Jag är inte deppig eller ledsen, men det är ändå en stunds reflektion över hur det var, varför och vad som kunde ha hänt OM.

Idag är det 22 år sen mormor gick bort. Jag tänkte lite extra på henne när jag och Robban stod i köket och lagade raggmunk tillsammans. Inte för att jag ens vet om mormor lagat det någon gång, men för att hon alltid lagade mat från grunden. Hon åt garanterat en och annan halvfabrikat-grej och fuskade lite hit och dit, hon var ingen som var den:) Men att laga från grunden är något jag är uppvuxen med. Mamma gjorde också alltid det.

Kanske inte så att de stoppade egna korvar men nog fasen rullade de varenda köttbulle man stoppat i sig under åren. Jag kan inte minnas en enda måltid där det serverats Mamma Scans sorgliga ursäkt för köttbulle. Jag äter det inte, så det hade jag garanterat kommit ihåg. Mamma och pappas kompisar hade grisar och jag har tydliga minnen av mamma som står och maler kött, gör egen leverpastej och grejar. Mormor var kokerska på S1, regementet som låg i Uppsala, där faktiskt Lovelia går i skolan nu. Hon går på Lundellska som flyttade dit för nåt år sen, och äter mat i den gamla kantinen där mormor lagat mat till rekryterna. Älskar när cirklarna sluts:) Även om det inte på minsta vis hänger ihop men ni fattar;)

Jag tänker jätteofta på mormor, nästan varenda gång jag lagar mat finns hon i tankarna, och om jag undrar något över mat/bak så är instinkten att ringa henne. Mamma är andra handsvalet:) men hon kan oftast svara hon med.

Nu har sorgen såklart bleknat, annars vore det för eländigt, och minnena är enbart ljusa och vackra.

Nu har de här tre årsdagarna passerat, och utan att jinxar något hoppas jag det är slut på eländet. I år tillkom ju ett massmord som för alltid behöver kommas ihåg. Heter det Ett massmord förresten? Själva definitionen av ”mass” är ju att det är flera och då borde det ju rimligen inte finnas ett Ett framför? Det är fortfarande inte helt klarlagt vad som hände eller varför, jag erkänner att jag varit tvungen att undvika nyheterna en aning. Jag behöver inte detaljer, det är tillräckligt vidrigt som det är ändå.

.

I veckan som var kändes det mesta segt och tråkigt, jag har heller inte kunnat sova som folk på väldigt länge nu. Den där förbannade ischiasnerven som spökar och molvärker nätterna igenom. Det är helt omöjligt att sova då kan jag meddela och nu börjar jag få slut på saker att testa. Jag hade tappat bort TENS-apparaten och sen var den såklart urladdad när jag hittade den (där den skulle vara….såklart) men den ska jag snart klistra fast på benet. Värme funkar inte, massagepistolen funkar men inte mer än en stund, och jag orkar inte heller sitta och hålla den mot kroppen i timmar. Effekten brukar dock vara att jag kan somna men vaknar efter ett tag. Jag hoppas TENSen gör susen, för jag behöver fan sova.

I natt var jag ute och snurrade också:D Robban som inte jobbar normala tider utan är ledig söndagar och måndagar, hade Kick-off med sitt jobb går, söndag. Jag skjutsade ner honom till en kollega och lovade hämta sen. Såklart, han hämtar ju alltid mig om jag ber om det. Han ringde vid ett, och sa att de nog ville hem vid två, och kunde jag möjligen skjutsa hem en aningens skitöverförfriskad kollega? ”Jadå, jag tar din bil”, sa jag;) och tänkte att jag tar mer en plastpåse för eventuella olyckor, men efter tio minuter ringde han igen. Då hade kollegan tagit sig hem för egen maskin. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte blev lättad. Hämtade upp honom och en annan kollega som jag körde hem. Sen svor jag över trafikljusen på Fyrislundsgatan. Vi har en ungefär 1,8km lång gata i stan där de lyckats med konststycket att drämma upp inte mindre än 10 rödljus. Vissa med krypavstånd mellan, allvarligt alltså. Inget av alla dessa tio rödlysen är synkade vilket innebär att man får stanna vid vartenda ett. Medan det blir grönt för gångarna som antingen är i spökform eller så snabba att de inte syns för det finns ingen som trycker på knappen, så får man vänta länge, som i minuter. Alternativt får man stanna för andra icke-synliga bilar som ska köra ut från sidogatorna. VEM har tänkt? Stadsplanerarna skyller på stadsarkitekterna som skyller på nån annan och Pelling säger att det absolut inte är en bra väg… men ändå – är det en exakt likadan som planeras ute hos oss?

En annan sak jag tänkte på igår. De har gjort en av parallellgatorna snirklig och enfilig, man kan inte mötas utan måste vänta. Vägbanan är alltså en bil bred. Mitt i där, så har de – satt upp ett bord och fyra stolar?? Alltså fastsatta i marken, så nära körfältet att om man lägger ena benet över det andra knät så slår man i bilen som kör förbi. But Why??

Jag undrar NÄR det blev omodernt att skilja de olika trafikslagen åt? Vad hände med att bilar kör på vägen, cyklister på cykelbanan eller håller sig till höger på körbanan, och gångtrafikanter håller sig på trottoaren? I Uppsala samlar man gärna ihop alla de här på en och samma väg, sätter ner farten till 10km/timmen och tycker på allvar att det är en bra idé? Det enda som händer är att alla som är mindre än bilar far runt som onyktra humlor och bilisterna försöker så gott det går hålla en rak linje utan att köra på nån. Vilket är svårt att undvika när ingen ser sig för och dessutom har lurar med noicecancelling OCH en hoodie uppdragen så de har noll perifert seende… Det körs ut barnvagnar i gatan utan att kolla om det är säkert, allt med zebralagen och tro på sin egen odödlighet som stöd. Att oavsett om man har rätt så kommer det göra väldigt mycket mer ont på en oskyddad trafikant än en bilist vid en kollision, det verkar de inte ens fatta. ”Men? Det var inte mitt fel?”

Nä, kanske inte. Men det är du som kommer få lida. Lägg till att ingen kommer ihåg vad en reflex är och bara har mörka kläder på sig, så är det ett jäkla under att olyckorna inte är fler. Det måste bero på skickliga bilförare helt klart.

.

Lördagen var en allmän seg dag, jag var ute med Helen i fredags, vi lyssnade på Lasse som trubadurade på Dog Bar. Det har ju blivit dåligt med bokningarna, de stämmer inte med när Helen är barnlös;) Lasse lovade att efter mars blir det ordning på torpet igen, men tills dess får vi lösa det hela med barnvakt:D Eller vi och vi, det är ju Helens ”problem” att lösa:D

Vi hade en trevlig kväll, den blev inte så supersen utan vi åkte hem vid halv två, lagom så jag hann se en bit av Mumien med Robban;) Jippie:) Sen ville han ju se tvåan. och trean så det gjorde vi på söndagen. Plus den senaste Mission Impossible. Plus att jag sen kollade på Åremorden, av Viveka Steen är det väl? Mord i Sandhamn-författaren? Ja jag var kanske seg som sjutton, men så är det ibland:)

I fredags ringde jag också först Boxer för att se vad de kunde göra med mitt TV-paket som skulle höjas med dubbla priset. Jag är noll intresserad av att betala mer för olika abonnemang än vad en ny kund får göra, och de senaste åren byter jag om jag inte kan förhandla mig fram till ett billigare. Boxer gav mig utan att tveka samma som jag haft, vanliga kanalerna plus Viaplay och Sky showtime för 179kr per månad, istf 379 eller vad det var de tänkte sig. Det blev tjugo spänn dyrare och det kan jag ta. Telenor däremot var inte medgörliga. Jag betalar idag 349kr för 250/250 bredband, och de vill nu ha 579 eller nåt. Glöm det.

De kunde inte erbjuda ett skit så då sa jag upp det. Frågade hur det funkade om en annan familjemedlem tecknade ett nytt abonnemang? Ja då får de nykundspriset …. herregud så dumt. ”Så ni låter hellre gamla trogna kunder gå än erbjuder de ett bra pris?” frågade jag. ”Ja, vi kan ju inte erbjuda nykundspris för alltid.” Nä, förvisso, men vad sägs om att sänka priset då? För helt jävla uppenbart går ni mer än runt ändå. Hej då Telenor.

Nu ska jag bara hitta ett nytt. Ni brukar alltid säga i efterhand att ni har ett mkt bättre och billigare än det jag till sist hittar, så ni får gärna tala om i förväg den här gången:)

Jag vill ha minst 250/250 och det ska inte ingå tv, för det har jag ju redan till ett pris jag är nöjd med. Det får inte kosta mer än max 399kr och jag kan absolut binda mig på ett år.

Telenor kunde förresten tänka sig att ge lite mer rabatt om jag exempelvis la dit ett telefonnummer, men si den gubben gick inte:) Jag är nöjd med mitt telefonabonnemang, iaf tills det går ut snart. Men Telenor suger som mobiloperatör, de funkar inte där jag är och det gör jag inte om. Inser nu att jag antagligen behöver kolla när mobilen ska omförhandlas:)

Jaja.

Jag måste också nedteckna att jag i torsdags var på gymmet:)

Vi skulle kört ett HIT-pass men orkade inte, det är inte kul för det första, och då blir det väldigt enkelt att avboka;) Men istf att bara ligga och jäsa i soffan så åkte vi till gymmet. Där var det ju packat med folk, vi kom vid halv sju.

Lovelia var med och hon hade en plan men i den ingick maskiner. Ingen av syrran och mig är supersugna på maskiner utan kör hellre med fria vikter. Så vi gick in i ena hörnet för att hitta på nåt med kettlebells och …. men vänta nu? Ska ni ha pass här? Åh fan. Vi fick ju vackert flytta på oss och det enda som var ledigt var inne vid skivstängerna.

Jaha, och vad ska vi göra? Vi valde enklast möjliga och körde på maxlyft. I mark. Fördelen med de här vikterna är att de är stora och man kommer upp en bit från golvet, men vi höjde också upp dem en aning. Kronlyft igen.

Började på 60 kilo som var tungt och jävligt, men lassade på viktskiva efter viktskiva och det slutade på 85 kilo:D Det kändes helt ok, men det lustiga sen är att 86kg är som fastnitat i golvet. Totalt omöjligt. När man lyfter så här så ska man vila mellan lyften. David har skällt många gånger på oss för att vi inte vilar tillräckligt, men det är ju så förbannat tråkigt!

Om ni varit på ett gym så står/sitter/rör det sig ofta  biffiga killar runt en viktstång. Gärna med tofflor på fötterna och en kopp kaffe i handen 😉 De vilar mellan sina set. Eller sina enkellyft. Lyfter en gång, vilar fem minuter. Lyfter en gång, vilar fem minuter. Ökar kanske vikterna, lyfter fem omgångar, sen är de klara men det har tagit evigheter:D

Syrran och jag vilar väl exakt så lång tid som det tar för den andre att lyfta, plus möjligen skifta vikter om vi inte är på samma. Men vi jobbar på det, bara det att det känns så fruktansvärt o-produktivt.

Maxa i marklyft är ingen övning man behöver ägna sig åt, marklyft är en bra övning i sig, men maxandet är enbart  för ens ego:D Och det är kul när det går framåt!

Idag var vi på ett Plaza cross-pass och det är inte det minsta kul, däremot garanterat nyttigt för hjärtat för det är puls och kondition så man tiger:D Men det finns roligare sätt att köra cardio på, helt klart! Jag längtar tills det blir nån slags ordning på passen igen, just nu är schemaläggarna inte kloka, de planerar bara in Plaza Cross och gyminstruktioner.

Nåväl. Det var det:)

I morgon är det tisdag och det blir säkert bra. Ta i trä:)

Ha en fin kväll nu:) Jag ska skriva lite fantasy!

 

I går var en mörk dag för Sverige, ett lågvattenmärke, ett ultimat bevis på hur lågt det gått i vårt samhälle. När fasen blev det så lätt att ta till våld för att lösa ett problem?

I Örebro inträffade den största masskjutningen någonsin i Sverige, en skolskjutning på en vuxenskola. Gärningsmannen tog sitt liv, men inte förrän han dödat tio personer och skadat ett oklart antal

Jag, som typ hela Sverige, och stora delar av världen, fick täta uppdateringar av vad som hände. Uppgifterna var knapphändiga, polisen förtegen och det vilade överlag ett dämpat täcke av sorg över allt. Vilar, för idag när det står lite mer klart vad som hänt så är det ett fruktansvärt scenario som rullas upp. Media gör minut-för-minut reportage, de har letat reda på gärningsmannens släkt och vänner, eller snarare bristen på vänner, och man spekulerar.

Vad är det som får människor att göra så här? Planera att ta livet av andra människor? Det verkar ju som att skytten varit en enstöring, som på nåt vis lyckats få vapenlicens, och hade flera jaktgevär. Det pratas om automatvapen, och det är ju inte samma sak som jaktgevär, som väl laddas med en eller två skott åt gången? Allt är fortfarande oklart, polisen måste ju få göra sitt och utreda den här makabra händelsen.

Det som gör mig ledsen, utöver det som hänt, är hur media uppför sig. Jag höll på att sätta i halsen när jag läste det här:

Sen NÄR blev det Aftonbladets sak att ge besked till anhöriga? Nu vet jag inte om det var den riktiga gärningsmannen eller någon de bara trodde, men oavsett så är det ju vidrigt. Bara tänk tanken själv, du är hemma i lugn och ro och så knackar ett tv-team på dörren, trycker upp en kamera och en mikrofon i ansiktet på dig och säger att ditt barn misstänks ha dödat ett tiotal personer? Vare sig det är så eller ej så är det INTE korrekt sätt att agera av media.

Sen det här med sensationsjakten, de hugger folk som är upprörda, i affekt, panikslagna eller bara tokhöga på adrenalin, och vill att de ska berätta smaskiga detaljer, med clickbites …

Jag har väldigt svårt för den sortens journalistik.

Jag vet att folk i allmänhet har ett stort behov av att få berätta när det hänt något, både bra och dåliga saker och jag tror att de är en viktig del i bearbetningen. Men att media hugger tag i en i ett av de mest sårbara ögonblicken i livet, det är inte bra.

Givetvis är rapporteringen viktig, men den här balansgången behövs för att inte kränka folk.

Jag tänker på alla drabbade. På all blåljuspersonal. På hela Sverige.

Var har hänt med vårt land? Utan att göra det till en politisk sak, hade vi kunnat hindra det eller är det ett utslag av tidens tand? Att våldet obönhörligt tar allt större plats överallt. Men varför är det så?

Jag vet att jag inte vill ha det så här och jag tror inte att nån vill det. Det finns inga ord riktigt.

Örebro ♥

Ni vet det här ganska nya fenomenet? Som dök upp lika snabbt som en stjärna faller för några år sen. Det här med att det som inte dokumenteras på internet, det finns inte;)

Jag vill bara tala om, for the record, att jag hivade upp 83 kilo i marklyft förra veckan. Kronlyft, alltså lite upphöjda, lite enklare, men ändå. 83 kilo. Jag sa förut att jag ville kunna lyfta min egen vikt i mark, och jag väger inte 83 kilo, pust. Även om det känns så mellan varven, speciellt en söndagskväll när man bara ska mugga in lite till, eftersom man ändå inte skött sig under helgen;) Alltså har jag nått ett mål. Inte idag eller ens förra veckan, för jag har kunnat marka mer än min vikt i många år, men jag kom på det nu. Och har inte firat det, så det måste genast göras:) Avvaktar nästa festkväll med Helen.

Jag har inte firat mitt gamla personbästa heller, det är mer än 83kg, men det är två operationer sen, så dit är det långt.

De här 83 var tunga, setet innan lyfte jag 78 och det var betydligt lättare, de där extra kilona gör mkt.

Idag har jag dubbeltränat, först ett pass i gymmet med gummiband, vilket är så mkt mer jobbigt än man kan tro. Sen hem och jobba, filma och klippa ihop den, för att sen hämtas upp av syrran för ett cirkelfyspass. Hon hade möte hela dagen lång och kunde inte komma ifrån på lunchen som hon brukar. Alltså bidde det dubbelt för min del. Och nu är jag rätt mör:)

Men det är helt ok, jag tycker ofta att pass två på en dag går superbra.

Nog om träning, men idag behövdes den verkligen.

Det är fyra år sen pappa gick bort. FYRA. Det känns som fyrtio och samtidigt som fyra minuter sen. Döden är obeveklig och drabbar oss alla förr eller senare, det är väl det enda man kan vara riktigt säker på livet.

Jag saknar pappa varenda dag. Hans foto står på en bänk i köket med ett ljus intill, och jag pratar ofta med honom lite.

Februari är en skitmånad. Förutom att det är en månad full av virus och skit, kyla, snö och regn och rusk, så är det för mig personligen årets sämsta månad. Min pappa gick bort den 3 februari. Min man lämnade mig den 4 februari. Min mormor gick bort den 10 februari. Alla mina stora trauman i livet har samlats i februari, vilket inte direkt gjort den månaden till nåt att hurra för. Jag går inte runt och sörjer mitt förlorade äktenskap, glöm det, men just vid årsdagen så poppar det upp. I år blir det tolv år sen. Och läget är samma som då, jag har barnen heltid, han aldrig. Han hör inte av sig, de skulle lika gärna kunna vara faderslösa. De känner sig faderlösa. När mina barn behöver hjälp med något som jag inte klarar av – då vänder de sig till Jimpa. Han har bara känt dem i några år, men han vet det mesta om dem. Det är tur att han finns:)

Och nej, fråga inte. Han är bara Jimpa, inget annat, men vi alla uppskattar honom enormt:)

När min mormor gick bort var det totalt oväntat och den första stora sorg jag upplevt i livet. Jag väntade Novalie och Robban och Corrinda låg och sov middag när syrran ringde mig. Då var hon på akuten och hade precis fått beskedet att mormor inte fanns längre. Jag ringde barnens pappa som lämnade jobbet direkt och kom hem så jag kunde åka in. Mamma och pappa var i Thailand, givetjävlavis. Att gå in och säga farväl till mormor var hemskt. Jag hade och har, utan orsak egentligen, extremt dåligt samvete. Mormor ringde syrran för att fråga om hon ville komma förbi, kanske kände hon på sig något. Hon skulle lägga sig och vila så syrran skulle ta med nycklar. Syrran åkte dit, och då … Ja.

Men grejen är att jag är 1000% säker på att om mormor ringt MIG … så hade jag inte svarat. Jag hade låtit telefonsvararen ta det och mest troligt inte ringt upp direkt. Tvillingarna sov, eller skulle sova och det enda jag ville vara att få slumra lite jag med, jag var gravid och de sov inte direkt bra på nätterna. Jag hade prioriterat MIG. Me myself and I. Och för det har jag dåligt samvete, fast det inte ens hände, men om mormor ringt mig och jag inte svarat och hon sen gått bort … jamen ni fattar nog. OM är en jävla bitch.

Vi fick lov att ringa våra föräldrar och berätta, på en knastrig telefonlinje fick vi säga det värsta man kan säga till en annan människa. Sen fick vi styra i det mest akuta innan de kom hem. Mormor pratade alltid i telefon med en väninna varje dag sen evigheters evighet, de stämde av med varandra att allt var ok, och vi visste att hon skulle bli så orolig. Det var inte heller ett kul samtal. När man är så ledsen själv, och måste ringa och göra någon annan lika ledsen, det är fruktansvärt.

Jag har nog aldrig känt en djupare sorg än då, inte ens med pappa var det så överjävligt, mest troligt för att jag varit med om det förr. Men då slet sorgen sönder mig, och jag visste inte när eller ens om, det skulle kännas bättre. Om det här som gjorde så ont någonsin skulle gå över eller om det skulle kännas så resten av livet. Det gick skapligt på dagarna, fyra kids och en graviditet hjälpte till, men kvällarna… Jag låg och läste tills jag var så trött att ögonen gick i kors, då släckte jag och så tog det en minut innan sorgen övermannade mig och jag började gråta. Jag försökte snyfta tyst, men det var ren panik oftast, och jag minns allt för tydligt hur min (ex)man en natt suckade tungt och vände sig demonstrativt om och la kudden över huvudet. Där jag hade behövt en kram, eller en tröstande hand på min rygg, så fick jag bara dåligt samvete för att han inte kunde sova, han som skulle upp och jobba. Jag kan förstå honom, han behövde såklart sova, vem gör inte det? Men helt jävla uppenbart förstod han inte mig. I efterhand har det här på något vis blivit den där ”första gången”. Första gången han svek mig när jag behövde honom som mest. I ärlighetens namn ska jag vara tydlig med att det var den gången och sen inget på många år, inte förrän han flippade, typ nio år senare.

Nåväl. Sorg är jobbigt, och den kommer i vågor. Nu vet jag att den avtar och jag vet också att jag inte behöver gå in i den. Jag kan skärma av mig från den. Jag måste inte stanna i de där känslorna som river sönder en inifrån, det är okey att låta bli att tänka på det. Jag älskar inte mindre för det. Men den som gått bort vill garanterat inte att jag ska må dåligt, tvärtom.

Men tja, februari är … kall. Sorgsen.

Taktiken för att ta sig igenom den är att ha kul, för min skull och för de som inte lever längre. Det värsta är väl bara att det inte finns ohemult mkt skojsigt att göra i februari. Kanske får det bli en konsert, vilken som helst, bara för att. Nåt. Och sen finns semlor. Tyvärr:D Det vore enklare om jag inte tyckte om det, men sanningen är att just semlor är ett av mina absoluta favoritbakverk. I alla dess varianter dessutom. Jag älskar grädde, och kombon av vetebulle, mandelmassa, florsocker och grädde är grym. Så då går väl dieten åt skogen också, som vanligt;) Det kommer alltid en semla i vägen, eller tjugotvå.

Träning blir det extra mycket av också, förhoppningvis, speciellt om semlorna tar över. Men träning är det enda som kan få det att vara helt tyst i huvudet på dumma tankar. Då är det enda man kan tänka på att man ska göra en reps till, eller springa ett varv till eller vad det nu kan vara. Ha kul, semlor och träning – bra recept va?

Nu ska jag hoppa i säng, vi hörs snart igen:)

Jag har ibland ett suveränt fokus, dessvärre ofta på oviktiga saker. Det är ju typiskt;) Men sen i julas när Lovelia plockade fram ett pussel har det funnits ett pussel där, på kortänden av köksbordet.

Jag kan sitta i ohemult många timmar, lyssna på ljudbok och lägga en bit här och en där. Och ibland bara glo utan att hitta en enda bit. ”Bara en bit till, sen slutar jag”, det mantrat låter aningen för likt missbrukarens för att det ska vara helt sunt.

Nu idag la jag klart det jag hållit på med, och bestämde mig för att jag skiter i alla de 40-ish bitar som är samma blå nyans. Bitarna passa rho med varandra utan att det är rätt, och jag ser ingen vits med att lägga ner ännu mer tid. Man ska veta när det är läge att avsluta.

Jag tänker inte plocka upp ett nytt nu. Jag har inte tid att bli sittande 😀

Igår var det lördag och jag satt till fyra på fredagkvällen med pusslet, sov till tolv, klev upp och satt sen hela dagen. Vi skulle ut på kvällen, och jag hade lugnt kunnat skita i det, bara för att pussla vidare. Galet. Jag hade ju dessutom lyckats dubbelboka, så jag hade dels ett bord på DogBar med Helen och kompisarna, för att se ett band kära en ThinLizzy hyllning, och dels skulle syrran och jag till Kaliber Bar och lyssna på när Patrik Wirén spelade Thåström, alltså som DJ. Jag har inget till övers för Thin Lizzy, men de här killarna snackade vi med sist och de var trevliga. Så min plan var att mäta upp Helen vid 19, och sen när bandet började spela, byta bar. När de vara klara, skulle jag gå tillbaka och så kunde vi hänga.

Men sen blev Helen risig, och det hela slutade med att vi enbart gick till Kaliber. Det är en rock-bar, med jäkligt bra musik oftast, och ett väldigt blandat klientel. Dels övervintrade rockers, dels ungtupparna med jeansvästar, patches och långt hår, som önskar att de var med på dåtiden, och så allt där i mellan. Mycket snubbar. Vi har varit där med fotbollskillarna ett par gånger men aldrig ensamma. Nu tog vi bussen in till åtta ungefär, och satte oss vid ett bord, bytte bord, och bytte igen:) Haha, det första var ett för 4-6 personer och vi var två, plus att det var speglar så man såg sig själv hela tiden. Det är inte vår grej, ju mindre man behöver se sig själv, ju bättre:) Bord två luktade det knepigt vid, och det sista var perfekt.

Wirre är/var sångare i Misery loves Company, ett band som det gick jäkligt bra för på dåtiden och som spelade för några år sen i Uppsala, då såg jag dem. Jag har lyssnat på dem periodvis, det är stökig, industriell, metal musik. Han har också gjort lite solo och vi lyssnade på honom en sommar för några år sen. Hans stora förebild är just Thåström vilket hörs väldigt väl i soloprojekten. Han dj:ade på och det var mycket bra låtar som gled förbi under kvällen. Trevligt:)

När han var klar, så hade vi ingen lust att sitta kvar där, trots att man fick bra pris i baren om man visade upp konsertbiljetten:) Vi gick förbi DogBar för att kolla läget, och det var alldeles för lugnt och ingen jag kände igen, så vi åkte hemåt i stället.

En lugn och lagom kväll, och väl hemma hamnade jag i köket med Robban och babblade på en lång stund. Sen sova.

Jag drömmer oerhört mycket nu, det där brukar gå i perioder. Just nu är det långa historier som spelas upp, som filmer. Ibland bra, ibland dåliga. En natt nyligen drömde jag att huset jag gick igenom, sprängdes och att mitt agerande var under all kritik. Jag fick råpanik och frös fast, kunde inte ta ett enda beslut. Jag vaknade skitförbannad på mig själv:)

Om det är något jag brukar vara bra på så är det att agera under stress och press. Jag tappar inte huvudet utan brukar kunna se helheten, överblicka, ingripa, delegera. Jag var sjukt besviken på mig själv.

Sprängningarna i samhället har helt uppenbart tagit sig in i mina drömmar.

Det här som de diskuterar nu, om man ska kunna ta ifrån gängkriminella och kriminella deras uppehållstillstånd/medborgarskap eller utvisa dem till deras hemländer efter avtjänat straff. Jag hoppas de kommer fram till ett JA, det ska vi.

Jag är less på kriminella, på hedersrelaterat våld och på våra löjligt låga straff.

Jag hade skrivit en långt utläggning om det här men insåg att det bara kommer resultera i att nån tipsar bloggbevakning och så ska folk där sitta och skriva: ”Jag vet inte vem hon är men hon verkar ju dum i huvudet.” När det läst ett utdrag på en bråkdel av det hela. Pallar faktiskt inte med att bli irriterad;)

.

Nu ska jag sätta mig med en kopp kaffe och min fantasytext, jag ska lämna in en del på onsdag, och för en gångs skull är jag i fas:D

Jag gillar den och då går det lätt att få till det.

I morgon ska jag försöka träna och ta itu med lite filmer som ska spelas in, klippas och skickas:)

Ha en fin måndag nu ♥

 

Reklam och annonslänk för Casall

Jag fick en fråga om jag inte kunde länka lite träningskläder, och det kan jag såklart, och ni får mina tankar runt det också:)

Jag vill allra helst träna i kläder som inte märks, det får inte vara något som korvar sig, rullar ner eller upp och de får inte vara genomskinliga. Gärna svarta, för det är typ det enda som det inte blir stora svettfläckar på;)

Jag har massor av träningskläder och använder några få för att de just uppfyller de kriterier jag har. Casall är ett märke som allt är bra ifrån, förutom priset då, men det får man leva med, helt sjukt vad alla träningskläder kostar. Jag lägger ändå ner de pengarna för det lönar sig i långa loppet.

De här tightsen är bra, med hög midja och fickor på benen där man kan ha telefonen.

Pure Pocket High Waist Tights omfattas av Casalls hållbarhetsgaranti, vilket innebär att de kommer att se ut och kännas som nya även efter 200 tvättar, det är bra för man behöver ju tvätta dem hela tiden. Flera av kläderna jag länkar omfattas av den garantin, vilket är jäkligt bra!

Jag har mobilen i fickan om jag kör ensam på gymmet, men då är den grymt bra:) Den höga midjan håller in lite och gör så byxorna sitter still. Finns i flera färger.

Jag har bara långa, och det är enda gången jag har tajta byxor på mig, och anledningen stavas såklart VAD. Men eftersom det är så sjukt obekvämt med tyg som fladdrar och rör sig har jag varit tvungen att kompromissa.

De här är nedsatta 🙂

Alla ser ju typ likadana ut, och även fast tillverkarna gärna vill bestämma vad man ska använda dem till så lovar jag att det funkar utmärkt med ett par för högintensiv träning på yogapasset, och tvärtom:) Bara de är sköna och sitter som de ska. Men välj hellre ett par med lite mer stuns i, helst med shapingeffekt eller kompression. Det är överlägset mkt skönare när de håller flobbet på plats:)

De här är ribbade, jag visar dem i rosa för det syns ju bättre än svart! Jag har inga sådana, men vet att döttrarna har, och gillar dem. Jag tycker det är riktigt snyggt med ribbat.

Samma här, hög midja som sitter på plats. Däremot vete fasen om jag skulle välja ett par rosa tights, det är, personligen, lite för mkt gris-varning på det;) Fläsklägg, skinka och fläskfilé behöver inte synas mer än nödvändigt;)

SportBH är ju en djungel och beror mkt på egna preferenser och byststorlek. Jag kan ju ha det mesta eftersom jag inte har direkt nåt som behöver hållas på plats, men en större byst behöver ju mer stöd och support.

Den här är fin och nedsatt i den färgen

Jag ogillar att se tjejer träna i enbart sport-bh, och tights då, men det är ungefär lika som att se en man träna i bar överkropp, för mycket hud. Hud som kommer i svettig kontakt med redskap som jag sen måste ta i. Brrr. Men OM man nu måste det, så välj en sporttopp som är lång, så så lite hud som möjligt syns:D De unga tjejerna väljer ofta att visa så mkt som möjligt, oavsett hur de ser ut, och det märks ibland att de känner sig extremt obekväma. Ja, jag fattar. Ta på dig en tröja så känns det bättre, och ingen kommer glo;) Om man tycker det är jobbigt med män som tittar måste man ju inte visa upp så mkt som möjligt…?

Den här bh:n har vunnit Bäst i test förra gånger och funkar tydligen till högintensiv träning.

Den här outfiten funkar också om man nu vill träna i bh och shorts. 

När det kommer till överdelar sen så har jag inte hittat några perfekta på många år. Jag har mina gamla, två stycken, som har resår i nederkant. Det är inte alltid vi är upp och ner på träningen, men när det händer är det vidrigt att behöva dra ner linnet hela tiden, stoppa in det i byxorna eller visa hela överkroppen. Jag vill att linnet ska sitta kvar vid höften.

 

Linne  i en modell jag ändå gillar. Jag väljer alltid en storlek större för att få lite vidd över magen, jag vill inte ha åtsmitande.

Mest för att jag känner mig fet och flobbig då, men också för att det är obekvämt:) Det får gärna sitta löst över höfterna, men då ha en skapligt osynlig resår av något slag. Eller en gummerad kant.

Kort linne för den som absolut vill visa hud, så här är det ändå ok.

Det här var snyggt i bak också.

Vill man inte ha tights så är det här ett alternativ

Eller mer joggingliknande . De här var jäkligt snygga!

Jag får panik av att träna i något mer än linne, men på vintern är det ibland så förbannat kallt inne på Friskis att jag önskar jag hade en långärmad. Då är det så tunt som möjligt som gäller, för det blir alldeles för varmt annars. Jag fryser ofta massor innan ett pass, men sen blir man ju varm:) Och blir man inte det så tar man inte i tillräckligt;)

Eller iaf en t-shirt, för när man ligger på ett svinkallt golv är det väldigt obehagligt 🙂

Jag hade faktiskt en sån här, fast i superrosa och en storlek för stor, när jag väntade Jamie. Men den sitter inte det minsta bra nu, alldeles för stor. Tja, eller var det efter att han föddes, sen dess ha jag inte testat den…:) Jag får väl egentligen bara hoppas att den är för stor fortfarande;)

 

Ja, men det här var en del tips om träningskläder. Det allra viktigaste är som sagt att man trivs i kläderna, det spelar ingen roll för träningens skull vad man har på sig. Allt funkar. Jag har kompisar som tränar i shorts och t-shirt, eller i jumpsuits, eller urtvättade joggingbrallor. De flesta har nån form av tights dock, oavsett kroppsform och det är väl troligen för att det är mest bekvämt.

Ibland har man tur och hittar något suveränt på otippade ställen. Jag handlade exempelvis flera toppar och tröjor på Willys för många år sen. Men oftast handlar jag från nätet. Jag vet vad jag vill ha och vilka märken som passar. Att stå i ett provrum och testa sportBH:er kan vara något av det jobbigaste jag någonsin gjort, när den fastnar för att man är svettig och har tagit en för liten storlek 😉 Så står man där och hoppar, försöker kränga den antingen av eller på:D Samma med tightsen … jösses vad tråkigt det är att prova när man måste av med alla kläder. Tröjor går an däremot.

Casall är bra kvalitet, med bra garantier och vad jag har upplevt, en bra kundtjänst.  De är dyra, det tänker jag inte förneka men å andra sidan har jag kvar mina allra första tights som jag köpte från dem, och det var över tio år sen, strax efter att jag blev dumpad. De är tvättade en halv miljon gånger men är fortfarande helt ok.  Jag använde ett av de paren häromdagen:)

Ni hittar Casall här

Reklam och annonslänk för Cellbes

 

Efter att ha uthärdat alla 857 dagarna i januari och överlevt, om än knappt;) så är man väl förunnad att få reashoppa:) Det är sen gammalt!

Jag har precis klickat hem lite sommarklänningar till Trixie som planerar en utlandsresa med sina vänner, och kom på att hon inte har direkt några klänningar:)

Den här bland annat:

Och jag bara måste tipsa er om de här flanellpyjamasarna!

Mina tjejer här hemma önskade sig sådana i julklapp och det fick de, och det roliga var att Corrinda och Zehro också hade röda flanellpyjamasar, och alla bytte om och sen skrotade vi runt här hela julen. Lovelias pojkvän, Axel, hade även han röda flanellisar plus att mina småkillar hade en annan färg. Så det var jäkligt svårt att snabbt se vem det var som satt där:) Alla såg likadana ut.

De är otroligt sköna, jag har ett par jag med, köpta på rea:) och det är ungefär de enda jag har när jag är hemma. Använder inte jackan lika mycket, men den är suverän att dra på sig om man har ett linne till byxorna.

Flanell kanske många tycker är onödigt varmt, men de här är bara sköna, inte tjocka och klumpiga utan supermysiga.

Jag passar också på att återigen tipsa om de här nattlinnena som är korta men har långa ärmar. Perfekt att sova i för man trasslar inte in sig i onödigt mycket tyg men får ändå lite värme på armarna och axlarna.

Jag älskar de här och har inte sovit i något annat sen i höstas! Flanellpyjamasen är på dagtid och de här nattetid:D

Tvättar och hänger, torrt på nolltid. Bästa köpet på länge.

Den här vävda tunikan är ett annat klipp, så fin

Och min coola zebrarandiga skjorta är nedsatt

Shit den här ska jag ha i morgon! Jag tvättade den och sen tror jag den blev kvar i tvättstugan ….:) Jag har använt den massor, oftast öppen över ett svart linne.

Den finns som tunika också-.

 

Överlag är det verkligen, på allvar, MASSOR av bra grejor på rea nu, så in och kika, ni kommer garanterat hitta det där ni förut tyckte var för dyrt:)

Här finns allt  🙂

I går kväll var det då dags för årets första konsert, och ingen mindre än husguden Joakim Thåström bjöd in till magi:)

Jag har sett honom fler gånger än jag minns, både i Imperiet, Peace, Love & Pitbulls och som soloartist. Ebba Grön missade jag pga för liten:) Men det spelar ingen roll hur många gånger man ser honom för det är alltid världsklass. Totalt överlägset.

Han har släppt nytt album, och när jag lyssnade på det innan kände jag inte att det var så wow, men det visste jag skulle ändras när jag såg det live, och ja:) Jag älskar de nya låtarna:) De är lite pratiga, mycket poetiska och jag kommer troligen inte lyssna ihjäl mig på dem, men de är vackra.

Vi var på plats strax efter sex, för att norpa en av de billiga parkeringarna som ligger rätt nära. Vi lämnade jackorna i bilen för att slippa trängas i garderoben och vänta evigheter. När vi rullade förbi var det kö utanför men den var insläppt när vi kom minuter senare, extremt välplanerat som gick i lås. In, gå på toa och sen fram till scenen där det stod folk allra längst fram, men vi ställde oss bakom. Väl medvetna om att det innebär att man i princip är längst fram när det börjar och folk tränger ihop sig:) Där satte vi oss ner på golvet och en minut senare hade de flesta andra följt vårt exempel.

Där satt vi sen till hav åtta, då kroppen sa att nu får du fan resa på dig, du är inte skapt för att sitta rakt upp och ner utan ryggstöd:) Reste oss och tjejerna framför oss, korta i rocken, det hade vi spanat ut:) reste sig också. Efter en minut lutade sig en tjej mot mig bakifrån. Jag stod stilla och tänkte att det kan ju inte vara möjligt att det är samma visa den här gången som sist? Men jodå, den här tjejen anlade ett konstant tryck mot mig, för att få mig att flytta på mig. Vilket jag såklart inte gör. Har jag nu bevakat min plats i två timmar, långt innan hon kom, så är den min. Jag muttrade och efter en stund börjar hon surt tala om för mig att jag stod i vägen. Hon hade ju bara flyttat på sig för att jag skulle kunna resa mig upp(hade inte behövts iofs och det gjorde hon heller inte) och nu stod jag i vägen. Öhh, okey, men jag har ju suttit på exakt den här platsen i två timmar? Nu står jag här, lev med det.

Nejmen du kan väl flytta ett halvt steg åt sidan, hur svårt ska det vara??

Inte det minsta, om hon hade varit trevlig:D Jag valde att inte ge mig in i nån diskussion, utan sa bara att det kan jag inte för det står folk där. Hon tjatade på och jag sa typ Whatever;)

Men jag måste ju verkligen DRA till mig de här tjejerna? Förra gången på Thåström var det samma visa och en gång för många år sen på en Stiftelsen/Takida-spelning skulle en tjej till och med börja veva med knytnävarna för att jag råkade stå under hennes fot när hon dansade, fast min fot var liksom i rak linje under min kropp;) Jag har börjat förvänta mig det här och försöker välja plats att stå där det inte finns tjejer, men nackdelen med män är att de är långa och ofta bredaxlade, De vill man inte hamna bakom. Det är samma sak även på annat, som när vi var och såg riddarspel, då ska folk bakifrån komma och klaga på att man står i vägen? Ja, det är så det är, och det är mer av ett Du-problem än ett Jag-problem. Du får komma tidigare än mig helt enkelt:D

Och – det är till 99,9% kvinnor. Är det en man som krånglar så är han stupfull och kan antingen inte stå rakt eller är enbart ute efter att mucka gräl;)

Men den här donnan var kort och jag är ju ståtliga 169,5 centimeter lång, jag fattar att det inte är skitkul när nån som suttit ner reser sig, men så funkar det. Efter en liten stund blev det omfördelning framme vid kravallstaketet och jag kunde enkelt glida in bredvid en snubbe och hans fru som vi pratat lite med.

Och så började det. Skränigt, mäktigt, ståtligt, magiskt….

Thåström i svart med vit skjorta över, så enkelt men så snyggt. Givetvis rejäla kängor på fötterna, och givetvis med sitt extraordinära kroppsspråk.

 

Belysningen var om möjligt ännu coolare än sist! Alla de här balkarna hade ljus som rörde sig upp och ner längs dem och lamporna spelade åt alla håll och kanter, boxade in Thåström så effektfullt.

Han spelade mestadels relativt nya låtar, men förvånade med att säga att han skulle köra: ”En gammal morbid låt, få se hur det här går …” och sen ramlade introt till Saker som hon gör, in över publiken. Det är en av mina absoluta favoriter, det är maffig som fan, och hans röst kommer så till sin rätt. Jag trodde aldrig jag skulle få höra den live, vad jag kan minnas har jag aldrig gjort det förr, men nu dök den upp. Otippat och extremt coolt:) Även en stilla version av Flyktsoda bjöd han på. Det är en gammal punklåt som går i 280 normalt men var lika bra i typ 5 km/h:)

Summa summarum: Thåström är en av de bästa artister vi någonsin haft i Sverige. Kompetent och mäktigt magisk. Jag är så glad att jag haft honom i mitt liv sen jag var alldeles för ung egentligen. Men att få följas genom livet av hans musik, som tröstat, stöttat, peppat eller hjälpt till att få ut aggressioner 😀 Det är fasen en ynnest.

Tack som fan, Thåström! Ses nästa gång ♥ Och hörs i detta nu:)

Till alla er som har den här konserten framför er – jag är avis! Njut!