Jag och Robban, min äldste son, har ju börjat se serier ihop. Det var inte meningen, utan jag satt och hade precis börjat se LOST, när han kom. Han såg den för några år sen, jag på dåtiden, och eftersom den är jäkligt fångande så fastnade han. Rätt jobbigt att kolla serier ihop med någon, det är jag inte van vid. Å andra sidan är det ju rätt trevligt. Jag började se Game of Thrones med Corrinda men sen blev det semester och hon drog iväg, och sen tappade vi bort den. Nu har vi inte den kanalen längre. Jag har också sett Prison Break med Corrinda och Patricia.

Lost är jättemånga avsnitt och det var ju himlans trevligt att se dem ihop med honom, det är ju inte som att vi hänger annars. Efter Lost körde vi Peaky Blinders och sen Stranger Things, och sen var vi less på varandra:D Dessutom kunde vi inte enas om vad vi skulle se. Jag hade också skitmycket annat jag behövde göra på kvällarna, och sanningen är ju att man bortprioriterar saker för att kunna glo på serier. Men så lugnade det ner sig, och när han kom och hade ändrat sig om The Walking Dead som jag ville se, men som han sett, och nu kunde tänka sig att se om, så blev jag superhappy.

Alltså kollar vi nu på The Walking Dead, som är en ZombieApokalyps. Fattar inte helt hur den första zombien uppstod och Robban blir lite less på mig när han förklarar och jag inte fattar ändå;) typiskt snubbar ju. Men jag fattar det som att det är nåt virus, och att alla som dör blir zombies. Blir man biten av en zombie så dör man och vaknar till efter några timmar som en zombie, det är alltså quickfix-vägen, men även om man ”bara dör” ska man tydligen bli en levande död. Fast det stämmer inte för det ligger en massa döingar lite här och var som ju inte blivit zombies.

Skitsamma, logistiken kanske hatar en aning i manuset, jag vet inte. Men fy fan vad jag tycker den är bra:)

Jag gillar ju fantasy, och sci-fi och det här är ju det. Det är en undergångshistoria, världen som vi känner den, går under. Jag tror inte på zombies, inte för en sekund, vilket gör att det går utmärkt att se på den. Steven King har ju skrivit Pestens Tid, och där drabbas världen av en influensa, och merparten dör, det är ju samma historia nu fast med zombies. Det är absolut inget jag vill vara med om, det räcker med pandemin som var.

Jag tror det fascinerar mig just för att det är nära, det kan hända, som med en pandemi, vi visste faktiskt inte hur den skulle sluta. I början var den ju jävligt dödlig, och slog skoningslöst omkring sig. Jag erkänner att mina tankar var hos Steven King både en och två gånger. Jag tror att det är så vår värld kommer göra, för att re-starta sig själv, en pandemi som dödar de flesta. Det är ju ett klassiskt sätt. Big bang, dinosaurierna osv. Jag tror det är ett virus som kommer återställa jordens befolkning till något som är hanterbart. Herregud det låter ju Armageddon-likt men ni fattar:)

Ett zombievirus är något som inte kan hända, med andra ord kan jag se det som en ren fiction. Jag har jättesvårt för att se filmer som bygger på riktiga tragedier, som alla de filmer som gjordes efter 9/11, eller tsunamin. Jag tror det finns en film baserad på Utøya? Den kommer jag absolut aldrig se. Jamie var en vecka gammal när det hände, jag satt hemma i min vackra, vackra bebisbubbla, när Breivik trasade sönder en bit av världen. Jag satt med Jamie i famnen och kunde inte släppa nyhetsrapporteringarna, hörde om barn och ungdomar som låg under klippor och smsade med sina föräldrar att han stod ovanför dem med en k-pist, sköt allt och alla. Hörde rapporterna om ungar som kastade sig i vattnet för att simma och han står och prickskjuter från stranden tills huvudena försvinner. Han klagar över att han har det tråkig i fängelset … buhu, stackars dig. INTE. Jag tycker han kan sitta där och ledas och hoppas innerligt att han dör av hög ålder så han får ha tråkigt länge. Det är ett bra straff. Han kunde få bara vatten och bröd också så hade det varit ännu bättre, och varit fastkedjad i väggen med en tung kedja.

Nåväl. Walking dead handlar ju om en grupp människor som försöker överleva, och det är många skott i huvudet, eftersom det är så man dödar en zombie. De bor i tält, tvättar i sjön och är konstant på sin vakt. Jag har sett två säsonger snart och är redan döless på alla jäkla zombies som kutar runt och attackerar folk. Alltså less som i att jag tycker alla zombies är taskiga, att de förstör och är jobbiga;) Jag inser att jag garanterat skulle vara en av dem som lärde mig hantera ett vapen, och inte en som förväntar mig att bli omhändertagen. Jag lever mig in i det här, och drömmer numera om zombies, hur man ska göra för att undvika att dra på sig deras uppmärksamhet, hur man förebygger så de inte kan komma nära osv osv.:)

Jag kan inte döda i verkliga livet. Jag kan absolut inte vrida nacken av en fisk, eller liknande. När nån av katterna tagit en fågel som ligger halvdöd så kan jag omöjligt hjälpa den genom att ta ihjäl den, utan jag låter katterna göra sitt jobb. Möjligen skulle jag kunna skjuta något, det är på långt håll, men jag är jäkligt tveksam. Jag tror kanske inte att jag skulle älska att hacka en yxa i skallen på en zombie, men det är ju det som är det fiffiga, de finns inte. Kommer aldrig finnas, så jag kan fortsätta tro att jag är kapabel:D

Jag hade en fundering runt det här, som jag skulle komma fram till, men nu har den försvunnit. Min hjärna känns ungefär som en zombie, jag har huvudvärk och är vansinnigt seg idag;)

Det är nollgradigt och har snöat, svinjävlakallt och jag hade en tanke på att ta en promenad men det lockade ju inte det minsta. Jag hatar att frysa och just nu fryser jag mer än jag gjort på hela vintern. Den här kylan är inte att leka med, den kryper in under skinnet, in i märgen. Jag tror jag ska gå och duscha i stället, sen vänta in Jamie för att se Robinson med honom, och sen kanske sova.

Men – jag vet ju att det är lönlöst. Jag kommer bli piggelin deluxe efter tio. Så är det alltid. Igår exempelvis, jag sov i princip inget, pga saker jag inte orkar dra just nu, återkommer till det kanske. Somnade till lite på morognkvisten bara för att vakna av väckarklockan 7.30, Jamie hade cup. Jag kunde inte sova mer utan klev upp och drog igång dagen, sen städade jag precis hela dan. Trött som en gnu, men ville inte pausa för en Nap, för då skulle jag med största sannolikhet inte komma igång igen:) Städade till halv elva kanske, satte mig i soffan och försökte koppla av, lagade en väska, grejade med nåt annat, började virka. Blev pigg. Piggare. Piggast.

Klockan blev tolv, ett, och två och jag var pigg som en mört. Kröp i säng vid tre, kunde inte sova, och somnade sen framåt fyra. Jag har förlikat mig med det här för länge sen – jag är en nattmänniska. Det är en aning segt vid fyratiden men efter nån timme där är det okej igen:) Jag jobbade natt för många år sen, trivdes som fisken i vattnet, och om det bara var lite att göra vid fyra så var det noll problem. Hade man däremot tvärlugnt så man mest satt av tiden då var det extra jobbigt då. Det som till sist gjorde att jag valde att sluta var, förutom att Trixe föddes, att jag inte gillade att sova bort de ljusa timmarna på dagen, allra helst vintertid. Då kändes det verkligen som att vara i en evig natt, jobbade jag tre nätter på raken så såg jag inte dagsljus på flera dagar. Däremot att sova några timmar mellan 8-12 var suveränt, det gjorde jag om jag jobbade enstaka nätter, eller om jag skulle gå av efter ett par.

Jag är en nattuggla:)

Nu däremot, klockan är snart halv åtta, är jag så trött:) Jag ska gå och duscha och sen vika tvätt så kommer det nog ge sig:)

Ha det bra:)

 

Innehåller reklam och annonslänk för Cellbes

Jag surade ju lite över att våren är på paus i förra inlägget. En anledning till det är att jag har hittat DE sommarskorna ♥

De där jag kommer leva i hela sommaren. Vill ni se?

Ballerinaskor i skinn, ni ser ju hur Doris gillar dem:)

De är så jäkla sköna! Och lätta, och luftiga, och fina. Kolla bara på mönstret:

Små fina blommor:)

De kommer från Rieker, ett märke jag upptäckte för många år sen, och sen dess är de mina absoluta favoriter. Nästan alla mina skor kommer nu därifrån.

De är dyrare än att shoppa på Ta tre betala för två-butiker, men de ligger ändå inom ett helt ok spann tycker jag. Det här är också kvalitet, rakt igenom. Jag har ju problemfötter, dels min onda häl som älskar de här sulorna, de är formade och mjuka, och dels min skadade fot som är orörlig och det är svårt att pressa ner den i tajta skor. De här är alltid rymliga utan att vara för stora. Det finns också plats för foten att expandera under dagen, extra skönt sommartid när det är varmt ute.

Jag rekommenderar alltid de här skorna. Jag försöker att inte ha ett och samma par skor hela tiden, även om det gärna blir så, men har fått för mig att de håller bättre om man varvar. De får torka ur och forma till sig, typ.

Jag ser nu att Cellbes har 25% på denim, och då vill jag återigen passa på att hylla deras jeans!

Jag har så många par nu, för jag har liksom hittat MIN modell. Det gjorde jag genom att först kolla på bilderna såklart, sen läsa i beskrivningen, gå till storlekstabellen, och eftersom jag har bra koll på mina mått, det är en bieffekt av att ha varit gravid många gånger och behövt komma i form igen efter det, kilona på vågen säger inte så mycket som siffrorna på måttbandet, så har jag enkelt kunnat hitta min storlek. Har man inte samma koll, så är det easypeasy – ta ett måttband och mät. Tar en minut, max, sen har man koll. Efter det kan man enkelt beställa byxor:)

Cellbes jeans är de skönaste jag haft, och de håller. Nu tvättar jag inte mina byxor var och varannan dag, tvärtom, jag brukar hänga ut dem på vädring mellan tvättarna. Men även de som är äldre som åkt tvättmaskin många gånger är fina.

Det här är min favoritmodell, jag har den i alla färger:)

Den finns med raka ben, smala ben, bootcut och jag tror den finns i olika kortare modeller. Alltså typ Capri osv.

 

En annan favorit är den med resår i sidorna, det låter ju som byxor för barn men ojoj vad bra de är för oss vuxna med! Resåren syns inte, men gör så de sitter perfekt i midjan, inget jäkla glappande i bak.

Så bra med 25% off, det gäller även jackor och kjolar och sånt, i denim. In och kika för snart kommer väl värmen på riktigt ändå??

Här finns hela Cellbes sortiment

Jag känner mig en aning snuvad på de här ljuva vårdagarna, de där som gnistrar till även i år, men dagen efter är det råkallt igen. Nyss stod jag ute barfota på stenplattorna, och nu känns det som jag fått köldskador hela vägen upp till knäna. Det är FYRA grader varmt ute?! Fyra. I mitten, nästan slutet av april. Ge mig värme nu för fasen.

Häromdagen satt jag nöjd som en katt i solen och bara njöt, och nu fryser man sönder och samman.

Fan.

I veckan var jag ute på ett Byta-trasiga-saker-race, det är något av det tråkigaste som finns. Saker ska väl hålla? Men trots allt vi vet så tillverkas ändå saker med utgångspunkt att de ska gå sönder, gärna snabbt.

Nu var det en iPhone laddare, original som gick i två delar, Lovelia skulle ta ut den ur luren, och höll ordentligt i den, jag tjatar mig blå om sånt. Det här har aldrig hänt förr iaf…

Ja det är djurhår överallt, mitt hem i solljus nu är ingen vacker syn:) Tre djur som fäller, allt ser ut som det har päls;)

Den här telefonen köptes på Net on net i september, och laddaren ingick. Jag åkte dit, och trodde att jag skulle få med mig en ny laddare hem, men icke det. Den skulle minsann skickas iväg till verkstaden för att bedömas om det var JAG som varit oaktsam. Jag svär på att jag kommer få ett grymt utbrott om de säger det, inte för att det hjälper förstås…

Jaha, åkte vidare till Lager 157 för att byta ett par jeans som Jamie fick i höstas, de har spruckit i tyget. Var som alltid glad och trevlig, det brukar löna sig, om inget annat är det svårt för personalen att bli sur på en:) Men inombords hade jag laddat för att tjafsa, det blir ju så när första stället säger nja….det är nog inte vi, det är du.

Men Lager 157 kan man lita på, bara att hämta ett par nya brallor, tack för det, så ska det funka ♥ Det är en av mina favoritbutiker, speciellt till killarna, det är prisvärt som få och jag tycker att kvaliteten normalt är väldigt bra.

Sen fick jag vänta lite, jag skulle möta upp Jordan som haft otur när han köpt skor. Ett par på Alewalds och ett på Zara. Och efter att ha hört talas om Zaras nollvison på att ge kunderna pengar/varor tillbaka vid reklamationer pga att de är ett Fastfashion företag och det ska kunden begripa. Man köper inte deras saker för att de ska hålla…? Ok… jag kommer aldrig köpa med det mindsetet. Jag förväntar mig ALLTID att det ska hålla. Allt annat är skit, och jag tänker byta:)

Efter att ha hört om det, så kunde jag inte skicka Jordan ensam, som jag sagt från början. Tänker att han fyller femton i år, och han är skärpt och oerhört klok och vettig, det är bra att lära sig. Jag satt en stund i solen som visade sig den dagen, det var då 18 grader varmt, betydligt bättre:)

Sen gick jag långsamt in til stan längs med ån, där vattnet verkar ha sjunkit en aning.

Men det är fortfarande mycket vatten i den. Syns dåligt men här under bron ska det åkas forsränning sista april…jag vet att hjälm är obligatorisk:)

Fart och ett jäkla oljud på fallet. Det finns en restaurang här bakom där jag står, eller flera är det kanske, har funnits i många år och det är alltid massor av folk som sitter ute på sommaren. Det är vackert! Men ljudnivån gör att jag får lätt panik, jag blir väldigt störd. Ibland funderar jag på om jag kanske hör dåligt, men landar alltid i att det är tvärtom, jag hör FÖR bra:)

Nåväl, Jordan hade skorna från Alewalds på sig, och Zara-skorna i väskan så vi började med Zara. Jag förvarnade honom innan om att det skulle kunna bli så att han skulle få skämmas för morsan, för OM de började tjafsa skulle jag inte ge mig. Jag hade laddat med att läsa konsumentköpslagen och så vidare, skorna är exakt en månad gamla och ser ut som om de vore ett sekel gamla. Inte ens mina gympadojor som är kvar sen jag var tonåring ser ut på det viset och jag kan garantera att jag använt de både mer och tuffare än Jordan. Han är inte killen som rör på sig i onödan;)

Stegade in med skorna i handen, log brett och vänligt och sa som det var, visade kvitto och bad att få byta. Absolut inga problem! En av kassörskorna, bossen förresten, försökte med att hon aldrig sett så slitna skor, kunde de verkligen vara bara en månad gamla…? Men en kvitto på det visade att det faktiskt förhöll sig så, och Jordan fick pengarna tillbakasatta på sitt konto 🙂 Jag andades ut. Jag älskar nämligen Zara också, återigen speciellt till killarna, jag har köpt massor där till dem och varit nöjd. Tycker de har jättefina kläder, och nu kan jag fortsätta med det. Men inte skor kanske.

Då var det vidare till Alewalds, som är inriktad på sport och fritid, ytterligare en butik jag uppskattar stort. Jordan hade ju dojorna på, så jag förklarade och bad om ursäkt för det, men han hade ju inga andra förutom vinterkängorna. Och i ärlighetens namn hade jag inte tänkt så långt på morgonen som att jag skulle åka in till stan, den planen utkristalliserades under dagens gång:) Men där jag oftast kan trolla fram några skor till tjejerna, vi har alla 38-39 i storlek så det finns alltid ett par akut, så har killarna inget. Robbans skor sliter han ut till sista sömmen och båda småkillarna nöter dojor som om de vore gjorda av papper. Jordan var först inte så sugen på att köpa ett nytt par, även om han gillade de gamla mycket, men eftersom de gått sönder tänkte han i stället ta pengarna för båda paren och köpa ett par dyrare, förhoppningsvis med mer kvalitet. Nu har Alewalds kvalitetsaker, och de hade även finfin rea, plus att han rimligen inte kunde gå därifrån barfota;)

Tveksamt kikade han lite, men nja. Men så pekade jag på ett par och sa ”De där då?” Han trodde det var ett par Nike Airforce eller vad de nu kan heta, de här svindyra dojorna som går loss på 1500kr och uppåt. Det finns inte i min värld att köpa sånt, dels för att de inte alls är värda det nånstans och även för att folk blir ju liksom rånade och bestulna på dem. Jordan har tydligen också fattat det, plus att han är ekonomiskt sinnad och fattar pengarnas värde. Men nu var det ju inte ett par sådana, de är liknande dock och kostade nu runt 400kr, nedsatta med massa procent. Samma summa som de skor han behövde reklamera. Kanon:) Personalen hos Alewalds är alltid supertrevliga, bara det gör att det är najs att handla där.

De här skorna var supersköna och fanns även i beige, han köpte vita, men så fort pengarna från Zara-skorna kommer in skulle han nog gå och köpa de med. Perfekt, då har han skor i sommar, behöver bara lite flipflops.

Jamie fick jag åka akut och köpa skor till efter att han helt sonika tog badtofflorna till skolan. Badtofflor som är tre nummer för små … herregud så luffigt;) För några år sen köpte jag ett helt gäng badtofflor/flipflops på Jula, som jag hivade i en korg i hallen, perfekt för att ha när man ska ut på gräset, vi har massa barrträd på tomten så kottar och barr i fötterna är onajs, eller bara till stranden osv. De här tofflorna har alla använt så mycket. Alltså hela tiden, året om, de har de inne också. De håller fint fortfarande och kostade typ 30 spänn eller så. Min tanke är att köpa flera, men mitt Jula, här i krokarna, har brunnit och har varit stängt länge nu, och att åka tvärs över stan har liksom inte blivit av. Annars är Jula en kanonbra butik för att köpa just kläder och skor till slitiga ungar. De håller tills sakerna blivit urvuxna iaf. Deras skor är ofta inte så nätta, tunna och luftiga som alla andra, det är ju modern med mesh exempelvis, och det är ju skönt. För mig, som går i mina skor. Ska man leka, klättra i träd, spela fotboll, ränna i skogen – då går de sönder direkt.

Efter väl uträttat uppdrag åkte jag hemåt igen,. Nöjd och glad. Jag gillar när företag tar sitt ansvar och byter ut det som blivit fel.

Jag gillar iofs inte att det ska behövas, för rent generellt borde det vara bättre kvalité på saker. Vet ni att jag en gång för ett par år sen var på nåt föredrag, om hållbarhet. De pratade om datorer, och berättade att det med flit sätts in komponenter i dem som antingen har en begränsad hållbarhet på några år, typ garantitiden, eller så går de inte att uppgradera. Det handlar ofta om en pytteliten del som gör så att hela datorn är värdelös när den inte funkar. Sånt gör mig vansinnig, när man går ut med den bestämda tanken att saken ska gå sönder. Kollar man på dåtidens kylskåp exempelvis så håller de ju än. Har man ett gammalt som står och tuffar, håll hårt i det. Må hända att det är sämre med freon eller vad det nu var i dem, men så jäkla bra är det ju inte med dagens grejer heller. Vet att min exman hade riktigt gamla frysboxar där de förvarade bär osv utomhus, nu har jag såklart ingen koll, men förr. Idag kan du inte ställa en frysbox ute, då får den spatt. Samma sak med kylskåp, jag har ett i poolrummet men fast vi isolerat utrymmet det står i så fryser sakerna sönder där i. Jag har skrapat ut öl-slush flera gånger än jag vill erkänna;)

Nåväl. Saker ska hålla, det är min absoluta devis. Sen kan man såklart behöva sköta om dem, så är det ju, men de ska hålla.

Vidare!

Jag har fått på sommardäcken, det är najs, jag har inte kört med dem än dock, vilket alltid är lite av samma känsla – woooow! Det är så mjukt och tyst på nåt vis. Min bil är rätt bullrig i kupén, budgetbil:) och det är stor skillnad med sommar/vinterdäck.

Tanken är, att om det blir varmt i helgen, kanske bära ut borden och stolarna, och sen röja ur poolrummet. Mina äckliga djur använder det som toalett:/ när det är för tråkigt väder att gå ut, varför de inte använder kattlådan inne är ju inte ens förvånande, antar jag. De är ju ändå katter… Jag har ställt en låda där ute också men de gillar bättre att gå under bordet. Det är ju supertrökigt att städa, och komma åt under där. Krypa runt på knäna på stenplattor gör ont. I höstas drog jag därför ett nät runt hela bordet, som de inte kunde komma in genom och i år behöver jag bara ta bort det:D SÅ NÖJD med mig själv. Det tog lite tid, men värt varenda minut. Sen ska jag dammsuga och skura och kanske även leta reda på gardinstängerna jag ska sätta upp. Köpte nya gardiner i höstas, som jag ska sätta upp nu. De jag hade förut går bara över fönstren och det funkar utmärkt, men rent skönhetsmässigt kan det nog bli tusen gånger finare om de går från tak till golv. Grejen är bara att de inte får nudda golvet, då går Smulan direkt och kissar på dem. Det är ju hennes grej, kissa på tyg som ligger på golvet.:/ Jag har inte helt funderat ut hur jag ska göra det här, taket är inte helt platt utan lutar utåt, gardinstängerna får antingen hängas snett, eller så får man anpassa längden, eller – vilket är mest troligt – så sätter jag stängerna rakt och skiter sen i om det blir lite snett:D Inget där ute är perfekt.

Nu ska jag som vanligt dricka lite mer kaffe, sen kontrollera så jag lämnat in det jag ska, har deadline på feedback idag, men satt med det hela dagen igår så jag är klar. Men bäst att checka.

Momentet som kommer nu – jag läste anvisningarna igår, och fy fanshelvete vad omfattande och analyserande det var. Jag hatar det, att analysera saker. Eller iaf saker som jag skiter i:) Det finns inget i det momentet som jag kommer ha nytta av, absolut inget. Och att då lägga ner den tiden känns inte speciellt kul. Det är också det sista vi gör i kursen, så känns som att det här momentet med fördel kunnat ligga tidigare, eller varit utspritt, för det är stort. Kommer ta massa tid. Jag tänker inte göra ett skit åt det förrän nästa vecka.

Men, det roliga är att jag är snart färdig med min text, och kanske att jag faktiskt avslutar helt den här gången:) Så får vi se hur det blir sen. Lärarna pratade om att kanske erbjuda info om hur man gör sina egna ljudböcker och e-böcker, vilket hade varit ungefär tusen gånger mer intressant än det här Entreprenör-momentet. Troligen blir det väl inget av det, dessvärre. Men jag kanske kan lära mig det på egen hand:D Helt korkad är jag ju inte. Vi får se:)

Nu -kaffe!

Reklam och annonslänk för Matsmart

Bara idag! Dagens deal Pepsi Max

Tjugos stycken för 49 spänn 👌🏼✌🏼

Passa på att kolla resten av sortimentet också 🙂

Igår hämtade vi hem lilla Pärlan, och nu står den på uppfarten.

SÅ smutsig efter att ha körts i regnväder på grusväg, men det ska fixas. Jimpa har lovat hjälpa mig med lite andra grejor som ska ordnas. En sak som är superakut är att byta stödhjulet i fram. I höstas så glömde syrran veva upp det, vi skulle bara köra nån meter, och då blev det gamla helt sabbat. Jimpa bytte till det här, men det visade sig vara för stort. Det tar i på fartgupp, vilket ju inte går. Det har blivit helt skevt och igår när vi rullade in den hemma, vi backar aldrig in utan drar den för hand, så kändes det som hela hjulet skulle gå av.

Som vanligt hade vi problem att få av vagnen från draget när vi kom hem, och det är ju nåt knepigt just med här hemma alltså. Ta i trä, men det går utmärkt på campingen vilket är det viktigaste, men här fastnar det, vägrar släppa taget. Vi har vagnen stående hos vänner till mamma och pappa, storbönder med ett helt livs erfarenhet av maskiner, som berättar hur vi ska göra. Och när han gör det funkar det:D Men för oss – nope. Nu sa han att det kan bero på att det blir för mycket …? öh tryck eller drag eller nåt på själva dragkulan och att det därför suger fast. Okej … men det funkar ändå inte, hoppjävlalöst.

Jaja, men nu är den hemma. Jag öppnade dörren och stack in näsan och luktade – det doftar gammal husvagn och det är den bästa ever! Inte illa, eller mögel, eller fukt, eller nåt, utan bara en husvagn. Underbart, jag älskar den:)

Den ska ut på plats senast 11 maj klockan 15.00. Eller så här, om man har saker i den lokal som vi får ställa grejor i under vintern, så ska den tömmas SENAST då, för … och håll i er nu – 15.05 ska de ha infomöte. Alltså? Det är så jävla löjligt att jag får panik.Ta dagen innan, eller en timme senare, eller dagen efter, inte fem minuter. Syrran och jag blir ju som små barn, och sa unisont att vi ska bära ut vår sista pinal exakt fjorton, femtionio och femtionio.

Jag vill inte ha ut vagnen så tidigt, för jag vet att vi inte kommer hinna ut något innan skolan slutat, och för nåt år sen kom det massor av äcklig blötsnö där, så flera förtält blev förstörda. De fick skära sänder några för att iaf rädda pinnarna. Det är ju svindyra grejor. Jag kommer inte vara där om något sådant händer. Min vagn är också en gammal rackare som inte vill vara ute i busväder. Men, då är valet att åka dit och ställa ut alla saker på min plats, dra en presenning runt och sen köra ut vagnen senare. Det känns inte heller speciellt lockande.

Jag skulle önska att goodwillen att låta saker stå kvar fanns, jag fattar att de vill ha lokalen tömd, men innan midsommar har de inga stora evenemang direkt. Och det handlar om några få personer som vill ha kvar sakerna. Men icke. Jag köper det, men jag behöver inte gilla det. Hur som helst så ser jag fram emot att campingsäsongen börjar:)

Även om jag sen vet att jag slits mellan att vara där och hemma, och konstant känner ett behov av att vara där jag inte är;)

Men min lilla älskling är hemma nu, och det är ett vårtecken om något 🙂

Jag är för det mesta den där personen som ser glaset som halvfullt, jag kan se glimten av positivism i ett hav av negativa händelser. Jag har galghumor som hjäper till att iaf få dra på mungipan i mörket.

Nu låter det här som värsta värsta har inträffat och så är det inte (TA I TRÄ!!) utan det här handlar om att ha ont.

Jag har ju den där nervskadan som jag tjatar om, så nu tar vi den ett varv till.

När jag var nyfödd, väldigt liten dessutom, jag var bara 44 centimeter lång och vägde 2,8kg, född i full tid, fulla 39 veckor. Men liten:) Alla nyfödda barn får en spruta med K-vitamin, det är för att tillföra en koagulationsfaktor som vissa barn saknar eller har för lite av. Saknar man den så kan man få inre blödningar av förlossningen som kan leda till svåra hjärnskador eller döden. Sprutan är alltså att föredra:D

Nu för tiden sätts den i framsidan av låret, men på min tid satte man det i bak. Jag, och mina medolycksfåglar som också fått en skada av den sprutan, är anledningen till att det blev ändrat, så ni kan verkligen tacka mig:)

Den sprutan träffade ischiasnerven och slet sönder den, den är rejält trasig, och sådana skador läker aldrig. Det medförde att hela mitt högra ben, samma sida som den sattes, är påverkat. Mest synligt är att hela underbenet är atrofiskt, som är ett vackrare ord för förtvinat. Det är så fult ord att jag inte kan med att använda det;) Mest märkbart rent funktionsmässigt är att jag inte har något som helst frånskjut i foten, det är som att gå på ett träben, kan jag tänka mig. Jag haltar och slänger med foten, och innan jag äntligen fick en operation för några år sen som flyttade på en sena för att foten skulle hänga med bättre, så var jag tvungen att lyfta väldigt högt på foten för att den inte skulle släpa i backen. En läkare kallade det för ”tuppfot” och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, det lät för gräsligt men det är så gången ser ut, sprättig och som en tupp som lyfter högt på benet;) Nu är det bättre med det men jag har en helt annan gång, som Friskiskillen refererar till som min Gangsta-limp;) Hade jag varit ganster hade det kanske funkat bättre in, en image som är ok i de kretsarna:D

Högra benet är mer eller mindre värdelöst. Det är svagare, hur mycket fattade jag inte förrän jag började lyfta riktigt tungt för några år sen, då blev det extremt tydligt. Det har noll balans, jag kan inte stå många sekunder på det benet, och det är klumpigt.

Nåväl, alla fattar att det är jobbigt psykiskt, det är så mycket som jag undviker pga det här. Bara en sån sak som att gå på spa…hatar det, för det är ju noll mysigt att vara där och känna att jag får blickar pga en skada. Hade ju varit annorlunda om det var för att man var snygg som satan, men det är ju nu inte fallet;) Eller att gå ensam, jag föredrar alltid att gå bredvid någon. Det känns mindre uppseendeväckande.

Det är också mycket jag tvingats välja bort, jag hade en dröm om att bli flygvärdinna, men det funkar inte med ett ben som ser ut som Gollums. Så är det bara. Jag har för det mesta hittat mina vägar och lösningar, och spelat både fotboll där jag var fullkomligt orädd i tuffa närdueller och sköt hårt, med höger fot, åkt svartaste puckelpistarna i slalombackarna och vandrat med 20 kilos packning hela helger med scouterna. Det allra mesta går, rent funktionsmässigt. På mitt vis.

Men så har vi den här med smärtan.

Jag har en molande värk konstant längs med hela ischiasnerven, den går från rumpan vid höften ungefär och ner till tårna, och jag känner den hela vägen. Värst är molvärken uppe vid rumpan, ner på sidan av låret, knät och en bit ner i vaden. Sen tror jag att pga att jag har sämre nerv och muskelfunktioner ju längre ner man kommer i benet, ju mindre känner jag. Den här värken känner jag mindre dagtid, säkert för att det är annat som distraherar och jag kan också röra på mig, vilket lugnar den.

Men nattetid. Fuck off vad jäkla drygt det är att ha molande värk då. Periodvis är det inga problem, för att sen dyka upp smygande. Periodvis sover jag som en drottning, medan det andra gånger är totalt omöjligt. Grejen med nervsmärta är att den är helt schizofren, den tar sig exakt de uttryck den känner för, och det kan vara väldigt lite eller massivt. Den kan hålla sig borta, eller bete sig annorlunda. Det finns aldrig något generalknep som alltid funkar.

Jag ledsnade för några år sen och sökte läkare, sa att jag fan inte kan sova, det funkar ju inte. Han, eller de faktiskt, för de var två riktiga läkare, ingen kandidat utan nån som var neurolog under specialistutbildning, skakade bara på huvudena och konstaterade att det inte finns någon medicin som funkar. Det kunde möjligen funka med nån blockad, kanske, jag kommer inte ihåg men det var ju mer eller mindre hopplöst, massor av väldigt dåliga biverkningar. Att ta medicin som man gör vid huvudvärk, en alvedon typ, hjälper inte. Öh nähä? Så vaddå?

Jo jag fick en epilepsi-medicin. Som jag skulle äta varje dag, för att kanske eventuellt kunna ta topparna av det onda. För nervsmärta behöver man tydligen ha en viss mängd av läkemedel i blodet för att kunna kapa det värsta. All smärta kan man glömma tydligen. Jag är fortfarande helt förbryllad av det här, vi kan ersätta kroppsdelar med skrot och metall men inte fundera ut hur man slipper nervsmärta? Mycket märkligt.

Jag hämtade ut den där medicinen. Läste på förpackningen, googlade på FASS, kollade biverkningar och slängde in den i skåpet. Jag vägrar att äta en relativt tung medicin med mycket biverkningar av alla de olika slag, för att kanske ha lite mindre ont när jag får ont. SÅ ont har jag inte att jag inte står ut, absolut inte, det är ”bara” störande.

Med åren har jag lärt mig hantera den, typ. Jag har allra bäst effekt av TENS, och har försökt få läkarna att skriva ut en sån apparat, för de var svindyra förut, men det fick jag absolut inte. Det fanns tydligen ingen vetenskaplig bevisning att det skulle funka. Vilket är skitsnack, eller så har de insett det med åren, det är ju några år sen jag tjatade om det. Jag vet nämligen att folk har fått TENS inopererat och att det funkar toppen. Jag har köpt egna, och det funkar svinbra.

Förutom att det är meckigt. Jag vet aldrig när smärtan kommer, och när den bli oöverkomlig. Återigen, smärtan i sig är helt hanterbar, det är noll problem dagtid, men att sova när det molvärker … det går liksom inte. Så det blir ingen sömn eller väldigt splittrad, absolut inte välgörande och uppiggande = alla vet vad sömnbrist gör med en.

När smärtan kommer så smyger den sig på, den visar inte sitt fula tryne förrän jag lagt mig, och nästan somnat, och där och då orkar man inte ens fatta vad det är som stör, än mindre gå upp och klistra fast  TENS-plattor:) Dagtid är det borta, och då glömmer man. För att komma ihåg det nästa natt, och så upprepas det.

För att ytterligare krångla till det så ändrar sig värken. Den flyttar sig, eller är mer odefinierbar, jag vet ibland inte alls var det gör ont, varför eller ens att det gör ont, det är bara ett obehag som stör. Sjukt irriterande!

När jag får en period med mer ont, så vet jag att jag brukar kunna häva den, eller lindra, genom att antingen köra med TENS-maskinen och då ett par timmar. Det rekommenderas typ 30 minuter i taget och det är lika med noll effekt. Så jag kör en kväll, tills det börjar göra ont i skinnet. Då kan jag ha tur att det bryts.

Eller med den här massagepistolen som visat sig vara jäkligt vass.

Den kommer från Flowlife och är ett litet mirakel 🙂  Jag har deras TENS också, svinbra, bästa jag testat faktiskt.

Jag tror att det funkar med vilken sån här som helst, det är mer den riktade massagen som är grejen, att det liksom vibrerar in i det exakta problemområdet.

Det är samma med den här, jag kör den ett par timmar sen brukar smärtan avta. Den här måste man ju hålla i, vilket är knöligare än att klistra på TENS-plattorna, men å andra sidan kan man köra med pistolen utanpå kläderna. Jag vill inte vara utan någon av dem faktiskt, de kompletterar varandra. Grejen med pistolen är att ungarna också äskar den, så det är inte alltid den finns där man tror:D

Nåväl. Senaste tiden har den smugit på, molvärken. Den har hållit sig borta ett tag, men sista veckorna, kanske månader, så har den börjat störa mer och mer. Inte tillräckligt för att jag ska komma ihåg det dagtid och alltså sätta fart med ”behandling”, men så pass att nattsömnen varit störd.

Jag tror inte att man riktigt förstår om man inte har det här problemet själv, jag hör ju hur det låter när jag skriver. Det enklaste vore ju bara att GÖRA det, eller hur? På med TENS, fram med massagepistolen? Gör det bara.

Ja, men grejen är att jag inte riktigt vet vad det är som stör. Kanske vaknar jag av månen? Kanske nåt som stör utifrån? Kanske nåt ljud inifrån huset? Kanske ett barn, ungdom eller djur?

I natt somnade jag som en stock, och vaknade med det där klassiska rycket efter en kvart kanske. Sen var det kört att somna om. Trött som en gnu, vände och vred och försökte hitta en bekväm position. Jag vänder mig alltid mycket på nätterna pga att jag har ont, antingen i axeln jag ligger på, nacken eller benet. Som grädde på moset 😀 så har jag ju ett friskt knä, på det andra benet, som opererats för många år sen, för att stoppa växten i det benet för att jämna ut längdskillnaden som var. Det funkade fint, jag har numera normal skillnad i längd på benen, de flesta är lite ojämna. Men, trots att det är jävligt länge sen, sista operationen på knät var när jag var 18 år, det är en hel livstid sen ju, så kan jag inte ligga med insidan av knät, där ärret är, mot det andra knät, för då känns det obehagligt.

Ytterligare en distraktion alltså. Jag sover på sida, hopkrupen som en liten bebis i fosterställning, knäna ihop =obehag. Den sista störningen är min onda häl på det friska benet. Den molvärker också, och varför vet jag inte riktigt. Jag har sökt för det, fått höra att det är uttrampad fettkudde under hälen, fått inlägg och sen inget mer med det. Om det verkligen ska göra sådär förbannat jävla ont i den när jag inte ens belastar, det vet jag inte. Den stör mig dygnet om, jag får ofta sätta mig för att få bort tyngden från den.

Fy fan , jag låter som en gammal, gammal rugguggla, jag vet 😀 Men jag har haft så här hela livet, så det är inget åldersrelaterat;) mer än att det väl blir sämre och sämre kanske. Det känns inte som det än iaf, utan det håller sig på samma nivå.

Nu har jag fattat, och laddar i detta nu pistolen:) Jag ska overloada med massage och elektricitet idag. Kanske blir det bättre sömn för nu har jag sovit så dåligt länge. Jag sov som en gudinna i påsk, då låg jag på luftmadrass och där verkar det som att trycket fördelas annorlunda, jag vände mig inte en enda gång på natten och tvärsov. Men sen jag flyttade tillbaka in i min säng igen har jag inte sovit många timmar. Powernaps saves the Day, liksom. Men det är inte hållbart.

Allt det här är på grund av en enda jävla spruta för 50+ år sen. Jag tänker ofta att om jag vore född i landet där man stämmer brallorna av folk så hade jag åtminstone fått en rejäl slant för det, men här får jag inte ens hjälp utan att tjata mig till den. Det suger.

Sådär, nu har jag kanske klagat klart, men främst så har jag skrivit om det och det borde innebära att jag kommer ihåg att jag har väldigt ont just nu, och kanske kan sätta in motartelleriet:)

Jag återkommer snart med lite mindre gnälligt innehåll, tack för att ni lyssnar ♥

 

 

Okej, jag har haft fullt fokus på skit. Jag hoppas innerligt att det är slut med det nu, och jag vet inte ens om jag orkar skriva om det, på något vis känns det som att jag jinxar och sabbar då.

Men att bo i ett gammalt hus, för det är ju vad mitt är nu för tiden, har sina nackdelar. Ålder och slitage är ena jävla bitchar. Paret som byggde huset har åtminstone inte snålat på kvalité, och exempelvis är det byggt på ”norrlandsvis” med tätare mellan takstolarna på det platta taket. Det känns bra varenda gång det ligger 25 ton snö ovanför huvudet:) Min förhoppning är att det även gäller el och avlopp.

Jag har fått den BÄSTA hjälpen, av Jimpa såklart, som kallade in det tunga kavalleriet när det behövdes:

Uppsala Avloppsspolning hittar man här

De här killarna kom och filmade i mina rör, och jag var hypernervös. Att säga att jag hade råpanik var helt korrekt. Jag såg framför mig hur domen blev: Allt är slut, du måste byta ut varenda rör, kommer kosta en miljon.

Kan säga att då hade det blivit Only fans:/ Men det såg tydligen ok ut, (vågar inte ens skriva det!)

Trygga lugna kompetenta killar med lång erfarenhet och kunskap, exakt så som man vill att det ska vara. Jag kan lugnt rekommendera dem från mitt hjärta.

Nu håller alla tummarna att det får vara lugnt och fint många år framöver, tacksam för det.

Sen har vi skrivandet:D

Det går framåt och jag är ”i mål” så pass att jag är över antalet sidor. I måndags hade vi ett ”frivilligt zoommöte” med skolan, och vis av erfarenheten, prioriterade jag in det. På det första ”frivilliga” mötet gavs info som inte tagits upp någon annanstans, så helt jäkla frivilligt är det ju inte. Jag kunde inte första gången men sen dess har jag hängt med oavsett vad. En av gångerna blev jag tvärsur:D När lärarna inleder med att säga något i stil med:

”Det här mötet är helt utöver kursen, det är något vi erbjuder er av goodwill, för att vi är så snälla.” Då blir jag motvalls och sur. Det är ett så nonchalant sätt att behandla studenter. Fysiska möten kanske inte tillhör studieplanen, det är helt ok, men om man har dem kan man inte få studenterna att känna att det är för att de offrar sig.

Nu var det en av killarna som frågade: ”Det här med att det är frivilligt att kursdeltagare läser hela manus och att handledare läser i mån av tid, innebär det att den sista feedbacken, det allmängiltiga omdömet,(BETYGET) enbart grundas på de tre, fyra sidor man lämnar in i sista omgången? Alltså att läraren inte läser hela manus och responderar på det?”

Svaret på det var: ”Jag handleder även Kreativt skrivande 2, det är alldeles för mycket att läsa, så det hinner jag inte.”

I min värld, så funkar det inte så. Är man handledare ska man läsa allt. Det har mina tidigare gjort, på alla skolor. Hinner man inte, då har man tagit åt sig för mycket och då blir det dålig kvalitet. Man kan väl för bövelen inte tycka att det är ok? Implementera det på andra ämnen; matte, jag rättar bara ett av tio tal för jag hinner inte mer. Svenska: Jag läser bara första stycket i din uppsats för jag hinner inte mer. Historia: Jag berättar bara om inledningen till andra världskriget för jag hinner inte mer. Osv.

Ursäkta mig, men det är ett jävla oskick.

Handledaren som såg att jag var med, hummade och muttrade att det var ju fler som varit på honom om just det, ja jag tog åt mig, men att om det var så att man ville ha mer av feedback så skulle man teama ihop sig med andra kursare.

Ja, det hade ju varit en väg att gå, OM MAN HADE KUNNAT PRATA MED SINA KURSARE!

I alla andra kurser jag gått, både universitet, folkhögskola och även komvux, så har det funnits forum där studenterna kunnat prata med varandra. Men inte här. Allt är låst och man får bara åtkomst till exakt det uppgiften går ut på. Så hur fan man skulle kunna teama ihop sig vete fan?

Nej, den där gubben ligger inte på min hitlist, utan högt upp på min shitlist.

Nu fick vi info om kommande moduler. Vi ska sälja in vårt manus. På riktigt. Eh va? Nej. Jag vägrar. Ett, mitt manus är inte klart, det är inte genomskrivet, det är ett halvrisigt råmanus som jag absolut inte vill att nåt förlag ens kastar ett getöga på. Jag skulle skämmas över att lämna in ett manus i det skicket och uppta deras tid.

Men jodå, det förväntas att vi ringer samtal för att försöka få prata med nån, få deras opinion eller på nåt vis sälja in oss, och man ska redovisa resultatet.

Jag kommer göra det helt fiktivt, finns inte på kartan att jag gör det på rikt. Jag tänker såhär, jag vill så småningom skicka in det här manuset, och de andra jag skrivit, till förlag. Då vill jag inte ha bränt mina broar redan. Har de sett mitt namn i samband med ett uselt manus … do the math. Förlag har tusentals manus att gå igenom, givetvis sorterar de ut många redan i ett första urval, och där vill jag inte riskera att hamna på grund av en larvig skoluppgift. Jag heter inte längre Johansson som kanske hade kunnat försvinna i mängden, utan Wetterholm. Det är inte ett superovanligt namn men sist jag kollade. var det runt 250 stycken som heter så i Sverige. Carola Wetterholm är jag ensam om vad jag vet, plus att det möjligen känns igen från Familjen Annorlunda. Jag tänker INTE försitta de eventuella fördelar jag kanske skulle ha pga mitt namn på det här.

🙂

Nu är inte min text i behov av speciellt mycket städande, jag gör det kontinuerligt. Jag försöker tänka medan jag skriver, och minimerar antalet SÅ som jag är extremt frikostig med:D Jag har korrekta indrag och skriver i stort så korrekt jag kan, allt för att slippa massa redigering, det blir bara knöligt med Word då, det flippar ur och lägger in extrasidor eller nåt annat skit man(jag) inte är kapabel att få väck sen;) Men jag har absolut lite upprepningar att se över, en del formuleringar är knepiga, några tidsangivelser stämmer inte och överlag måste det gås igenom. Det gör man alltid. Men eftersom jag inte är färdig är jag inte där än. Och tänker ta mig friheten att göra som jag vill:D

När jag läste på Linneuniversitetet hade jag bara bra handledare, genomgående, och eftersom jag fortfarande inte är helt hemma på det här med universitetstitlar så kommer jag bara ihåg att min sista handledare var professor i kreativt skrivande:) Det är högt:) Jag ville alltid göra mitt allra bästa inför dem. Jag känner inte det minsta så för den här snubben jag har nu, tvärtom.

Eftersom de tycker att manuset ska vara klart nu, dvs ihopsytt, så undrar jag hur det ska gå att se att jag lyckats när han läst några sidor här och var av dryga 100? Han sa att han i sista inlämningen ofta brukade läsa i alla fall de sista 30 sidorna och att han därifrån kunde göra en bra bedömning. Ja, eller inte. Jag har detaljer/ledtrådar som droppats under tiden, som behövs i slutet för att sy ihop, han kommer INTE veta det. Han kommer absolut inte kunna veta om jag missat något väsentligt eller om jag tagit med något oväsentligt. Han kommer definitivt inte fatta varför vissa saker tas upp och han kanske kommer sakna saker som han noterat, men som jag redan i texten rett ut.

Jämfört med mina tidigare handledare som lusläst manuset och kommenterat i marginalen om jag missat en punkt, eller om jag skrivit bara två punkter (..) i stället för de tre som man ska (…), eller att jag genomgående har ett mellanslag för mycket, eller hoppar mellan imperfekt och nutid på ett sätt som blir knepigt. Som kan efterfråga saker jag glömt.

Tänk att det kan vara sån skillnad!

Jaja, förlåt att jag tjatar! Men jag behöver ventilera:D

 

Nu behöver jag däremot jobba! Jag ska spela in en video och sen redigera den. Vi hörs snart:)