Jag vet att det är galet, den där lilla Loppan som föddes nyss, hur kan hon mönstra? Men så är det.

Mönstringen sker på Plikt och prövningsverket i Stockholm och är ett av de få ställen jag faktiskt hittar till, eftersom jag kört hit Trixie för något år sen:) Klockan 08.00 ska de infinna sig och eftersom trafiken är som ett skämt så vet man aldrig om det räcker med en dryg timme eller behövs två. Med andra ord startade vi hemifrån 6.15. Gäsp.

När jag körde dit Trixie gick det på rekordtid, har aldrig kört så fort till Stockholm, det här ligger ute vid hamnområdet, men idag var det olyckor och sjukt mkt trafik. Fattade inte förrän jag bromsade hur jävla halt det var, det syntes ju inte, och solen låg i ögonen, men när man trampar på bromsen i 110 och känner hur den absolut inte tar det minsta lilla och bilen framför kommer närmare och närmare …. då är det inte skitkul. Jag försöker alltid hålla avstånd, men det är svårt när det är kö, inte minst för att blir det en lucka så svänger alltid nån in, och sabbar mitt avstånd. I min riktning var det massa bilar, men i mötande väldigt få…? Det fick sin förklaring av att det stod en lastbil på tvären över vägen, och bara en bil i taget kunde slingra sig förbi. Vi krypkörde bitvis och jag var så glad över att vi hade gott om tid, för det är ju sjukt stressande att ha brådis.

Vi landade utanför verket klockan halv åtta:) Jag parkerade och gick med henne fram, inte för att hon inte vågade gå själv, men för att jag tänkte promenera en liten stund, innan jag satt mig och skrev lite, jag hade datorn med mig. Sist letade jag efter nåt hotell eller så som jag kunde hänga på, men det slutade med att jag satt i bilen;) Loppan gick in och jag gick vidare, men kom på att jag kanske inte låste bilen? Hm…?

Handen på hjärtat så har jag nog i alla år glömt att låsa bilen EN gång, det var vår första folkvagnsbuss och jag hade den full av julklappar:D DET har inte blivit kul om nån upptäckt det, och den stod dessutom på en väldigt enslig parkering. Avskild, många bilar men få som rörde sig mer än för att just gå till sin bil. Men det gick ju bra, pust.

Jag bestämde mig ändå för att gå tillbaka, jag hade ju faktiskt datorn i den och även handväska med körkort och betalkort. Plus att jag behövde lypsyl:) Knatade tillbaka, och såg att två p-lisor patrullerade raden med bilar. Eftersom jag inte är en mästare på just parkering, eller apparna, eller egentligen vara säker på vilken jäkla zonkod det är, så blev jag ju nervös. Jag hade använt Parkster, och gatuparkering zon 3 som jag tror är den som gäller överallt i Stockholm? I Uppsala har vi såklart olika, bara för att man ska göra fel, hundra procent. Jag frågade:) Ursäktade mig med att jag kom från Uppsala och inte hade en aning, men ville vara säker. Hon var trevlig, jag har ju en del förutfattade meningar om de som väljer att arbeta som parkeringsvakter, det erkänner jag. Jag har träffat på den vidrigaste ever, och jag har också träffat en trevlig som rev min bot för att jag hade en giltig anledning att vara sen. Jag har också träffat på den här som under tiden jag var och löste biljett ställde sig och började skriva en bot? ”Alltså ursäkta mig, lille gubben, men vad gör du nu?” Viftade med biljetten. ”Jasså, var du där?” ”Ja, det tog mig ungefär”, kollade klockan: ”En minut och tre sekunder, är du seriös, på allvar?” Han var inte ens i närheten av min bil när jag gick så han kan omöjligt ha väntat ens en sekund innan han började skriva, helt emot reglerna alltså.

Jag tycker inte att parkeringsvakter uppfyller en viktig funktion när de bötfäller folk som dragit över med några minuter, eller råkat ställa sig en centimeter fel. Däremot de som parkerar trafikfarligt, de ska såklart ha en bot. Annars? Nope.

Men den här tjejen var trevlig, just nu iaf:) och frågade om jag ville att hon skulle kolla min bil direkt? Jatack gärna. Och jag hade ju gjort precis som man ska, pust igen. Eftersom de hovrade runt så kändes det väldigt skönt att hon kollat, nu kunde jag promenera vidare med sinnesro:)

Jag hittar jättedåligt i Stockholm. Hur jag än försöker så får jag aldrig en mental karta i huvudet över hur stan ser ut, och utan den är det hopplöst. Ta Norberg som exempel, så har jag en övergripande koll över ungefär hur det ser ut, men mycket mindre då: Stockholm är hopplöst. Nu gick jag runt lite först bland husen där, förvånas som alltid över att det intill ett hamnområde med massa företag ligger så fina bostadshus, från kanske 50-60-talet. Gick vidare och kom fram till Kamprement badet? Nä, inte så men nåt liknande, och där har jag kört förbi när jag snurrat runt för att kunna vända, så visste att efter det kommer typ Gärdet. Så jag gick framåt, och framåt och så tog gångvägen slut och jag hoppade in på en stig och traskade på och gick och spatserade. Tänkte att nån jäkla gång bör jag ju komma fram till vattnet och sen kan jag gå längs med stranden.

Alltså jag såg ju vattnet i alla fall, men tomterna går ner hela vägen vad det verkade och jag hade ingen lust att bara klampa in, så jag svängde lite uppåt och hamnade på en Djurkyrkogård.

Alla som läst/Sett Stephen Kings Jurtjyrkogården får nog samma feeling som jag, det är lite läskigt. I den så finns det en gammal, indiansk tror jag(gammal film så det hette så då) kyrkogård där det man begraver kommer tillbaka. Inte alltid som de ska, men de kommer tillbaka. Familjen det handlar om, får sin katt påkörd och begraver den där, mest för att det är en fin gest för barnens skull, de tror givetvis inte på sägnen. Men katten kommer tillbaka. Lite argare, lite fräsigare, men tillbaka. Ni kan ju gissa vad som händer när den lilla sonen blir påkörd? Jajamen, pappan begraver honom där, utom sig av sorg och gossen återuppstår. I en mordisk variant. Det är en skitbra bok och en bra film, om ni inte sett den.

Men den finns alltid i tankarna när jag hör om begravda djur. Kanske därför Smulan och Zlatan står kvar i sina urnor i skåpet:D

Jag stängde av min bok, respekt åt de som gått före såklart, och gick försiktigt in. Det var väldigt sankt och blött och jag förvånades över hur oerhört välskötta gravarna var. Många hade massor av gravdekorationer i alla möjliga former, fotografier och glasetsningar, kan det heta så?, med djurets namn och bild. Många hade riktiga gravstenar. De är skapligt dyra, vilket gav mig både en känsla av enorm sorg och vemod men samtidigt var det vackert. Men om man inte kan släppa sitt älskade djur utan besöker dess grav så frekvent att man har en stol att sitta på, en vattenkanna invid, dekorationer, god-jul hälsningar osv, det känns en aning knepigt. Förstår ni hur jag menar? Jag älskar mina djur, men jag kommer inte begrava dem på en djurkyrkogård med svindyr gravsten. De är med mig i hjärtat. Alltid. Jag tror att de människor som gör det, är väldigt ensamma. Att deras djur betydde allt, och det känns sorgligt.

Inte fel alltså, absolut inte, men ensamt, kanske är ordet.

Det fanns jättegamla gravstenar och helt nya. Jag fotade inga nya, tänker att det är mest respektfullt så, men de gamla kändes lite ok.

En fridfull och vacker plats ❤️‍🩹

Okej, jag var tvungen att läsa på. Djurkyrkogården känns som ett oerhört fint ställe, och inte ens dyrt.

Det här är troligen världens äldsta kyrkogård för djur, och det finns kanariefåglar, hästar, hundar, katter, marsvin osv begravda här, en gissning är över 4000 djur. Det finns inga staket, och inga gångar, för döda djur är fria djur och behöver inget sånt. När man väljer gravplats så kan det få ta den tid det tar, och valet grundas på vad ens djur trivts med. En hund som jäser i solen som min Doris skulle begravas soligt, en observerande katt får en plats med överblick osv. Väldigt personligt och vackert.

Jag tar tillbaka, inte knepigt, utan fint.

Det var svårt att ta sig genom den, eftersom det var så blött, men jag tror inte jag klev någon på fötterna, jag försökte mitt bästa, och med en känsla av vemod gick jag vidare. Kom ut vid hästhagar och såg Kaknästornet från ett nytt håll:) Funderade på att gå närmare och kika lite, men det lockade mer att gå framåt.

Jag kom fram till en bro över en kanal och med en infotavla på andra sidan, jag var vid nåt jag tror hette Djurgårdsbrunn?

Läste på skylten att kanalen grävts fram för hand när landmassorna höjde sig och vattenvägen försvann, och om Djurgården som rekreationsplats. Väldigt vackert här, och jag gick längs med kanalen.

Jag gick på känn, efter var jag trodde att jag skulle, och kom ju faktisk fram ungefär där jag trodde:) Ni ser ju vilket fantastiskt väder! Jag har ju haft stora problem med en fot, och det suger ju när man ska promenera. Nu har det varit bra hela vintern, men kom tillbaka för ett tag sen, inte lika illa, ta i trä, men ändå. Jag var såklart lite orolig över att den skulle få för sig att braka ihop för jag var ju rätt långt iväg utan möjlighet till buss dyl, men den svek mig tacksamt nog inte:)

Jag råkade gå på fel sida om kanalen och fick gå tillbaka en bra bit när jag insåg att den visst blev en hel sjö:) Men det gjorde ju inget. Det var ljuvligt att promenera igår, och jag som tänkt att bara gå en sväng, gick i nästan tre timmar. Eller vad det blev, 2, 5 kanske. Nästan en mil och i ett rätt makligt tempo för att hinna njuta lite av allt.

På ett ställe var det massor av svarta ankor, och jag som kan exakt noll om fåglar frågade på Instagram, det var sothöns. Jag har aldrig sett sådana, men de var rätt gulliga. Högst upp i trädtopparna svävade skitstora fåglar, stora som Kanadagäss, och byggde bon, de kom seglande med en pinne i näbben till sin kolonni. De var massor, säkert 30-40 stycken. De skränade och lät, och jag undrade vad det var för fåglar, och precis då gick två män förbi och den ena sa: Och hägrarna har kvicknat till liv.

Hägrar alltså. Stora. Ibland glömmer jag bort att vi faktiskt har stora djur i Sverige. Älgen är ju som en friggebod, och kråkorna kan ju vara enorma. Kanadagäss på nära håll är obehagligt stora, samma som svanar, och hägrarna var också biffiga.

En koll på klockan och jag fick lite stress. Jag förutsatte att Lovelia skulle gå längre med mönstringen än Trixie som åkte ut direkt efter sköterskechecken pga att hon har problem med sina fötter. Loppan har knäproblem sen baskettiden, men jag var rätt säker på att hon skulle godkännas ändå. Hade Loppan åkt ut tidigare hade jag fått vända på vägen ju, men annars hade vi sagt att jag skulle stanna till klockan elva. Jag hade Robbans bil nämligen, för dagen innan öppnade han min motorhuv och skulle kolla oljan, och såg att en rem var jäkligt sliten. Jag fick låna hans:) men han behövde den vid tolv. Det var ju inte optimalt för henne, men det fick bli så, och det kändes viktigt att skjutsa henne dit. Jag var inte helt säker på var jag var nånstans, och hur lång tid det skulle ta att komma tillbaka, men efter att ha pushat på lite och kommit ut i ena änden av Gärdet visste jag faktiskt precis.

Nu var jag svinhungrig. Hon hade haft med sin frukost men jag som inte äter förrän senare, jag kan absolut inte sätta mig och käka halv sex på morgonen, struntade i det. Tänkte att det reder sig, men en mils promenad gjorde mig hungrig. In på nån Ica och köpte yoghurt och bröd

Käka i bilen och vänta in klockan elva.

Lovelia hördes inte av. Jag dubbelkollade med Robban, och jo han behövde fortfarande bilen så jag åkte hemåt, prick elva. Under mönstringen låses deras mobiler in så de kan inte meddela sig, eller meddelas under dagen, men vi hade ju bestämt innan och jag skickade ett mess, som hon fick sen.

Jag visste att de skulle göra ett fystest av nåt slag innan lunch, och fattade att hon troligen var kvar, och runt två messade hon. Inte allt för skitglad, för hon hade försökt åka ut, men inte lyckats:D Hon har inget körkort och behöver glasögon ibland vilket gjorde hennes befattningar väldigt få, och hon är nu inskriven för att göra värnplikt på S1 i Enköping, som nåt IT-igt. Jag är ganska säker på att det är exakt samma, fast i en modern form, som hennes pappa gjorde en gång i tiden, på samma ställe. Det är ändå lite kul, på nåt vis. Hon har fått det preliminärt, men kan petas, slutligt besked kommer i maj och hon håller alla tummar att nån annan är bättre och tar hennes plats😅

Jag tycker ju att alla 18-åringar ska göra värnplikt, det är då de går från aningslösa barn till vettiga vuxna, som kan ta en anvisning, tillrättavisning och använda sunt förnuft och eget ansvar. Det är ju enkelt att kolla tillbaka, när den allmänna värnplikten försvann, då kom de lättkränkta generationerna som vet allt, kan allt och är bättre än alla. Det är bra att kunna tänka stort och fritt, men man ska fan kunna rätta in sig i ledet och bete sig som en ansvarsfull, empatiskt och generös person.

Tycker jag då.

Vi får väl se hur det blir, just nu är hon mest deppig. Men lumpen är ju något som de flesta ändå ser tillbaka på som en bra tid. Jag är helt för att vi utökar vårt försvar i Sverige, förhoppningvis räcker det med att visa att vi har muskler, så ingen får för sig att vi är enkla att invadera. Som läget i världen är nu, kan man inte luta sig tillbaka och tro att det inte händer oss.

Jag hoppas ju innerligt att båda mina minsta söner ska antas till militärtjänstgöring, det behöver de båda två:D

Inte så att jag har misslyckats, det tror jag inte, men de behöver tvingas in i fyrkanter, styras av bergfasta rutiner och inte kunna skylla ifrån sig på alla andra:D

Jaja.

Det var gårdagens roliga. Jag körde hem, och försökte få nåt vettigt gjort, men var rätt seg och trött. Skrev en hel del gjorde jag, och pratade massor med kidsen, i olika omgångar. Det är ju fantastiskt ändå, även om det kan ta en hel dag:) Lovelia fick ju ta sig hem med tunnelbana och pendeltåg och det gick ju fint, men hon var slut som människa när hon kom hem. Tro hon somnade rätt ovaggad. Jag kom såklart in i andra andningen efter middagen och var på ett sånt där Jagärtröttmenvillintegåochsova-humör:)

Kollade på min nya comfortserie: Lucifer, jätte kul, och sen några avsnitt av Walking dead, tills jag var i ett zombieliknande tillstånd och kröp i säng.

Idag är det tisdag, och jag ska skriva, städa, kanske filma, och lite annat som står på agendan. Det blir bra. Tror jag:)

Ha en fin tisdag så hörs vi snart:)