Jag sitter och väntar på att Boxer ska ringa upp mig. De skickade ett mail förra veckan om att det tyvärr pga ett systemfel blivit så att jag betalat för lite för mitt bredband, och därför skulle de nu höja det. Från 279kr/mån till 579kr/mån. Alltså mer än dubbla det. Fuck no.

Dessutom är det inget jävla systemfel! Det är ett pris jag förhandlade fram för ett år sen, som skulle gälla ett år. till den andra februari. Alltså ljuger de, vilket gör mig vansinnig. Jag tycker inte det är acceptabelt att företag ljuger. Mest troligt tänker de att jag antingen bara godtar en höjning på det dubbla, eller så tänker de att jag ringer och omförhandlar och på så vis binder de mig som kund ett år till. Jävla buffel och båg-taktik.

Jag tänker säga upp det, rakt av. Om de inte ger mig ett bättre erbjudande.

 

Ja…och så ringde de…:D

Jag hade surfat runt och insett att det kanske var i de siffrorna andra företag låg, men var ändå sur som ättika. Jag tycker det är orimligt dyrt faktist med både tv och bredband, det är något vi i princip måste ha idag. Inget funkar ju utan det. Rent så kan jag tycka att det är något som bara skulle ges till oss. Har nu världen blivit uppkopplad får de bjuda på det:D

Jaja, fattar att det inte funkar så. Efter att jag sagt att jag vill avsluta det hela för att det var åt helvete för dyrt, och han faktiskt la in en avbeställning, och jag insåg att det var kört så frågade jag om vad det skulle kosta att öka på bredbandet? Jamen då skulle det kosta åtta kronor mer. Men vafan?

Då blev valet: ska jag ha 100/100 för 423 kr eller ska jag ha 250/250 för 431kr/månaden?

En snabb koll innan hade berättat att jag inte fick billigare någon annanstans så då sa jag lite surt att jag kanske kunde tänka mig det då. Men! Jag frågade noga om jag fick ångra mig när jag kollat runt mer noga. Det fick jag såklart men ville ändå veta det, plus att jag ville att han skulle veta att jag skulle leta:D

Haha. Aldrig vika ner sig helt liksom. Jag avslutade också samtalet med att säga att han var trevlig men att priserna var åt helvete. Han tackade och höll med om priserna.

Om jag INTE ringt hade jag fått betala 579kr för 100/100 bredband. Så bara för att man ringer och tjafsar får man 156 kronor billigare. DET ÄR SÅ FULT! Jag lägger alltid in i min kalender att jag ska omförhandla om ett år, för jag vägrar att betala mer än nödvändigt. Jag har så förbannat mycket som pengarna ska räcka till så det är helt oacceptabelt. Låt inga abonnemang bara löpa på, utan kolla upp dem, för det finns nästan alltid en sänkning att få. Förvisso låser jag upp mig på ett år, vilket garanterat är en bonus för dem, men om det är det även för mig så är det ok.

Mitt Tv-abonnemang kostade mig 129kr/månaden och skulle nu gå upp till 299kr. Men nej. Aldrig. Jag kollar jag inte ens på tv speciellt ofta, det är streaming och det betalar man ju extra för de tjänsterna. Där fick jag istf 299kr nu det för 159kr…. (alltså 140kr mindre…..) så se till att ni omförhandlar och får det som en nykund skulle få.

Eller byt, för det lönar sig absolut inte att vara trogen kund idag, tvärtom. Jag har varit kund hos Boxer sen Jesus gick i kortbrallor, tror faktiskt vi haft dem sen de dök upp. Och det lönar sig inte det minsta.

Nu vill jag såklart veta om nån av er har ett billigare bredband? Berätta gärna så byter jag direkt:D

Och förresten, jag har inte koll på mina streamingtjänster, kan man omförhandla ner de priserna också? Måste genast kolla upp:)

Återkommer!

 

 

I dag, tredje måndagen i januari är tydligen den deppigaste på hela året. Början av en ny arbetsvecka, ekonomin suger efter jul och nyår, kallt och mörkt ute både när man kliver upp, går iväg och kommer hem igen. Forskaren Cliff Arnall, forskar på just det, och har tagit fram en formel på HUR deppig den faktiskt är.

Han kallar den för Blue monday.

Formeln innehåller massa bokstäver och skit jag inte begriper, men tydligen är faktorerna som spelar in: Vädret, ekonomisk skuld, månadslön, tid som förflutit sen julen, tiden som gått sen vi avgett, och misslyckats, med våra nyårslöften, låg motivationsnivå och behovet av att vidta åtgärder.

Cliff Arnall menar att efter julen och nyår, med firande och trevligheter, så börjar verkligheten sjunka in, landningen efter helgerna blir hård. I samband med det börjar krediträkningarna efter julen ramla in för betalning.

Ja, det låter ju deppigt. Som fan. (Jag handlar helst inte på kredit så just det är jag befriad från nu. Tacksamt nog för det är ju annat som ska betalas i januari)

I år kan man lägga till de hot om krig som våra politiker i princip får att låta som att kriget står på gränsen vid Gotland. ÖB var inte bättre han…

För övrigt tycker jag att vår statsminister är en pajas, som har en retorik som alltid låter som att det är katastrof. Han tittar in i kameran med de där sorgsna ögonen och suckar, talar t y d l i g t som om han stavar till nån som ska skriva, och låter som att det är hans sista stund på jorden. Fan, vi kan väl bättre än så! Utan att vara speciellt politiska intresserad så måste jag ta tillfället i akt att framhäva Magdalena Andersson. Hennes retorik är enkel att förstå, hon talar med bönder på bönders vis, så att säga. Använder inte en massa knepiga ord, skapar ingen onödig panik utan är saklig och lugn. Jag brukar ogilla kvinnliga politiker, för de är i mina ögon mest skräniga och gapiga (Gudrun Schyman, Ebba Busch) men Andersson är fan GULD.

Barnen hemma fick ju råpanik, och vad det verkar var de inte ensamma om det. Jag är helt för att vi ska ha ett starkt försvar, det har jag sagt förr, men skrämseltaktik gillar jag inte. Det skapar panik och folk börjar visa sina egoistiska sidor.

Nåväl, tillbaka till Arnalls deppiga måndag.

Tydligen tar många avstånd till hans formel, inte minst universitet i Cardiff där han jobbat. En svensk psykolog och psykoterapeut , Christina Hermanrud tycker ändå att det finns en poäng med Cliff Arnalls forskning.

Hon pekar på att vi har vad som kallas för oxveckorna framför oss, jag hade inte fattat att det var en specifik tid på året, men det är tydligen från nu till påsk?

Bristen på ljus påverkar oss, både till kropp och sinne, det ör viktigt att ta vara på dagsljuset och gärna gå ut en stund mitt på dagen.

En annan sak är att den där känslan av nystart är övergående, man har ju samma problem kvar, som en taskig chef, en jobbig sluttermin i skolan osv. (Jag sa ju det! De här nystarterna är bara for show… inget som gör nån skillnad egentligen.)

Den här texten kommer raka vägen från Aftonbladet, jag har skrivit om den efter eget huvud dock, de också har en faktaruta med hur man deppar mindre:

*Kom ut en sväng varje dag när det är som ljusast.

*Hitta på roliga saker, det behöver inte vara dyrt. Kanske ordna hemmaspa eller ha knytkalas. Det viktiga är att man unnar sig nåt.

(Fan jag HATAR uttrycket unna sig .. Vet inte varför men det får mig att rysa.)

*Är du ensam? Ta kontakt med en gammal vän, eller fundera över vad du tycker är roligt, varför inte börja en kurs?

———-

Klyschigt som fan😂

Men fakta är ändå att ljuset påverkar oss. Jag går runt som en björn som blivit väckt i förtid, är segare än sirap i starten och inte förrän framåt tvåtiden på dagen börjar jag bli någotsånär produktiv.

Jag löser det genom att vända lite på dygnet. Jag kan plugga, skriva, jobba under dygnets och veckans alla dagar, så jag kör mitt eget race.

Ofta har jag ett träningspass vid lunch, och innan det blir det inga större saker uträttade, men har jag bara fått träna, duschat och ätit så börjar saker falla på plats. Jag har ägnat hela helgen åt att jobba med saker som behövts, och totalt utslaget på en 40-timmars arbetsvecka tror jag att jag ligger en aning över 40 timmar. Tiderna däremot är inte mellan 8-17😂

Jag är usel på att gå ut så här års, jag gillar inte kyla. Jag går ut, men oftast är det inte ljust då.

Att hitta på roliga saker, det är något jag tror stenhårt på! Bara att boka in något längre fram gör så man får något att se fram emot, och det är positivt. I vardagen försöker jag göra något jag gillar varje dag, som att läsa, eller virka😅

Vill ni se mina alster för övrigt? Jag har virkat en mössa och ett pannband. Det är något ifrån felfritt men fan så sköna de blev. Jag som hatar huvudbonader kanske måste börja använda det nu;) Jag mätte mössan efter mitt huvud och den blev perfekt, sitter löst men inte för löst, och fast på huvudet utan att glida upp. Jag tackar också för rådet att virka ihop och göra en rund virkning istf att virka en rektangel. Vilken gamechanger det var! Plötsligt blev det liksom rätt utan att jag behövde räkna maskor. Typ rätt iaf. Jag kunde till och med kolla på tv samtidigt så det var verkligen en winwin.

Men jag blir lätt manisk. I fredags satt jag från 20-02…. Först repade jag upp massor, sen virkade jag, repade upp lite, virkade och sen var det så lite kvar av garnet att jag tänkte att jag ville göra slut på det. Då var ju mössan klar att sy ihop så då måste jag göra det…. 😀

Ja, det var mitt sätt att göra något kul:) Andra saker jag gör är att gå ut och svira med Helen, eller killarna och syrran. Jag ser det som själavård.

Sista rådet, är du ensam så ta kontakt med en gammal vän, tja men det är ju inte så enkelt oftast. Alla,( många då, lika bra att förtydliga annars kommer kommentarerna om att de visst inte är så) har ju fullt upp med sitt, livet, familjen, jobbet, fritiden. Men man kan alltid försöka. De där gamla vännerna kan man aldrig träffa för ofta:D

Gå en kurs… ja, det är kul! Jag älskar att gå kurser, dels för att lära mig nåt nytt, men också för att få träffa likasinnade. Jag fick hem nåt kursprogram häromdagen men det lockade noll och intet. Vet inte var det var ifrån heller.

Att gå en kurs tror jag är grejen. Finns det ingen man vill gå kanske det fortfarande går att starta en egen i typ Medborgarskolan regi? Eller så kör man bara lappar på Ica: Välkommen på min kurs i broderi. Typ.

Något jag mellan varven funderar på är bokklubbar och syjuntor.

Vi har husvagnen vinterförvarad ute på landet hos en bondfamilj i ett mindre samhälle, och där är det så mycket aktiviteter. Jag vill bo där! De har syjunta och vävstuga, och danser osv. Alla, det är både barn, vuxna, tonåringar och pensionärer, alla tillsammans, vilket är ljuvligt ju!

Jag tänker att Facebook är en gåva när det gäller sånt här. Corrinda hittade ju sina resekompisar till Costa Rica i en grupp där, och förutom att det ledde till att hon numera bor i Skåne så var det en lyckträff. En av tjejerna och hon blev som systrar, och hon bor i Skåne. Jag kan absolut inga orter där så jag kommer inte ihåg. Sölvesborg kanske?

Det finns grupper för allt på Facebook, och finns det inte en specifik så kan man starta en själv. ”Vi som vill gå långpromenader i skogen” ”Vi som vill sitta på en bänk och snacka skit och dricka kaffe” eller varför inte ”Vi som vill dricka rödtjut på tisdagar” ?

.

Ja, och vad ville jag med det här inlägget då?

Vet inte. Men såg Depparedagen och tyckte att det var en kul sak att skriva om. Vad gör ni för att mota bort det deppiga? När det mest är ett grådask man traskar runt i, vardagen är som sirap och det känns som att man är i en oändlig tunnel. Det behöver nödvändigtvis inte vara att man är less eller deppig, men ni vet – när det inte händer något speciellt utan det bara rullar på?

Jag vill ha lite konserter att se fram emot, och allra helst vill jag att Nickelback ska komma. De jäklarna drar ut på Europaturné men hoppar tydligen över Sverige? Det är lusigt gjort! Jag hade kunnat sträcka mig till att åka till Göteborg men nu blir det typ Paris…. Lite skillnad;)

Mina inbokade saker framöver är: Kanske ett barhäng på fredag. Definitivt ett trettioårskalas på lördag. Soultrain veckan efter. Ja. Det var det:D

Vad har ni? Inspirera mig!

Nu ska jag ta tag i lite annat än att sitta här med er, vi hörs snart 🙂

Idag för trettio år sen så föddes mitt första barn, en liten tjej:) Jag var hundra procent säker på att mitt första barn skulle vara en pojke, men ut kom ett flickebarn minsann. Den lyckan:)♥

Jag minns relativt väl hur det var, jag vaknade och mådde inte bra. Inte dåligt heller, men liksom o-bra. Klockan bör ha varit runt åtta, och när den blivande pappan frågade om han skulle stanna hemma från jobbet kunde jag omöjligt svara på det. Kanske? Eller … kanske inte? Hur fan ska man veta liksom? Han bestämde nog åt mig, och vi åkte in. Det vräkte ner snö, vi hade en gammal häck till bil som dessutom behövde tankas. Haha men vi var 23 och 24 år gamla, nån framförhållning fanns inte riktigt. När vi stod där på macken, fick jag panikont, och slängde mig ur bilen för att GÅ, röra på mig, göra nåt. Vad som helst utom att sitta fastspänd. Snö upp på vaderna, skorna blev blöta, jag blev blöt överallt och pappan blev stressad. Jag är inte sjåpig, inte nånstans, och nu var jag helt klart väldigt smärtpåverkad.

Såklart fanns ingen parkering vid förlossningen, så det tog lite tid med det. Äntligen inne i ett intagningsrum. Ligga på en brits, byta om, få ett lavemang. Det fick man som rutin och det var rätt skönt på sitt sätt. Jäkligt jobbigt där och då dock.

Öppen kanske fyra centimeter, det minns jag inte, men precis så vi fick stanna kvar. Vi fick komma in på en förlossningssal, och det bedömdes att det här skulle ta tid. Jag hade riktigt skitont och tänkte att ska det vara så här i 48 timmar, som jag fått för mig att det skulle ta, så vete fan alltså. Då dör jag nog. De sprang med lite varma vetekuddar, nån massagerulle som pappan körde med på ryggen, men ärligt nu – inte där det gjorde ont och absolut inte när det var som värst 😉

Efter en stund fick jag en spruta morfin. För att få vila lite, det skulle ändå ta tid så det skulle inte påverka barnet.

Man kan säga att det var en felbedömning 😀 Deluxe. När min kropp fick vila, så öppnade den sig alla centimeter på en gång, från 4-10 på en halvtimme eller så, och sen var det en vidrig halvtimme med krystvärkar. Sen kom hon. Sex timmar efter att jag vaknat. Blå. Livlös. Inte fräsch alls. De högg henne och pappan och sen drog de till salen intill där de skrubbade och sög rent. Jag låg kvar där och tänkte att ”Tja, det var det. Hade ju varit kul om man fått en bebis för besväret men tur ändå att den inte behövde leva med allvarliga hjärnskador pga syrebrist.”

Ja, jag vet att det var en rätt morbid tanke, men så kände jag. Jag jobbade på en barnavdelning med neurologi och ortopedi som områden och vi hade väldigt många barn(stort upptagningsområde) som fått förlossningsskador, eller som hade andra skador/sjukdomar som inte helt var förenliga med liv. Antingen inget liv alls, eller ett sjukhusberoende liv.

Några minuter senare kom de tillbaka, en strålade lycklig pappa som bar ett knyte i famnen och sa att det var en flicka. Hon pep. Jag fattade ingenting. Levde hon?

Det gjorde hon, och allt var dessutom tipptopp. Hon hade 9,10,10 på apgarskalar och hade bara behövt få väck lite skit i vägen för andningen. Inte ens en klumpfot hade hon!? Öh, okej…?

Ge mig henne. Tack 🙂

Jag har fotat av massa bilder från usla pappersfoton, kamerorna är av varierande kvalitet;) Men ni ser ju vilket fantastiskt barn!

Ni får blunda för personer ni inte vill se;) Men på den tiden var han en annan, bättre version av sig själv.

Tre dygn fick man stanna som regel på BB, det började bli modernt med tidig hemgång men sånt vägrar jag. Jag har hört alldeles för många historier om hur snabbt en kvinna förblöder om det vill sig illa. Och det behöver inte komma inom sex timmar. Tack och nej. Jag stannar. Vissa gånger ha jag fått strida lite för det, men sen blev jag nån form av riskgraviditet iom att jag fått många barn:)

Paniken när de skickade hem oss minns jag än…herregud de kan väl inte på allvar ge oss henne, att ta hand om ensamma? Men jo det både kunde och gjorde de, och efter ett tag kändes det ju helt naturligt:)  Men i många månader efter att vi kommit hem hade jag en känsla av att någon snart skulle hämta henne. Det hade blivit fel nånstans och när de upptäckte det skulle de ta henne. Jag fattade ju att det inte var så, men det var så stort att ha ansvar över en annan liten människa.

Janelle var en enkel bebis, åt och sov, var vaken och glad. Jag kände mig som den enda människan i världen som fött barn. Som att ALLA tittade på mig med stor beundran. Wow, hon har ett barn! Som hon fött. Magiskt.

Att behöva ta itu med så värdsliga saker som att betala räkningar … herregud det borde man väl bli befriad ifrån när man hade fått ett sånt fantastiskt barn!

Det fick man ju inte;) tyvärr då.

När Janelle var två månader ungefär börja vi babysimma. Det blev något som sen hängde med i alla år, alla utom Jamie har babysimmet för då la vår förening ner. Hon är själv utbildad babysimsinstruktör nu:)

KOLLA babyskyddet:D Ni som var med då ni minns hur färgglatt och mönstrat det var. Enfärgade gick inte ens att få tag i vad jag minns. Jag tycker det är superfint 🙂

Men jättejobbigt att bära, det hade remmar på sidorna istället för bågen som kom sen.

Vagnen var också tjusig:D Den var i lila, och man skulle kunna tro att den var unik, men förutom färgen så var alla vagnar också mönstrade, precis som babyskydden.

Herregud vad jag älskade den där vagnen!

Här är hon exakt ett år, på dagen. Det var extremt viktigt för mig att fota på exakta dag. Hos fotograf. Det har vi gjort med alla barn, kostade en förmögenhet, men det är fina bilder.

Just den här har jag i en stor förstoring som fotografen använde som skyltex så hon var modell redan som ettåring. Jag är nästan säker på att jag själv fotades av samma fotograf som liten:D

 

När Janelle var ett år och nio månader gammal föddes en liten syster, Patricia.

Janelle älskade henne från första sekunden. ”Nellis bejjis” och eftersom det var svårt att säga Patricia så sa hon Pisan, som hänger kvar sen dess. ”Pisan, Nellis Bejjis”.

 

Samma år som hon fyllde sex år föddes tvillingarna, och båda de här två tjejerna var överlyckliga. En varsin bebis!

Sen kom det en till, Novalie:)

Janelle har alltid tyckt om sina småsyskon, hon har älskat att få fler och hon har tagit hand om dem, myst med dem i soffan och lekt. Patricia också, och det gäller för alla syskon. De månar om varandra,

Här hade Trixie kommit också:) Tror alla hade färgade hår….ingen ser klok ut;)

 

Ja, lite så. Janelle var mitt övningsexemplar. Jag hade ju ingen aning om hur man var mamma! Jag var garanterat inte alltid en bra mamma, inte ens i närheten av okej, för jag minns tydligt hur jag har haft mina mentala psykbryt. Men för det mesta var jag nog godkänd. Jag hade precis fyllt 24 en månad innan hon föddes, det var inte speciellt gammalt. Men hon var, som alla våra barn, välplanerad och efterlängtad.

Med facit i hand så kan jag säga att jag gjorde ett förbannat bra jobb, för rakt igenom har Janelle varit en enkel person att ha att göra med. Alla lovordar henne. Jag träffar ibland gamla lärare, hennes fd kollegor osv. och alla säger att hon är så bra.

Jag sträcker på mig lika mycket idag när jag får höra det som jag gjorde då. Jag anser ju att mitt jobb som förälder är att uppfostra barnen till vettiga vuxna. Sådana vuxna som andra vill ha runt omkring sig, som är pålitliga, empatiska och vänliga. Det är inte alltid jättenkelt, men vem har sagt att det ska vara lätt då?

Skaffar man barn får man ta alla delar av det. Även de tuffa nejen.

Jag har alltså idag varit mamma i trettio år. Det låter helt galet! På min egen trettioårsdag hade jag precis fått veta att jag väntade tvillingar:D Det var en oslagbar present, och den kan jag inte överträffa. Hehe, tror inte hon vill ha tvillingar om hon får välja heller, men sånt bestämmer man inte alltid över.

Idag firar hon med Simon och kompisar, när vi ringde för att sjunga för henne var hon på Shotluckan och fick glitter blåst över hela sig, och sen ringde hon upp på väg ut på hemligheter med kompisarna.

På lördag firar vi alla henne, med fika-kalas. Det ska bli mysigt:)

Ja, så fast jag bara är 23 så har jag ett barn som fyller 30 år idag! Det är coolt ändå 🙂

Stort grattis på födelsedagen älskade unge, jag älskar dig, då, nu och alltid Janelle ♥♥

God … öht? Torsdag va? Det här med skollov och röda dagar ställer till det i min inte allt för stabila kalender:)

Men visst är det torsdag idag. Dagen innan jag för TRETTIO ÅR sen blev mamma för första gången! Hur är det ens möjligt? Jag ser ju i spegeln att jag börjar bli en gammal rugguggla, det hänger i fejset på sätt det inte gjorde bara för ett tag sen och i håret ploppar det upp kritvita strån:) Jag tycker det är rätt fint än så länge, jag har inte haft mer än något grått, fast vitt, strå här och var och de har jag för det mesta ryckt bort eftersom de liksom haft Professor Kalkyl-status. Stått rakt ut:D

Jag rycker fortfarande bort dem för det stör mig en del, men än så länge är det ok. Fejset däremot … kanske måste fundera på kemikalier;)

Men, Janelle fyller alltså trettio år i morgon, och det tänker jag ta mer om senare.

Nu skulle jag prata om vädret. Jag är ju ändå svensk 🙂

Vi har haft en otroligt vacker period nu, med ett avbrott för ösregn och att allt töade bort. Men förutom det har det varit snö i mängder länge. Och det är härligt! Jag som alltid är neggo runt vintern och säger att jag hatar den, går inte det när det är snö och vackert. Det är ju drygt att skotta förstås, men snön har varit lätt och fluffig. Makalöst. Sen att jag knappt varit ute är en annan femma:D Doris har frusit så, och inte varit speciellt sugen på att lämna tomten.

Vi har ju en stor tomt där hon får gå ut som hon vill, och hon är helt nöjd med det. Där kan hon sträcka ut i galopp om hon vill, och det gör hon så fort det kommer en bil körande, då tävlar hon:D

Hon har fullt sjå att täcka upp och snosa av sitt revir så längre promenader har inte varit aktuellt. Nu funkar det inte så bra heller för nu får hon snökokor i tassarna och det hatar hon.

Det finns skor för hundar ja … men hon vägrar det.

Nu har vi gått från massa minus till plusgrader och det drippelidroppar både här och var. Helt onödigt eftersom det ska bli tio minus igen snart. Men det kanske är slut på den här ljuvligt vackra perioden nu? Jag är ändå glad att jag haft vett att njuta av den. Inifrån:D

Jag har haft ont i den stukade foten och börjar bli mer än lovligt less på det. Tycker inte om att gå när det är halt tack vare det. Väldigt ojämnt underlag, som oplogade, valliga vägar är rena döden för en instabil fotled. Kollade bakåt i mina bilder och konstaterar att det var i maj jag stukade den. Nån av er sa då att ni haft problem i över ett år och jag tänkte Tjena, säkert;)

Och så verkar det ju bli för både mig och Lovelia som stukade sin en månad innan. Hon har så ont mellan varven att hon inte kan spela basket, inte ens träna. I hennes fall har vi kollat upp foten med röntgen så där vet vi ju att inget är fel, mer än att det var en kraftig stukning.

I mitt fall så är jag rädd för att det är mina flyttade senor som fått på käften, men vill inte kolla upp det för jag är en klassisk struts:D Jag tror det är stukningen, och den i sig beror helt klart på operationen för aldrig någonsin tidigare i livet har jag vrickat till nån av fötterna det minsta lilla. Läkaren varande för det, att det var större risk nu. Och med tanke på att senorna förr satt som två spjut och stabiliserade i sidled, men nu är flyttade frampå foten så fattar jag ju. Men det får gärna gå över. För oss båda.

Igår körde jag 250 stycken mountainclimbers (en övning) på gymmet och idag har jag ont, det vet jag att jag får och borde kanske låta bli, men samtidigt vill jag utmana.

Jaja. Såhär vackert var det igår utanför Friskis.

Himlen har haft så vackra färger nu när det varit snö. Normalt så här års brukar vi gå runt i nåt ärtsoppsliknande, allt är grådaskigt och enfärgat. Det här gör gott för själen.

Det här med:

Såg den här skylten på bilen framför och skrattade gott. Det är schysst ändå att varna bakomvarande bilister ju.

Sådana här dekaler är ofta så töntiga, plumpa, och det gillar inte jag, det är i mina ögon usel humor. Det här däremot är kul.

I tisdags hade jag en deadline i skolan, och precis alla andra deadlines vi haft har varit klockan 23.59. Första gångerna kollar man ju noga, en del skolor har vid midnatt, andra runt 17.00. När det alltid varit midnatt så kollar man inte längre. Döm om min förvåning när jag skulle lämna in, dagen för deadline klockan 21-ish. Ja man lämnar alltid in i sista sekunden för man kan komma på saker man vill ändra:D Och dessutom öppnar inte forumen förrän nån dag innan.

Stort med röda bokstäver står det att uppgiften är försenad. WTF?? Jo för då var klockslaget satt till 07.00 helt plötsligt. Aldrig varit med om och eftersom min handledare tydligt uttryckt att jag har för mycket åsikter om kursen och bör håll truten vågade jag inte helt hojta om det. Men skrev en kommentar till inlämningen att det var underligt att tiden var ändrad helt utan förvarning. Bad inte om ursäkt för att jag var sen men konstaterade att jag var det. Tog väl tio minuter så kom en uppdatering i forumet med ny tid, nämligen midnatt.

Vet inte om det var fler som reagerat eller om det var min ”förtjänst”:) Sånt där ogillar jag, tycker det är oproffsigt och slappt.

En annan sak som är oproffsigt är Friskis. Om man missat sitt pass så får man ett mail och ett mess klockan 01.00 på natten om det. Tack för den liksom, kan ni inte ställa om den tiden? Anläggningarna stänger 22.00, men förr fick man en notis direkt efter att det passet var avslutat.

Jag missade det inte, men plötsligt så har de, utan att meddela tydligt, ändrat så man måste logga in fem minuter innan passet börjar. Före pandemin var det tio minuter, som sen togs bort så vi har haft noll. Det är skönt för då slipper man hetsa. Vi är i princip alltid där tio minuter innan som senast men ibland händer det oförväntade saker, eller man fastnar i trafiken. Den här gången loggade jag in fyra minuter i, i tron att jag hade gott om tid. Så jag blev svinsur. Dessutom ett på natten när jag var på väg i säng. Inte bra.

Mitt i natten kommer bara obehagliga och jobbiga saker, inte ett mess om en missad bokning. Det borde man inte behöva vara geni för att begripa.

Att jag inte är ett geni kan man lugnt säga:)

Jag är väldigt envis i vad jag tycker om och inte, i det mesta och så även gällande saker man äter.

Kokos är råäckligt, tills jag för några år sen ändrade mig till att det var jättegott. Samma sak med torkad frukt som jag absolut inte stoppat i munnen, och nu dreglar jag lite efter både den torkade mangon på Willys och har gjort egna äppelringar i ugnen….

Senast på den här listan är – majonnäs …

Jag tycker INTE om majjo.

Det är smörigt, simmigt, slajmigt och surt. Eller vad det nu är. Burken ovan köpte jag för länge sen efter att ungarna tjatade om att de skulle ha det till något, vad minns jag inte. De har inte använt den:D

Igår var syrran och jag på Citygross och råkade kanske hittade sandwich med tonfiskröra för 25 kronor för två. Vi hade tränat, var skithungriga och tog en sån. Konstaterade båda två att den där röran alltid var så god men att ingen av oss kunde få till den. Genialiskt nog läste vi på lappen. Majjo … Det visste jag iofs, hon med, men hade förträngt det.

Väl hemma kunde jag inte släppa tanken på det, och var fortfarande svinhungrig, så googlade upp ett recept, det lät ungefär som det som stått på lappen, minus alla konserveringsmedel, stabiliseringsmedel och förtjockningsmedel då;)

Tog fram min stora burk med majonnäs och gjorde så här:

Hackad rödlök blandades med avrunnen tonfisk på burk. Blandade i majjo och creme fraiche, lite citron från flaska, salt och peppar. Smakade av. Skar två skivor av mitt egna vörtbröd och voila!

Jag tycker om majonnäs:D

Ser ju inte så gott ut direkt, men det smakade precis som det skulle. Jag kan numera alltså göra den där supergoda tonfiskröran och det kommer jag med stor sannolikhet föräta mig på 😀

.

Idag har jag två sjuklingar hemma, Lovelia med feber och halsont och Jordan med vad jag tror är öroninflammation. Det är ju jäkligt märkligt att ungen ALDRIG haft minsta problem med öronen, men nu, fjorton år gammal, då minsann.Han har fått krossad vitlök inlindat i kompress mot örat, men sa i morse att det var i båda öronen nu. Bara ena igår. Han sover men ska få på båda senare. Vitlök är grejen om det är en ÖIF. Vi får se var det barkar.

Nu ska jag gå och göra mig i ordning, alltså försöka måla på en slags fasad, som det är nu skrämmer jag mig själv i spegeln, hehe.

Vi hörs alldeles snart igen!

Oh jösses, jag såg precis ett klipp på instagram så jag blev alldeles tårögd, så jag ser inte skärmen ordentligt nu … Det blir så ibland. Eller rätt ofta, jag har väldigt lätt till tårarna:)

Förr, i min ungdom så vägrade jag gråta offentligt, men med åren har jag insett att det är bara jobbigt. Allra helst när man blir sådär rörd att det svämmar över på en millisekund. Jag tycker inte om att gråta, för jag blir svullen och rödögd, och ögonen ser ut som de ska ploppa ut från en bulldeg, jag får huvudvärk och snoren rinner. Inte kul. Men att få tårar i ögonen av lycka, kärlek eller för att man blir rörd över något – det är ändå vackert på nåt vis.

Men det var inte det jag tänkte prata om, utan jag skulle vilja höra vad ni har för planer, drömmar och förhoppningar med 2024. Jag har inga stora önskningar, men hoppas på att få ha det lugnt och skönt, sinnesfrid. Och inget jäkla krigande, man får ju fan panik av nyheterna nu.

Jag vet att man är uppväxt under en skapligt lugn tid, även om jag är gammal nog att minnas att det var stökigt där innan muren föll, Men jag fattade ju inget då. Idag känns det påtagligt igen, och det känns så förbannat jävla …  omodernt? ALLA vet att vi inte kan kriga, men ändå ska Ryssland göra det. Eller det är ju inte ens så att ryssarna vet vad de krigar för, det är ju desinformation och vilseledande deluxe mot sina egna. Lite undrar jag över om det ens kommer finnas några ryssar kvar i fertil ålder efter det här kriget? De har ju använts som kanonmat. Nä fy fan vad vidrigt hela det där kriget är, hela skiten luktar illa.

Idag säger de på nyheterna att Ryssland kanske får mersmak om de vinner mot Ukraina, och då börjar se sig om efter andra grannländer att erövra. Som Sverige. Men för helvete? Vad har slagit slint där borta?

Jaja, jag hoppas det inte händer och jag är som alltid pro försvaret. Jag har alltid tyckt att det var galet att ta bort den allmänna värnplikten. Nu hörde jag att si och så många ungdomar kommer behöva mönstra och göra värnplikt MOT SIN VILJA. Okey, Buhu stackars dig, som alltid fått som du vill. Svenska folket har blivit som ett gäng bortskämda snorvalpar som förväntar sig att få allt som de vill serverat på silverfat. Jag kan bara tänka mig hur svenska män skulle låta om de blir inkallade till civilplikt: ”Va, nej? På onsdag sa du? Det går inte. Jag har padel klockan elva och trettio, du får ringa min sekreterare och boka en ny tid.” Kvinnorna skulle säga: ”Jag gjorde naglarna igår så det fattar du väl att det inte går. Är du helt galen?”

Holy smoke. Jag anser, att lumpen behövs för att göra män av pojkar. Idag även kvinnor av flickor. Alltså – göra snorvalpar till vuxna människor med råg i ryggen och inte så lättkränkta. Sen hoppas jag innerligt att ingen ska behöva dra ut i krig för att försvara Sverige, men kunskapen ska finnas där.

….

Jaha, hoppsan, det blev ord och inga visor. Jag ville bara höra lite vad ni tänker för det är så roligt:)

Vi börjar om:

Jag var och tränade idag, tog mig i min onda nacke och drog iväg. Halv tolv började det, och jag åkte elva. Ingen annan i huset rörde sig. Doris sprang ut en snabbis men var lika kvickt inne igen, och katterna vaknade inte ens för att få mat. Jag i min tur vägrade att göra saker över huvudet och fick alternativa övningar av vår ledare. Men det var ett tufft pass ändå, och kul.

Jag ställde mig på vågen idag också, och kan konstatera att jag gått upp två kilo. Inte det minsta märkligt eftersom jag inte tränat och dessutom suttit i soffan och ätit skräp varenda dag under i princip hela december och en bra bit av november med. Ja och januari då:D Men nu har jag sett det och nu måste jag göra nåt åt det. Snart. Ska bara äta upp allt som finns hemma först;) Nädå, eller jo, men typ:)

Jag vet att man i dagens samhälle inte får klaga på sin vikt, och man ska vara så förbannat kroppspositiv och älska sig själv. Det gör jag. Men jag älskar INTE de extra kilona och fläskvalkarna. Vem gör det? Gör man det känner jag att då kan man inte kalla det för extrakilon, då är det ens okey-vikt.

Jag älskar mig själv, med de flesta av mina fel och brister, absolut. Jag älskar min kropp för att den är, vad jag vet, frisk och skapligt stark, den har utan problem burit och fött nio barn utan att ge mig minsta men för livet av allvarligare karaktär än nån bristning här och var. Det är fasen inte illa! Jag älskar däremot inte min usla karaktär som gör så jag gärna hemfaller i taskiga vanor, med att äta skräp och bli tjock för det mår jag inte bra av. Varken i kroppen eller själen. När det blir jobbigt att göra saker, då är det inte okey i min bok.

Jag vet att det finns de av er som nu sitter och tänker: men vafan? TVÅ kilo? Seriöst, klagar hon över det?

Japp. Det gör jag:) Dels är det två kilo över december, men dessutom så har allt omfördelat sig. Jag vill inte ha daller där det inte ska dallra, det sätter sig också alltid mitt på kroppen så jag blir oproportionerlig. Små bröst, tjock mage, fläskig rumpa, skapliga lår och smala vader. Ja verkligen en karikatyr:D

Det är obekvämt, det är ofunktionellt och det är fult. Häpp nu sa jag det rakt ut. Men jag tycker det. Om MIG SJÄLV. Jag skiter i andra, mitt fokus ligger på mig själv:D Det är jag som är i den här kroppen, jag trivs inte när den inte är i form. Därför ska det ändras om i både kost och träning, riktigt hur vet jag inte än men allra först ska chipsätadet väck. Det här min kropp och ingen annan kommer att vårda den åt mig, och jag vill gärna att den ska funka i många år till. Det är anledningen att jag måste ta tag i det:)

När jag kom hem så var det lite jobb, lite mer plugg och sen kom Jimpa och skottade av mitt pooltak:D Han är en klippa han. Jag vågar för mitt liv inte gå omkring där uppe, jag skulle ramla igenom på en sekund. Som tack för det fick han en sådär halvgod fisksoppa, och kaffe då.

Sen drog jag iväg med syrran för att handla. Det är så skönt att göra det på tider när det är lite folk i butikerna, nu kom vi strax efter sju. Körde Lidl och Citygross. Köpte mer fläskytterfilé och vet ni att mjölken är en krona billigare på Lidl än nån annanstans? Idag två till och med för det var extrapris:D Jag som behöver en ko, men som faller på att skaffa en eftersom de dels inte får vara ensamma utan behöver sällskap, och dels inte kan vara ute på vintern så jag måste bygga om garaget till lada… köper så mycket mjölk. Aldrig gått åt så mycket som nu av nån märklig anledning. De dricker kaffe hela bunten, med mjölk i, och några gör gröt.

Jaja, mjölk är gott, jag håller med.

Hemma sen igen skulle jag filma, men det gick inte alls för det var för mörkt, så det får jag ta i morgon. I stället är det plugg och värmekudde på nacken som gäller:)

Mot deadline! Vi ses efter den, natti natti:)

Varför är jag ens förvånad? Dagarna rullar på som en jättelik snöboll:)

Vad gör vi då? Inkentinken skulle man kunna säga. Barnen har inga önskemål om att åka till lekland som när de var små, vilket är skönt. Jag älskar att leka men gillar inte lekland under smittohögtiderna;) De är antingen med kompisar eller hänger hemma och gör saker som man gör när man är tonåring.

Jag gör ungefär lika mycket, förutom att jag håller på med en rätt stor uppgift i plugget. Det är en analys och jag hatar att analysera saker,speciellt saker som analyserats av tusentals före mig, och som i denna kursen analyseras av säkert femtio personer. Men det ska göras, så det är mitt pyssel.

I fredags var vi ute och träffade killarna. En av dem jobbar i andra änden av världen, bokstavligen, och är hemma ett tag, en av de andra har det varit si och så med senaste tiden och den tredje träffade vi typ röra veckan:) Alltid lika kul:) Vi träffas på O´lerays och ingen fotbollsmatch var intressant men så blev det så bra att det var final i JVM hockey, mellan Sverige och USA dessutom. Att Sverige förlorade var ju trist men kul att de tog sig till finalen ju:)

De andra käkade men jag är så less på att äta ute, det är alldeles för dyrt dessutom, räcker med att ölen ruinerar en;) Vi träffades vid sju och då har jag redan ätit middag, som var så god att jag inte alls ville byta ut den mot pub-käk.

Innan vi åkte och när jag öppnade grinden hemma så fascinerades jag en stund över att snön på grindstolparna fått ligga kvar, det brukar alltid vara nån som sopar iväg den för att det är så lockande:)

Det är så mycket snö nu. Jag har inget emot vintern när det är sånt här väder, stadigt i temperatur och med snö. Det är aningens onödigt kallt just nu dock med runt 15 minusgrader, men man kan ju inte få allt.

Vi satt kvar länge på Olerays och sen vandrade vi iväg till Domcraft, en pub med bara fin-öl, som för det mesta också har jäkligt hög alkoholhalt. Jag har lärt mig för länge sen att INTE dricka öl där, det går bara åt helvete;)

Jag går genast över på vatten när vi ska dit, vilket oftast är en klok idé. Nu hade en grinig huvudvärk krupit sig på under kvällen, inte på grund av ölen utan mer tack vare träningen. Jag var glad att vi gick hem när de stängde vid ett, istf att gå vidare nånstans. Huvudvärken som kommer av nacke/axlar sätter sig alltid i vad som känns som nackmusklerna på sidan av halsen. Kanske nån artär där under som får panik, jag vet inte. Men den skiljer sig från annan huvudvärk, och den är helt obotbar. Jag avskyr min nacke. Så är det bara.

Vägen hem genom stan var kall och vacker.

Det här är Upplandsmuseumet.

Och det här är såklart domkyrkan, det är de finaste kvarteren vi har i Uppsala.

OM jag fick bestämma skulle vi fortsätta bygga i samma stil, med vackra byggnader, i material som står i hundratals år. Men de som bestämmer bygger gärna glashus, som läcker in både vatten och ut värme, och som garanterat kommer behöva göras om. Jag borde vara bestämmande här, helt klart.

Huvudvärken tvingade mig i säng direkt och sen har den varit överjävlig i ett helt dygn. I går försökte jag med alvedon, Ipren, värmekudde, spikkudde, massage osv och absolut inget hjälper. Jag försöker också smörja upp det hela med att vifta och veva på musklerna men det är kört. Det är bara att ta en dag eller två till den. Jag har såklart inte tid, men den är icke förhandlingsbar.

Jag vet också vad den kommer sig av. Vi tränade och det var pressar över huvudet, något som jag alltid fått ont av förr men efter att ha jobbat upp en tolerans under hela hösten, med pyttesmå vikter, så trodde jag att det inte skulle vara nån fara. Big mistake. Jag hade mina vanliga vikter på fjuttiga fyra kilo, vilket var helt ok innan, men med fyra veckors paus gick nacke och axlar tillbaka till noll tydligen. Fan också. Men, nu vet jag det och ska försöka undvika det.

I stället låg jag i soffan igår och kollade på serier. Först bara på nån räddningsserie, med ytbärgare vilket måste vara bland de coolaste människorna ändå. Så svårt! Sen orkade jag inte byta kanal utan det blev nåt som heter Fantasy Island. Har ni sett det? Jag trodde först det var nåt Love Island skit, men det var nån magisk ö, dit folk kommer för att få sina fantasier/önskningar uppfyllda. Lite som att skickas tillbaka i tiden till 90-talet kändes det som, en helt vanlig såpa. Helt värdelös men nog fasen fastnade jag:D I ett av avsnitten, jag såg två, var det ett gift par, som visade sig vara Susan och Mike från Desperate Housewifes. Alltså inte deras karaktärer men skådisarna. Eftersom han väl dog i den serien blev jag lite glad över att de ändå var gifta, haha men ni kanske fattar? Det här var på Kanal 10, som jag aldrig kollar på, tror inte jag har haft den förr faktiskt. Men nu har jag fått nån ny grej från Boxer, en Tv-hub i stället för boxen. Jag fattar inte ett skit och känner mig som om jag vore trehundra år gammal;)

Sen kom Robban och vi såg ett antal avsnitt av Lost. Den serien har jag pratat om tidigare, och nu har vi kommit till säsong fem av sex, och den är så skruvad. Så knepig och tvistar hela tiden. Ändå – jag fattar den så mycket bättre nu än då den gick på tv och jag såg den. Jag anar att den var lite före sin tid med tidsresor och parallella universum och vad det nu är. Har man sett Avengers och Marvel så har man nånstans fått en större acceptans 😀

Vid midnatt var jag så trött av att göra inget och ha ont i huvudet att jag gav upp och kröp i säng. Sov tolv timmar och idag är huvudvärken bättre, men inte helt borta. Jag som brukar försöka undvika smärtstillande tabletter så långt det går, kör nu på schema, var åttonde timme vare sig det behövs eller ej. Tills den släpper.

Det anar jag att ni vet, men för att få den bästa smärtstillande effekten så ska man göra så. En tablett här och var gör så att effekten sjunker och det tar längre tid för den att hjälpa. Kör man på schema så puffar man i mer när effekten avtar. Blodet är mättat av medicinen och behöver bara påfyllning för att hålla smärtan i schack.

Good to know.

I morgon är det måndag och Novalie börjar jobba. Hon är den första i familjen som bryter julledigheten, sen börjar skolbarnen på onsdag. I alla fall killarna, tjejerna kan nog faktiskt börja på tisdag det är jag inte säker på. Killarna går i samma skola, som givetvis har sina egna tider. Det är både bra och värdelöst.Tjejerna har tvärkoll själva:)

Jag har bokat träning halv tolv så även jag kommer upp och ut från huset:D Sen börjar livet på allvar igen när allas tider klickar in. Jag har deadline den nionde, vilket väl är på tisdag, och massor kvar att göra, och framför allt skriva. Det ska bara vara 5-6 sidor, och jag tror det kommer bli tajt att få ihop det på det lilla antalet. Två författare som ska analyseras, flera metoder och sen ska det hela kopplas till ens egna skrivande.

Jag har ju ungefär noll problem med att skriva och fylla sidor, men när man får förhållningsorder är det en annan femma. Tråkigare framför allt;) Jag vet att jag inte är en ”bra” student gällande sånt här, men fan vad meningslöst det är. Andra har gjort samma analyser före mig, så jag kan knappast komma med något nytt och unikt och då känns det som slöseri med tid. Att uppfinna hjulet gång på gång är inte kreativt liksom.

Men det är bara att göra det och tur att ingen ser en så man behöver inte ens se glad ut:D

I dag ska jag läsa och fortsätta anteckna och i morgon skriva ihop det är planen. Det blir nog bra.

Jag har ju haft en skapligt irriterad relation till min handledare, eftersom han är en fåordig paragrafryttare;) och jag omöjligt kan acceptera saker utan att få veta syftet med det. Jag skulle absolut aldrig vara en som wooooowade över Kejsarens nya kläder när han gick runt naken. Jag skulle mer ifrågasätta vad för slags material det är, om han är medveten om att det är genomskinligt och varför i hela friden man vill gå ut och visa sig som Gud skapade en;)

Jag kan heller inte acceptera att få skäll över saker som jag frågat om eftersom jag inte förstod, och inte fått ett svar på. Att ta skit är inte min paradgren, speciellt inte när jag försöker göra rätt, frågar och blir avvisad med hänvisning till exakt det som var otydligt och som jag frågade om … Jag vet hur det är att plugga på universitet, har gjort det i åtta år nu, så det är faktiskt inte jag i det här fallet, det är han.

Men, jag orkar inte hålla på och vara förbannad hela tiden, det tar bara massa kraft från mig, så jag ska försöka att inte säga ifrån nåt mera:D

Nåväl. Nu måste jag ta tag i det jag ska, innan det är dags att laga middag.

Vi hörs snart igen:)

 

 

…att 2024:s träningsår är inlett:D

Jag har alltså varit och tränat och eftersom i princip hela december var väldigt si och så med det så har jag hat så ONT i hela kroppen. Varit seg och nacke/axlar har värkt, det kändes asjobbigt att gå i trappan upp/ner och motivationen har legat på noll. Lägg till att jag underhållit en stor familj med både matinköp, lagning, och inte minst – sällskap. Jag har inte haft tid. Och just det. Varit lite risig på det:D

Haha nä jag skojar, säkert nån som blir sur nu. Men det blev ju typ fler kommentarer om att jag skulle ha varit ute och festat SJUK än Gott nytt år-hälsningar…hm. Jag tar det en gång till: när jag är sjuk så stannar jag hemma. Det finns inga nyanser i det. Sjuk = hemma.

Covid fick alla att göra som jag alltid gjort, vilket var oerhört trevligt, men nu är vi tillbaka i gamla hjulspår. Smittskyddsläkarna säger att man kan gå och jobba/till skolan med lättare förkylning. Och eftersom jag inte ens hade en lättare förkylning trots att Jamie varit risig hela lovet, så har jag säkrat upp där. Ni kan vara 100% säkra på att jag inte går ut om jag är sjuk.

Men tillbaka till träningen, eller bristen på det. Det blir väldigt tydligt för mig när jag har uppehåll i den vad den verkligen betyder. För mig är den skillnaden mellan att ha värk och vara stel och less eller att vara smärtfri … hm minus träningsvärk då men den ser jag ändå som något positivt:D Det är en annan smärta. Även om den är väldigt jobbigt mellan varven:)

Alltså ska jag inte ha massa uppehåll. Nu har jag förutom att inte träna, även virkat, och då suttit i en knepig vinkel med huvudet så nacken tagit stryk, och bak i skuldrorna. Haha, ja ni hörde rätt. JAG – VIRKAT:)

Jag kan inte det. Eller jag virkade några dukar för 35 år sen eller så, sen glömde jag bort hur man gjorde. Under hösten så har ett obönhörligt sug smugit sig på och jag har velat virka! Letade länge efter min virknål men hittade den inte, förrän jag bestämde mig för att köpa en ny, då minsann dök den upp i en låda i förrådet. Den var väldigt liten, men tillsammans med ett nystan från Rusta började jag komma ihåg handgreppen. Typ luftmaskor och fasta maskor. Kanske det heter;) Hoppade med i nån grupp på Facebook med nybörjare, kollade lite på youtube och fick en tjockare virknål av mamma. Nu håller jag på med en mössa. Den kommer inte bli helt rak i kanterna för jag har ohyggligt svårt för att inte lägga till eller ta bort ett par maskor per varv men det skiter jag i. Jag har repat upp den tre gånger, det får räcka:D Hoppas att det inte syns så mycket när man syr ihop den, och gör det det så löser jag det med en McGyver-lösning. Troligen silvertejp;)

Mest troligt gör jag klart den här mössan, och sen ledsnar jag. Eller så blir det min nya grej. Jag gillar att pyssla och känner mig kreativ och husmoderlig när jag virkar:D

Kul men ger mig ont i nacken, så vi får se. Jag ska köra på med nackövningar nu tror jag, för jag hatar det verkligen, att ha ont i axlar/nacke ger mig i förlängningen huvudvärk och det är ju inte det minsta trevligt. Bah!

Vår favoritledare har ju varit borta i en hel månad. Nu är han tillbaka. På nåt knepigt schema men det blir nog bra till sist det med:D

 

När jag skulle åka iväg i dag så gick jag ut för att skotta. Herregud, det slutar liksom aldrig snöa ju:) Vi har haft syrrans bil här sen nyår då hon fick skjuts hem på natten, och sen inte behövt den. Jag har inte heller varit ute och kört så den har blivit kvar. Den är liten och lätt och eftersom väglaget är lite besvärligt och eftersom Erik Pelling inte anser att vi behöver snöröja så värst noga i Uppsala, så ville jag ha pappas bil. Numera Robbans faktiskt:D Den är 4-wheeldrive och guld i sånt här väder. Min stackare står översnöad sen innan jul, den måste jag tina fram och antingen köra med eller sätta på batteriladdaren så jag slipper bli stående med batteritorsk igen.

Eftersom Robban kom ut för att hjälpa mig skotta så bestämde vi att vi kör över bilen till syrran. Hon har suttit i möten typ hela tiden hela veckan(vad GÖR folk på alla jävla möten?) så jag har inte heller kunnat köra dit den och få skjuts hem. Jag har haft jäkligt ont i vristen, säkert brist på träning där med, så har inte kunnat gå långa sträckor, plus att jag är lat då;) Idag körde vi dubbla bilar dit och så körde jag hem Robban. Skönt att hon har sin bil på plats och skönt att vi bara har två här:D

Politikerna har alltså lånat pengar från snöröjningsbudgeten till att sanera PFas säger de, vilket är bullshit rakt av. De påstår att de ”hittade” PFas i marken vid ett brobygge som varit planerat och projekterat i evigheter, men de ”hittar” det när bron är nästan klar…..det rimmar väldigt falskt. Sånt kontrolleras det för innan och även under bygget. Tydligen går det också utmärkt att låna pengar från snöröjningen men att låna pengar TILL snöröjning från någon annanstans – det är omöjligt. Det har resulterat i att snön inte körs bort utan vi har HÖGA snövallar överallt. Gatorna är så smala att det är svårt att mötas. Sand har varit lite si och så med, salt vet jag inte men tveksamt. Cykelbanorna som det varit sån hype över sopsaltas normalt men inte nu, vilket innebär att det är svårt för cyklisterna också. Personligen tycker jag att det är galenskap att cykla i snö och kyla, men det är jag det;)

Nåväl. Det är allvarliga fel på Uppsalas politiker, det vet man om inte förr, så nu.

Med pappas bil gick det nästan som smort. Trots att den är stor och tung så slirade jag på vissa ställen, vilket i princip aldrig händer.Galet.

Men snön nu alltså! Snön är nästan som badskum. När jag sopade av de kanske två decimeter från bilen så flög den runt som dun, som maskrosfjun:) Ljuvligt!

Det är stadiga minusgrader nu vilket är najs, även om det säkert kommer plusgrader snart. Hoppas inte för det här är trevligare.

Nu har jag kommit hem, fått en dödsdom på min tvättmaskin av Jimpa, vilket jag visste men inte ville erkänna;) Jag måste köpa en ny, grattis på den. Not. Men svårt att klara sig utan.

Jag har duschat och druckit kaffe och nu sitter jag placerad i soffan, med huvudvärk som jag försöker bota med värmedyna på nacken, och väntar på Robban så vi kan kolla på Lost:D

Ha det så gott, så hörs vi snart:D