Tja, jag vet inte? Vad ÄR ens normalt;)?

Frågan i rubriken ställdes av Robban, min 25 årige son som igår kväll runt 23-tiden kom ut till mig i garaget där jag städade för fulla muggar:) Han tyckte att normala människor städar på dagtid, och jag är säkert i minoritet, men jag är som bäst kvällar och nätter. På typ allt:) Det är liksom min primetime, vad ska jag göra åt det?

Jag har ägnat de senaste kvällarna och en bra bit in på natten åt just att städa. På de här ställena som alltid blir stökiga trots att ingen bor där, men där saker ställs in. För förvaring, i väntan på nåt och så vidare. Pannrummet har sett ut som ett bombnedslag, men efter att ha lagt saker där de ska vara är det nu ok igen. Klädkammaren har rensats på vinterjackor som inte längre används och de har transporterats till Stadsmissionen som den här veckan står i en av de tomma butikslokalerna i Gränbycentrum och tar emot saker. Syrran och jag råkade se det när vi var på Gränby för att handla presenter och det kändes som ett tecken, det är dags nu. Jag har så oerhört mycket kläder och jag tycker det är jobbigt att ta hand om dem:) Så sånt här som liksom ger mig en skjuts är perfekt. Jag funderar på att sälja dem, det som är lite dyrare iaf, men orkar aldrig. Novalie grejade med Vinted och sålde en hel del av familjens saker, men nu är ju hon i England och verkar aldrig vilja komma hem. Tur att vi åker till London snart och tar med henne hem:)

Sen hade jag bett Robban hålla utkik efter en frys, eftersom jag inte får rum med något längre i de jag har pga att jag plockade shitloads av blåbär som tar all plats:) I förrgår kom han hem med en. Hans kompisar har nåt slags företag där de köper och säljer begagnat och där han ofta är med och kör saker från ena stället till det andra, och nu hade de fått tag i en frys. Problemet då blev ju att den inte fick plats nånstans, tanken var att den skulle stå i garaget, men det är lite väl stökigt där just nu. Eller – var:)

För nu är det ordning och reda igen. Det är mitt förråd, det är där allt förvaras som ingen säger sig vilja ha, men som är förbannat bra att ha när det behövs. Det har kidsen som flyttat upptäckt. När de bygger egna bon finns inte allt det här som man samlat på sig under åren, enkla saker som gummisnoddar, skruvar, cykelpump, extratäcken eller kylväskor:) I mitt garage finns det mesta. På gott och ont, och jag ska nog försöka göra mig av med saker som bara står. Men ni vet, ska man verkligen göra sig av med Elsa Beskows och Astrid Lindgrens barnböcker bara för att ingen just nu läser dem? En kulturskatt? Nope, inte jag:)

När jag väl plockat i ordning sakerna är det ingen större fara, mycket saker som sagt, men det är ju när de flyter runt som det blir stökigt. Nu har jag bett Jimpa komma och hämta alla miljoner kartonger och skräp som stått och bara stått. Han har en stor jobbil där det ryms väldigt mycket bättre än i min:) Han kommer ikväll och hjälper mig med lite annat smått och gott också:)

Jag har ju exempelvis klagat i flera år på att det drar från fönstret i vardagsrummet, och ungarna har sagt att det är för att jag är en gnällkärring, men så sitter de själva sen i soffan och: Det draaaaaar;) Jag har klistrat fast nya lister men inte fan hjälpte det, och nu ska han lösa problemet med magi:) Eller nåt.

Ikväll kommer också Corrinda och Zehro, det blir mysigt! De kommer älska de nya katterna ♥ De ”gamla” älskar de redan:)

Det går fint nu med alla fyra katter. Från början kändes det mest som världens sämsta beslut att skaffa två till, när alla ogillade varandra och det frästes och catfightades överallt, även av hunden. Men nu har de rangordnat sig och det är lugnt för det mesta. De två små är inte längre instängda i vardagsrummet utan strövar fritt i huset och utforskar varenda vrå, de har varit med mig när jag stökat runt. Deras mat som står på bordet i vardagsrummet äts av både Stumpan och Sellman och de små äter från deras matskålar i köket. Samma med lådan, de har hittat dem som står på toaletten och använder främst dem. Minsta, Sally, men fan jag undrar om det inte är en kille, hon är alldeles för mysig för att vara en tjej;) behöver ju äta lite mer näringstät mat, så hon har fått kattunge-käk, som även hennes mamma, som får fortsätta heta Sakina, kan äta. Hon är bara 1,5 år och fortfarande liten. Men de två sjuåriga katterna behöver definitivt inte äta mer kalorier än de redan gör:) Men jag vet inte hur jag ska få till det. Häller jag upp mat när Sally står där så äter hon ju, men så kan jag inte göra varje gång hon vill ha nåt, mina katter har fri tillgång till käk dygnet runt, och de går och tar några bitar då och då.

Sakina vill ut, men får inte. Hon ska kastreras först och innan det sker vill jag att hon ska känna sig trygg hemma. Inte skitkul att få en krage och må skit och samtidigt känna att man måste försvara sig. Innan hon får gå ut måste hon också ha tillräckliga skäl för att komma tillbaka, annars vet man aldrig med en katt. Hon kan ju gå tillbaka till sitt förra hem, där de inte längre bor eftersom de flyttat. En annan sak som är jäkligt oroande just nu är att vi har fått en, eller om det är flera det vet man ju inte, rävar som är väldigt närgångna i området.

Jag har sett i vår Facebookgrupp att en räv är väldigt sugen på att sällskapa när folk grejar i trädgården, nån sa att den lekte med hennes katter och att katterna satte sig i respekt vilket ju är skönt. Och för nån kväll sen kom Robban hem efter jobbet och hade då sett Sellman och en räv stå och snosa på varandra. En googling säger att rävens huvudsakliga föda är smågnagare men att den är allätare och kalasar på det mesta. Fallfrukt är gott tydligen och mina vindruvor har ramlat ner efter frosten. Nej, det blir inget vin i år:) orkar inte, ids inte, har inte lust och dessutom inte plats för fler flaskor 😉 Det var så kallt i våras att de inte kom igång riktigt som de skulle och skörden är skaplig men inte riktigt färdig än, det hade behövts mer värme.

Att släppa ut en kattunge är som att erbjuda räven ett snacks, så nej mina svartpälsade skönheter, ni får inte gå ut än på ett tag. Det är förvisso skitjobbigt att hela tiden försöka undvika att framför allt Sakina smiter ut, men så får det bli.

Vad det gäller vindruvorna … fåglarna äter av dem och blir på lyset. I måndags när Lovelia gick till skolan var det flera, mellan 5-10 sa hon, som flög runt i uterummet, slog skallen i glasrutorna på först ena, sen andra hållet. Hur fan de kan navigera till Afrika och tillbaka men inte hitta ut ur ett jäkla rum med stor dörr är obegripligt!?

Igår satt jag i soffan när det smällde till rejält och en fågel störtade huvudstupa i i rutan och sen flög ut genom dörren. Hur jag ska undvika att de kommer in vet jag inte, jag har inte möjlighet att stänga helt. De brukar göra så här några veckor på hösten, men det brukar vara senare.

Katterna igen:) Sally är ju en bebis och röjer runt i 800 knyck för att sen tvärslockna. Gärna i famnen, och allra helst när jag sitter med datorn.

Det blir knöligt, jag får skriva med en hand, men det gör jag ändå gärna för det är ju jäkligt mysigt ♥ hon är så liten!

Nu till en helt annan sak:)

Jag har funderat ett tag på att skaffa en anslagstavla, för att kunna sätta upp lappar med karaktärer, intriger osv på väggen. Min text är uppe i 70 tusen tecken nu, vilket enligt en omvandlare på nätet motsvarar en bok på runt 270 sidor. Det innebär att det är en jäkla massa att hålla reda på som jag hela tiden glömmer. Spår som jag hintat om, saker som är viktiga som ska återkomma osv. Ni fattar:)

Jag har såklart en anslagstavla liggande, inte i garaget men i matkällaren:) Den satt i köket förut men togs ner nån jul för att en adventskalender skulle sitta där, och sen kom den aldrig upp igen och ingen saknade den heller.

För nån dag sen (alltså kväll/natt, hehe) hämtade jag upp den och konstaterade att den var för jäkla trist alltså.

Jag letade reda på en bit tyg jag hade i gömmorna, och spände fast det över hela alltet, fäste på baksidan med häftstift och på framsidan med ännu mera häftstift för att få det slätt. Och vips, visst blev det fint:)?

Om ni undrar vem Rafael är så är han en av huvudkaraktärerna, jag har inte hunnit längre:)

Nu ska jag snart återgå till honom och de andra, vi har skrivtid med kursen idag, och jag ska dedikera tre timmar åt det. Eller det ska snackas en del först, om kursträffen jag inte var på i helgen. Jag fick inte ihop livet helt enkelt och fick prioritera hemmaplan. Det var på MittLitt, en mässa, och det kändes surt att missa men mindre matnyttigt än en vanlig kursträff hoppas jag. Klart att det är trevligt med masterclass med författare och författarsamtal, men om man ska missa nåt så kändes det ändå som rätt sak, hänger ni med hur jag tänker?

Det ska bli intressant att höra de andra berätta om det alla fall. Mest surt är det att inte träffa de andra, för jäklar vad mysiga människor det är:)

Nu – dags för annat, vi hörs senare:)

Jag har oerhört svårt att ta in tid, jag vet det:) Men tjugo år? Jag fattar inget:D

Kan ni fatta att de här är 20, 16 och 18 år!

För 20 år sen var hon inte ens född, hon är född fem i tolv på natten, tretton dagar och 23 timmar över tiden en söndag. På måndag skulle jag in för igångsättning om hon inte bestämt sig för att det var dags att skåda världen utanför. Den kväll hon föddes var det final i Robinson, och eftersom det är och alltid har varit, ett favoritprogram, och det var spännande att se vem som vann, så ville jag såklart se den. När den började var det lugnt, och medan jag låg där i soffan kröp sammandragningarna på, utvecklade sig till värkar och så fort det var slut flög jag upp i soffan och förklarade att vi skulle åka till förlossningen. NU:) alla blev förvånade för jag har såklart inte sagt ett ljud om att det var igång;)

Den här hösten hade Robban och Corrinda börjat på hockey, de var fem år gamla och av totalt oförklarliga skäl hade jag gått med på det här. Jag hade fått höra, nästan blivit lovad, att träningen ofta låg mitt på dagen, men icke. Klockan åtta söndag, eller om det var lördag, minns inte helt, morgon skulle de stå på isen i andra änden av stan. Min dåvarande man jobbade alla helger, och jag var höggravid, plus hade fem ganska små barn hemma. Novalie var tre år och behövde ju åka med på de här träningarna. Alltså, som jag slet! 🙂

I efterhand rätt kul, men där och då var det inte det minsta roligt. De började träna i slutet av augusti eller början av september, och jag fick släpa två stora hockeytrunkar, iklädd vinterjacka eftersom de var svinkallt inne i isladan. Sen när vi väl kommit in skulle jag klä på alla tusen skydd som de ska ha, det är galet, de blev som små Michelingubbar:D På med skydden och byxor och nån skitstor tröja de fått över alltihop, på med hjälmen med galler och trycka ner fötterna i skridskor och snöra. Minst en av dem skallade mig med hjälmen;) Jag var alltså höggravid, och rejält stor och otymplig. Lyfta ut kidsen på isen och sen stå bredvid och serva med vatten, för givetvis skulle det ju drickas hela tiden. Det var tydligen en viktig del i själva träningen. Svettas först, sen frysa när jag äntligen kunde sätta mig ner.

Så föddes Trixie. Vad händer då? Jo, då blir pappan svinsjuk i dubbelsidig lunginflammation. Han var faktiskt rejält risig, så pass att jag till sist tog över luren när han återigen fått höra att han hade influensa av sjukvårdsupplysningen, som trodde att han var en sjåpig nybliven pappa som var rädd att smitta sin bebis. Efter att jag lugnt betonat hur illa det var, bad hon om att få dubbelkolla med en läkare. Två minuter senare ringde hon upp. ”Han ska in till akuten. Nu. Jag skickar en ambulans.”

”Nej, för helvete, han får ta taxi:)” sa den elaka mamman:)och så blev det. Han var helt osynlig i typ två veckor, låg inne i vårt sovrum och hostade 24/7, feber och elände, och den första antibiotikan tog inte. Jag? Jomen tackar som frågar,  jag och Trixie låg på en madrass ute i vardagsrummet. Ja, det var högst jäkla obekvämt, och inte att rekommendera. Men jag kunde ju inte direkt ligga inne jämte en sjukling.

Efter tre dagar var jag tvungen att gå till Ica och handla, vi bodde tre minuter ifrån och jag hade med mig Janelle och Patricia som stöd, säkert alla ungar förresten, kan ju inte ha lämnat nån hemma med den sjuka farsan. Det gick bra dit, det gick bra halva handlingen men sen kroknade jag och det började snurra. Men vad ska man göra åt det då? Ungarna måste ju äta och maten behövde handlas, så det var ju bara att fortsätta och sen ta sig hem. Det var inte jättekul. Så var det hockeyträningarna då. Första veckan hade pappan tillfälligt en feberfri dag just då och åkte med, men orkade ju inte göra nåt mer än sitta, så det var ju jag då. Nyförlöst och med Trixie i en sjal under jackan fick jag på tvillingarna alla skydd och skridskor och sånt men behövde iaf inte ha ögonen på Novalie:D Den enda gången iaf;)

Han var sjuk i en månad eller så, sen var han slut som människa i tre, fyra månader, orkade inte mycket. Trots det jobbade han alla helger, såklart för vem skulle annars göra det? Och jag var ensam med allt igen.

Ibland undrar jag hur fan jag orkade? Men jag vet att det kändes rätt ok ändå, förutom att det var för jävligt bökigt och alldeles för tidigt på dygnet. Det var ju inte som att jag sov hela nätter, och när skolbarnen äntligen var hemma så var jag ändå tvungen att ställa klockan och vara ute ur huset strax efter sju på morgonen. I början av januari bröt Corrinda benet och det var slutet på hennes hockeykarriär. Robban körde terminen ut innan han slutade och jag var så förbannat lycklig över det! De började på tennis i stället och att ha med ett par gympadojor och sitta i en varm lokal var ju helt magiskt:D

Så Trixies första månader i livet handlade mycket om att bara få det hela att snurra på. Vilket det gjorde med bravur, trots att det låter gnälligt nu. Hon var en så enkel bebis, åt, sov och var snäll när hon var vaken. Syskonen älskade henne såklart och hon var inga problem:)

Som att de andra varit det;) Nej, mina kids har aldrig varit några problem. Kärt besvär, kan man kanske säga:)

Trixie är väldigt lik Janelle, både i sättet och till utseendet. De är lugna och drama-fria för det mesta, vilket är skönt. Raka och ärliga, man vet oftast vad de tänker och tycker och behöver inte gissa sig fram.

Trixie Belle Vera♥ Ända in i sakristian velade jag, för det är jag som bestämt alla namnen:) Jag har såklart lyssnat på inputs och aldrig gått emot någons absoluta vilja, men valet har alltid varit mitt i slutänden. Pappan ansåg det vara mitt privilegium efter att ha burit ett barn i nio månader:) Jag velade mellan Trixie och Trixiebelle. Tills sist blev det två namn, enklast så på nåt vis. Även om hon ofta kallats Trixiebelle:) Vera är efter barnens farmorsmor.

Den här tjejen har gått sin egen väg, även om hon ingick i lilla tjejtrion som alltid varit tajta, tills de blev stora:) Nu är de inte alls lika nära, men det är ju så, det kommer och går. Som enda unge valde hon estetiskt program på gymnasiet och jag tror hon förvånade oss alla med det. Hon beskriver sig själv som introvert och hatar folk, och då är scenen det sista ställe man förväntar sig att se henne på ju:)

Men hon älskar det, och tanken är att gå nån musikalutbildning, även om det nu tydligen lutar mer åt vad det nu var, bakom kameran eller nåt. Hon var med i två musikaler i skolan, Chicago och Made in Debenham, och jäklar, min lilla tjej kan båda dansa, sjunga och agera trovärdigt!

Just nu jobbar hon nåt år, för att fundera över vad hon ska göra sen, och är ni i stan på Stationen, Athos eller Saluhallen så kan det hända att ni träffar på henne:)

Idag är hon knappt hemma, jag såg henne snabbt i morse, sen har hon jobbat och efter det träffat kompisar. Nu ska hon på bio.

Nordiska film, inte Filmstaden som fått vägglöss, hu!

Grattis älskade lilla, stora unge på 20-årsdagen:)

Familjen har utökats ♥

Återigen var det Patricia som lyckades hitta kattungar som behövde ett hem, och tja, på den vägen är det:)

En liten kolsvart madame med vita tassar och vitt bröst flyttade hit i torsdags. Och dagen efter kom hennes mamma. Det var inte meningen men blev bara så:)

Från början sa vi en unge, men så ångrade jag mig, det är ju så mysigt när de kan leka med varandra. Nu var det inte så att det fanns nån unge kvar dessvärre. Men familjen ville gärna ”bli av med” mamman. Det låter ju helt stört taskigt men såhär: Mamman är utekatt och nu har familjen precis flyttat till lägenhet och hon vill bara gå ut. Här hos mig finns skogen om knuten och det är fantastiskt för djur. Familjen tänkte behålla en av kattungarna och ha den som innekatt, men för mammans skull önskade de att hon skulle få fortsätta vara ute. Och eftersom hon är bara 1,5 år … ja jag vet. Det är ungt för att få en kull ungar och ja, det är extremt respektlöst att inte kastrera sin utekatt, men nu är det som det är, och inget att göra åt. Hon kommer kastreras så fort hon funnit sig tillrätta här och de andra accepterar henne så hon inte behöver försöka gömma sig med en stor tratt runt halsen.

Men hon är fortfarande en ungkatt, och vafan … ta hit henne då:)

Problemet var bara att mamma och unge hatar nu varandra efter att ha varit separerade i typ 24 timmar, det trodde jag inte. De går och fräser mot varandra och är lite allmänt tjuriga, samtidigt som de gärna leker med varandras svansar, så riktigt eländigt är det inte.

Det går inte att fota en svart katt, än mindre två svarta:) och med en Iphone som måste ha ett starka studiolampor för att vilja ta bilder i lite halvskumma ljus blir det inte bättre än så här:) Det här är bebisen, som inte har nåt namn än:)

Hon kom precis och kröp upp i famnen på det här viset. Hon ligger alltså och sover:)

De är instängda i vardagsrummet/sovrummet om ingen har tid att sitta med och det funkar utmärkt. De röjer runt och har det bra:) I natt välte de en ljuslykta i metall så det smällde som hela taket ramlade ner:)

Vi tror hon ska heta Sally. Jag har pratat mig varm för Sonja men får inte riktigt gehör. Mamman heter Sakina men jag är inte förtjust i det alls, så hon ska vänjas över till Safira, eller Safina, nåt liknande men inte så hårt. Hon är inte lika trygg än, hon ligger nu under soffan eftersom dammsugaren är ute och kör, men är ofta ute i rummen och spatserar. Hon ser exakt likadan ut, alltså de är kopior:) Men henne har jag inte fått på bild än:) tror jag…:)

Doris har börjat acceptera dem, efter att ha försökt mopsa sig och hävda sin status, men hon blev genast satt på plats av en liten fräsande unge;) Det har absolut varit en del utfall och jakter runt huset men nu är hon bara nyfiken och vill nosa. Katterna är nyfikna de med men vill ha henne på avstånd. Sellman är den sanna gentlemannen ♥ Han har inte höjt rösten en enda gång, inte ett enda utfall utan han är bara förvånat artig. Går extra försiktigt runt damerna och har hållit sig på avstånd utan att för den delen hålla sig undan. I går kom han in i vardagsrummet och la sig vid mig i soffan när bebisen låg i mitt knä, och uthärdade hennes fräs stoiskt, och sen var det liksom bra. Då sov de båda två på en armslängds avstånd:)

Stumpan däremot … hon hatar de två svarta madamerna:/ Först märkte hon inte ens att de var här, på allvar alltså, hon fattade det inte. Inte förrän hon låg i soffan och chillade bredvid mig och kattungen kom gåendes, då begrep hon och det blev catfight deluxe. Mest lät det illa, de rörde nog inte varandra vad jag såg, men fan så det skreks. Hon är nu nyfiken men vi försöker hålla henne på lite avstånd ett tag till. Det är bökigt det här!

De får vara i vardagsrum/sovrum, och det är deras bas, men är vi hemma och med, så låter vi dörren ut till köket och resten av huset stå öppen. Igår mötte jag bebisen nere i källaren när jag hade duschat:) De utforskar och springer ”hem” när de blir rädda eller vill sova. Är de äldre djuren ute så är det fritt fram ju, men även när de ligger och slaggar nånstans är de ute på spaningsrundor.

Alltså kattungar är ljuvliga. Jag kallar mamman för unge också, för hon är så näpen, och som sagt bara 1,5 år. Det här är två smala tjejer, spensliga och inte det minsta runda utan mer avlånga och spetsiga. Svansarna är långa och smala och när de reser ragg blir de som flaskborstar, ser så fånigt ut. Det ska bli spännande att se hur stora de blir, jämfört med Selman och Stumpan som är vad jag anser helt normala bondkatter så är de pyttesmå. Lilltjejen har legat och sovit hos mig både i går kväll och nu på förmiddagen, från att inte ha velat vara i famnen nästan alls till det, och det är underbart mysigt. Man sitter där, i en obekväm ställning, blickstilla av rädsla att störa dem:D

Det blir nog bra det här med, lite tålamod och kärlek reder det mesta 🙂

Kommer ni ihåg det här?

Vad mamma fick i födelsedagspresent:)

För tre år sen när mamma fyllde 75år så fick hon en resa av oss i present. En resa vi inte kunnat infria, pga först en jäkla massa covid just i London, och sen har det liksom varit to bloody expensive att ens leva. Och som alltid, det är så enkelt att skjuta upp saker.

För två år sen gick två fina personer bort alldeles för unga och i somras gick en ofantligt mycket för ung man bort, vilket i all sin sorgsenhet får en att inse att livet är skört och inte direkt oändligt. På något vis känner jag en skyldighet att leva det till fullo för deras skull. För två år sen bokade vi en resa till Chicago. Nu har vi bokat en resa till London ♥

Vi åker om en månad ungefär och ska se den där Abba-showen med abbatarer, alltså hologramfigurer. Mamma, syrran och jag, och det ska bli så mysigt! Vi hade tänkt gå på Harry Potter utställningen också men den är stängd just precis den veckan. Troligen för att de ska julpynta den:) Fasen det var trist, men vi fick inte till det. Typiskt.

Nu har syrran och jag sett den en gång, vilket var magiskt, i julskrud, men det hade varit mysigt att se den igen. Nu får vi hitta på nåt mer, som vi inte kommit på än. Förslag mottages tacksamt. Det behöver vara inom tunnelbaneavstånd och inte kosta skjortan. Mdm Tussauds går fetbort;) Jag är nyfiken på en spökvandring under Themsen eller vad det nu var:)

Vi åker tisdag till fredag och ser Abba på onsdag. Alltså har vi hela torsdagen helt fri.

Vi har bokat flyg och Abba, men inte hotell. Det var vi alldeles för snurriga i skallen för att göra efter att ha letat avgångar och biljetter. För vår del funkade det ju alldeles utmärkt med hostel i Chicago, med delat badrum, men nu vill vi gärna ha det på rummet. Men vi kommer dela rum alla tre:) Det är liksom halva charmen med att resa på nåt vis. Öronproppar ska med för vad jag kommer ihåg sen sist så snarkar mamma. Både hon och pappa, och det var ett elände när vi sov i våningssängar när vi var i fjällen som mindre:) Man fick liksom kasta kudden för att få tyst på dem och då var man ju utan kudde sen:D

Förr, när jag var tonåring, åkte vi dit för att shoppa. Det var svinbilligt då. Jag köpte massor av hårfärger:) LP-skivor och coola kläder. Nu? Nja, det är ju samma shopping som hemma, inte speciellt värt. Primark är det enda, och sen kan man ju kika in på Harrods, Liberty och kompani:) Men det blir ingen shoppingresa. Vi ska flanera, äta McDonalds och kanske dricka öl:)

London är en favoritstad, jag har varit där många gånger och ledsnar liksom aldrig. Fast vi oftast bara rör oss runt i staden utan att göra något stort. Det är så fint 🙂

Jag har många städer kvar att besöka och förälska mig i men London kommer alltid ha en speciell plats i hjärtat:)

Har ni varit där?

Reklam och annonslänk för Husman Hagberg

Att flytta till Stockholm med hela familjen kan kännas som ett stort äventyr – vilket det också är på många sätt. Staden erbjuder oändliga möjligheter – men Stockholm har också en bostadsmarknad som kräver både planering, tålamod och en gnutta fingertoppskänsla. Med rätt förberedelser blir flytten inte bara enklare, utan också en inspirerande nystart fylld av nya vanor, nya möten och kanske till och med nya drömmar.

                           Välj område med hjärtat – och medvetet

Stockholm är uppdelat i många små världar. Varje stadsdel har sin egen ton, rytm och charm. För barnfamiljer lockar områden som Nacka, Älvsjö och Bromma med villakvarter, parker och närhet till skolor. För den som hellre vill ha stadspuls och gångavstånd till caféer, teatrar och butiker är Vasastan, Kungsholmen eller Södermalm svårslagna.

Det bästa tipset är att ta er tid att åka runt, promenera i olika kvarter och känna efter var ni skulle kunna trivas. Kanske märker ni att ni trivs bättre där ljudet av barnlek blandas med fågelkvitter än mitt i citypulsen – eller tvärtom. Ofta är det just känslan som avgör var man vill slå sig ner, inte bara planlösningen eller bostadens storlek.

                           Rätt bostad för rätt livsstil

Ett av de första besluten handlar om boendeform: hus eller lägenhet? Ett hus i ytterområdena ger frihet med trädgård och plats för lek. Här kan barnen cykla på gatan, hunden springa lös och middagarna flyttar man ut på altanen. En lägenhet i stan däremot erbjuder närhet till allt – jobb, skolor, vänner och aktiviteter.

Om ni tvekar kan en erfaren mäklare som Husman Hagberg som har lokalkännedom hjälpa er att väga för- och nackdelar utifrån just er vardag. De har koll på allt från skolområden, kommunikationer och framtida värdeutveckling till små detaljer som kan vara avgörande för trivseln – som ljudnivå, solläge och närhet till lekplatser.

                           Planera flytten med framförhållning

Börja i god tid – rensa, sortera och bestäm vad som ska följa med. Det gör packningen enklare och flytten billigare. Kontakta skolor och förskolor i tid, särskilt om ni flyttar inför terminsstart.

Gör också en flyttplan med datum, kontaktuppgifter och alla viktiga uppgifter samlade på ett ställe. När stressen sätter in har ni all information lättillgänglig. Ett bra tips är att skriva en lista över “första dygnet i nya hemmet” – tandborstar, sängkläder, kaffe, laddare, barnens favoritgosedjur. Det gör att första kvällen blir betydligt lugnare.

Gör flytten till ett familjeprojekt

För barn kan en flytt vara både spännande och lite skrämmande. Prata om vad som väntar – nya vänner, nya platser och nya äventyr. Låt dem vara delaktiga i allt och låt barnen packa sina egna lådor som de vill.

För hela familjen kan det vara roligt att planera in något extra efter flytten: en picknick i Hagaparken, en tur till Skansen eller bara en glass i solen i den nya trädgården. Sådana stunder gör att flytten känns som början på något fint, inte bara en förändring.

                           Skapa hemkänsla i er takt

När kartongerna står på rad – börja med det viktigaste som sovrum, barnens rum och kök först. Resten kan växa fram i lugn och ro. Hemkänslan bygger man inte upp på en dag, men när vardagen börjar ta form och när ni hittar era nya rutiner, kommer känslan smygande: ”här är hemma”.

Våga låta saker ta tid – en flytt är också en chans att omvärdera vad som verkligen betyder något och hur ni vill leva framöver.