personalen och åkte hemåt.

Vi stannade på apoteket hemma för att plocka ut medicin, och nu är det piller och sprutor hela dagen:) Jag har fått nåt morfin-aktigt som jag inte vet varför jag ens tog ut, jag vill inte ha det för det är lite läskigt att bli så snurrig som jag blir, det räcker med det andra, alvedon och nån slags effektiv ipren, antibiotika och givetvis de blodförtunnande sprutorna.

Jag var inte hungrig men väldigt törstig och sugen på coca cola av alla saker, så vi tog en tur in på maxi för att köpa det också. Hemma sen så låg jag i soffan och glodde på film långt in på natten, inte trött, men långt ifrån pigg.

Dagen efter klev jag upp och tog undan julgranen, det tar ju några timmar, och gick utmärkt, men sen var jag slut som artist och hamnade i soffan igen, såg de två sista delarna i Sagan om ringen:D

Idag har jag ont i magen, det drar och sliter lite, men det är fullt under kontroll. Svårt att böja mig ner så allt hamnar givetvis på golvet, det är ju Murphys lag. Jag tänkte ta hand om resten av julen men hejdade mig, det får stå några dagar till. Granen barrade så grönjävligt och alla djuren fick det på sig och drog runt överallt, så den var tvungen, resten är det inte.

Jag tänker ta det easypeasy tills det känns bra, resten får vänta:)

Ok, jag inser att det här var rätt svamligt, men det får vara så helt enkelt. Vill ni veta mer om vad det är för operation så har jag ju skrivit om det förut, sök bara på det i sökfältet så kommer det upp:)

Nu ska jag leta reda på nåt att kolla på, jag vill ju se Supernaturals men Robban verkar inte helt förtjust;)

Vi hörs snart:)