Jamen det gick ju fint det där med att kliva upp till tandläkaren:)

Jamie hade tid klockan 9.20 och han vägrar att gå ensam, vilket jag ju på sätt och vis tycker är bra. Jordan upplyste mig om att det var asnajs att slippa ha med mig för då visste jag inte vad tandläkaren klagat på🤣 Så kan man också se det.

Jag kunde såklart inte sova, men det var ändå inga större problem att komma upp.

Min alldeles ”nya” förklaring på den är jäkla tröttheten på vintern är som följer, vilket ju är gamla nyheter såklart. När det aldrig blir ljust på dagarna, som det är när det är mulet, så får hjärnan hela tiden signaler om att det snart är kväll, snart dags att sova, det är dags att varva ner. Från det man slår upp ögonen till det faktiskt blir mörkt för då avtar det. Jag har noll problem med att vara uppe länge, hela nätter om så är, när det är kolsvart. Men den här bristen på ljus gör hela sovklockan felinställd. Det här har varit väldig tydligt nu, att när mörkret sänker sig, då kvicknar jag till. Dagar som är soliga – då är jag piggare.

Ljuset är nyckeln:)

Klockan kvart i nio i morse sken faktiskt solen och jag var pigg på ett härligt vis.

Kallt också, runt fyra minusgrader, vilket gör det betydligt trevligare att vara ute än det här äckligt fuktiga, det blir bara råkallt. Att jag dessutom fick en parkering snett över gatan från tandläkaren gjorde ju liksom morgonen fulländad:) Det var bara att välja och vraka, vilket är lite märkligt för det brukar alltid vara fullt överallt.

På vägen hem tänkte jag hämta upp Jamies skridskor från slipning, men de öppnade ju inte förrän tio, och det här var ett snabbt besök, så jag drog in på Willys på vägen för att köpa chiafrön, kakao och vaniljsocker, plus lite mjölk och sånt där. Några minuter över tio hämtade jag ut vassa skrillor, och åkte hemåt. Letade reda på alla skridskoskydd som alltid är ”borta”, dvs ligger längst ner i lådan med just skridskor🤷‍♀️ Ni vet, syns de inte finns de inte. Den gamla klassikern,

Ja och sen då? Jo men det var frukost och kaffe, och lite mera kaffe. Solen försvann och ersattes av grådaskigt grått, och jag blev skittrött, och i stället för att försöka gäspa mig igenom hela dagen tog jag en stärkande powernap på soffan, med Sellman som en varm kamin i knävecken ♥️

Jag älskar att ha djur intill mig när jag sover. Sally brukar ligga så nära hon kan, oftast vid sidan av min kudde så jag får hela ansiktet in i hennes päls om jag ligger åt det hållet;) Det är iofs lite väl nära för det blir så svårt att andas;) Hon vill ha kroppskontakt, det är väldigt tydligt. Hon lägger sig nära, gärna i famnen, men ligger hon intill så sträcker hon ut en tass över mig, eller lutar sitt huvud mot mig. Så gulligt.

Sellman ligger ofta vid mina fötter, och jag funderar på att byta rum med Jamie igen, så jag tar tillbaka min dubbelsäng för att få plats med alla som vill sällskapa nattetid. När jag opererade vaden första gången flyttade jag in till Jamies rum för han har en ställbar säng, vilket var otroligt skönt, bara trycka på en knapp för att få upp huvud- eller fotänden bekvämt. Sängen är svinskön! Min är ju inte det, men det tycker Jamie, så därför har vi blivit kvar såhär:) Eftersom jag är en nattuggla och väldigt sällan lägger mig efter honom, som kan sitta och spela dator långt in på nätterna, gör det inget heller. Däremot stökar han ner mitt rum lite väl mycket, men det är smällar man får ta. Det är mestadels kläder som ligger slängda och det kan jag leva med.

Vi får se, jag sover ju så mkt bättre i den här sängen, förutom när det är fullmåne eller nyopererat och sånt:D Men det gills inte.

Nåväl.

Jag ska fortsätta med min text nu. Vi ska ha repsons snart vilket innebär att vi ska lämna in text till de andra i gruppen, och det är alltid knepigt att välja ut vad man vill att de andra ska ge feedback på. Jag vet inte alls vad jag ska lämna in faktiskt, men det är inte  deadline förrän på söndag tror jag.

Vi hörs snart igen 🙂