Ojojoj vad jag har mkt att säga! Antagligen kommer jag glömma hälften, men vi får väl se:)

Jag tar det i flera olika inlägg, annars blir det för långt. När jag säger det så kan ni ana att det finns saker att säga;) Eller inte, men det är skönt att ha dem lite separerade.

Jag börjar från början, med sista träffen på skolan.

Ni vet att jag hade det rörigare än vanligt i huvudet innan jag for, det var tusen saker som skulle fixas och helst klaffa till sist, plus att det var de sista inlämningsuppgifterna i de tre kurser jag gått. Plus en jäkla mailtråd från en av ungarnas klass som krånglade med en skolresa jag skulle åka med på. Jösses, till sist lackade jag ur och har nog gjort mig lite osams med typ hälften av föräldrarna i den klassen. Tur de skingras nu;) Till slut backade jag ur, och åker nu inte med, för plötsligt kunde massor av päron följa med så då hoppar jag och går på en annan unges klassaktivitet i stället. Bättre föräldrar i den klassen, hehe.

Grejen är väl till stor del att i den här klassen har min unge fått lida rätt bra för att så många av de andra inte kan sitta still, hålla truten och göra som de är tillsagda. I sex år. Nä, jag sörjer inte att de nu går till olika skolor.

Nåväl, den var mer irriterande än besvärlig, och sköttes lite sådär på tåget upp:)

Jag lämnade över till mamma och fick skjuts av pappa ner till tåget, som var försenat med en kvart pga nåt banbygge eller så, men det var bra för då hann Clara med i Gävle sen, hennes anslutande tåg var sent. Ibland blir det bra. Mindre bra att de sen av nån anledning, oklart riktigt vad, blev ännu mer sena, så vi missade vår buss från Kramfors…ajajajaj. Den går 22, och konduktören ( snygg och luktade så jäkla gott) ringde och de skulle försöka vänta till tio över, sen till kvart över. Vårt tåg rullade in 17 minuter över, men uppe i Norrland är de så ostressade att bussen lugnt stod kvar och väntade:) Pust. Vi hoppade på, och efter några minuter ringde konduktören och kollade så vi var med. Heja Resplus!

Framme på Hola efter den sista bitens taxiresa så installerade vi oss i våra rum och sen mötte jag upp en annan kursare i köket för att göra vårt arbete till morgondagen. Kom in på rummet igen efter midnatt och var dum nog att dra igång Robinson på datorn, så det blev rätt sent innan jag slog igen de ljusblå.

Upp och äta frukost, vi har alltid sovmorgon första dagen, börjar inte förrän 9, så vi samlas vid 8 för frukost, och sen sitter vi och äter och snackar i en timme. Supernajs.

Hela onsdagen hade vi föreläsning med en snubbe, pensionerad idrottslärare som hette Peter. Den obligatoriska rundan där vi ska berätta om oss själva, gav det sedvanliga : Nio barn?  ”Ja” Hur många är dina egna? ”Eh, alla” Har du fött alla??? ” Japp” 🙂

Sen fick jag minsann höra av de andra att när jag i slutet av dagen, när han höll på att plocka ihop sina papper, och jag pep iväg på toa, sjukt kissnödig, så hade han sagt något om niobarnsmamman, och undrat vart jag tog vägen, och de sa att jag gick på toa. Då hade han sagt: Hon var ju fräsch.  Och sen med ett stort leende: Riktigt fräsch:)

När jag kom tillbaka in i rummet så viskade Clara som jag satt intill : Fräsching! och jag fattade ingenting, Vaddå? Hade det låtit väldigt mkt från toa? Skvalat och så;)? Men nä, man kan väl konsten att kissa tyst. Eller? ” Nä du ser fräsch ut idag bara” sa hon och flinade, och så fick jag ju höra efteråt.

Det är alltid roligt att höra, det ska jag inte sticka under stolen med:) Han tillhör nu mina allra bästa vänner;)

 

Dagen efter var det då dags. Skuleberget.

Vi hade lektioner på förmiddagen, och åkte efter lunch.

Killarna som jobbar på stället, Via Ferrata, tog emot oss och förklarade nogsamt hur man gör, och jag fick höra att det syntes i ögonen att jag var aningens mest rädd i gruppen;)

Jaja. Rädslor ska övervinnas, eller hur? Jag kollade så att de kom och hämtade en om det var så att man faktiskt frös fast av skräck där uppe och det gjorde de ju. Även om jag inte för mitt liv kan begripa hur det skulle gå till, i den situationen så är det ju typ gummiklubba och brandmannagrepp som gäller;) Men skönt att höra. Vi selades på, och fick hjälmar och så var vi klara.

Första delen av lederna går man bara uppåt i terräng, innan man säkrar fast sig, och satan så jobbigt det var! Jag flåsade som en jäkla blåsbälg och tänkte att tjena mittbena, jag kommer ju för fan att vara helt slut innan vi ens kommit halvvägs..men så fort vi säkrat fast oss i vajern som går längs med hela berget och alltså bestämmer var du ska klättra, du har typ en meter att lira på från vajern, så blev tempot lugnare.

Jag var näst sist och Matilda sist, och i början höll vi samma tempo som de andra, men plötsligt var de långt före oss, och sen borta. Vi tyckte ändå att vi klättrade på i bra takt, det var inget slöande, men å andra sidan var det samma sak när vi promenerade ner sen, vi var mitt i gruppen för att plötsligt vara sist. Ensamma? Fattar ingenting, men skyller på att alla andra har långa ben eller så;) Lusiga var vi faktiskt inte.

Killarna hade förklarat att det var ”värst” i början, med ett brant klippvägg, och att de mest höjdrädda vände där. En blick på mig där;)

Men efter att man kommit över trädgränsen så var det typ ingen som vänt om för det var ju dessutom rätt mkt svårare att klättra ner än upp. En blick på mig där åxå;) Det var mest i grabbgäng på de tuffaste lederna de fick hämta folk;)

Första biten var absolut inga problem, jag hade inga problem med höjdrädslan, och såg till att liksom acklimatisera mig med höjden hela tiden. Skitkul att klättra, men det var väldigt mkt mer klättra än gå som jag trodde efter att ha kollat på video från deras sida:) Men så kom vi upp över där träden slutar och det blev liksom mer påtagligt att det var väldigt brant, att det var ett berg som man typ dör om man ramlar ner i från. Nu är det ju i princip omöjligt eftersom man sitter fast, men känslor och förnuft är ju inte riktigt överens;)

Jag vände mig om om och kikade efter Matilda, och kände hur det blev yrsligt när jag tittade ut från berget, och vände mig snabbt om igen. Sen lät jag helt enkelt bli att titta ner så gott det gick:) Ibland var jag tvungen, för man lär ju liksom kolla var man sätter fötter och händer, samt säkra om sig mellan öglorna, men jag höll blicken på berget och fokuserade på de närmaste metrarna.

Det här är taget rätt så i början, och jag och Matilda är med i gruppen;) men sen sprang de ju iväg. Ni ser hur vajern är fastspänd mellan öglor och hur brant det faktiskt är, även om det är svårt att riktigt se. Här var det tvärlugnt än så länge.

 

På sina ställen var det mycket armstyrka, man fick använda vajern för att klättra och försöka spjärna emot berget med fötterna, ibland på helt släta partier. Det var kul och det kändes som att jag var stark, och själva klättringen gick toppen, jag halkade inte en gång, tappade inga fot eller handfästen och det var så jäkla roligt. Jag hade mobil och kamera i ryggsäcken som jag fick låna av killarna, och den var ju fräsch och fin att lämna tillbaka, axelrammarna var helt genomblöta av svett.. det var en helt fantastisk dag att klättra på! Solen sken och värmde, jag klättrade i linne och joggingbrallor och det var perfekt. Hjälmen är ju som en liten bastu, men okey då, jag kan gå med på det i sådana här sammanhang:)

Även om jag och Matilda kom upp sist, en bra stund efter alla andra, så var det inte för att vi hade några problem eller att det var jobbigt på något vis, vi var bara lite mindre snabba.

När jag väl hade insett att jag fick svindel av att titta ner, så var jag rädd för att verkligen få sån svindel att jag skulle frysa fast där. Mer rädd för att bli rädd än rädd på riktigt om ni fattar 😉

Jag insåg ju att om det inträffade så skulle jag no way in hell komma ner. Även om killarna skulle klättra upp och prata vänligt så skulle det vara alldeles för vidrigt så jag tänkte att det var bättre att låta bli svindeln. Kände att ett liv fastklamrad på en bergvägg strax utanför Ö-vik inte riktigt var det liv jag tänkt mig;)

Här var det easypeasy, typ bredast avsats på hela vägen:) och enda gången jag fick fram min mobil, övriga bilder är som vanligt snodda, och jag väntar på att Clara ska lägga ut sina på faecbook:) så ni får se annat än de ni redan sett, dock med bildtext nu:)

Så trots att jag är riktigt, riktigt jäkla höjdrädd så klättrade jag uppför det där berget. Utan svindel, utan att titta ner;) bara upp, och jag skulle göra om det. Helst inte direkt för då var jag rätt mör, men dagen efter, alla gånger. Som väntat kändes absolut sista biten nästan värst, den över kanten på berget, men det är samma här hemma, när jag ska upp och ner på taket:) Biten från stege till tak är svårast av nån anledning. Det var ändå enklare över bergskanten måste jag säga, för jag var lite less på slutet, och ville bara bli klar. Det var väl för att när man inte får nån överblick över hur långt man har kvar så känns det till sist som en oändlighet.

Jag kommer aldrig kunna stå som de där galningarna, en liten bit ifrån kanten, osäkrade, för där kickar svindeln in hårt, så jag satt ner och var fortfarande säkrad;) Better safe than sorry;)

Det här är ett gäng Hälsocoacher som var väldigt nöjda!

Själva klättringen var absolut inga problem, men jag skulle aldrig i livet ta med barn, men pallar man att lyfta och hjälpa dem så funkar det super, men jag skulle inte riktigt vilja ha mina kids där eftersom jag inte riktigt har mitt mentala psyke under full kontroll;) ( Ja alltså i klättersammanhang, normalt är det stabilt,hihi)

Jag hade vanliga gympaskor på, och de var perfekta, jag kände klipporna, men hade stöd. Handskar köpte vi där, som gav toppenbra grepp på vajern, och sen fick man ju låna övrig utrustning. Det var skitkul att klättra, det enda minus som fanns är ju höjden, och den kommer man ju inte ifrån i bergsklättring direkt;)

Jag har skrapsår och bulor och blåmärken på benen och armarna, men vet inte riktigt vad jag gjorde för att få dem så det var väl de där gångerna man råkade tjonga in i berget.

Jag hade aldrig  åkt hit och klättrat om vi inte gjort det med skolan, jag hade ingen aning om att det fanns ens, och det ligger ju inte direkt i mina hoods, men jäklar vad glad jag är över att ha gjort det. Jag gör solklart om det om jag är i närheten! Men vill nu ha tips på hur man botar svindel!:) Ni som kan allt, hur gör man? Finns det ens några bra knep? Eller måste jag åka dit och lägga mig med huvudet över kanten högst upp? 😉

Vi klättrade den vita leden, den minst svåra, alla förutom två av tjejerna tog den, de drog nog den värsta:) och om jag ska klara av att köra någon annan så måste svindeln väck. En valium kanske…? 😀  Näää,. självklart inte, måste jag väl förtydliga.:)

 

Nu har klockan blivit massor! Jag är så trött, att jag till och med ”råkade” somna i två timmar förut, men nu är det sovdags igen. Det tar alltid på krafterna att vara på skolan, och allt innan och nu konfirmationen efter gör så att jag inte hunnit med att samla ihop mig, men det kommer en tid för det med. Snart är det sommarlov!

Jag återkommer i morgon med mer.

För resten har jag ju min me&i visning i morgon kväll kl 18.30.  Alla är välkomna:) det är bara att hojta om ni vill, så får ni adressen:)

Jag har noll framförhållning, jag vet:)

 

Natti natti 🙂

Hej på er!

Jag gillar inte det här när jag inte hinner skriva något, det känns inte bra. Men eftersom jag har häcken full blir något lidande och nu är det bloggen, men ikväll lugnar det ner sig!

Då är det mello och det är så tråkigt att jag borde hinna med det långa inlägg jag har i huvudet:)

Idag är det dags att konfirmera lite tvillingar! Eller de ska väl själva konfirmera dopet om man ska vara korrekt;)

Anyway är det stressigt nu, vi ska iväg snart och innan dess ska det fixas både folk och saker.

Födelsedag är det ju åxå och vi har precis väckt vår 12- åring Novalie med sång och paket. ❤️

Mer om allt ikväll!!

Hörs!

     

 

Vi checkar av bergsklättring på listan över saker att göra innan jag dör 🙂

  

Jag är framme på skolan:) Tåget var en timme sent innan vi kom fram, och sen går dagarna fort här uppe.

Tror det har nåt med Norrlandsluften att göra;)

Ingen täckning som vanligt och rappligt wi-fi men härligt sällskap 🙂

Love this guys helt klart .

Sova lite och jag kommer tillbaka !

Natti natti 🙂

Holy smoke, jag hinner verkligen inte med nu.

Min vana trogen försöker jag ta en sak i taget, beta av och så andas och ta nästa, och nästa…

Det här med att inte vara hemma de här dagarna innan konfirmationen är tufft. Jag gillar det inte, men jag har inte så stora val, och det är bara att bita ihop. Till råga på allt så missar jag Jordan och Jamies kyrkisavslutning. Missade den i julas med, men nu är det Jordans allra sista, för alltid, sen börjar han förskolan i höst. Fy farao vad snabbt allt går! Jag ogillar förändringar, och mår som allra bäst när det bara får tuffa på som vanligt:)

I morgon åker jag, inte förrän på kvällen, men de där timmarna innan ska jag hinna med väldigt mycket. Det kommer inte gå, det vet jag, och har jobbat på att byta lite tider.

Jag ser jättemycket fram emot att åka och träffa alla kursare igen, det är alltid härligt, men jag hade verkligen önskat att det inte var just denna vecka:)

Packa inför det måste jag göra åxå, och vad har man på sig när man klättrar i berg nu då?

Inte tajta jeans fick jag förslag på på Instagram;) och det hade jag räknat ut själv faktiskt, så jag har nu lagt med ett par gamla fula jeans och joggingbrallor, så får det bli nåt av det. Vi ska dessutom sova två nätter på Hola och en natt vid Skuleberget nånstans, så det blir till att ha med sängkläder till den sista övernattningen. Min syrra har ett bra reselakan, som nån form av sovsäck, säkert i siden och den får jag låna.Hoppas på att det finns filt sen bara 😉 Det kommer bli bra, och kul. Få se om jag fastnar på det där rackarns berget, eller om jag har nåt av bergsklättrare i mig:D Jag tror att det låter ballare än det är, och att det handlar om att gå fast i lite besvärlig terräng..fasthakad…hm..Jag intalar mig det:)

 

Idag har jag betat av saker. Försökt i alla fall:) Tvättat, skurat kylskåpet vi har i förtältet, nu står det i poolrummet..och om någon minns så transporterade vi hem det på en släpkärra, ståendes. Jättesmart, bara det att vi tog död på varenda mygga mellan Årsunda och här;) De satt smaschade på kylen;) Vi funderar på om det är vår affärside, att åka runt med en kyl på ett släp och fånga myggor, det är ju ett sånt problem på vissa ställen;) Detta är ju mindre giftigt än det där de sprutar från flygplanen;)

Nu hade de suttit där hela vintern och var inte ett dugg svåra att få bort, tacksamt att vänta ut dem helt klart;) men när jag öppnade för att skura inuti, jag hade ställt upp dörrarna men de hade såklart åkt igen…så hittade jag en längd rostbröd. Inte så mögligt som det borde vara av att ha legat där i ett halvår, men inte direkt superfräscht heller;) Jag var helt säker på att jag tagit ut allt, men den här hade gömt sig.

Nu är det rent och fint, luktar gott och är igång, så vi kan fylla det inför konfirmationen.

Alla samtalsämnen leder tillbaka dit, gahh.;)

 

Idag kom pappa och mamma med husvagnsdraget, det ser fint ut, nu ska det ”bara” monteras tillbaka. Det var inte direkt bara att ta av det, så vi får väl se. Det får bli nästa veckas uppdrag. Sen ska väl vagnen ut på plats nångågn åxå..allt drar ut på tiden, men å andra sidan har jag inte känt något oemotståndligt drag efter att campa än…alldeles för kallt och blött:)

 

Idag gick det att ladda upp bilder, och den här fick jag av Corrinda igår:

 

Göteborgscupen, segrare:)

 

Idag har Smulan jobbat hårt på att bidra till hushållet, hon kom hem med två fåglar. Den första levde och eftersom både jag och ungarna störde henne så flög den till sist sin kos, men den andra hon kom med hade hon nogsamt tagit ihjäl ordentligt. De jamar alltid på ett speciellt vis när de har tagit ett byte, och oftast stannar de vid ytterdörren, men om man inte kommer och berömmer dem så kan de ta med sig det in..Robban fick erfara det förra sommaren när Smulan kom och släppte ner en död mus i knät på honom;)

Zlatan är för jäklig på att ta in levande möss, sist en musunge, som han sen ska leka med, och jag blir skitsur på honom. Oftast tar han fast musen igen och lommar sen skamset ut med den, men ibland får ju jag jaga reda på den och det är inte enkelt att få fatt i en mus kan jag lova. Jäkla katter:) ♥

De vill ju bara hjälpa till:)

Det krasar väldigt obehagligt när de knäcker skallen på dem, kan jag meddela…

 

Det sken upp idag, och jag som sett gräset växa under flera veckor nu, men det har varit för blött, fick fram gräsklipparen, tankade i den och i med olja, och sen ryckte jag. Många gånger, men till sist startade den. I år igen:)

Men jag hann bara klippa en liten bit så dog den, för högt och för blött gräs, och sen ville den inte starta. Men jag lyckades dra så jag gjorde illa mig, såklart..surt, det kändes väldigt intebra i höger arm, från fingrarna upp till axeln. Nån härligt ( not) sträckning. Jag har ju ont i vänster redan, så nu är det rättvist:)

Skitsamma, det ser för gräsligt ut (hehe) men jag kan inte göra nåt åt det nu.

I stället åkte jag och handlade, fick med mig Jamie, Lovelia och Trixie, de i hop funkar fint, inte så mkt spring och skrik:)

I butiken sprang jag på en så jäkla snygg kille att jag nästan tappade hakan:) Alltså vi snackar 100 poäng på en 10 poängsskala. Top Notch;) Det var fan länge sen jag såg något så stiligt. Det gjorde inte ett endaste dugg ont att vi korsade vägarna ganska många gånger, helt oavsiktligt (eller?*s*)

Hans bil sen då, den var ju inte direkt att leka med, ett stort svart vidunder, nån form av pickup…holy smoke vilka bilar det finns alltså. Jag kör en buss och när jag känner mig liten intill en personbil då är det illa;)

Jag funderar alltid på varför man har en så stor bil om man inte behöver? Den måste ju vara dyr att köra? Med det sagt menar jag inte att alla som kör stora bilar inte behöver det, men det känns som att ”alla” märken bara blir mer och mer gigantiska. Jag gillar iofs att sitta högt upp och se bra, och det kanske är tillräckligt för att skaffa en stor, inte för att jag direkt har så många val;)

 

Jaja, hem packa upp, äta mat, tvätta vidare, städa här, skura där, packa lite, och så den där sista uppgiften…en jäkla gruppuppgift! Jag tycker det är svårt att jobba i grupp via nätet, och nu ska vi göra nån powerpoint till vår presentation sen..jippie, jag har glömt hur man gör;) Tur att tjejerna i min grupp kan, så jag lär ju bidra med något annat… Så det ska jag fundera på nu:)

Vi hörs förhoppningsvis under veckan:)

Natti natti:)

 

Jag har så fullt upp att jag i stället för att göra det jag ska, gör massa annat;) Typiskt mig att börja rensa i klädkammaren och städa tvättstugan när jag har tvåhundra riktigt viktiga saker att ta itu med, men det blir ju snyggt där så småningom iaf…knappast idag bara, det är många dagars jobb.

Jag måste göra mig av med sisådär 95% av alla våra kläder känns det som, eftersom det bara är de där sista 5% som används, övrigt tar bara en jäkla massa plats. Jag är bra på att spara, och återanvända, men jag är lika bra på att köpa nytt…och i slutänden blir det trångt;)

Eftersom jag haft så många tjejer på rad så har deras kläder bara flyttats mellan olika byråar, men nu börjar Lovelia växa ur det och då är det inte jättemycket som går vidare till killarna.

Både Jordan och Jamie tycker om rosa, men volanger och rysch och pysch känns som att de kan slippa:)

Även om Jamie helst vill ha klänning/kjol på sig när han ska vara fin, så finns det så mkt fina andra kläder som han kanske är ännu finare i. Jag blandar hej vilt, och de har alla sorter av kläder. Även  tröjor med WinxClub på, eller lackskor, eller kanske en tunika. Men jag vill faktiskt ha annat än det jag sett på tjejerna i hundra år:)

Anledningen till att jag ens påbörjade den här jäkla städningen nu är att jag inte hittar den tröja som Jordan ska ha på konfirmationen…jag orkar inte:/ Hur är det möjligt? Men, nu hittade jag några fina skjortor ist:) så det löser sig ändå.

 

I går fyllde mamma år, och vi åkte dit på lite fika. Jag hade med de fem små, och de försvann iväg till lekplatsen rätt direkt, och vi satt mest och snackade.

Idag så var det dags för Novalies dansuppvisning. Där hon dansar ( Uppsala danscenter) har de elevföreställningar varje vår, och i år var det på Svandammshallarna. I förmiddags så våfflade vi hennes hår, det skulle vara så stort som möjligt. Eleverna samlades 13, och jag körde ner henne först. Det var svinkallt och regnade, annars hade jag tänkt ta med alla samtidigt och hänga i stadsparken, men nu försvann det alternativet…Brrrr.

Det var full värme och rumpvärme på i bilen, fy farao vad kallt det blir så här års när det regnar!

Släppte av henne, och skulle ta mig ut från parkeringen igen, och skrattade åt alla människor som liksom inte kan köra bil, fast det handlar om basicgrejor. Man kan tex inte stanna och stå still för att invänta något (oklart vad/vem) när man står längst fram i kön för att sen köra ut bilen på gatan, och sen när man inser att oj då jag är i vägen för typ alla…börja backa och försöka manövrera sig två meter i sidled. Eller köra in, och stanna för att släppa av massa folk mitt i körbanan… Alltså, jag börjar fundera på vart det sunda förnuftet har tagit vägen?

På allvar nu, men visst är det så att folk är väldigt ego? Ta valfri parkering, helst utan markeringar, då parkerar folk sina bilar med 1,5 meters avstånd till bilen intill, och det innebär att det finns massor av halva lediga platser, men man kan inte komma in där om man inte åker MC;)

Eller som när vi väl sen kom in, och satt på våra platser och de släppte in folk på ”golvet”, inte så att man kan gå in och att de som stod först i kön ta de platser de vill först, nä alla SPRINGER in för att ta de bästa platserna..utan hänsyn till att andra köat väldigt mkt längre..rena kosläppet:)

Det gäller liksom hela tiden att ha vassast armbågar. Eller är det bara jag som upplever det så?

Nåväl. Jag fortsätter att försöka lära mina barn vett och etikett, respekt och hänsyn, och tror och hoppas att det lönar sig i längden:)

 

Jag åkte hem, drack en kopp kaffe och satte in övriga kids i bilen och åkte tillbaka, mötte upp syrran vid parkeringen ( en annan, längre bort) och messade med Janelle och Simon som var framme redan. När vi kom var det lång kö in, och det här kalla våta, otäcka regnet som droppade…brrr. Inte den mysigaste dagen i maj direkt;)

Till sist kom vi in, och satte oss med Janelle och Simon på läktaren, och efter en halvtimme eller så drog det igång. Jag har sett ganska många sådana här föreställningar förut, Janelle dansade där som yngre, och blev aningens besviken. Det var inte lika bra som det brukar. Jag brukar bli besviken när det är slut, men idag var det inte jättemånga grupper som direkt imponerade. Alla var ok, och de minsta barnen som har noll koll utan bara skuttar omkring och försöker göra som ledaren på sidan av scenen är ju som alltid bedårande:), men inget som riktigt var toppen. Det gällde inte i främsta hand hur de dansade, utan liksom koreografin, hur numren var upplagda.. Nja. Men Novalie var såklart bäst av alla:D och det var helt klart sevärt, bara att jag blivit så bortskämd tidigare år med riktig SHOW:)

Novalie var nöjd, och det är huvudsaken. Jag kanske låter gnällig nu? Men skyller på vädret!, hehe.

På väg hem for vi in på Ica för att handla middag, de ville ha tomatsoppa, och idag fick de köpesvarianten, med gott bröd till, och så ville de fika med munkar, så vi körde det med.

 

Corrinda ringde mig i förmiddags och tjoade att de var i final! Whihooo:) Hon hade lyckats ramla i nån trappa på Liseberg och gjort illa foten, men det funkade hyfsat med tejp, lika med fingret hon gjort illa tidigare i veckan.

När jag sen satt där och föreställningn precis hade börjat så fick jag detta av henne:

……

Jaha, det gick inte att ladda upp? Varför det då tro? Jaja, det löser sig väl med tiden:) Hur som helst jag fick en bild med massa tjejer och en pokal! ♥

De vann hela alltet:) Man kan ju inte annat än fälla en tår av ren och skär stolthet. ♥

De är så jäkla duktiga hela laget:)

Nu borde hon komma hem snart, efter en lång bussresa från Göteborg, hon lär ju vara skapligt trött, tur att de har studiedag i morgon!

 

Jag ska kika på de sista uppgifterna, skicka in någon och sen känna mig klar med det, och se nån film eller så:)

Tvätta lite mera och försöka undvika att fastna där nere…;) I morgon ska jag försöka beta av alla grejor jag måste ha klart innan jag åker på tisdag till skolan..Jag kommer glömma hälften, så det är en jäkla tur att jag lämnar över till de bästa festfixarna som finns, mamma och pappa. De är grymma på att ordna sånt! Jag kommer alltid vara avis på alla deras roliga fester de hade när vi var små:) De har ett sånt stort umgänge att det blev stora roliga fester så fort det var något. Syrran och jag var ju med såklart, runt benen på alla vuxna, och det brukade vara andra barn med åxå, så vi hade det ju toppenkul vi med.

Men sånt kul umgänge har inte jag;) beror säkert mest på mig själv, festa har inte stått jättehögt på min lista under åren:)

Jaja. Den tiden kommer väl den med, jag ska åka på pensionärsresor och svänga mina lurviga;hehe;)

Nu, plugg!

Natti natti 🙂

 

Vad tycker ni om det nya utseendet här på Loppi? Jag kikade just in på min egen sida, och jäääklar så snyggt! Eller? Jag tycker det ser rent och inte så plottrigt ut, stilfullt:)

Det klart bästa uppdateringen jag varit med om någonsin. Jag brukar kunna vara väldigt bakåtsträvande, med ”Det var bättre förr”-tänket;) men det här var snyggare än innan.

Jag har inte hunnit kolla så noga än, bara min egen blogg:D men noterade att Instagram visas under en egen flik, najs! Ni får gärna följa mig även där, men ni som inte har fattat grejen med insta än, nu kan ni få se de bilderna ni med. Förvisso så hamnar många här åxå, men oftast ser man dem först där.

Det ser lite annorlunda ut även här inne från mitt håll, så det kanske blir något knas i början, men hoppas inte det. Ser något konstigt ut kan ni väl hojta?

 

Igår var det Kristi Himmelsfärd, och det firades inte alls, mer än med ett cirkelfys-pass med Anders vid 11.

Däremot var den en väldigt viktig dag på ett annat vis, det var nämligen Robban och Corrindas 15-årsdag!

Mina små tvillingar ♥♥ 15 år. Helt obegripligt.

Jag vet att tiden går, jag fattar bara inte hur det kan kännas som en grisblink när det i själva verket rullat förbi 15 år? Jag minns som igår när vi fick veta att det var två barn, på ultraljudet dagen innan min 30-årsdag:) Svårslagen present!

Jag fattade inget, utan var bara överlycklig över att se att det rörde sig på skärmen, av nån anledning trodde jag inte på mitt illamående och trötthet;) och faktum är att för 15 år sen var ultraljud inte ens i närheten av hur de är idag. Bilden var svår att tyda helt enkelt. Men deras pappa såg ”två huvuden och en väldig massa armar och ben” och hans första tanke var att det nån slags bläckfisk eller så;) och tanke nummer två var att bilen blev för liten;) Rätt klassisk pappafundering;)

Jag blev otroligt chockad. Det var helt oväntat. Jag har kusiner som är tvillingar på pappas sida, men tankarna har aldrig ens snuddat åt det hållet. Jag hade tidigare fått Janelle, och sen när jag väntade Patricia så var det först två, men det fattade ingen förrän på förlossningen när det var nåt med placentan som tydde på det. Ihop med att jag haft oklara blödningar runt v 12-14 så visade det på att det varit en tvillinggraviditet, men jag fick infon och den gick in genom ena örat och ut genom det andra lika fort, jag hade ju en underbar nyfödd tjej i famnen:)

En minut snurrade det massa tankar om hur svårt det skulle bli, hur svårt det skulle vara att räcka till osv.

Men så ilade det till och jag insåg att Fan vad häftigt!! Tvillingar! Hur ballt som helst 🙂 Och sen kände jag så under hela graviditeten, jag kände mig utvald och fullt kapabel att klara av allt som komma skulle.

Omgivningen däremot…jag önskar att alla som inte har tvillingar ( eller fler) själva skulle kunna hålla truten, för så fruktansvärt mycket skit jag fick höra! Massa hemska berättelser om hur den ena dog, eller hur det blev katastrofsnitt i v 22, eller hur ont man skulle ha, eller hur jobbigt det skulle bli. alltid från folk som hört det av nån som hade tvillingar eller så..såklart.

Det värsta var när folk liksom: Åh, men tvillingar, stackars dig! Vilken otur att det var två.

Vafan? Vad ska jag göra då liksom? Ta bort en? Adoptera bort en? Sätta ut en i skogen? Glömma en på BB?

Folk är så otroligt korkade och plumpa ibland!

Det funkar ju inte så, man får helt enkelt ta det man blir erbjuden av naturen:) och sen gör man det bästa av det!Och det gjorde jag:) Jag kan inte säga ett enda tillfälle när jag tyckt att det var för mycket med två. Det fanns massor av tillfällen som blev krångligare, mer av allt, det tog lite längre tid, men måste man ha så bråttom jämt då?

Nä, det måste man inte, man tar det i den ordning det kommer, en sak i taget, så blir det mat på bordet även den dagen. Eller…så får man äta mackor;)

Från att de blev fem veckor var jag ensam med dem, och storasystrarna hela dagarna och det funkade ju utmärkt. Patricia sa direkt när hon fick veta att hon skulle få två syskon: Pax för killen! och så var det, hon och Robban kommer bäst överens:) Rätt kul.

Ser ni vem som är vem på bilden?
Corrinda åkte ju till Göteborg aptidigt på torsdagen, jag behövde inte skjutsa, rätt skönt, men jag hade klockan ställd för att kunna väcka henne om hon försov sig, men det behövdes inte:)

Hon fick sitt paket kvällen innan, en sjal/kofta, och lite smågrejor, och sen satte jag in pengar till henne för att handla på Missäy:) Hon tycker att allt verkar så snyggt där, och nu bodde de nära, få se om hon hinner.

Robban var ju hemma, och för första gången någonsin firades bara han. Konstigt.

Eftersom han brukar sova hur länge som helst så drog jag iväg och tränade vid 11, och tänkte att han skulle sova när jag kom hem, men givetvis hade han vaknat tidigt:) Fortfarande spännande att fylla år iaf:)

Jag skickade honom såklart i säng,;) och han fick vackert krypa ner, och så ringde vi upp Corrinda på mobilen och så fick hon vara med på ett hörn iaf ♥

Till Robban hade jag kikat ut en högtalare till mobilen/datorn/edyl, i söndags, den jag fick fulparkera för att få tag i, och den föll i god jord. Den är liten, snygg och bra ljud i den, och man kan ladda den så man kan ta med den, eller köra den på sladd, trådlöst eller inte.

Sen fikade vi på eftermiddagen med mamma, pappa, Janelle, Simon och syrran, som bakat kladdkaka:)

Hon är bäst min syrra:)

Än måste man blåsa ljus!

Sen fick såklart Robban bestämma middag och det blev….Billys pizza… urk, men ok:)

Bara att åka och handla då, och jag kan ju inte klaga på tillagningstiden direkt;)

Corrinda spelade match i GBG som de vann, så hon var på bra humör hon med, vad hon åt vet jag inte, hon är inte jättebra på att höra av sig när hon är borta;) men antagligen något godare…;)

Robban insåg att han med de pengar som ramlade in på kontot under dagen, plus det han sparat i kassaskåpet, hade råd med ett PS4, så då övertalade han mig att åka och köpa ett:) Det är härligt att se hur nöjda de kan bli av att äntligen ha råd med något efterlängtat:)

Kvällen ägnade jag sen åt plugg, alla uppgifter utom en betades av, och den ska jag göra nu, var tvungen att läsa en bok först, som ska recenseras;) så nu ligger jag i fas i alla kurser!

I dag fick jag besked om att jag kommit in på en(till) av de kurser jag sökt till hösten, så i nuläget har jag 100% plugg. Dock är det inte klart med en av de jag helst vill gå, så jag fortsätter hålla tummarna, och kommer jag inte in där är jag helnöjd med de här två! Ungefär samma upplägg som på Hola, med närträffar…de är den svåraste biten att lösa, men det är iaf inte ett år i Övik, mamma gillade inte riktigt det upplägget;)

 

Idag har jag åxå åkt och handlat konfirmationspresenter och födelsedagspresenter åt Novalie, så nu är det klart! Har hyfsad koll på alla barns kläder till nästa helg, och måste bara få ett ok från folk hur många som kommer innan jag kan beställa mat. Säkert nåt viktigt jag glömt…

Tacokväll med hela gänget, massa snack, sen Lets dance på fördröjning, och nu är det dags för plugg!

Mitt i natten:)

Natti natti:)