… och vips var höstlovet förbi.

Jag tänker tillbaka till när jag gick i skolan, då hade vi inget höstlov utan enbart två studiedagar, säkerligen runt allhelgona, det minns jag inte. Jag minns däremot väl hur viktiga de där två ynka lediga dagarna var, för det är tufft med en hel höst utan annan ledighet än helger. Det gäller även vuxna, så det är synd att vi inte har några röda dagar som infaller på hösten.

Men speciellt för skolbarn tror jag det är superviktigt med en vecka där de kan få andas. Återhämta sig. Ladda om. Slippa alla skolans krav. Jag tycker kraven från skolan är vansinniga, det är nog ingen hemlighet.

Jag tycker att barn ska få vara barn så länge det bara är möjligt. Man har i bästa fall runt 20 år på sig att vara barn och ungdom, sen ska man vara vuxen i hela sitt resterande liv. Det har blivit så annorlunda idag mot förr. Förvisso, om man tittar längre bak än min egen livstid så var ju barnens liv betydligt tuffare, de fick jobba hårt från det att de var väldigt små. Men idag jobbar inte barn, de ska däremot vara små låtsasvuxna. Barn har så förbannat bråttom att bli stora. Tjejerna sminkar sig och har tajta, obekväma, utmanande kläder på sig från de är runt tio. Killarna ska vara tuffa och coola med märkeskläder och en attityd som gör en mörkrädd. För att inte tala om språket. Herrgud så fult. Jag svär som en borstbindare det erkänner jag, men ingen har hört mig utbrista vulgära ord eller könsord. Någonsin. Jag tänker de inte ens. Mina barn får fritt svära så länge det handlar om Helvetes jävla skit. Kliver de över in i könsord så skäller jag ut dem efter noter. Det är få saker som jag verkligen tappar det över, men sånt är ett garanterat spott och fräs-utbrott. Hatar det.

Jag skulle önska att skolan var mer inkluderande. I vår tid när allt ska inkluderas, man får inte utelämna ett enda påhittat pronomen för då är man icke-PK, det finns inte en enda reklam utan ett gay-par som frontar och the sky is the limit — men skolan, där ska man tvingas in i en och samma mall.

Återigen, det är stor skillnad mot när jag gick, då hamnade de stökiga killarna, och ibland nån enstaka tjej, i OBS-klasser. Idag har var och varannan unge en diagnos, men ändå ska alla tvingas ihop och läsa på ungefär samma villkor. Undervisningen anpassas absolut, men du ska fortfarande sitta still och lära dig ganska tråkiga och  let´s face it – värdelösa saker;)

Hur många av er kommer ihåg regentlängderna? Vad kan ni om Franska revolutionen? För att inte tala om matten, vem använde senast PI i sin vardag, eller kände att behovet av att räkna med Pythagoras sats? Nope, inte så många om man inte jobbar med det, eller hur? Fokus borde ligga på att behärska de fyra räknesätten, procent och geometri typ. Man kan behöva räkna ut arean på ett rum, hur många kvadrat det är och hur många tapetrullar man behöver;) Det är också fint att veta hur många procent man ska betala i ränta på sina sms-lån. Vardagsmatematik. Behövs inget annat för de flesta.

Samma med att röra på sig, det borde vara så mkt mer av det i skolan. Idag sitter kidsen stilla alldeles för mkt, både där och hemma. De stissiga ungarna skulle tjäna massor på att få springa av sig ordentligt mellan lektionerna.

Nåväl. Jag tror de flesta barn och ungdomar behöver en break så här på hösten. Och även som förälder är det förbannat skönt med en andningspaus. Inga mail från skolan, inga läxor att övervaka, inga trött barn att få upp på morgonen. Och jag pratar nu inte om de som inte är hemma och lediga utan som är på fritids. Där behöver de säkert kliva upp som vanligt, men de får ändå en välbehövlig paus från skolan, och det är det väsentliga.

Nog om skolan. Lovet är ändå slut;)

Eller en sak till förresten:) Jag får alltid mess/mail från skolportalen Unikum strax efter midnatt. Alltså? Hallå? Den tiden på dygnet är det inte skolan jag tänker på i första hand utan mer: Vad har hänt nu?? Adrenalinpåslag precis innan man ska sova är kanske en bidragande orsak till sömnsvårigheter. Det är ju aldrig något viktigt från Unikum då, utan mer: De här notiserna bla bla bla, och så saker som rör klassen eller bara skolan i stort. Varför är det inställt så det går ut den tiden? Jag har påpekat det och får alltid, ”Oj, ja det är ju inte så bra”, men det är allt;)

De mailen/messen är det skitskönt att slippa på loven.

.

I går var vi i minneslunden och tände ljus. Mamma och syrran hade bestämt att vi skulle åka klockan tre, så det gjorde vi. Jag tycker det är mäktigare när det är mörkt, men protesterade inte.

Det börjar bli onödigt många som gått före nu. Jag har också insett, ibland är jag lite trög, att det bara kommer bli värre.

Det är ju naturligt, när man är ung är det få i ens närhet som går bort. Det händer givetvis, men ofta får man ha sina nära och kära i livet. Jag hade inte drabbats av någon mycket näras bortgång förrän jag var över trettio, då min mormor dog, och det var det absolut värsta jag upplevt i livet. Det var så hastigt och oväntat och mormor hade alltid varit en viktig och närvarande person i mitt liv. Jag grät i tre veckor, kunde inte sova utan låg och läste tills jag blev så trött att boken ramlade ur handen, då slumrade jag lite. Jag väntade Novalie då och tvillingarna var nästan tre år, så dagtid hade jag fullt upp. Men nätterna var tuffa. Jag har fortfarande ett sår i hjärtat som är signerat min exman. Jag vet inte om han inte brydde sig, eller om han helt enkelt inte kände något, varken för mormor eller mig, men jag minns så extremt tydligt en natt när jag släckt lampan för att försöka sova och tårarna exploderade igen, jag försökte snyfta tyst för att inte störa honom, och han suckade tungt och irriterat och vände sig sen demonstrativt om med ryggen mot mig och drog täcket hårt över öronen.

I min stora tunga, skitjobbiga sorg hade jag behövt en hand på ryggen, en kram eller ett par vänliga  ord om att han förstod. Men han blev bara störd. Jag kan fatta det, absolut, han skulle upp och jobba, men ändå … Jag hade fyra små barn och väntade det femte, jag höll ihop hela dagarna men brast i tusen bitar på nätterna när de inte såg. Och min egen man suckar. Det tog jävligt hårt. Jag hade tröst inom en armlängds avstånd, men han gav den inte till mig.

Jaja, det är tjugoett år sen, och den taggen sitter där fortfarande. Sorg är obönhörlig, och det är svårt att veta hur olika människor vill och behöver bli bemötta i den. Men en tung suck är definitivt fel.

Insikten att föräldrar och kompisars föräldrar är gamla nu är såklart inte ett wow-vad-hände-moment på riktigt, men ändå så är det det. Hur kan det vara så? Jag känner mig i mångt och mycket som en liten unge, och de här människorna som jag känt i hela mitt liv är ”de vuxna”. De är trygghet. När de försvinner går också en trygghet bort.

Mina egna vänner är inte heller tonåringar längre, utan de är på toppen av den där ålderstrappan ni vet:

Till och med på väg ner om man ska vara ärlig. Det kanske är för att jag är så barnslig i själen som jag har svårt att fatta det här, men det är obegripligt. Jag känner mig ju som 23, med lite mer livserfarenhet möjligen, men i mitt huvud är jag fortfarande på den unga sidan, inte på ”dösidan” som en av mina kompisar säger.

Insikten att det kommer bli mer och mer dödsfall, sorg och begravningar är inte den roligaste insikt jag haft i livet.

Men just idag är det inte en sån dag. Just idag är jag stark, eller hur det nu är sången lyder:)

Jag ska nu ta en promenad i det blåsiga vädret med Doris, om jag hittar henne;) Trixie kom nyss och frågade var hon var och jag insåg att jag nog inte sett henne på länge. Det verkar som hon ligger och slaggar inne hos Jordan, som bor nere. Det är något nytt för henne, hon är rolig på så vis, byter rum där hon vill hänga. Nere hos Jordan, eller Novalie och Lovelia, är hon alltid när hon är rädd för något. När det åskar exempelvis vill hon gärna krypa in under nån säng. Eller in i klädkammaren under alla kläder som hänger där. Det stormar på rätt bra nu och slår och smäller lite överallt, så det är säkert lite därför hon är där.

Det blir lurar i och tjocka kläder på för när det blåser är det svinkallt, termometern säger 12+ men blåst är lika med permafrost. Jag köpte ett par örnmuffar i går förresten:

Helt i den där andan att vara ett barn:D:D Men man har fan inte roligare än man gör sig och de var väldigt sköna. Jag hatar ju mössa. Vet inte om jag tänker visa mig med de här än, om inte så ska min stora tomte få dem på sig:)

Ha en fin söndag nu:)

Igår var det då dagen för Halloween. Vi har kört all-in på det hela oktober, och hade redan alla dekorationer och sånt uppe. Det enda som återstod var egentligen att karva pumporna. Och pimpa lite ute också.

Lovelia och Axel fixade pumporna som vi ställde på grindstolparna.

Vi har en gatlykta precis mitt emot vår infart som jag är evigt tacksam för alla andra dagar på året, förutom just när jag ska fota pumporna:D Kutym i alla fall USA är att om man vill ha besök av barn som säger Bus eller Godis, så tänder man ytterlampan, vill man inte ha dit dem släcker man den. Här i Sverige är det mer att om man har en tänd pumpa utanför är det okey. Jag gillar det där, att man kan styra lite själv. En del vill ju absolut inte ha påknackningar av olika anledningar, då är det fint om det här respekteras.

Axels:

Ja, jag ser att det är massa mossa och skit på grindstolpen, det fixar jag till våren:)

Lovelias:

Sen den lilla fjutt-pumpan som blev ett lite hus, men inte har hamnat på bild.

Jag ställde ut marschall vid vårt skelett.

Inte heller det blir finfint att fota:) Men det såg fräckt ut. Sen satte jag upp en projicerande lampa med spöken och fladdermöss som lyste på garageporten.

Sist hade jag en skitful mask på mig när jag öppnade dörren, men det var så svårt att se nåt i den;) att jag skrotade det. I stället hittade jag ett diadem med djävulshorn på som jag satte upp i håret. Fixade mitt godisfat med blinkande ljusslinga

Det ser jäkligt o-coolt ut på bild;) men IRL var det faktiskt fint.

Plötsligt knackade det på dörren, jag greppade glatt fatet och öppnade. Hann precis registrera att det var tre mammor och kanske 5-6 gulliga småkids. ”Bus eller Godiiiiiiis??” sa de och sen kom Doris flygande ut från dörren som skjuten ur en jävla kanon, sprang fjorton varv på två sekunder runt de här stackars barnen och skällde som en rabiesgalen hund. I en millisekund där stod tiden stilla och jag insåg vad som skulle komma. Kalabaliken sen var liksom inte nådig. Barn som fick råpanik och började illvråla med tårarna sprutande, mammor som inte helt hängde med på vad som hände och fick skaplig panik de med, Doris som garanterat fick panik hon också, och sen blev skitförvånad över att det var barn. Hon skäller sällan på halvmetersmänniskor.

Och så jag då, som stod där med larviga djävulshorn på huvudet och en bricka med godis i handen och röt åt Doris att gå in. Trixie kom inifrån och fick tag i Doris som lommade in när hon insåg att det var barn och säkert skämdes. Jag som skämdes så jag önskade innerligt att jorden skulle öppna sig och sluka mig hel. Mammorna som garanterat och med all rätt tänkte: Vad fan håller hon på med? Hur i helvete kan man släppa ut en hund???

Och tro mig, jag undrar det själv. Missen var ju såklart att jag trodde att Trixie i köket skulle fatta att hon skulle hålla i Doris, hur hon nu skulle kunna fatta det. Det var helt och hållet mitt fel, och fy fan så jag skämdes. Några av barnen kommer garanterat ha värsta traumat och som sextonåringar kommer de ha en bild av den trehövdade hunden i Harry Potter som attackerar. Det gjorde hon absolut inte, men hon sprang runt och skällde som en vansinnig. Jag vet ju att hon aldrig  skulle hugga nån men det är ju totoalt omöjligt för nån annan att veta. Hade jag varit en av mammorna hade jag säkerligen blivit skitsur.

Nere i källaren fanns Lovelia och Axel och Novalie och de flög ju upp och undrade vad fan som hände? Barnens illvrål hördes med all önskvärd tydlighet hela vägen ner dit.

Jag bad om ursäkt flera gånger, mammorna kollade jävligt snett och jag anar att det var puls på över 200 hos samtliga. Jag satt på knä och erbjöd godis som plåster på såren, alltså herregud vilken jävla skitcirkus det blev. Ingen godtog mina förlåt, vilket jag helt och hållet begriper. Jag anar att det inte blev en så mysig grej som de tänkt att gå runt med barnen, och jag är så ledsen över det. Och extremt ledsen över den eventuella hundrädsla jag skapade. Jag vet heller inte vilka det var, jag känner inte igen de med barn i den åldern längre. Jag kan väl säga att jag önskar att jag haft heltäckande mask på mig:D Efter ytterligare en ursäkt och ytterligare en lam försäkring att Doris var snäll och bara blev alldeles stissig pga alla skrik så vinkade jag och stängde dörren.

Sen var jag redo för att ta in pumporna, döda marschallen och släcka all spökbelysning, låsa dörren och aldrig öppna den igen. Jag misstänker iofs att just de här barnen aldrig kommer igen, ever, men alltså hela den roliga grejen med att öppna dörren och skoja med de utklädda kidsen försvann. Jag var så förbannad på mig själv och på Doris som aldrig kan uppföra sig, vilket ju i slutänden är mitt fel det med, så jag ville bara skita i allt.

Det krävdes en del andning i fyrkant för att få tillbaka fattningen och sen ringde det på dörren flera gånger om. Ingen annan blev utskälld av Doris för hon fick inte vara lös. Ingen annan behövde bli ledsen eller få panik. Men det är en klen tröst.

Så, det var min ynkliga bekännelse att jag för en stund iaf, var en usel människa.

Fy fan. Pinsamt och eländigt.

Men gjort är gjort och jag kan inte göra nåt åt det mer än att skämmas, och det gör jag, förevigt.

När strömmen av barn avtagit vid åtta, halv nio och Robban kommit hem från jobbet, satte vi oss för att se på hans favoritfilm, The Thing. Man måste ju se nån slags skräckfilm på Halloween, och den var ju bra. Jag har säkert sett den men kommer inte ihåg så mkt. Jag är rätt oimponerad av just skräck. Jag blir inte det minsta rädd ju:)

Efter det skulle vi kika på ett avsnitt av den sista av spin-offserierna av The Walking Dead som kommit på Disney+, Daryl Dixon. Det slutade med att vi såg alla tre vi hade kvar:)

Så nu har vi sett alla. De är inte lika bra som serien, absolut inte, men helt klart sevärda. Jag hade lite svårt för att Daryl var i Frankrike, jag har lite svårt för franska;) Hade det inte varit Han hade jag kanske inte kollat klart men nu är Daryl en favorit ju. Insåg också att det kommer en säsong två av Daryl Dixon, som släpptes i slutet av september i USA. Jag skulle också tro att det kommer fler med Maggie och Negan, och då borde det rimligen komma även med Rick och Michonne.

Nu har vi ingen serie att se igen. Det är ju ett evigt ”problem”. Vi har ju en del StarWars kvar förstås, och eftersom min kurs sen går in i Skräck-falangen antar jag att vi kommer se en del skräckfilmer:) Men som sagt är jag kinkig där. Jag blir inte skrämd av övernaturliga saker, det tror jag inte en sekund på, och även om jag såklart hoppar till vid ett så kallat Jump Scare så blir jag ju mer överraskad än rädd. Stephen King kan få mig rädd, för han är liksom mästaren på det. Hans Pestens tid är ju grym, och rätt lik TWD på ett sätt. Det mänskliga psyket skämmer mig mer än alla övernaturliga saker i världen, för det är ondska på riktigt.

Ja så är det.

Nu ska jag snart skjutsa Trixie på en Halloweenfest, och om den otrevliga stormen lagt sig lite så kanske jag tar en tur med Doris sen. Blåser det lika mkt som sist jag var ute så skiter jag i det. Hon vill ändå helst ligga här intill mig i soffan under en filt och snarka 🙂

Ha en fin fredagskväll nu!

 

 

Reklam och annonslänk för Cellbes

Hela familjen är ena riktiga filt-fantaster:) Vi har det året om, både ute och inne och i alla rum:) På sommaren väldigt tunna för det är så skönt att kunna dra något lätt över sig, på vintern gärna tunga och tjocka.

Ett tag hade jag mestadels fleeceplädar för det var enkelt att tvätta, när kidsen var små och smutsade ner allt direkt var det en bra lösning. Nu har jag övergått till finare filtar och plädar. Jag har några i ull, det är najs men lite stickigt ibland, några i tung sammet och det här är min senaste

Den är så tunn men så varm och skön ♥

Snygg är den också! Jag hade tänkt ha den ute, men den kom aldrig så långt och nu är det ingen som vill sitta där, utan den ligger på min plats i soffan, ve den som snor den:)

Jag tycker om den strukturerade ytan på den och jag sitter och flätar ihop fransarna när det är extra spännande på tv:)

Cellbes har fått in en del nya plädar och kuddar, som den här

Jag får vibbar tillbaka till min barndom när det var liknade material:)

Det här är en sådär tung filt som jag tycker om att ha över mig när det är kallt, de formar sig snällt efter kroppen och släpper inte in nån luft via onödiga bucklor.  Jag har inte den här men en väldigt lik, den får inte komma fram än utan det är en av mina vinterplädar:)

Den finns i vitt och beige.

Den här då? Jag tycker de här rutorna är så fina! Det är ingen slump att mina kökstapeter ser lite lika ut, fast i andra färger:)

Vill man ha tunnare filtar så är de här perfekta, tunna och fina, med en smula ull i, 3% närmare bestämt. Ull är ju ett fantastiskt material, men jag vet inte om just 3% går så mycket? Eller så är det mer än tillräckligt, vad vet jag. Snygga är de iaf!

Det finns massor av plädar och kuddar här och även några julmönstrade. Jag insåg när jag rev i mina skåp häromdagen att jag behöver uppdatera mina jul-kuddfodral. De har gått sönder i blixtlås, eller tappat knappar, fransar eller bollar, och sett sina bästa dagar på alla möjliga vis. Förutom plädar har vi också massor av kuddar i soffan och fåtöljerna, och just nu tror jag att jag har kanske två likadana;) allt annat är enstaka. Så kan man inte ha det. Jag funderar på att sy lite egna, men då ska man ha tid också …:D

Hur är ni? Har ni massa mys  och pys eller kör ni cleant och fryser;)

Så var jag och syrran i Chicago 🙂 Och nu kommer det upp minnen därifrån i min telefon, och jag inser att jag mer än gärna åker tillbaka. Närsomhelst. Det var en så himla mysig stad! Lite sådär Lagom, som Uppsala. Som den var förr då, för nu är den inte så värst mysig längre. Kriminaliteten frodas, knarket flödar och politikerna är galna. Jag hade hört att Chicago är en stad med väldigt hög kriminalitet, och var lite orolig innan. Men tänker man efter är det ju värre per capita i Uppsala. Så, då släppte vi det. Sen får man ju använda det sunda förnuftet, vara lite på tå och ha koll på sin omgivning. Man MÅSTE inte ge sig in i de värsta områdena:D

Just nu är det ju onödigt oroligt med det kommande presidentvalet. Jag tycker såhär:

Jag tror det kommer bli världskatastrof om Trumpen vinner, och håller alla tummar för att det inte blir så. De amerikaner jag träffat i USA är trevliga, men jag har heller inte varit i Hillbilly-städerna. De verkar ju onekligen en smula felvaggade på en del ställen. Alla ska ha vapen, abort är förbjudet och svarta människor är satans avkomma. Snark, det är så medeltida och det enda jag känner där är att det vore fint om man asfalterade de städerna och gjorde parkeringsplats av det;)

Han är ju som en förvuxen Kalles Kaviar-kille, Trumpen. Fast inte go och glad. För mig är det totalt obegripligt att man kan lita på en människa som han, man ser ju direkt vad för slags typ det är. Och när han öppnar munnen så bekräftar han det.

Nej, heja Kamala!

(För övrigt, när vi tog bilden så var det helt inspirerat av en kille som cyklade förbi oss, frågade om vägen till nåt, för han var turist och tyckte vi såg ut som locals tydligen, och sen stannade han, gav fingret, tog en bild och förklarade skattande för oss att han var från Mexico. Han var tvungen att göra det. Av ren solidaritet gjorde vi likadant:D Och personerna i den röda bilen, och den svarta bako, skrattade gott och gav oss tummen upp:)

Idag har jag varit och tränat, det var jobbigt, och jag kan ha tagit i lite väl, för när jag kom hem och hade duschat så klev ett sånt där vanligt migränanfall in på arenan. Det började flimra och rycka i synfältet och jag som precis tagit en Ipren och två alvedon för jag trodde det var huvudvärk bara svor högt, värmde en vetekudde, tog en kopp kaffe med mig och gick och la mig. Lyssnade på ljudbok, sen somnade jag, och sov en stund, och det avtog faktiskt. Under över alla under. Ta i trä osv.

Jag var tvungen att åka till Ica, så efter några timmar släpade jag mig upp, tog med Trixie för att hålla reda på det vi skulle handla. Typ vitlök och crème fraiche:D Jag blir luddig som om hela huvudet vore fullproppat av bomull efter ett sånt där anfall, även om det inte mynnar ut i migrän. Sen gjorde hon pumpasoppa, Lovelia och Axel gröpte ut och skar pumporna igår så det fanns massor av pumpakött. Jag gjorde kringarbete, som att plocka i och ur diskmaskinen, fast i omvänd ordning då;) göra vitlökssmör, torka av bänkar, leta disk i hela huset, fast bara uppe ändå;) osv.

Vi satt länge och käkade och snackade, det är då middagarna är som trevligast ♥ Nu för tiden är det ingen ordning på dem, alla har olika tider och det är sällan vi sitter ihop. Vilket är skittråkigt. Jag vill gärna samla alla, men även jag är ute och snurrar vid middagstid lite onödigt ofta. Det är som det är, men då uppskattar man det ännu mer de gångerna vi äter ihop:D

Robban och jag har sett klart på två av The Walking dead spinoffsen, den om Rick och Michonne, och den om Maggie och Negan. Igår kollade vi Robinson och idag börjar vi med Daryl Dixon. Det är ju min favorit, alla kategorier, det är garanterat ingen som blir det minsta förvånad. Långhårig, trulig, skitig, tystlåten, cool och en riktig jäkla trofast klippa. Helt klart min typ av snubbe:D

Men innan dess ska jag läsa igenom och ge feedback på mina kursares texter, det är något av det roligaste jag vet:) Allra bäst tycker jag om att få peta i detaljer, som ett kommatecken på fel ställe, eller en saknad bokstav eller så. Men det ska jag inte göra idag utan det är mer övergripande:) Jag har läst dem redan och nu har de grott till sig lite så jag kan ge vettig feedback:)

Ha det så bra så hörs vi snart:)

Jag har faktiskt också höstlov, inte bara barnen:) Folkhögskola har favörer som man inte har på universitetet:)

Men, om nån tror att det innebär långa evighetssovmorgnar för mig, tänk om;)

I går, måndags, var jag iväg och tränade klockan elva. I natt hämtade jag Trixie från Halloween-fest strax efter 01, och idag var på möte i ett av barnens skola klockan 10, med skolpsykologen som jag älskade direkt. Deras kurator är lika bra hon med och jag kan inte vara mer tacksam. Min erfarenhet av deras professioner har varit sådär, och tacksamt nog väldigt sällan.

Imorgon är det träning igen klockan elva. Men på torsdag tänker jag sova till elva. Minst:D
Jag har fått iväg ett helt gäng filmer jag gjort, och det känns kanon. Sen ville Novalie ha sällskap och expertutlåtande på vilka kläder hon kunde sälja ur klädkammaren. Hon har fått familjens uppdrag att sälja alla kläder som annars skulle till återvinningen på Vinted. Där blev jag kvar sen. Alltså fan:/ Det är ett sånt där ställe som alla hivar in saker i när det inte finns nån specifikt ställe att lägga det på. Jag är en stor bov i det, för jag hänvisar in dit när jag inte orkar tänka till:D

Det får jag sota för till sist, och nu tog det några timmar, sen är det skaplig ordning.

Idag när jag parkerade på stan, var det ett så fint väder, och det gör mig alltid glad. Det är en stor känsla i bröstet på nåt vis. Jag behöver vackert väder för att funka:D

Här är baksidan av Höga Trefaldighetskyrkan, med Domkyrkan i bakgrunden.

Er fotograf föreviga där i hörnet också;)

Alltså Uppsala Domkyrka ♥ Den är så fin.

Jag älskar de här kvarteren uppe vid kyrkan, med Gustavianum och Skytteanum och alla fina gamla byggnader. Det är skitsvårt att hitta parkering här runtom dock. Jag suger på att fickparkera och det är mycket sånt här. Det finns en del parkeringar men de är ju alltid fulla. Såklart, för är det något det alltid behövs mer av är det ju just det – ställen att bli av med bilen på. Men idag hittade jag en uppe vid Helga Trefaldighet, egentligen är det ju främst för kyrkans besökare, men idag var det tomt. Jag undviker alltid att stå där om det är begravning eller bröllop. Nu var jag där på en tid när det sällan är något och det kändes ok.

Efter klädkammaren var det bara att ställa sig i köket, jag hade lovat att göra köttbullar och potatismos. Från grunden. Snark. Igår lagade jag också mos, vi hade köttfärs kvar och jag gjorde en Shepards pie, alltså mos och köttfärs toppat med ost och in i ugnen. Det tar ju fem evigheter att göra eget potatismos, dessutom tycker jag pulvermoset är godast. Haha. Men, barnen  älskar Robbans mos, han lagar ju helst allt från grunden och kryddar så en kryddkung på gatan i nåt kryddigt land blir blek. Plus smör och grädde:) Så då måste jag ju upp till bevis ibland, de tror att jag inte kan….Men det kan jag:D

Men jag ändrade mig, det blev hasselbackspotatis i stället:)

Köttbullar tar också en evighet att göra, så vi åt middag klockan halv nio idag. Tur att det är höstlov! Och, det var ju helt klar värt att spendera tusen timmar i köket för:

Eller inte;) Jo det var supergott, och jag äter inte köpes-köttbullar. Det går inte, de luktar vidrigt och vem vet vad som är i? Jag äter bara mina, mammas, mormors på den tiden hon levde, och syrrans. Jo Robbans också då:)

Men alla timmar ….

Jaja, nu ska jag hoppa i säng, är trött som fasen och ska upp och träna sen. Lär ju gå utmärkt med all den här kolhydrat och proteinbomben:)

Nattu natti hörs snart!

När jag nu sitter här och skriver recept så kan jag ju inte missa att ge er det godaste receptet ever. Den här pumpasoppan är så makalöst god att jag längtar hela året efter pumpatider:)

Sen måste jag vänta på att pumporna hamnar på runt tio kronor kilot;)  Det här är en soppa som är riktigt, riktigt supergod. Den har lite hetta, lite krämighet och mättar fint. Servera gärna med bröd till, som ni kan baka på pumpa:)

Om nån vet nån butik som har konserverad pumpa så får ni gärna hojta. Det gäller för övrigt allt med pumpa, spice, kaffesirap, pannkaksmix osv.

När vi var i Chicago förra oktober så fanns det såklart massor av pumpor överallt, i alla former. Och den dyraste måltiden vi åt, var pumpkin pancakes på ett pannkaksställe. Det var de absolut godaste amerikanska pannkakor jag någonsin ätit.

Med pekannötter, kanel, socker och grädde.

Tror de kostade typ 130 spänn, och vi handlade mestadelen av vår mat och tillagade den hemma på vandrarhemmet:) Vi körde ju Chicago on a budget, som är lite av vår grej.

Vi hade tre måltider vi skulle äta, det var amerikanska pannkakor, som vi ju fick en extra bonus på när det fanns pumpa, och sen Chicago Hot Dog som vi åt på Lincoln Park Zoo, och så pizza. Det ska vara the grej där, men – vi hittade aldrig nån pizzeria 😀 Men vi körde köpesvarianten, inhandlad på Target och tillagad i köket av oss själva:)

Fasen, nu längtar jag tillbaka till Chicago också:)