Jag såg den här efterlysningen hos Missing People, och eftersom det är i mina krokar, runt Uppsala, så kollade jag lite mer noga. Tjejen är väldigt bekant. Det fick sin förklaring i att det är min syrras grannes syrra. Som alltså är försvunnen, och jag kan inte ens tänka mig ångesten över att min syrra skulle vara bara borta. Eller nån av kidsen, Eller nån annan man har kär.

Det finns ju inget jag kan göra, mer än att jag faktiskt kan dela det. Det är screenshots men all info finns ju hos Missing People.

Har ni sett Eva? Hennes bil?

Jag vet inget mer, och jag vet inte vad som görs, men jag håller varenda liten tumme och tå för att Eva ska återfinnas välbehållen. Utan att vara ens i närheten av nära, så kröp det in under skinnet, och jag kollar in på Facebook flera gånger om dagen för att se om de hittat henne.

För många år sen nu när syrran och jag var ute på en kvällspromenad med Doris, en riktigt kall kväll på vintern, så blev vi först stoppade av polisen som frågade om vi sett en äldre dam med rullator. Sen stoppade en ung tjej oss och frågade samma sak, och det visade sig vara hennes farmor. En alzheimers-sjuk dam som försvunnit från sitt boende. Vi känner ju vårt område och höll ögonen öppna, och när Missing People ordnade skallgång några timmar senare var vi med. Ringde hem till kidsen och talade om vad jag höll på med så de slapp oroa sig, och det resulterade i att Corrinda och hennes dåvarande pojkvän anslöt. Sen letade vi hela natten. Framåt femtiden på morgonen öppnades portarna uppe i Sävja för tidningsbuden och det blev möjligt att komma in, något vi inte kunnat under natten. Pojkvännen, Markus, såg något på håll i en trappuppgång som möjligen kunde se ut som ett rullatorhjul och när vi kom in så stod det ju mycket riktigt en rullator parkerad, snyggt och prydligt, under trappan, så enbart ett hjul stack ut. Hur Markus kunde se det är helt obegripligt. Vi hade precis fått sällskap av barnbarnet och hon såg snabbt att det var hennes farmors. När hon ropade ”Farmor?” lite tyst sådär som man gör i ett trapphus klockan svintidigt på morgonen, så tog det några sekunder, sen svarade en rapp röst: ”Ja.”

Alltså, det var rysning på hög nivå och vi rusade upp, och där några våningar upp, satt farmor på ett trappsteg utanför en lägenhet där en väninna bott, eller möjligen bodde, det är oklart. Jag tror att hon hade bott där förr och att kvinnan ofta varit där. Hon var pigg och alert, mådde hur bra som helst och hade jag inte vetat att hon var dement hade jag aldrig fattat det, hon gav ett helt adekvat intryck. ”Varför har ni letat efter mig? Jag skulle ju bara hälsa på XX, det behöver inte ni oroa er över.”

Hon såg inte heller ut som att hon suttit och sovit i ett trapphus, utan helt fin och piffig. Hade hon bara gått förbi oss hade vi knappt noterat henne, förutom att det var exakt vad vi letade efter då, men ni fattar. Det blev ju fasligt mkt liv och rörelse och vi drog oss åt sidan för att släppa fram hennes son och familj. Plus polisen, som i ärlighetens namn inte var speciellt trevliga. Man skulle kunna tänka sig att de kunnat uttrycka nån slags ”tack” efter att vi letat i nio, tio timmar, men icke det. Det var mer: ”Flytta på er.”

Familjen som vi gått med stora delar av natten, var så lättade och lyckliga och det var väldigt skönt att få vara med och hitta henne. Eller i ärlighetens namn så var det ju Markus som hittade henne, utan hans örnblick hade hon säkert hittats några timmar senare förvisso, men varje minut är ju en plåga för de anhöriga.

Jag önskar så innerligt att det ska bli samma för Evas familj, att hon ska svara ett ”Ja”, när hennes namn ropas och att de får återförenas. Att inte veta vad som hänt ens kära, är fruktansvärt. Tankarna måste ju gå från hopp till panik hela tiden och det är inget jag önskar min värsta fiende.

Jag kan inte göra mer än att dela, och hålla utkik. Ni kan också göra det 🙏🏽

Så håller vi tummarna att hon är tillbaka hos sin familj välbehållen snart.