Reklam och annonslänk för Jultröja

Jag är inte sämre än att jag kan erkänna att jag ändrat åsikt:) Från att ha avskytt jultröjor, tyckt att de varit så löjliga och värjt mig, till att ÄLSKA dem – det tog några år:)

De har ju ändå hånats rätt friskt, minns till exempel Mr Darcys jultröja i Bridget Jones dagbok:) Men för några år sen, okej ganska många nu kanske, så blev det plötsligt hippt, inne och ascoolt.

Jag har hittat mina senaste på Jultröja. Några förra året, några i år.

Just nu är det också BLACK FRIDAY REA med 20-50% på allt, så nu är verkligen tiden att slå till!

Det här är några av våra:)

De har mängder, och inte bara jultröjor utan pyjamasar också, accessoarer och något jag spanat på ett tag nu men ännu inte slagit till på:)

Julhoodies eller Dreamhoodies, underbara!

I år fick killarna varsin ny jultröja, de växer ju som ogräs, och Jamie valde såklart en med blinkande ljus medan Jordan ville ha en mer neutral. Robban har en blinkade sen förra året men den hittade jag inte nu, de två kan blinka ikapp sen:D

Jordans är GOT-certifierad och uppfyller alltså några av klädbranschens hårdaste krav, men framför allt är den himla fin:)

Han tyckte den var lagom varm och väldigt skön:) Rätt tunn så inga problem att ha den under en jacka eller till och med kavaj kan funka skulle jag tro.

Jamies blinkar och det är ju faktiskt ganska gulligt, den går att tvätta ändå, man kan ta ut batteripacket.

Vi beställde lite större storlekar för att slippa skicka tillbaka, men det känns som de är väldigt trogna i storlekarna, som det ska vara. Det finns också en finfin storlekshjälp man kan kolla.

En av tjejerna får den här med highneckkrage, eller så tar jag den själv:) Vi lånbyts ändå, det är kul att kunna variera sig. Jag tycker den är sjukt snygg!

Den här Christmas is coming kunde jag såklart inte låta bli, det är ju Game of thrones-vibbar i den:)

Den tänker jag behålla själv:) Hade den på för fotograferingen, och ville absolut inte ta av den, så skön! Även den i en större storlek, jag gillar att stickade tröjor är lite lösare i passformen.

Och vad är mer jul än en söt ren?

Några tröjor är sen förra året men det är omöjligt att se att de är tvättade. Det är fin kvalité i de här plaggen, och jag hojtar alltid på barnen att ha en t-shirt under så tar den det värsta och man kan hänga ut tröjan på vädring istf att tvätta så ofta.

Det finns alltså alla varianter på Jultröja, vill man ha en Ugly christmassweater så finns det massor att välja på, jag är mer för de lite mer klassiska, om man nu kan säga så:D Jag tror det finns något för alla smaker i alla fall. Jag kommer ta på min första advent och sen kör vi!

Mer jul åt folket! Och glöm inte att det är NUUUUU det är billigast, med Black Friday rean sparar du in rejält.

Du hittar ALLT här! Tips: det går åt som smör i solsken så dröj inte!

Jag kommer att ha massa olika rabatter och erbjudanden här nu ett tag, mer än vanligt, och det är ju för att det är den tiden på året:D

Ta till er det ni gillar och scrolla resten. Jag kommer skriva vanliga inlägg också. Jag vill också supergärna ha era tips på klipp under Black Friday, på typ allt. Eller kanske inte om det gäller en snöskoter eller en fancypancy takarmatur för en kvarts miljon, men ni fattar:)

Jag måste ha ett nytt tangentbord till min iPad, och borde ju försöka köpa alla julklappar nu:)

Nåväl.

I natt när jag släppte ut Doris innan vi skulle sova, så var det snö.

Blandade känslor. Jag tycker det är vackert med snö och det lyser upp, men samtidigt innebär det att det är kallt, man måste skotta, och ha framförhållning på när man ska iväg med bilen, man måste ha värme på inne och det är dyrt plus att mina blommor hatar elementen;)

Så, jag skulle gärna slippa snön ur ett rent praktiskt perspektiv, men vackert är det, det kan ingen säga annat om.

Just skotta kanske man borde preppa för, jag kan inte minnas att jag sett min bästa snöskyffel sen sist?

Jag har åtminstone tagit ner alla sommarjackor i klädkammaren och kidsen ska ta upp sina vinterkläder. Jag vet att alla kommer säga att de inte har något, för så känns det varenda gång. Det man inte ser finns inte;) men med tanke på hur proppfullt det är på klädstängerna så vet jag att det finns. Herrgud vad vinterjackor tar plats! Jag sparar också allt som ser fint och ok ut för rätt vad det är så behövs det. Nog för att jag måste köpa nytt hela tiden, pga att det slits eller växes ur men man kan alltid vara smart:) Jag har en jacka som Jack ska få nu till exempel.

Den hittade jag på rea någon och Jordan och Jamie hade en varsin i olika färger. Nån sportaffär tror jag det var, och det är finfin kvalité.

Förra året köpte jag nya jackor till båda killarna så jag tror att de kan ha dem i år med. Men skor är det värre med. Jösses. Det är inte klokt hur en fot kan växa alltså. Båda går i en skola där man har skorna på sig inomhus hela tiden, så det funkar inte med supervarma eller klumpiga, utan måste vara något nättare. Som då inte funkar utomhus om man ska vara ute längre än en timme. Det är ett pyssel:) Det brukar sluta med vanliga gympaskor, funkar nästan alla dagar utom de med permafrost.

Jaja, det är som det är, jag ska inte sticka under stol med att jag längtar till sommaren:D

Idag har jag inte suttit still just något. Jag vet inte ens vad jag gjorde på förmiddagen men klockan ett stod jag utanför Trixie skola med bagageutrymmet fullt med filmskaparutrustning.

Det är filmkamera, ljud med bom och stativ och allt vad det nu är. Jag hämtade det från skolan förra veckan och så har de filmat i helgen.

Hon går estetisk program och det här är deras gymnasiearbete, att göra en film. De siktar på en trettiominuters och förhoppningvis kommer de kunna visa oss den på storbild nånstans. Inte minst eftersom jag vill ha mina femton sekunder i rampljuset som statist:D De är så duktiga och drivna så det förslår. Och det säger jag inte i egenskap av mamma utan som vuxen som imponeras stort av ett gäng tonåringar.

Jag skulle sen ha ett möte på Jamies skola men eftersom han varit sjuk och nu även en av lärarna som skulle vara med var risig så skjuter vi på det. Synd för jag hade verkligen en minutlogistik där. Först skjutsa in grejorna till Trixie, sen parkera och gå till nästa skola, sen till Friskis och träna. Men nu åkte jag hem i stället och hann dricka lite kaffe innan jag drog till Friskis. Inget som inte har något gott med sig, man får bara se det från ett annat håll;)

Träningen var … tuff. Det var jag och en tjej till och så David som pressade oss i gymmet. Först två kilometer på roddmaskinen, bara för att jag sa förra veckan att jag tycker den är skitjobbig;) Sen tre olika magövningar på just roddmaskinen(jag vet, det låter knepigt, men det är effektivt. Man använder sitsen som ett sånt där hjul man rullar ut på, ni som sett TV-shop vet)

Sen blev det dropset för axlar och ben. Han har massa alternativa sätt att använda maskinerna i gymmet på, som alltid blir jobbigare. Nu var det en pullup-maskin som vi i stället körde ben i. När man är bara två så kan man omöjligt fuska eller ens ta det lite lugnt. Han ser allt:D Jag funkar ju som så att om nån säger att jag inte kan eller vågar, så gör jag det. Han vet exakt hur han ska locka fram de där små hornen i pannan. Idag har jag ändå vuxit på mig så att ingen kan få mig till att göra de där livsfarliga sakerna jag hoppade på som ung;) Men, när han säger: ”Ge upp nu du orkar inte fler!” då gör jag fler. Många fler än om han sagt att jag var duktig. Vi gick sen därifrån på jäkligt skakiga ben, både hon och jag.

Det är en dum tid att åka hem vid fyra för det är Shitloads av bilar överallt då, eller iaf där jag ska vara;) Jag tar gärna en annan väg än vanligt då. Hemma så var det dusch med hårtvätt och sen laga mat. Jag har helt lyssnat på vad ungarna säger och lagar mer eller mindre bara olika rätter med allt-i-ett-funktion. Det funkar för tillfället bäst, det bli inte så mycket påsar/lådor/bivaxtäckta tallrikar med olika rester, utan är en färdig matlåda med allt i stället.

Vi har ätit några olika varianter på stekt ris, med korv och med kyckling, och idag var det korv och spagetti. Tydligen älskar barnen de här påsarna med wok-grönsaker. Det förenklar ju livet lite:)

I den här är det också passerade tomater och lite cremefraiche och kryddor. Paprika, örtsalt, vitpeppar, vitlök och chili. Fasen jag kan inte dosera chilipulver, det blir alltid för starkt. Enligt mig, för barnen klagar aldrig att det är FÖR starkt, det är bara jag som är mesig;)

Nu ska jag vänta in Robban så jag får sällskap när jag kollar på Robinson. Fast jag är heligt irriterad på det för tillfället, det erkänner jag villigt. Ni som kollar kanske fattar när jag tycker att det handlar om att sila mygg och svälja kameler. Men jag orkar inte bli upprörd nu:)

Jag bruka ju kolla med Corrinda och Patricia annars men nu har ju de flyttat så de har jag på sms bara. Vi har en gruppchatt:D Robban hänger gärna på mina avsnitt av LOST också så det kan bli ganska många timmar i soffan på kvällen/natten.

Jag har klart med diskussionseländet i alla fall, ska skriva ett svar till bara. Sen var det nåt annat liknande vi skulle göra nästa vecka så det kanske jag gör i helgen. Om det går, för de öppnar ju inte forumen innan det datum de bestämt. Vore ju hemskt om vi fuskade….det handlar ju om våra egna tankar runt skrivande…. Snark. Det går inte att fuska i sånt.

Nu kom Lovelia och Jamie, det ska klippas hår. Lovelia ska alltså klippa Jamie och det kan gå lite hur som helst;) Jag tror att det är säkrats att jag håller ett öga på det här…:)

Vi hörs snart igen!

God måndag, eller nåt:) Det är kallt ute och kom snöflingor a la modellen pyttesmå när jag var iväg och tränade för en stund sen. Winter is coming.

Fredagens Soultrain gick utmärkt, som vanligt tänkte jag säga;) Men det är alltid kul att hänga med Helen, och diverse andra. Det är alltid vi två och sen varierar resten. I fredags var det dock så stendött att vi faktiskt gick därifrån någon timme. Vi gick till Dogbar som drivs av en klasskompis till Helen, och det är väldigt trevligt där. Man kan faktiskt prata, bara en sån sak:) De har ofta trubadurer av olika slag och i fredags var det en kille som spelade ensam, sist var de tre. Han var bra, det är himla mysigt ändå att sitta och lyssna på livemusik, dricka öl och kolla på folk:D

Sen återvände vi till Soultrain och då hade det kommit folk, så vi dansade några timmar. Väldigt få människor vi kände igen, enstaka bara. Sen hamnade vi återigen på Dogbar:D Haha. Vår chaufför, Robban alltså, jobbar lördagar nu, och kan därför inte hämta oss mitt i natten. Han är annars en riktig nattuggla och gillar att köra bil, han hämtar alltid kompisar och syskon om de frågar också. Jag läste nån gång nånstans att det var för illa att min son var ”fyllechaffis” till sin morsa, och jag undrar bara om folk är felvaggade eller bara ogina till sin natur? Jag ser det som att han är en omtänksam son(bror, kompis) som gärna ser till att de han tycker om kommer hem tryggt och säkert. Det går dessutom åt båda hållen, han får skjuts när han vill och behöver. I min familj så hjälper vi varandra så bra vi kan. Hur NÅGON kan tycka att det är fel är för mig totalt obegripligt. Men det finns folk till allt.

Nåväl, han jobbar och då är jag hänvisad till buss, som går hem alldeles för tidigt, en timme innan det stänger liksom, eller cykel och det är lite för ruggigt väder för det nu. Man kan också gå, vilket jag gärna gör om jag har sällskap men ensam är det trist. Vägen är öde och ensam så det är inte så att det är obehagligt eller läskigt men det tar en timme drygt från stan, och är man i bortre änden minst en och en halv. Det är jag inte helst sugen på klockan tre på natten i ärlighetens namn;)

Alltså blir det buss, en timme för tidigt, och då skippar vi danshaket och kör på bar som stänger vid ett. Hur vi sen inte kan hinna med en tidigare buss än 2.15 vet jag inte, men de går förvisso med långa mellanrum.

På Dogbar hamnade jag i baren med en kille. Jag hade varit på toa och var på väg tillbaka till Helen och de andra, när han sa nåt, som jag inte kommer ihåg. Men jag fastnade:) Han visste exakt vad det var som fångade mig också för efter en stund sa han leende: Det är dialekten, eller hur?

Och jajamen! Jag är svag för mysiga dialekter och den här killen kunde jag inte placera till en början, och han lät mig såklart gissa. Det var väldigt norrländskt fast ändå inte, finskt kanske? Eller vänta! Åland! Nailed it. Men det var ju fel. Han kom från Haparanda:D Och tvärtom den norrländska myten om tystlåtna och fåordiga män så hade han ett välsmort munläder:D Och det är en himla charmig dialekt.

Så sjukt jäkla trevlig kille också, och jag blev kvar där och babblade om allt och inget till de stängde, haha. Hade det inte varit för att han var född samma år som Patricia och alltså var 28 år så hade jag haffat honom direkt:D Jag skojar, lite i alla fall, men jag tycker det är så kul att prata med folk, alla möjliga, och jag har sällan några baktankar.

Vi tog alltså bussen hem och jag var då så trött att jag hade kunnat somna. Det är extremt sövande att åka fordon när det är mörkt ute och har man dessutom preppat med alkohol är det ju hopplöst;) MEN jag höll mig vaken, trots att jag var ensam på bussen nästa hela vägen, så ingen att titta på ens:)

Hemma var det mörkt och tyst och jag somnade som en stock. Vaknade frampå förmiddagen och hade så ont överallt. Mest benen, fötterna, rumpan. Låg kvar och funderade över vad fasen jag gjort kvällen innan utan att komma på något. Vad jag kom ihåg var det en lugn kväll, nog för att vi promenerat fram och tillbaka men vänta lite…. Jag hade mer ont än efter trettiotusen steg i Chicago…. ? Ont som fan i den stukade foten också… Klev upp och stapplade till badrummet och halvvägs kom jag på att jag ju kört HIT dagen innan :D:D

Ibland är det svårt att skilja träningsvärken ifrån annat, det är ofta jag tror att jag håller på att bli sjuk och att det är ont i kroppen pga det. Sen inser man rätt snabbt vad det är. Jag svor högt i fredags över att jag glömde linda foten innan träningen, för kände redan på uppvärmningen att det skulle bli tufft, den protesterade rejält. Och på lördagen fick jag lida för det.

Jag hade tänkt fuska mig igenom det högintensiva passet, men sånt gömmer man ju och kör så hårt man orkar. Men! Det var ju bra att det var träningsvärk och inte att jag gjort illa mig. Jag är väldigt smärttålig och till det kommer att jag tycker det dels är pinsamt att göra illa sig och dels att det alltid kunde varit värre:D Det vill säga: Om jag inte står där med en pumpade artärblödning eller en öppen fraktur där benpiporna syns så är det inte tillräckligt för att jag ska bry mig om det, då skakar jag av mig det och tar konsekvenserna en annan dag. Det är både bra och dåligt skulle man kunna säga.

Jag mådde prima ballerina på lördagen förutom att jag var trött, men jag grejade på med lite av varje ändå, tills jag bestämde mig för att lägga mig i soffan och börja kolla på LOST. Ja, den gamla serien, som är så förbannat bra i början för att sen spåra ur deluxe. Jag har tänkt på den på sista tiden, och nu har jag sett kanske tolv avsnitt eller så. Jag har sett den, på dåtiden, och tyckte att den förtjänade en chans att ses med nutida ögon. Kommer helt klart sluta se om det är för spårigt.

En annan sak! På Morsdag fick jag en Dahlia knöl av Corrinda som jag planterade och det växte fint. Som allt i min trädgård, till en början…. Sen käkade sniglarna upp allt, och det de lämnade torkade eller ruttnade eller bara självdog. Det enda som växte bra var potatisen.

Dahlian blev lång och längre och superlång men ingen blomma. Till sist, framåt slutet av september kom det en knopp och jag har väntat. Med frosten i hasorna så bestämde jag att jag klipper av den och tar in den, och NU, nu blommar den:)

Väldigt fin <3

I söndags hade jag trädgårdsfix och röjde undan lite av det sista, satte upp belysningar och sen försökte jag kattsäkra mitt uterum. De jäklarna går in där och bajsar under matbordet…. Jadå. Det är ett svinbra ställe när det är kallt och kanske regnar ute. Det fattar ju alla. Jag har haft en kattlåda där, men den bryr de sig inte om. Dessutom tar de in fåglar och möss och dissekerar dem under bordet så det är en jäkla mess undan dess like där. Äckligt som fan. Alltså tog jag min rulle med rådjursnät och har nu försökt näta in så de inte kommer in under. De kommer ju garanterat hitta en väg, men jag hoppas på att de inte ids. Nu är det bara kvar att bära in uteborden men de behöver jag hjälp med och ingen var sugen på det.

Sen åkte syrran och jag till kyrkogården och satte ljus i minneslunden, det var ju Fars dag.

Och efter det hem och tappade upp en av de tre tunnorna med vin. Sen räckte inte flaskorna längre.

Vinet är lika ljust som förra året, men möjligen lite godare. Inte riktig lika kärvt, och vi funderade på hur mycket vi skulle söta det. Vi började med knappt hälften av det vi hade förra året, som var 20 teskedar. Sen tog vi så det blev femton och sen tjugo ändå. Femton liter vin blev det:) så totalt bör det sluta på ca 45 liter. Runt 19% så man bör späda ut det, eller förvänta sig att bli full som ett as;) Vi skojade lite om att kanske sälja det som en rosa tjejsnaps, en Barbie-snaps. Det borde ju funka utmärkt:D Vi ska kolla med Mattel om de vill ha 95% av våran vinst mot att vi får 0,5% av deras och får använda namnet, det borde de ju gå med på 😉

Idag då, måndag och deadline.

De här böckerna är det vi ska ”diskutera”. Plus Bodil Malmstens Så här gör jag, eller vad den heter, jag har den som e-bok bara. Alla är bra, det är inte det, jag är bara så anti mot allt i den här kursen. Alltså upplägget. Det är som att de har kursen som nån slags utfyllnad, som en kurs som studenter kan läsa för att få ihop lite poäng som fattas. Bara det här att vi ska lämna in 25% av ett manus, och tala om vilka fem sidor man vill ha respons på. Och meningen ”Handledare läser i mån av tid.” Där gick jag ju i taket, vafan är det här för skit? Handledaren ska väl läsa allt man skriver, har de inte tid så får de efterfråga mindre text/gång eller så får de se till att prioritera kursen bättre.

Jag är van att ha intresserade handledare som mer än gärna läser texterna, kommenterar på ett kreativt vis och är positiva. Kommer med förslag om förbättringar på texten och talar om när de gillar vissa saker. Inte läser i mån av tid. Fuck Luleå universitet.

Denna vecka är det då inlämning av fem inlägg på fem böcker, i morgon och på onsdag ska vi ge kommentarer på, jag tror det är fem har faktiskt inte kollat men det verkar vara deras magiska nummer;) valfria personer. Och sen på torsdag ska man svara på två svar som, förhoppningvis inkommit på ens egna inlägg. Normalt har jag haft betydligt lösare tömmar, då har vi mer haft hela veckan på oss att diskutera, men här är det lika uppstyrt som om vi suttit på en lektion.

Jag är klar, och ska bara snygga till det och sen lämna in, så det ska jag göra nu. Jag ska också sluta klaga:D Men det känns bättre när jag får ösa ur mig.

Men då vet ni vad jag gör nu:) jag återkommer snart:)

Idag är det tionde november! Jag fyller år om en månad. Det är julafton om cirka sex veckor antar jag. Jag hinner inte med!

Inget nytt under solen förvisso, det känns som mitt normala är att vara lite sen. Vilket jag ju inte är för jag avskyr att vara sen. Lägger en ära i att vara i tid och blir skitsur om nån påstår annat.

Mamma gör det mellan varven. Säger att jag alltid är sen. Och jag blir förbannad, lite sådär oresonligt. Jag är sällan sen. Har jag sagt en tid, som säg tolv, så är jag där tolv. Har jag däremot sagt runt tolv så innebär det fem i till fem över. Det är min syrra som är tidsoptimisten men jag får skit för det. Inte kul. 😅

Nåväl. Det känns som att jag alltid jobbar i motvind, som att tiden går så snabbt att det är stormvindar man ska ta sig igenom.

Jag har nån slags deadline på måndag. I min kurs som är så värdelöst upplagd att jag avskyr den. Orkar inte ens gå in på det mer än att vi kommande vecka ska ha diskussioner. De går ut på att man ska skriva ett ”längre inlägg” på 0,5-1 sida, vilket i min värld är ett kortare inlägg för det första 😉 Men det är skönt för då slipper man anstränga sig så hårt 😉

Vi ska läsa fem böcker och skriva ett inlägg om varje. Om en idé eller teori författaren har och analysera och problematisera det och för att få VG ska man även koppla det till sitt eget skrivande. På Max en sida. Det är verkligen en hittepå-uppgift som de hade kunnat skita i. Sen ska vi svara på fem kursares texter och sen svara på två svar man fått själv. Wow. Fuck så jävla meningslöst.

Jag har iaf hämtar böckerna jag lånade på bibblan, och satt med det igår så jag är typ klar. Jag tänker lägga ner minsta möjliga effort i den här kursen för den suger. Själva det kreativa skrivandet är kul såklart men de har verkligen lyckats döda kommunikationen.

Men jag har valt det själv och eftersom jag vägrar ge upp saker så kommer jag tjura mig igenom den:)

När vi hade fest för Simon så plockade jag shitloads av kastanjer som vi dekorerade med och som jag sen tog hem. Jag älskar kastanjer och gärna ihop med levande ljus. Då blir de väldigt … tja men levande 🙂

Snart dags att ta fram julsakerna! Jag tänker börja tidigare i år än någonsin. Med min framförhållning behövs det:)

Nu måste jag sluta. Har varit och kört ett högintensivt pass och behöver duscha. Ikväll blir det till att svänga de lurviga på dansgolvet, då är det Soultrain 🙂

Vi hörs snart!!

Jomen det har ju rullat på, det är ju drygt två veckor sen vi kom hem:) Vare sig man vill eller inte liksom.

Fredagen efter att vi kom hem så var det begravning för en kär vän. Herregud så taskigt livet kan vara:/ Det var en oerhört personlig och vacker begravning, men tung såklart. Livet är skört och när det händer helt plötsligt att det tar slut, så finns heller ingen beredskap på det.

Jag kommer sakna dig, Lasse, som fan.

Jag tänker att pappa sitter där uppe och tar emot, höjer förvånat på ögonbrynet och säger: ”Åh fan, kommer du NU? Det var väl lite tidigt va? Här, ta en whiskey.” Så kan de sitta där och diskutera ditten och datten över nån fin whiskey. Jag inser att jag tror mer på ett liv efter döden än vad jag tror att jag gör. Det känns så märkligt att det bara skulle ta slut, sådär. Jag tänker alltid på Nangijala:) det är ändå en fin värld att gå vidare till. Tack Astrid Lindgren för att du gav mig den bilden av livet efter detta ❤️

Sen har jag tränat, massor, och har försökt röja i huset. Det är öar av högar här och var, kartonger som står och väntar på vidare förpassning nånstans och så vidare. Saker. Kläder.

Och sen var det ju Halloween så det pyntades lite till det. Jag lagade min Reaper som fått hål i huvudet, det är ju inte så kul att ha;)

Köpte gipslindor och draperade över bara, och sen tog jag ett kolstift och suddade. Det blev asbra, men det värsta var att färgen inte fastnade riktigt så jag sprayade limspray över:)

Syns i princip inte alls om man inte skärskådar.

Sen såg jag spöken jag var tvungen att testa:) Blåste upp ballonger och satte i ett glas och tog tunt tyg, doppade det i tapetklistrer och draperade över, lät torka, upprepade eftersom tyget var så tunt. Klippte ut mun och ögon i svart papper och klistrade på, och sen ett batteriljus under:)

De är supersöta! Men tar ju en jädra plats så de får stå kvar ett tag, sen måste jag hitta på nåt.

I helgen var vi på kyrkogården och tände ljus. För mormor, pappa, Kalle och Lasse, och för alla andra som lämnat oss. Det är så vackert på kyrkogården under Allhelgona, men lika vackert som det är lika sorgset är det att sakna de man älskat och brytt sig om.

Det är mäktigt att se alla levande ljus. Sorgset, vemodigt, tungt.

I söndags röjde jag klart i trädgården, tog undan cyklar, kärror, bilar, bollar, krukor, stolar och allt annat jox. Ställde i ordning i uterummet, klippte ner lite grenar från vinrankan som annars petar en i ögonen i vinter. Alla löv från den ramlade ner i torsdags och fredags så det var en matta av löv och den krattade jag ihop och kastade i kassar för vidare befordran till tippen. Har tillräckligt i rabatterna 🙂

Sen började jag skära bort gräset som växer upp mellan stenplattorna, där jag ska skotta i vinter. Det är för jäkla irriterande att fastna på dem med skyffeln:)

Roade mig med det här tills det blev alldeles för mörkt att hålla på mer. Jag ska sätta upp ljus osv så snart det slutar regna i mer än tre minuter.

Idag så körde vi äntligen ut husvagnen också. Till vintervilan i ladugården på landet. Jimpa har bytt ut stödhjulet i fram för det lyckades någon, inte jag, glömma att veva upp när vi höll på i höstas. Så det slutade med att gummit krängdes över och hela alltet blev snett och vint. Nu vet jag faktiskt inte hur det kom sig men nånstans under vägen så har det nya slagit i något och är nu … snett och vint.

”Det där går att rikta upp ” lovade storbonden och sa att det fick hans som fixa:) Service ändå va:)

Det är mammas gamla lekkompis från de var små som gifte sig och flyttade ut på landet, blev storbondehustru och de har alltså funnit i min omkrets sen alltid:) Sonen och jag lekte som små:)

Älskar att åka dit och hämta/lämna vagnen för det blir alltid massa snack och fika:)

Nu kan jag släppa husvagnen ett tag. Det känns skönt att den är på plats:)

Man skulle kunna tro att jag inte kör bil så ofta när man ser det här 🙂

Men jag körde den för några dagar sen, de är snabba de små liven:)

.

Nu har jag precis ätit en i mitt tycke jättegod fiskgryta:

Med torsk och grillade grönsaker, och en halv tub kräftost. Blev riktigt gott, och då är fisk inte min paradgren

Vitkål som jag strimlade och blandade med olja, salt, vitlök, ingefära och lite soja. Den var så god att jag skulle kunna äta hela bunken, gjorde för hela veckan 🙂

Nu ska jag baka kladdkaka! Tydligen var det nån sån dag idag, som måste firas.

Återkommer 🙂

Så var det dags för att avsluta vår härliga tid i USA. Detta märkliga land som jag tycker så mycket om. Det har jag alltid gjort, ända sen jag som liten såg det på TV:D

Nu var det dags att lämna vårat fina hostel med den blå dörren och det med vemod. Helst hade vi stannat kvar i den lilla bubbla man hamnar i när man är iväg så här.

Jag vill återigen slå ett slag för det här stället. Jag har länkat det tidigare men vill verkligen säga det igen. Om man är på en tight budget, som vi, eller om man bara inte vill pröjsa svinmycket för att sova några timmar, så kolla hostel. Alla är garanterat inte toppen, precis som med hotell, men kolla recensionerna. Vi bokade som sagt via Booking.com men det går att boka direkt med hostelet också. Här kunde man också hyra cyklar och delta i olika små evenemang de hade varenda dag. Vi missade dock alla för då var vi ute och snurrade:) Personalen var supertrevliga och fanns på plats dygnet runt.

Vi packade ihop våra väskor, vilket inte var det minsta svårt för vi hade ju inte handlat något:) Minns alldeles för väl hur vi har slitit med att tetrispacka nästan alla andra gånger, och hur besvärligt det är. Nu var det mer att häva i alla kläder och stänga väskan. Klart.

Man skulle checka ut före klockan 11, så vi klev faktiskt upp en timme tidigare, redan klockan sju. Galet för att vara oss, vi vill sova så mycket det går utan att tulla på tiden vi får att använda;) Sen käkade vi frukost i lugn och ro, smackade i oss av de goda flingorna och drack kaffe, drog ut på det så mycket vi bara kunde. Ville inte att det skulle ta slut. Ville verkligen inte. Men till sist var det dags, och vi hämtade väskorna från rummet och gick ner och checkade ut. Gav killen i receptionen några påsar salt lakrits vi haft med oss, och han blev så glad. Det var ju så gott! Ordning på honom:) Vi bad om att få ha kvar väskorna lite och det var inga problem.

Så gick vi in på vår lilla stadsgata för att köpa det vi spanat in. ”Lite” godis i Halloween size bland annat:)

På TJ Maxx tror jag butiken hette så hittade vi den här fina skålen/burken, fanns i tre olika storlekar och den här är mellan. Går att värma i micron med locket på och känns som ett bra minne av resan ändå:)

Och en Stitch:) Jag har en i min ljuskrona i köket men det är Corrindas, så jag ville ha en egen, och där satt han. Förs skulle jag inte ha, syrran köpte en och jag tänkte att jag skulle ta en annan. Dessutom fanns det bara en, så problemet var löst av sig själv:) Men tro på sjutton att längts in längst bak satt han och gömde sig, men ropade såklart på mig:D

Så fin ju:)

Vi återvände till hotellet och hämtade våra väskor. Killen som stod i repan då, frågade om vi var tvillingar:D Det har aldrig någon undrat förr, men han såg väl nån likhet utöver det vanliga. Det är väldigt olika hur folk ser oss. En del tycker vi är så olika att de aldrig kan gissa att vi är släkt medan andra tycker vi är extremt syskonlika. Många tvivlar inte en sekund på att vi är systrar medan andra tror vi är ett par:/

En gång i tiden hade jag en lärare som hette Steve. Jag utmärkte mig inte det minsta lilla i skolan så att han ens kom ihåg mig efter lektionens slut var ett under;) Men när han sen hade min syrra, fyra år senare, så frågade han om det möjligen var så att vi var systrar, för vi var så lika. Då hette jag också Johansson, så inget efternamn som var direkt ovanligt:D

Och nu twins alltså:) Sen försjönk han i syrrans väska, för hans favorit var ju Musse Pigg, han hade ett mobilskal med bilder på honom, så jo det kan man säga:)

Vi tackade för oss, packade ner det vi köpt och rullade mot stationen för sista gången. Min väska var skittung. Men okey, jag hade pumpa på konserv och typ tre kilo godis, totalt vägde min väska fem kilo mer. Oklart vad som vägde faktiskt men vågen på flygplatsen talade ett tydligt språk. Eftersom det är hjul på så gjorde ju inte det nåt…. Tills jag insåg att det är ju lite bära, av och på, upp och ner för trappor osv. Fan också;) Den är ganska hög så det blir svårt att bära av den anledningen, plus att det är tungt att bära sjutton kilo stor väska oavsett liksom.

Hej då Fullerton, hoppas vi ses snart igen!

Vi tog spårvägen till Washington station där vi bytte linje och den var så full att vi inte fick plats att sitta. I efterhand insåg vi att den lilla fördröjning som varit på vår station hemma, tydligen spillde över på fler linjer. Den till flygplatsen hade varit rejält försenad och därför var den proppfull. Jag överförde en tjej som snackade:D

Vi hade varsin ryggsäck och en stor resväska och stod vid dörrarna, inte superoptimalt men det funkade. Vid en station klev det på ett gäng kvinnor i blandad ålder och plötsligt stank det rök i vagnen. Som att någon stod och bolmade på både en cigg och en cigarr samtidigt. Det måste ha varit de som fimpat precis innan de klev på, kanske hade de fimparna i fickorna, för fy fan så det luktade. Jag är känslig för dofter och nu kände jag hur illamåendet anades i bakgrunden, men efter en stund så avtog stanken. Herregud. Det var vanliga tjejer liksom. I vagnen låg en gammal man och sov när vi klev på, han luktade inte direkt rosor, men det var ändå att föredra framför den där tobakslukten.

Det tog mycket längre tid att åka TILL O’Hare än från;) men i själva verket var det säkert samma tid. Tre piloter klev på längs vägen så om vi hade några tvivel på att vi var på fel tåg så försvann de då.

Väl framme på O’Hare är det lite knöligt, det är det alltid tycker jag som så sällan är på flygplatser. Man ska ta ett tåg till rätt terminal och sånt där är jag värdelös på. Men eftersom det är syrrans jävla ansvarsområde så hänger jag bara med;)

När vi skulle ställa oss i kö för säkerhetskontrollen och jag inser att vi sa visa passen så inser jag att jag inte har en aning om vart mitt är…? Helvete. Var gjorde jag av det? Jag vet att jag hade kollat det, så att det var med var jag säker på, men var? Kollade väskan, som dessutom gått av i axelremmen på tåget, plötsligt så bara gick den av. Jaha, tack för att den inte gjorde det tidigare iaf:D Men inget pass. Kastade ner resväskan och slet upp remmar och började rota. Passet var ingenstans. Inte heller i ryggsäcken. Kollade resväskan igen allt medan paniken steg och svetten bröt ut i pannan. Nix. Det måste ju vara här! Kollade handväskan men icke. Syrran tog min rygga och letade igenom den och i nåt annat fack hittade hon det. Herregud så stressiga minuter! Vi checkade in våra väskor.

Med passet hårt tryckt i handen:) så gick vi igenom säkerheten. Det är ju snabba ryck och ganska rappa repliker på de som jobbar så jag kollade noga hur de före mig gjorde. Skorna i en egen låda, okey. Sen väskan i en och den skulle stå upp, check, jackan fick ligga bredvid och så mobilen i handväskan. Som jag hade i ryggan nu. Sen tog jag fel väg:D Jag var helt klart fortfarande uppstressad över att inte hitta passet för jag försökte gå utan att passera larmbågen. Fick en vink och ett trött leende av killen som stod där och rättade in mig där jag skulle och tacksamt nog pep inget. Jag har haft märlor inopererade i ett knä och de pep i vissa kontroller, så det är skönt att vara av med dem:D

NU var vi igenom. Bara att leta reda på rätt gate och sen SAS-loungen. De visade sig vara precis intill varandra, kanon. Syrran hade ju vouchers men givetvis var det av ett slag de inte sett. Det tog tid innan de ringt nån supervisor och kollat, och syrran som lämnar ut sådana hela tiden till kunder som kompensation och så vidare är inte helt nöjd. Det är ju inte som att man som missnöjd kund blir en glad kund om ens fräsiga lounge entré inte funkar… Personalen var ett under av trevlighet, och det var såklart syrran med:D Men vi kom in, med lite tidsbrist även nu, fast vi haft sån himla god tid på oss hela tiden.

Vi hade siktat på champagne men sen insåg vi att vi inte alls ville ha det, och nöjde oss med cola och macka:)

Ser ju inte så där himla gott ut men det var det. Sen hann vi med en snabb dessert också. Den var så god!

Sen var det dags att gå ombord på planet hem. Exakt så här kändes det. Vill inte.

Såklart saknar jag mina barn men alltså, det är som en verklighetsflykt att få dra iväg så här. Skönt och välbehövligt. Jag inser ibland att jag nog är rätt trött i själen av de sista tio åren och att det nu, när alla barnen börjar vara självgående, släpper en hel del. Jag är inte mer än människa och jag har kämpat överjordiskt jäkla mycket med att rådda allt ensam. Mer än vad jag själv begriper;)

Jag har absolut dåligt samvete över att sticka iväg på roliga saker utan dem, helst skulle jag såklart vilja ta med dem på en jordenruntresa, men jag vet också att de skulle hata att vara med oss så som vi kör:) Att gå och traska och bara ta saker som de kommer, vara i vardagen, vara trött i fötterna, hungrig och full av intryck och ändå vara på gott humör, det är inte något som de skulle uppskatta. De vill mer kolla på saker som kostar, som Disneyland eller nån av alla de här turerna man kan göra. Som en CrimeTour exempelvis. Det lät ju helspännande, men kostade 800kr per skalle, för två timmars bussresa runt i staden… det går inte. Att bara knata runt och kolla på hus skulle de få spunk på efter en kvart.

Jag tänker att var sak har sin tid, så tiden för att resa med dem kommer. Vi har ju åkt med Robban, Corrinda och Novalie när tvillingarna fyllde 18, och det ska göras med övriga barn också såklart. Näst på tur är då Trixie och Lovelia men det vet de inte riktigt om än 🙂 Kanske tar vi med även småkillarna, det beror helt på var och hur. Just nu under brinnande inflation och skit kommer det inte bli av dock.

Väl på planet ångrade vi vårt platsval direkt. När vi flög till NYC för några år sen så satt vi precis bakom toaletterna, vilket innebär lite extra benutrymme och tv-skärmarna finns i armstödet så man fäller fram det i stället för på ryggen på stolen framför. Vi tyckte det var toppen då och flyttade på den seatning vi fått. Det tog väl fem minuter innan vi insåg det dumma i det. Kärran var halvfull och folk som satt ensamma på sina rader kunde lägga sig ner och sova. Vi som satt där blev dels störda av toaletten hela tiden, dels var det kallt och drog, dels kunde man inte sträcka ut fötterna under sätet framför utan det var en vägg som stoppade. Vi borde ha satt oss på var sin rad, helt klart. Man hade kunnat fråga flygvärdinnorna om att få byta plats, men man får faktiskt stå sitt kast också. Vi fick mat ganska omgående och sen kurade vi ihop oss för att försöka sova. Det är ju något med luften på flygplan som gör en sömnig:D

Det gick ju sådär att sova, men lite slumrade blev det i alla fall. Jag kollade på en rätt kass film som jag inte kommer ihåg ett dugg av, det för att skärma av ljudet och för att jag blev supertrött av den:D

Den här flighten hade faktiskt lite tråkig personal. Det svider att säga det, för SAS är alltid i mitt hjärta. Jag reste mig upp för att gå på toa en gång och stod i gången bredvid stolen och sträckte på mig när en av de manliga stewarderna kom ångande i full fart. Han kanske var blind, men det vore ju märkligt. Han höll på allvar på att springa omkull mig. Jag som alltid försöker underlätta för alla, tryckte mig in mot syrran och han bara klämde sig förbi. Det här upprepades en gång till och jag blev en aning sur. Samma sak med det mesta, de var artiga men inte så omtänksamma som på vägen dit. Jaja.

Vi landade lite före utsatt tid. 7.30 på Arlanda. Kallt och ruggigt och mest tråkigt att vara hemma;) Vi hade ingen skjuts hem utan när vi fått våra väskor så började vi googla hur vi skulle ta oss hem. Kom ihåg att i Chicago betalade vi 5 dollar, typ 60 kronor, för att åka ett dygn.

För att ta sig från Arlanda med tåg så kostade biljetten 199kr, och sen kostar det 130 kronor för att få gå på, det har ju med att göra att just den stationen ägs av nån som skoja ha betalt. Eller vad fan det är. Men totalt 329kr per person. Det blir 658kr totalt.

En taxi kostade 659kr tror jag. Då kommer man till dörren hemma, med tåg måste vi ta buss som kostar typ 35 kronor till per person. Alltså var taxi billigare än kommunalt. Helt sjukt.

Det går en buss också, och den skulle kosta 106kr tror jag, och då ingår bussbiljett i stan, så den fick det ju bli. Tar längre tid förvisso men att betala 130 kr för att gå ner på stationen gör jag inte, det är bara så.

Så det blev buss hem, och så klev vi av och bytte till vår buss sen.Jag klev innanför dörren hemma vid halv tio.

Där mötte jag mamma och Doris som precis skulle ut på promenad och Doris som normalt flippar av saknad om jag varit iväg en kvart, brydde sig inte det minsta. Inte mamma heller 😉 utan de gick ut. Jaha. Okey:D Novalie var i alla fall vaken och tyckte det var kul att jag kom hem, men det var väl hon som brydde sig. Jag HADE kunnat stanna kvar! Det var min ärliga bedömning av det hela. Är jag inte efterlängtad kan det vara.;) När mamma kom in igen så satt vi och snackade en stund, vid det laget var jag nästan inne på ett helt dygn vaken, minus lite slummer på flyget så det började kännas. När rummet vajade till och det kändes som jag var en aning rund under fötterna så fick det vara nog, jag skjutsade hem mamma och sen dök jag ner i sängen för att sova. Sist vi var i USA sov jag inte, och var tillbaka i tiden snabbt. Men nu var det helt tvunget, jag var helt slut. Plus den lilla detaljen då att vi skulle träffa fotbollskillarna på eftermiddagen 😀

Jag somnade som en stock, vaknade till av att jag hörde Janelle och Patricia i köket. De skulle fixa håret på Janelle och det var enklare hos mig. Sov i tre timmar sen klev jag upp, sömndrucken och kände mig bakis och off. Jordan var hos en kompis, Trixie hos sin kille, Robban jobbade, Jamie var hos kompisar, och Lovelia var nog inte heller hemma. Jag duschade och klädde på mig, fixade till mig så gott det gick och sen snackade jag med tjejerna, när de åkte så var det nästan dags för mig att dra.

Fastnade i hallen med Novalie så fick rusa till bussen sen, typiskt. Det regnade såklart, Sverige hälsar en välkommen hem…

Om det nu var så att kidsen inte brydde sig för fem öre att man kom hem och vad man hade gjort, så gjorde killarna det i alla fall:)

Skönt att några saknat oss i alla fall;) Haha, nä det kanske var att ta i, men de var i alla fall nyfikna på vad vi gjort.

Vi mötte upp dem på O’Learys och kollade på fotboll först och sen gick vi vidare därifrån till Uppsalas alldeles egna, nyöppnade rockbar: Kaliber.

Där hade vi inte varit förr men det var ju himla trevligt. Bra musik för en gångs jäkla skull också:D

Jag som inte varit ute och svängt mina lurviga i min ungdom, för jag valde ju att bli mamma ganska tidigt, hade aldrig varit här förr. Men det är tydligen i samma lokaler som massa andra klubbar legat. Exakt nu precis när jag skriver inser jag nog att jag faktiskt visst varit här, en gång. Kanske.

Kvällen gick snabbt, kan säga att den första ölen var så god att det var länge sen jag drack en så god. En helt vanlig Staro men iskall:)

Robban kom och hämtade oss på stationen, efter att vi sällskapat med en av killarna som bor utanför stan tills hans buss kom. Det sitter hårt rotat i oss att man inte lämnar nån ensam, inte ens om det sen innebär att man själv får gå hem solo:D Tror vi kom hem runt halv två och jag slocknade ju som en fallen fura. Vaknade vid lunch dagen efter av att mamma var där och hämtade nåt hon glömt. Helt och fullt i fel tid. Så drygt! Jag mådde bra, och bara jag fått vakna till så var det prima, men totalt kvar i Chicagotiden.

Det känns som jag är det fortfarande om sanningen ska fram. Det hjälpte ju inte det minsta med att ställa om klockan till vintertid eller att det var höstlov med lite andra tider. Jag är pigg som en mört på nätterna, mer än vanligt då, och sen sjukt trött hela förmiddagarna. Novembermörkret hjälper inte heller till, så när jag är tillbaka på banan vete sjutton. Jag fattar ju att det inte är jetlag längre, såklart:D

Summan av denna resa är då att Chicago är en ny favoritstad. Helt otippat, på precis samma sätt som New York. Jag trodde att båda var jobbiga storstäder men sanningen är att de är fina städer. Chicago med en mer småstadskänsla än NYC.

Nu har jag varit i fem delstater: Kalifornien/Los Angeles, Nevada/Las Vegas, New York/New York, Illinois/Chicago och Hawaii/Honolulu. Nästa gång borde bli söderöver. På samma sätt som jag hade fördomar mot NYC och Chicago så kanske Dallas, San Francisco, och liknande överbevisar mig om tvärtom. Samtidigt som jag vill åka tillbaka dit jag varit så vill jag också se mer och nytt. Jag har alltid småsnackat om att bila i USA längs med Route 66 då såklart, och att vara där minst ett halvår. Lycka till med det och deras lagar om hur länge man får stanna;) men ni fattar. Jag älskar det där jäkla landet.

Jag älskar den där jäkla landet ❤️ Tack Chicago! Tack SAS för vinsten och tack syrran för att jag fick åka med, och för att vi alltid har så kul:) Tack mamma för barnvakten och tack barnen för att ni är så enkla att vara ifrån ett tag:D

Vi började dagen med det vanliga kvittrande Godmorgon, klockan åtta. Jag sov så otroligt bra alla nätter, typ lade ner huvudet på kudden och sov till åtta när klockan ringde. Syrran var ofta vaken runt sex-tiden och låg och försökte somna om. Antagligen (?)var det mina hostattacker som väckte henne:/ Jag har en envis hosta två gånger per natt kvar sen jag var sjuk, en precis efter att jag somnat och en strax innan jag behöver vakna. Typiskt va;)

Det hade börjar regna kvällen innan, vi fick lite blött i håret när vi gick hem och det hade fortsatt hela natten. Vi hörde hr det dundrade på rutan. Det hade nästan slutat på morgonen men var en gråmulen dag. Då passar det extra bra med färgglada frukostflingor:)

Och de här våfflorna. Jag som brukar döma ut ett hotells frukost om det inte finns croissanter, ska ändra det nu. Finns det inte sådana här våfflor med lönnsirap kan de dra nåt gammalt över sig:)

Skickade en bild hem till kidsen.

Normalt äter jag sällan sådana här flingor, jag gör ju egen müsli:)

Idag hade vi några planer, dels skulle vi handla lite på våran shoppinggata, och sen skulle vi se på basket.

Det här är vår gata, i Fullerton:)

En del av den, för allt var inte avstängt. Men jag gillade skylten:)

Kontrasterna är så charmiga.

Flub a Dub Chubs:D

Eftersom vi skulle se Chicago Bulls spela så ville vi ha en varsin tröja. De finns överallt, men givetvis hade vi inte köpt några. För det skulle vi göra ”sen”. Och då hittade vi såklart inga:D Vi trodde vi sett en snygg inne på Target men det var fel. Chicago Bulls färger är RÖD. Jätteillandesröd. Och gärna en stor tjur. Eftersom man ändå är gammal nog att inse att man aldrig skulle använda en sån illröd tröja hemma, så ville vi ha den vi sett tidigare, den hade dessutom en snygg v-ringning.

Vi hittade en annan kul butik som jag nu glömt namnet på, men där det var lite av de där priserna man vill ha, dvs billigare än hemma. Jag tror att det var idag och inte igår som vi letade efter Wallmart också, sorry. Efter att ha insett att det inte fanns längre så ville vi ha kaffe. Jag puffar för pumkinspice så ofta jag kan och vi hittade två kaféer mitt emot varandra. Valde det ena och bytte sen till det andra:D Såklart, det är så vi jobbar hela tiden;)

Och det var ett bra byte:)

Svindyrt såklart, men det var ju allt. Vi delade på en munk med äppelcidersmak. Helt ok, men kaffet var topnotch:)

Här fanns det jättefina både muggar och t-shirts med deras logga på, som gärna velat följa med hem, men nope:)

Jag är ju svag för dåliga skämt så sånt här gillar jag, Stanwiches på Stans Donuts;)

Efter att ha krånglat en halv evighet med att koppla upp mig på deras Wi-Fi så kastade jag ett getöga på bordet intill mig…

Vad bra att jag startade nån prenumeration på ett veckobrev eller så:)

Vi fikade klart och sen gick vi hem för att byta skor. Det var en av mina absoluta höjdpunkter den här resan. Jag hade med mig tre par gympaskor, och alternerade mellan dem. Jag som får så ont i hälarna att jag kan grina, hade förvisso ont i fötterna efter 25-30 tusen steg men hälarna var ok. Halleluja! I ena paret hade jag mina gjutna inlägg och i de andra två är det memory foam. Jag kommer aldrig resa iväg med mindre än tre par igen. Den här dagen hade jag ett par nya, men från Rieker som jag inte kunnat ha så mycket hemma för jag har haft en ond tå. Ni med minne kommer ihåg att jag blev stämplad ute på dansgolvet inte bara en gång utan flera, och att min stortånagel blev blå och sen ramlade av. Urk. Den har bråkat med mig sen dess, det blev som en tjockare kant på nageln som tryckte och gjorde svinont om skorna satt det minsta åt. För bara några veckor sen hade den äntligen blivit så pass lång att jag kunde klippa bort det tjocka. Och plötsligt var allt som det ska, nämligen att man inte känner sin tå. I form av smärta då:)

Jag har fotat så många hus! De är så fina och charmiga 🙂

Och höga smala:) Och gärna torn:)

Här hyr de ut lägenheter. Vi hittade prospekt utanför ett annat sånt här ställe och det verkar som det kostar runt 15 tusen för en tvåa.

Husdjur kostar extra, nån tusenlapp i månaden och hundar är dyrare ju större de är:D Trots det är det otroligt mycket hundar här, och de är så väluppfostrade. Inte som Doris direkt;)

Vi gick till tåget.

Tog vår vanliga tur.

The Loop går ner downtown och i en loop, sen tillbaka.

På varenda station sitter det olika skyltar om hjälplinjer, samma ombord på tågen. Mest fokus på människor som mår så dåligt att de vill ta livet av sig, men även om man vill ha hjälp ur ett missbruk eller en dålig relation.

Vi skulle till det större Target som vi hittat tröjor på, och skulle också leta reda på Union Station, där en buss skulle gå till basketarenan. Vi hade ju massor av timmar på oss så vi hoppade av på en annan station än vanligt. Den har extra snygga skyltar, i trä.

Ni ser ju, väldigt lite trafik, det här är ändå helt centralt.

Vi hittade fram till Union Station utan större problem.

Tyckte det var en jäkla trist ingång, men visade sig senare att det här var nån annan sida. Ingången var av någon oklar anledning bakom galler. Kanske pga Chicago Maraton som varit veckan innan, eller nåt annat, vi vet inte så noga:)

Men vi hade nu koll var vi skulle senare, så gick till Target för att köpa de där tröjorna. Gick sådär;) för det fanns två i rätt storlek men den ena hade ett hål. Frågade en kille som jobbade där och han kunde inte se att de hade fler på lager, men kollade upp närliggande butiker. Jo där skulle det kunna finnas, sex stycken fanns. Vi köpte den ena och fick en vägbeskrivning till den andra butiken. Tåg och promenad. Givetvis gick vi åt fel håll, och fick fråga:) Givetvis hade de ändå inte tröjan

Så då åkte vi tillbaka och haffade den enda som fanns kvar i en storlek större

Finns fan-kläder i alla storlekar och för både pojkar och flickor

Sen traskade vi runt och kikade lite:)

Vädret var lite skruttigt med regn som hängde i luften men vi slapp det nästan hela dagen

En kyrka mitt ibland skyskraporna

Maffig.

Jag är inte helt säker på att jag skulle våga gå ut på de här brandtrappan…

Det är så högt!!

Skulle heller aldrig våga vara byggnadsarbetare

Vi skulle äta innan matchen hade vi tänkt men sen hann vi inte det. När vi återvände till Union Station för att leta reda på bussen som var för besökare till arenan, så hittade vi den inte. Letade runt lite bland alla hållplatser men nu regnade det och vi gick in för att fråga.

Den var maffig från det här hållet:)

Jag vet inte vad de höll på med, men nedanför den här trappan var det en gigantisk hall, typ väntsal a la dåtid, praktfullt och mäktigt. Men där höll de på med att göra om till nån slags kontorsyta? Fult. Men inte mitt problem:)Vårt problem var att vi inte hittade bussen och nu inte heller någon att fråga. Vi såg en polis. Vågar man fråga en polis? Ja det gör man såklart, men vågar VI fråga en polis? Det gjorde vi, och det hela slutade med att vi fick poliseskort till en annan buss:D

Aldrig i hela mitt liv har jag varit med om snurrigare människor som jobbade på ett ställe men inte hade nån koll:) Nog för att det är en stor station med massor av fordon men vafan;) Polisen tog med oss till en informationskille bakom en disk och han fattade inte heller. De var mer imponerade över att vi ”unga svenska damer” (vi var säkert jämngamla med dem) skulle på en Bulls-match:)

Ingen av dem hade hört talas om nån buss som skulle serva fans och gäster till arenan. Vilket är så sjukt märkligt. Hade jag varit mindre tillitsfull och mer benägen att tro det värsta så hade jag varit övertygad om att vi skulle bli kidnappade och bortförda;) Infokillen bad polisen vakta disken och tog med oss för att kolla nåt. Vi lallade efter, och han haffade en tjej med nån form av rullstol, såndär som folk kan få blir dragna i om de har svårt att gå, av henne då. Hon hade absolut ingen koll hon heller och de pratade om vilken buss som skulle kunna ta oss till arenan. Vi visste bussnumret men de sa ungefär tio andra. Till sist kom polisen och sa att vi ju kunde ta en taxi, det kostade bara typ 5-10 dollar. Nej, sa hon, absolut inte det kostar mycket mer än så. Och så höll de på:D

Syrran och jag trampade nervöst för klockan tickade jäkligt snabbt. Till sist sa polisen åt oss att komma med honom och så tog han med oss ut, stoppade trafiken så vi kom över gatan, och gick fram till en buss. Chauffören öppnade och de dividerade en stund, hon visste heller inget om nån buss… men till sist pekade hon mot en annan hållplats. Polisen eskorterade oss dit, frågade en tjej som satt där ohm bussen möjligen gick till Union station because these two lovely young ladies are going to a Bullsgame?

Hon log och sa absolut, det gör den, den stannar precis intill. Äntligen! Polisen sa att vi måste fråga chauffören också så det blev rätt och det lovade vi. Efter att ha tackar honom så mycket klev vi på. Årets snurrigaste snut, utan tvivel, men trevlig. Chauffören sa att han inte direkt stannade vid arenan utan en bra bit bort. Men för helvete? Vad är det för krångel

Jamen kan du säga till när vi är i närheten då? Ja det kunde han. Det slutade med att vi frågade tjejen som suttit och väntat på bussen om vi var på rätt buss och hon skrattade och sa att det var vi. Jag säger till er när ni ska av, sa hon. Tack och lov för henne, för chauffören hade ju glömt det‍♀️

Nu var vi lite sena. Mängder av folk strömmade till så vi hade inga problem att hitta. Kanske är det så att de i USA räknar en promenad på sju minuter som alldeles för långt? Vet inte men det var absolut inte längre än så:)

Vi såg arenan hela tiden.

För att komma in var det säkerhetsbågar och röntgen av väskor. Det gillar jag:)

Vart ska vi då? Arenan var ju gigantiskt och matchen började snart.

En fråga senare så var svaret att vi skulle ta rulltrapporna upp. Så det gjorde vi:)

In på toa för att byta tröjor och sen hela vägen upp till våra platser. Som var ALLRA LÄNGST UPP

Holy fuck så brant det var 🙂 Jag ser ungefär lika livrädd ut som jag var;)

Tänkte att om jag lutar mig fram så kommer jag falla hela vägen ner på plan. Efter en stund kändes det bättre och jag vågade röra på mig igen 🙂

Ni ser ju hur stort det var.

Bilden ljuger lite dock, faktum var att man såg riktigt bra! Den här är mer rättvis.

Jag följde spelet på plan, inte via jumbotronen. Däremot utspelas massa annat där som man kollar på.

Först var det såklart nationalsången som sjöngs av en tjej med röst som fick det att rysa längs hela ryggen, så maffigt. Den presenterades lagen, det var ju då såklart Chicago Bulls och de spelade mot Minnesota Timberwolves.

Det var en preseason match, så arenan var långt ifrån fullsatt men det var häftigt ändå:)

Jag vet inte om det är för att USA är världsbäst på att anordna evenemang eller om det är basket som är en knepig sport, men fokus låg på allt utom matchen

Det var CheerCam när kameran fångade upp folk som skålade, det var tröjor som sköts ut i publiken, tävlingar och allt möjligt. Så fort det blåstes av blev det nån form av jippo. Och ut på plan strömmade förutom säkerhethetsmän i kostym och öronsnäcka även cheerleaders, barn som skulle tävla, dansgrupper och Bulls maskot som kanske hette Benny the Bull. Inte en sekund utan underhållning.

Det var KUL!

Jag som inte ens tycker basket är en speciellt kul sport var helt med. Varje gång som Timberwolves skulle skjuta straffkast så buades det, alltså det uppmanades på jumbotronen att GET LOUD Som svensk är man ju hört fostrad att inte bua, det är inte PK, så det var otroligt befriande att få stämma in i det:)

När det var anfall för Bulls så uppmanades man att vråla Lets go Bulls, och i försvar Defense.

Men!! De gnisslande dojorna som jag trott man skulle slippa uppe under taket…. De hördes klart och tydligt. Hatar det ljudet, det letar sig hela vägen in och retar mina hjärnhinnor tror jag. Jag får ofta migrän av det, men så högt lät det ändå inte. Och inga vidriga skithöga signaler heller som det är när Lovelia spelar. Man får ha öronproppar eller få tinnitus, det är valet. Jag fattar inte vem som ställer upp ljudet på max med förstärkare, för det är ju helt onödigt.

Summan av det hela var att jag hellre ser en Bullsmatch än mina egna barns Sorry not sorry.

Det var en jäkligt kul upplevelse! Om än lite märklig:) Tröjorna då? Jo, en usel bild men vi höll ju på att ramla ner från tusen meters höjd 🙂

När det var slut så följde vi strömmen ut, och många gick åt samma håll. Michael Jordan drog

Jag fick frågan om jag kunde fota en familj framför statyn, så det gjorde jag. Alltid lika orolig att man tar kassa bilder;) Men de blev ok.

Han är en legend:)

Så tog vi en tur in i fan-shopen, där allt var rött.

Och sen så gick vi ut. Gissa vad det FÖRSTA vi såg utanför var?

Bussarna som servade arenans gäster tiotals. Snurriga snuten och hans kollegor måste ju ha huvudet under armen;)

Vi åkte in på stan, och handlade mat, var ju vid det här laget rejält hungriga. Hittade inget vi gillade såklart, och allt var dyrt. Men enades till sist om en rejäl smörgås.

Kom på att vi hade chips och det kan ha varit den godaste måltid vi ätit på länge 🙂

Vi satt länge nere i matsalen, vår sista kväll. Sen gick vi upp och gjorde oss i ordning för natten.

”Vänta!” Sa syrran och tog en bild på min extremt käcka outfit.

Inte konstigt att man är singel kanske 😉 Men jag är fanimej mig själv i alla fall

Fleecepyjamas, fluffiga tofflor, necessären i en plastpåse för att kunna hänga upp den och handväska… Herrgud jag som inte ens är en handväskeperson hade den med mig 24/7. Jag hade inga fickor och man behöver ju ha med kortet till dörren, och enklast var att ha hela handväskan med:)

Fleecepyjamas var för att kunna gå någorlunda anständig i korridoren på väg till badrummet, och ifall det hade varit kallt. Vi var i London ett år och höll på att frysa ihjäl. Jag hade ett nattlinne under som räckte mer än väl. Det var perfekt.

Ja, så somnade vi ovaggade även denna natten. Sista natten i en stad vi numera älskar.