Reklam och annonslänk för Cellbes

Jag vet att ni är många som likt mig är frusna av er, och jag vet att många av er gillar fluffiga mysiga jackor:) Den här fleecejackan finns i flera färger, och är nu på höstkampanj 🙂

Jag älskar den, har en nästan likadan i beige-vitt, men den här är finare:) Den här och liknade kommer jag nu leva i till i vår. Jag hatar att frysa och eftersom vi har ett stort gammalt hus med vanliga element, (ingen golvvärme här inte), dragiga fönster och lite vanlig hederlig sparsamhet:) så är det mer åt det svala hållet den kalla årstiden. Tofflor och kofta/jacka. Den här drar jag gärna upp huvan på när jag sitter i soffan, för det är ett fönster där som drar en aning precis åt mitt håll. Blommorna mår suveränt i det fönstret så det är tydligen inte för kallt utan bara det där jäkla draget:)

Samma sak med den här lite längre koftan, den kommer användas flitigt!

Den är väldigt tunn så den är enklare att få plats med under en jacka om man vill, även den är på kampanj och finns i flera färger.

Kängorna är inte på kampanj men jeansen är:)

Överlag finns det just nu väldigt många finfina höstdeals, så kika in direkt:)

Cellbes hittar ni här

I går, söndags, så packade vi ihop oss och åkte till Norberg för att ta hem lilla pärlan. Jimpa och syrran och jag.

Jag får inte göra ansträngande saker, så jag överlät allt bärande och böjande till de andra två och fixade i stället de lättare sakerna. Allt ska ju göras, och det mindre tunga är också det som jag normalt alltid gör, som att ta reda på allt inne i vagnen, packa in under sittplatserna osv.

Vi åkte så vi kom fram 12.25, och vi lämnade 17.23, så ganska exakt fem timmar tog det.

Lika positivt och mysigt som det är att slå upp det på våren, lika vemodigt är det att ta ner det till hösten. Jag önskar att barnen var små igen så jag kunde vara där mycket, mycket mer. Men, nu tar jag det år för år, så får vi se. Jag kan inte åka runt med den, eller visst man kan, men det känns som att det är en för gammal vagn för det. Och det är för bökigt att greja, och få med saker, och för att inte tala om att komforten inne i vagnen suger. Jag har ju ingen värme, ingen gasol och kanske att den ena vattenpumpen funkar:) Men jag behöver ha med en massa saker som tar för mkt plats att åka runt med. Det är inte omöjligt, men lite för bökigt för att det skulle bli av:)

Men, nu skulle den ner. Vi möttes av duggregn, vilket inte är det minsta bra. Bäst är det att få packa ihop när allt är torrt och fint. Tacksamt nog slutade det direkt och allt löpte på utmärkt. Jimpa som inte är en van campare, men som kan allt annat, är till stor hjälp, och dessutom så var han, liksom syrran och jag, en jäkla mästare på Tetris:)

Vi får ju vinterförvara saker inne i byggnaden som syns bakom, och där får man nu en varsin ruta på 2*2 meter. Det är toppen för innan så gällde det att inte komma sist för då fanns det inte plats. Nu får man anmäla att man vill stå där, och sen får man en ruta. Vi har alltid tagit så lite plats som möjligt, det är liksom en principsak för oss. Man försöker göra så att det blir bra för alla. En del har tidigare tagit upp runt 5*5 meter och hur de nu får rum är för mig en gåta, när de tidigare bredde ut sig;) Vi staplar på höjden, stadigt och bra, förankrat med spännband. Nu står vi ju längst ut, vilket inte är optimalt för vi kommer ju inte först. Men de får ju flytta lite på sakerna. I år har de också markerat gångar mellan rutorna så man kommer åt, vilket underlättar massor. SÅ bra!

En annan sak jag noterade när vi kom upp nu är att de har röjt bort massor av sly nere vid sjön, det är så jäkla öppet och fint att man nästan blir tårögd. Här såg man knappt vattnet förut!

Även gången är ny, den kommer säker bli fin med tiden, just nu såg den mest nylagd och lite temporär ut, men jag tror att sånt där grus blir väldigt fint med tiden, så jag ser framför mig nästa säsong hur man kan gå barfota utan att klampa i lera. Å andra sidan var det lite större stenar i som kanske innebär att foppatofflorna måste vara på. Men, det är sån jäkla skillnad, till det bättre. Förr var det som att gå i en grön ogenomtränglig tunnel av sly och träd här. BRA JOBBAT – det blir tio guldstjärnor för det här ***

Samma sak här, det har röjts massor av sly. Så vackert med mer närhet till vattnet. Och visst är det fint med en egen Viking Line anslutning;)

Jimpa hade med sig pastasallad til ett helt kompani, plus massa gott fika som vi smaskade i oss efter att vi burit in allt för förvaring och fått undan allt inne i vagnen, och innan vi tog ner förtälten. Det var småkyligt men ändå rätt lagom temperatur så länge man jobbade på. Men jag fick dra på en extra luvtröja direkt vi kom.

Det här överlät jag till de andra. Jimpa drog upp alla tältpinnar och skruvade loss alla skruvar vi fäster med också, och sen hjälptes de åt med att ta ner allt. Vårt förra tält tog timmar att få både upp och ner, så vi blir lika förvånade varenda gång över att det går så jäkla snabbt med det här. Nu märkte jag upp alla pinnar också, med färgkoder, för även om det är enkelt så lyckas vi ändå alltid vända något fel, ta höger pinnar på vänster eller liknade, och sen har vi några extra pinnar i taket som inte hör dit från början och som vi alltid funderar över. Sen var det ju bara att koppla på och dra loss den, och sätta fart hemåt.

Eftersom Jimpa var med så lossade också vagnen från dragkroken utan problem, när vi gör det själva så är det ju ett förbannat meck varenda gång. Den fastnar och vi kör varv på varv för att få den att lossa. Men det här problemet fattar liksom ingen man, för så fort det är en snubbe med, så lossnar vagnen:D Den rullas in för hand på uppfarten, för den har alltid, sen tidernas begynnelse varit trasig på nåt vis, det går inte att backa utan att manuellt gå dit bak och koppla ur en spärr, med hjälp av ett snöre eller så:) Det är enklare att dra den. PÅ campingen kör vi, eller Jimpa då. Pappa gjorde det alltid när han var med, för varken jag eller syrran är kapabla att backa med släp. Det är något som tår på to-do-listan – lära mig backa med släp. För det irriterar mig som fan att jag inte kan:D
De hjälpte mig att bära in allt, alla textiler och maten osv, sen drog de hemåt.

Jag körde igång tvättmaskiner och har redan tvättat upp det mesta, helt galet, sånt brukar bli klar i evigheter när jag ska göra nåt. Ni vet, packa upp resväskor tar ett halvår osv:)

Jag for runt och städade och plockade, mitt i natten kändes det som, innan jag slutligen kroknade och hamnade i soffan. Helt slut. Robban och jag kollar nu på Breaking Bad, och vi såg tre avsnitt tror jag, sen masade jag mig in och tvärslockande. Sovit som en sten, men är så trött idag. Helt utslagen och känner mig inte i absoluta toppform direkt.

Jag ska snart göra veckans uppgifter i min kurs och se en föreläsning.

Förresten apropå det!

Jag läste ju en 30 p kurs förra året. Halvtid, under ett år. Med en handledare som jag inte gillade, och känslorna var ömsesidiga. Nu fick jag besked om att skolan inte rapporterat in mina betyg. Eh säg vadå? Jag loggade in och kollade, och mycket riktigt, jag har fått inrapporterat två godkända moment av fyra. Totalt 15p. Saknas alltså 15p. Kursen slutade i början av juni, och jag bara antar att det är min handledares sak att rapportera in betygen? Han har då med andra ord haft nästan fyra månader på sig, men inte gjort det …

Jag vet att jag var godkänd på allt, och jag har heller inte hört något annat. Det sista var efter den sista uppgiften, då sa han att uppgiften var godkänd, sen sa han kollektivt tack och hej till alla kursare.

Jag blev så förbannad! Det är så uselt gjort att jag storknar. Jag har läst och fullföljt en kurs, jag har tagit alla poäng jag åtagit mig, och så rapporterar han inte in det. Det ser alltså ut som att jag inte klarat av kursen och bestämt mig för att avsluta den.

Jag skrev till skolans Service Center, och även till kursansvarige, Service Centret hänvisade till kursansvarige vilket inte är min handledare och hon rättade till det. Men jag hade kanske uppskattat en liten, bara en pytteliten ursäkt också? Typ: Oj vilken tråkig miss, beklagar det!

Men nej det var bara: Nu är det registerat, lycka till med fortsatta studier.

Ja, och de där fortsatta studierna hade potentiellt kunnat riskeras i och med att jag inte fått mina betyg …

Nej, Luleå Tekniska högskola var en besvikelse av rang, från början till slut.

Men jag har numera 375 högskolepoäng:)

Nu läser jag en kurs på folkhögskola så har en paus i poängsamlandet, och njuter av varenda uppgift, varenda träff. Jag fyllde i en utvärdering häromdagen (fick fö aldrig någon sådan från Luleå…) och var nästan tvungen att be om ursäkt för mitt översvallande beröm:) Det här är ren balsam för själen, feedbackande så det står härliga till och jag känner mig så jäkla taggad på att skriva!

Och till er som nu rynkar på näsan och muttrar om att jag borde lämnat plats för andra att gå utbildningar osv, det är ju alltid några buttergökar som ska gnälla;) Ni kan försöka sätta er på händerna, jag har precis samma rätt som vilken annan människa som helst att utbilda mig, inom vad jag vill, utan att nån ska ifrågasätta det. Jag är inte varken mer eller mindre värd än någon annan, så försök inte.

Att vidareutbilda sig inom något man älskar och fascineras av är otroligt givande på alla plan. För mig har studierna inneburit en jäkla massa högskolepoäng, men främst en ökad självkänsla och ett bättre självförtroende. Jag kan. End of story.

Nu ska jag ta min kaffekopp och gå och fylla på den, en promenad med Doris väntar, och jag ska spela in material till tre UGC-videos. Jag borde vara sjukskriven, och skulle ha varit det om jag inte varit egenföretagare:) Men som influencer och digital kreatör är det bara att jobba på, vilket har sin alldeles egna charm:) Jag älskar det fria!

Kan vara så att planerna ändras inser jag exakt nu … ett misstänkt pip hördes från köket. Det är aldrig bra. Jag hoppas det är något som inte kräver åtgärd, eller kostnad. Pust!

Ha en fin måndag och en bra start på veckan:)

 

I fredags var jag och syrran på musikalen Den Lilla Sjöjungfrun. Det var såklart Dröse&Norbergs makalösa uppsättning, men den här gången spelades den i ett cirkustält på Gärdet i Stockholm:)

Tänk vad lokalen gör mycket ändå! Det här var så mysigt och ett cirkustält är ju alltid lite extra spännande. Även för mig som vuxen, och jag tror bestämt jag har mina rötter i en cirkus. Nångång nånstans har jag säkert bott och levt med en sådan, dragit runt och slagit ner pålarna för några dygn här och var. Det känns så hemtamt på något vis. Jag skulle ju mer än gärna ha en cirkusvagn och bo i på campingen:D
Men tillbaka till musikalen.

Jag älskar Dröse&Norberg, de kan som ingen annan skapa föreställningar som både barn och vuxna uppskattar. De interagerar mellan varven med publiken, det är oftast den onda karaktären som talar med oss, och barnen skriker i högan sky. ”Nej! Du är dum!” eller vad det nu är. Den onda karaktären försöker övertyga barnen om att den gör rätt och barnen håller inte med. Vi vuxna får en släng av sleven för att vi inte uppfostrat barnen rätt;) Det är väl avvägt. Om det blir för mycket interagerande hamnar man lätt i barnteater för mindre barn, och inte så kul för vuxna, men här är det på precis rätt nivå för att det ska passa alla.

Det är fart och fläkt hela tiden, med ofantligt vackra kostymer, och briljanta sånger. Svårt att fota dock.

Jag gillar att de tar en klassiker och gör om den till sin, gör om exempelvis prinsen här till sonen till en fiskkonservs-mogul, men med de övergripande dragen kvar så man känner igen sig. Det är skickligt och det görs med humor. Man skrattar gott många gånger 🙂

Jag förundras varenda gång över hur duktiga artister det är. Den här föreställningen har inga barn med på scenen, men när de har det är ungarna suveräna. Det är högt tempo, och med enkla men effektiva medel får de till kulisserna. Eller inte som att det är enkla kulisser, så menar jag inte. Men vid tillfället när fiskarsonen håller på att drunkna och räddas av sjöjungfrun, så har de en scen där fiskarna står på båten i storm. Med en tross som de håller i på rad och ett fladdrande segel i bakgrunden, samt deras dans och rörelser så fick de både mig och syrran att ana en lätt sjösjuka. Det är fasen snyggt gjort!

Jag rekommenderar den här musikalen till er alla. Ta med en kompis och se den som vuxen, eller ännu roligare, hitta ett barn i åldern 4-6, de är så spontana. Men det funkar utmärkt även med tonåringar, mina älskar de här musikalerna.

Även för er som bor i Norge finns det möjlighet att se den, de kommer åka på turné även där:)

Ett tips är ju att ge bort den som en julklapp!

Biljetter och mer info finns HÄR

Det går framåt här hemma, jag märker ju att kroppen jobbar med att läka sig, jag är trött som sjutton. Det i sig är inte något specifikt för mig iofs;) för jag är ju trött mest hela tiden. Men det är en annan slags trötthet. Jag behöver vila.

Jag får inte göra någon fysisk ansträngning på fyra veckor, och jag lyder ju, speciellt när jag inte riktig har koll på varför. När det kommer till mina andra operationer, med benet eller foten, så vet jag vad som sker, varför och hur. Jag vet exakt mina gränser där och var jag kan pusha och inte. Nu, med en fettransplantation är jag helt novis. Jag har absolut ingen koll, och vågar inte frilansa det minsta. Har precis slutat med medicinerna, till exempel. Jag har inte behövt smärtstillande sen efter de fyra första dagarna kanske, men har trofast käkat efter schema. 4g panodil per dag, plus nån liknande Ipren två gånger. Jag åt antibiotika till för några dagar sen och Fragminsprutorna tog jag sista i torsdags tror jag, och då bestämde jag att nu får det vara nog med alla mediciner. Jag har ju inte ont, det såg bra ut och även om jag kan förstå vitsen med antiinflammatoriska så kan det ju inte var meningen att jag ska käka upp alla 100 tabletterna eller var det nu var receptet var på. Jag har alltså fått utskrivet så jag har typ 80 kvar, och jag hade dessutom kvar sen förra operationen. Så nu måste jag fråga på apoteket vad jag kan använda dem till annars, om de är som en Ipren, eller om jag ska lämna in dem. Känns ju jävligt onödigt att ha betalat för dem och sen slänga.

Jag frågade när jag var på återbesök och fick ett ok att sluta:)

Ok, är ni redo att se första steget? Här är före och dagens. Visst ser ni en skillnad?

Man kan tro att jag solat men det är bara olika rum, ljuset ställer till det:) Och för att riktigt vara tydlig, det är hur det såg ut innan på den översta bilden, och den undre är dagens. Jag har såklart använt måttband, och måttet på det bredaste stället över vaden var innan 28 cm, nu är det 34cm. Ungefär som på den friska sidan. Så här framifrån är det ingen jättestor synlig skillnad just nu tycker jag, foten är ju ett kapitel för sig förstås;) Från sidan är det mer synligt, ska visa er sen. Det är svårt att göra något åt det smala runt vristen just nu är det säkert svullet också, måttbandet säger att från 19 cm är det nu 21,5. Huden är som ett överfyllt korvskinn, eller en sprängfull ballong, det känns som att det skulle kunna spricka om jag kommer åt med något för hårt. Man ska låta det vara så mkt som möjligt och det gör jag. Hårstråna som växer ut står rakt ut som igelkottstaggar;) och skulle garanterat trasa sönder nylonstrumpor om jag fick för mig nåt som dumt som att ta på ett par sådana:D Att raka benet är något jag absolut inte tänker ge mig på. Det får växa.

Omfånget kommer minska, fettet som är transplanterat försvinner med 30-70%, men jag ska ju också få implantat. I dagsläget skulle det absolut inte gå att trycka in ens en millimeter till, så jag anar att det här första steget också är till för att töja ut hudkostymen.

Den som tittar lite noga ser att mina knän sitter på rätt rejält olika höjd? Det är ett resultat av att de har stannat växten på mitt friska ben. De satte in märlor över tillväxtzonen i knät och snodde på så vis ett par centimeter från min slutgiltiga längd. Jag tror de estimerade mellan 3-5 cm, och utan att veta så ser det ju ut att skilja ungefär så. Jag hade med andra ord kanske varit ungefär lika lång som syrran som är 174-175:) Men stannade på de i mitt tycke ändå, rätt perfekta 169:)

Anledningen till det här var att det friska benet växte såklart som det skulle medan det skadade inte hängde med, och för att minska risken för att bli väldigt sned med ryggproblem osv som följd så gjorde de så här. De valde mellan att förkorta det friska eller förlänga det korta. Mamma och pappa är båda rätt långa, pappa var över 180 och mamma över 170 så min estimerade längd grundades ju på deras, och det bedömdes att jag skulle få en ok längd även med en förkortning, plus att det var osäkert hur väl mitt skadade ben skulle klara en förlängning.

Jag har jobbat med det senare, benförlängningar. Med den kunskapen känner jag att valet var rätt bra. Det var en betydligt enklare operation, de bara opererade in märlor i knät, sen var det lite pyssel med att komma igen, knän är jobbigt att rota i, det gör ganska ont. Men när man väl har fått tillbaka rörligheten och kraften så var det klart. Sen satt märlorna där i runt sex år, fick dem när jag var 12 och tog ut dem vid 18 ungefär, och då var det samma visa med att komma igen. Minns fortfarande exakt hur jävla ont det gör att röra på ett knä som stelnat till, det är nog det värsta jag upplevt i smärtväg:D Ink. att föda barn:D

En benförlängning innebär att man får ett externt instrument inopererat, antingen över lårbenet eller på vadbenet, som man ska ska skruva på manuellt, flera gånger om dagen under en rätt lång tid. Benet bryts av och sen hålls det isär för att det ska bildas nytt. Vad jag fattade det som gjorde det rejält ont i början och sen var det ju kryckor länge. Plus pyssel med att försöka sy om kläder för att få plats med instrumentet som alltså satt på utsidan av kroppen. Jag tror att det valet som togs var bra. Även om knäna är lite olika höjd:)

Tillbaka till ingen fysisk ansträngning. Jag känner inte ens att jag vill göra något ansträngande, för det är så proppfullt i vaden att jag inte känner att det är trevligt. På andra vaden så släpper ju fett och muskler efter om man böjer benet så det tar emot låret, på det här är det som att man har en boll i knävecket och försöker böja, det går inte. Om inte bollen ska sprängas då;) Men jag saknar att vara på gymmet:) Det är ju det som är min mer eller mindre dagliga rutin och fasta hållpunkt, allt jag gör utgår från när jag ska träna.

Jag känner också att jag måste göra rörlighetsövningar, så ska se vad jag kan tänka till om. Jag får promenera så det gör jag, men sen tänker jag att jag borde kunna köra nån form av stols-yoga eller liknande, måste kolla på YT. Gördeln sitter åt så jag har svårt att böja mig, men att sitta rakt upp och ner kan jag.

Det ska jag klura på! I morgon ska vi hämta hem husvagnen, jag får med mig syrran och Jimpa, vilket är tur för jag kan ju inte göra så mycket. Men man tar lugnt ner allt på två, så jag kan ta det lugnt och i min takt. Tänker att jag får packa in det som ska in och så får de göra allt som är tungt.

Det är så sorgligt att sommaren är slut, jag hann ju inte vara där alls så mycket som jag ville. Nästa år ska det fanimej planeras bättre. I år var det först kallt och regn, sen var det mkt fotboll, sen opererades Doris och Corrinda var hemma och jobbade. Det tar henne tio minuter med bil, men sommartid så drar de in bussen som går, och i stället får hon åka runt precis hela stan, det tar 1 timme och tio minuter. Då kändes det taskigt att jag skulle ta bilen till campingen och sen låta den bara stå där. Jag kör ju nästan inget alls när vi är där. Jag funderade på att åka tåg till Krylbo och sen buss till Norberg, men hur det än är så vill jag ha en bil när jag är där. Jamie var på en fotbollscup och sen kom alla hans kompisar hem som varit bortresta och då ville han inte med dit. Att åka helt solo är kanske inte det roligaste. Jag vet inte.

Jag tar det år för år nu, nästa år blir jag kvar, men det kanske blir det sista. Eller så blir det första på ett helt annat vis, bara vuxna:D Ja, det visar sig.

Jag hann verkligen inte med, sommaren var alltför kort. Vintern släppte aldrig taget, våren blev superkort och sen var sommaren rätt kall. Iaf på kvällarna. De där långa ljusa VARMA nätterna var få. Jag tror inte vi hade en enda tropisk natt förrän långt in i augusti. Samma med vårt uterum, vi som brukar hänga där otroligt mycket nu sen det fixades, har knappt fått det i ordning. Det har varit för kyligt där inne. Vi satt där på Trixie student och midsommar, men sen inget mer. Herregud, var det ens nån sommar i år? 😀

Men, faktum kvarstår, campingsäsongen är över, och det är sorgligt att packa ihop. Jag trivs ju oerhört bra i husvagnen, jag älskar att vara där. Men livet ska fås ihop med övriga också, och det är inte alltid så lätt. Nästa år:D

Nu ska jag gå och dra på ett par fluffiga sockor, dörren står öppen ut och det blir kallt på golven även om det är rätt skönt väder. Mulet förvisso och ganska trist, men inte kallt.

Ha en fin lördag hörrni:)

 

Reklam och annonslänk för Cellbes

Jag har varit lite wild and crazy och köpt mig en zebra-skjorta 🙂

Extremt fånig placering av min kökstimer där på axeln😂 den sitter på fläkten.

Den här skjortan har min blick fastnat på både en två och tre gånger, och till sist slog jag till. Tänkte att jag kanske får skicka tillbaka den. Men jag älskar den!! Den är så snygg ju 🙌🏼

Kopierar från Cellbes : ”Denna produkt är gjord av ECOVERO™ från företaget Lenzing AG och är ett mer hållbart alternativ till traditionell viskos. Denna spårbara fiber är tillverkad av trämassa från ansvarsfullt skogsbruk och certifierad enligt EU Ecolabel. Majoriteten av de kemikalier som används i produktionen återvinns och används igen.”

Sånt gillar man ju, och det är ett otroligt trevligt  material att ha på sig.
Den här funkar ju lika bra stäng som öppen över ett linne.
Sen hittade jag också vinterns kängor

Jag har haft massor av liknande under åren, fast billiga skräpvarianter som får kasseras, så jag vet att jag trivs i dem. Jag går bra i dem för foten får lite extra hjälp i och med skaftet. De här är i skinn med microfleece som foder så de kommer ju hålla länge med lite omvårdnad. De var så sköna arg jag nästan, men bara nästan, vill börja använda dem redan nu:) Men just för tillfället kan jag inte ha något som trycker eller skaver på vaden, det transplanterade fettet ska lämnas så mkt i fred som möjligt, man ska ex klappa torrt försiktigt efter dusch, inte gnugga. Så, det är gympaskor som gäller. Jag är förövrigt väldigt sugen på de här

Tyckte de var väldigt fina:)

Cellbes har flera fina deals, som veckans deal där det är upp till 40% på utvalda varor, och 25% på jeans:)

Mina jeans på bilden är supersköna!
Höga i midjan och sitter bra överallt. Finns i två längder, jag väljer alltid den längsta för jag tycker det är fint när det korvar sig lite på skorna 🙂 Eller som jär när jag vek upp dem:)

Så, nu ska jag dra iväg på musikal!!! Berättar mer sen 🙂 ha en fin fredag ❤️

 

Idag är det en vecka sen jag vaknade på KS, nyopererad och lagom lullig. I morgon ska jag tillbaka till Omläggningsmottagningen, och det blir första gången som jag ser något utan bandage. Det ska bli både spännande och samtidigt läskigt. Tänk om? Tänk om är något som vandrat vid min sida i hela mitt liv. Tänk om det inte blir bra, tänk om det inte går bra, tänk om det vore så här i stället, tänk om jag sagt si eller så, tänk om jag varit tyst, tänk om jag sagt nåt och så vidare i alla möjliga konstellationer. Jag är så trött på Tänk om. För det handlar oftast om något som inte fått det resultat jag önskat, och ofta saker jag inte heller kan råda över. Jag kan seriöst få ont i magen över saker jag sagt till någon för tjugo+ år sen som jag då uppfattade som dumt, ni vet när det hoppar en groda ur munnen, eller det kommer ut helt fel. Kanske en ironisk skämtsam kommentar som man ser uppfattas fel. Snark. Jag är en väldigt kontrollerad människa, ja:)

Jag märker att jag inte riktigt vågar tänka hela vägen gällande min vad. För rädslan att bli besviken. Jag vet att den kommer minska i omfång från nu, eftersom den är svullen och det transplanterade fettet kommer minska. Jag vet bara inte hur mycket, det vet ingen utan det blir som det blir.Jag är lite rädd att den ska se toppenfin ut nu, för den kommer ju inte se ut så här, och tvärtom, tänk om den är ohemult ful? Nu är det ju så att det knappast kan bli värre än det var, och jag vet att jag fungerar så här, och därför stänger jag av de tankarna. Jag orkar inte lägga fokus på något som bara jagar runt i hjärnan utan nån riktig substans utan bara som ett stressmoment. Då kommer nästa – hur ser det ut under gördeln? Tänk om det är trycksår av den konstanta pressen? Att ett trycksår känns och att det ser fint ut när jag gläntat och kikat spelar ingen roll. Jag är en övertänkare av rang:)

Det får bli morgondagens problem. Men jag är fasen rädd för att ta av gördeln, jag tycker den är ganska skön nu, och bara tanken på att få lätta på den, för att sen återigen dra till den, den känns;) Men, duscha vore trevligt, hittills har jag kört raggardusch:D

I morgon är det även min lilla loppas födelsedag. Lovelia fyller, håll i er – sjutton år. Det innebär att för sjutton år sen låg jag också på sjukhus:) Hon är född en måndag och på fredagen åkte jag in med sparsamma blödningar, och eftersom man inte kunde säga vad det var som blödde, blev jag kvar. Två veckor före utsatt tid, och med hjärtljud som nogsamt kollas upp under graviditeten då de var lite avvikande, hon hoppade över ett slag här och var, men det bedömdes som omognad. Jag fick värkar om jag satt upp men de avtog om jag la mig ner, och så höll det på hela helgen. Jag vill minnas att barnafadern ringdes tillbaka på lördagskvällen när de varit på besök under eftermiddagen, eftersom värkarna tog i, men sen stannade allt upp. Måndag var igångsättning, oavsett vad, ungen skulle ut. Jag var orolig över hennes hjärta men förutom det hade jag en rätt trevlig helg, i min ensamhet med ett gäng böcker, och allt serverat. Jag skulle inte vara uppe och springa så mycket utan fick allt serverat:) Det var trots allt en fin återhämtning för en sliten sexbarnsmamma:D Måndag morgon vaknade jag med värkar som inte gav sig oavsett läge, men jag höll mig uppe mestadels, jag minns hur jag stod och läste framför fönstret, tittade ut i en fantastiskt grön park och gungade under värkarna. Sa inget till nån, för det kändes som jag ropat Varg! allt för många gånger, om det här tänkte avta hade jag i alla fall inte sagt nåt. Läkare kom in för att checka status inför en igångsättning, och när hon kollat hur öppen jag var så var det raka vägen ner på förlossningen, tror det var öppet 7-8 cm. DÅ ringde jag mannen som fick bråttom deluxe. Han fattade bättre än nån läkare och säkert ens jag själv, hur snabbt det går när jag är så pass öppen:D Och mycket riktigt, jag hann rullas ner till förlossningen, pappan hann komma, och sen föddes Lovelia:) Så pytteliten, minst av alla mina barn med sina 47 cm och 2,7 kilo. Givetvis hade hon fortsatt knepiga hjärtljud och ihop med den något tidiga förlossningen och den låga vikten så var jag riktigt jäkla orolig. På dag tre, samma som hormonstormen och Baby blues slår till, hade vi tid för ett noggrant EKG och ultraljudsundersökning. I mina gamla korridorer på sjukhuset, där jag varit många gånger. Gammal van läkare som undersökte henne under tystnad, nickade lite och gick ut för att checka alla bilder. När han sen kom in och direkt sa att hennes hjärta var fullt friskt, så kunde jag äntligen tro det. Min lilla loppa ♥

Men det är i morgon det, och alldeles snart ska jag åka iväg med Robban som chaufför och hitta en present till henne. Jag får köra själv, men det är en fett obekväm ställning så jag åker gärna lite snålskjuts på andra:D Om han nu går att övertala förvisso.

Jag måste köpa en ny brandvarnare också. En av mina fick fnatt i natt, strax efter tre satte den igång. Den gjorde samma sak i våras, och då trodde jag det var batteriet, men nu har jag precis satt i ett nytt, för givetvis tog det en stund innan jag fick ändan ur vagnen och fixade det;) Jag hatar när säkerhetsgrejor falsklarmar, det är oerhört stressande. Dels att vakna med det där akuta krisläget i kroppen, och sen för att den lilla gnagande misstanken om att något ändå är fel inte lämnar en i fred. Intressant att notera, och något jag ska ta upp med familjen är: av sex sovande personer i huset, vaknade TVÅ och klev upp för att kolla. Jag och Robban. Jag måste kolla ifall de inte hörde, vilket i så fall innebär att jag måste skaffa ännu fler brandvarnare, eller om de bara struntade i det, vilket måste pratas igenom. Man kan inte luta sig tillbaka och tro att allt är falskt, utan att kolla. Även om det innebär att masa sig upp ur sängen. Brandvarnaren i fråga sitter nere och det är Jordan och Lovelia som bor där, plus Novalie men hon är inte hemma just nu. Vi på övervåningen hör den inte lika högt, den sitter nere  vid trappan men mitt rum ligger längst bort och jag vaknar alltid, även om det tar ett tag. Vi har en uppe också, och den har nog aldrig (ta i trä!) larmat, varken falskt eller på allvar, tack och lov.  Men nu måste jag skaffa en ny, eller två kanske.

När vi flyttade hit kom det nån jäkla försäljare och sålde på mannen massa brandvarnare och brandsläckare, svindyrt och värdelösa. Jag fattade inte ett skit, men orkade verkligen inte bry mig heller;) I alla fall, de brandvarnarna var fem stycken och skulle vara seriekopplade, och alltså larma allihopa om en fick snos på rök. Det lät ju smart och kunde kanske motivera det väldigt mycket högre priset än att köpa vanliga. Kan säga att det var ren bullshit. De placerade de där i tvättstugan, garaget, hallen, köket och nån annanstans. Kökets över spisen.Ja, men ni hör ju. Gissa vad bra det var? Tvättstugans gick igång på fukt och de andra var alldeles tvärtysta. Det slutade med att jag plockade ner allihopa och åkte till Ikea och köpte nya:D

De jag har nu är inte så gamla, jag fick nya i julklapp för något år sen, men den här vill verkligen inte vara med. Så, ny brandvarnare och present – lets go:)

Ha en fin måndag:)

Stort tack för alla era Krya-på dig kommentarer, det värmer så mycket ♥

Det går finfint framåt här hemma. Det är ömt och lite stelt och det drar och sliter lite, men i det stora hela är det fint. Trött är jag och dygnet är uppochnervänt, jag skulle helst vilja dela upp det i tre sovperioder, det vore optimalt:)

Igår var det Kulturnatten här i Uppsala, vilket av nån konstig anledning även innebär aktiviteter hela dagen också. Jag har varit väldigt sparsam med att åka ner varenda år, men när jag inte direkt kan, DÅ hade jag velat. Det här är typiskt mig:D

Det jag absolut vill se är tornerspel med Celeres Nordica inne vid Helga Trefaldighetskyrkan, men de verkar inte vara där längre, förra året mailade jag dem till och med och frågade, i år nöjde jag mig med att kolla deras kalendarium. Då finns det inget jag sådär supergärna vill se, och programmet är oöverskådligt. Jag får lätt panik när det är så mycket, och kan inte sålla. Tror det är över 650 olika grejor man kan göra/se osv. Mycket är ju också skräp, som på alla slags marknader. Det finns garanterat massor jag missar, för det är olika band, massa dansföreningar, hantverk, körer osv. Kultur.

Min plan var ursprungligen att åka ner till Olerays och kolla fotboll med killarna, sen dra vidare med dem. Det insåg jag i måndags att det inte skulle vara på tapeten längre;) Jag hade en liten fundering ändå, på att iaf se matchen, för jag kan ju gå, och det var ett tag sen vi sågs, men insåg att jag verkligen inte kände för det. Av många anledningar, främst för att jag inte är helt 100 fysiskt, sen ska det transplanterade fettet hållas varmt och det kan man inte garantera en utekväll, det var ju typ 15 grader eller så och lär ha droppat till natten. Sen kan jag inte sitta rakt upp och ner så länge, gördeln klämmer och blir oskön så jag måste upp och stå och röra mig. Plus den lilla detaljen att det är sådär halvkul att vara den enda som är spiknykter:) Det går absolut, men hur mycket cola kan man dricka på en kväll? Nej, jag är helt nöjd med mitt kloka beslut, som inte ens var ett beslut utan jag hade inga tankar på att gå när jag väl opererats. Innan är det enkelt att vara kaxig:D

Syrran fick hålla de ställningarna och de verkar ha haft kul:) Jag misstänker att det kan göra lite ont i håret idag, att döma av bilderna de skickade:) Helen höll ställningarna på Dog Bar och Le Parc och jag tror de skötte sig utmärkt:)

Jag själv höll ställningarna hemmavid, i köket, genom att förvandla lite av mina äpplen till dels mos och dels torkade skivor. Det kan man också roa sig med. Först tog jag en promenad i skogen med Doris, i lagom makligt tempo. Jag älskar verkligen skogen! Vi bor precis bredvid en remsa med skog, som är kanske 200 meter bred och 800 meter lång, give or take, men alltså – det är stundtals likt urskog och så vackert!

I den här lilla skogen går jag konstant vilse:) Det är slingrande stigar överallt och jag hamnar aldrig där jag tror jag ska vara. Då har jag ändå gått frekvent i den i nio år med Doris och innan dess mindre frekvent men ändå, i nio år till:) Kommunen fick ju nåt jävla fnatt och skulle röja här för några år sen, men skövlade bara en bit in, och det ser för jävligt ut. Fullt av sly och satan, helt omöjligt att gå i. Det har varit svårt att ta sig in i själva skogen från mitt håll men nu har de varit här och tagit bort en del ris och folk har också flyttat undan själva. Det är ju själva fan att de ska in och förstöra. De påstod att de gallrade för framtida generationer och hänvisade till att det skulle vara fint om 20 år? Hur fan är det möjligt att de får göra så? Så vi som utnyttjar skogen IDAG ska alltså gå miste om det … Jag hatar Uppsala kommuns styre. Det är ett som är säkert. De gör fel fel fel överallt, det är inte mycket som blir bra. Och pengarna flödar ut. Alla har väl sett nyheterna om att hemtjänstpersonal i Uppsala våldtagit sina vårdtagare? Inte bara en gång, nejdå, trots att damen anmälde, så fick snubben vara kvar och kunde göra om det. Våldtog henne och gick sen och lagade frukost till henne. Jag spyr. Det är sånt hela tiden.

Men tillbaka till naturen:)

Det fina med den här skogen är att oavsett att man går vilse så är det bara att fortsätta så kommer man ut på nån sida, det går inte att fastna för evigt där inne. Det har varit superskönt när barnen varit där och lekt, man kan släppa dem för skriker de så hör man dem:D

PÅ väg in gick jag till baksidan och hämtade äpplen, det mesta var fallfrukt som inte hunnit angripas av maskar och skit än.

De är goda som fasen, lite sura som jag gillar:)

Jag träffade en tjej som heter Fanny (Fanny Grejar) på en middag för nåt år sen, och hon har så förbannat bra recept. Enkla och goda. Hon gör äppelmos i ugnen, bara genom att kärna ur dem och dela, behövs inte skalas. Lägg på plåt och på med kanel, och så in i ugnen på 175 grader tills de blivit mjuka, 25 minuter eller så. Därefter mixar man dem med lite vatten, skalen märks inte alls och det blir slätt och fint. Jag använde stavmixer.

Jag gillar inte ens äppelmos för det är ofta så sött, men det här var grymt! Vill man kan man ju söta det. Frys in i plastpåsar som man plattar till, eller förvara i glasburk med tättslutande lock några dagar.  Det var otroligt enkelt och så gott:)

Resten av äpplena svarvade jag av skalen på i en sån där äppelsvarv, som också gör så det blir skivor som sitter ihop i ett långt band. Delade på mitten och in i ugnen för att torka.

Jag gillar inte heller torkad frukt :D:D: Men av nån anledning så har jag ju ändrat preferenser nåt så djävulskt på senare år. Jag gillar numera kokos, halloumi, torkad frukt, mango och massa annat som jag förr rynkade på näsan åt och vägrade äta. Sill däremot tänker jag inte ens testa för jag vill inte gilla det:D

Torkade äpplen är svingott, snäppet efter torka mango. Så är det:)

När ugnen ändå var på så gjorde jag granola, och sen gjorde jag en dessert av granola, grekisk yoghurt+vaniljyoghurt och toppade med äppelmos:)

Löjligt gott.

Moset blir ju lite mörkare av kanelen, jämfört med det ljusare som man brukar köpa eller göra, så rent estetiskt är det inte så fint, men det uppvägs så väl av att det är så jäkla gott:) Och att det går snabbt!

Nu ropade Trixie att maten var klar, så jag ska gå och ta reda på vad det är som doftar så gott:) Jag har svårt att äta ordentligt ju, men små portioner funkar ju, så får man äta lite oftare. Jag försöker äta bra protein och kolhydrater så det jag får i mig är klokt åtminstone. Kokta ägg är suveränt:)

Ha en finfin söndagkväll nu:)