..kör höstterminen i gång igen. Ungarna har hoppat i säng och sover förhoppningsvis åxå:)  Lovelia kom upp för en stund sen och hade då upptäckt att hon tappat en tand, utan att hon märkt det, och frågade om det funkade att ställa ett tomt glas med vatten för att tandfen skulle komma?  Jadå, det tror jag ♥

Alla barn har duschat och är fräscha inför skolstarten. Jag har lite problem, för jag skulle vilja gå med Lovelia till skolan i morgon, hon börjar ettan, och det är ju dessutom en helt ny skola eftersom vår mögelsaneras. Men, jag vill inte ha med pojkarna, de har för det första inte vaknat då 😉 och för det andra så känns det fånigt att släpa med dem fram och tillbaka, men jag har ingen säker barnvakt. Jag tror att Patricia är hemma då, och att även Corrinda börjar lite senare, så jag skulle hinna, men det visar sig.

Sen är det föräldramöte på kvällen, för alla tre tjejerna…och där kan jag bli lite sur och grinig, för det är svårt att klona sig, men det är väl mest för att visa de nya lokalerna, och de har jag ju haft barn i förr, så vi får se om jag går.

Vad det gäller föräldramöten så har jag mer och mer slutat gå. Nu kommer jag väl bli lynchad, men herregud, det sägs i princip aldrig något som är värt att sitta där i ett par timmar för. Allt viktigt kommer dessutom på mail, och man träffar ju lärarna om det behövs om inte annat på utvecklingssamtalen. Jag litar på personalen i skolan, och litar på att de kan sköta sitt jobb, och att sitta på föräldramöten är förvisso trevligt, man lär känna de andra föräldrarna, men det är väldigt sällan det avhandlas något viktigt. Mina barn är viktiga för mig, och att de funkar ihop med andra barn och vuxna är viktigt, men sen struntar jag faktiskt i hur de lägger upp undervisningen:) Bara de lär sig det de ska, och gärna har roligt är jag nöjd. Att sitta på möten och lyssna på problem som inte gäller mina ungar är astråkigt. Eller, som det rätt ofta är, massa prat om fritids där ju inte mina barn går. Och jag vet ju att mina barn sköter sig, det har jag lärarnas ord på.  Givetvis så går jag om jag har möjlighet, men jag vränger inte ut och in på mig för att lösa barnvaktsfrågan.

Skjut mig;)

En annan sak jag faktiskt funderat på, helt oväsentlig, men ändå: Varför har vi så mkt finska program i Sverige? Det är ju minst ett finskt barnprogram om dagen, och då går ungarna från Tv:n men lämnar den på, och så får jag spunk 🙂 Förr, runt krigstiden, så var det väl väldigt många finska barn som skickades hit, och då kan jag förstå det, att behålla sitt språk är viktigt, men nu?  Varför har vi i så fall inte samma frekvens av norska/danska/isländska program?

Som sagt, helt oväsentligt, men en fundering:)

Och så lite camping då. Vi har sagt upp våra säsongsplatser på Strandbadens camping i Årsunda:(

Det är inte ett beslut från hjärtat, utan från hjärnan. Allra främst beror det på att det är gröna alger i vattnet, och att vi inte kan bada. Nu har massor av olika sagt att det inte är farliga alger, att man inte blir sjuk av de här, men alltså….jag vågar inte chansa. Att ha fem magsjuka ungar i en husvagn långt från en toa, kanske vara sjuk själv…nä det funkar liksom inte. Och även om de inte är farliga är det inte lockande att bada när det är grönt som spenatsoppa, och ungefär samma konsistens.

Andra stora anledningen är att man, för att vara säker på att få behålla sin sommarplats, även måste betala för vintern. Jag har inte en vagn som funkar på vintern, och även om jag hade värsta lyxvagnen skulle jag mer troligt hoppa bungyjump från Empire state building än vintercampa… Det är inte min grej! Jag gillar att åka slalom, ja, men inte att passa upp på massa ungar samtidigt 😉 och det är ungefär det enda som är kul på vintern. Att bo sex, sju personer i en husvagn på vintern, med alla dessa kläder och skor….nja, jag brukar se saker som en utmaning att anta, men nix, inte detta.

Att då betala, i dagsläget 4500kr, bara för att vara säker på att få sommarsäsongen, känns som att det inte är riktigt ekonomiskt. Jag hade tagit en extra funderare om man sluppit den kostnaden. Och hade det funnits en pool hade vi aldrig sagt upp platsen.

Nu ställde vi oss direkt på kö igen, för att kunna komma tillbaka, men vi får ju knappats våra platser igen, och det är ju halva grejen att ha Helen och Lars som grannar.

Jag har haft sån ångest, och varit så ledsen, jag vill vara kvar, men jag vet ju att så länge vattnet är grönt vill jag inte bada, och det är verkligen grejen med att campa – att man har ett bad inom nån minuts avstånd.

Vi kan ju alltid åka dit bara några veckor och stå på de platser som är avsedda för de gäster som kommer och går, men det är inte samma sak.

Nu letar vi efter säsongsplatser på nåt annat ställe, men det är liksom kö överallt.

Förnuftet säger att det här är helt rätt beslut, men hjärtat säger annat, det är så mkt känslor i den här campingen!

Jag, syrran och Helen, plus fem killar bodde alltid här v 32, ihop med våra familjer som mindre, och vi hade alltid superkul, det var en av sommarens höjdpunkter 🙂

Sen har Helen ofta återkommit hit, medan jag inte varit här på många år, men så hälsade vi på henne över dagen 2011, när Jameson var alldeles nyfödd, och då bestämde jag att jag VILLE åka med husvagn, så jag körde över honom jag var gift med totalt, han har i alla år vägrat att campa. Vi har gjort det, bott i tält på de resor vi gjort till typ Astrid Lindgrens värld, High Chapparall osv, och det är ju rätt mkt meck, Inte för nån annan än mig iofs som alltid fått vara den som planerat och packat och tänkt, samt satt upp tält och sen rivit dem… Han har väl mest klagat över vädret, och att det är svårt att sova osv;) (mes)   Mamma och pappa hade ju vår gamla vagn kvar så den hämtades hem året efter och drogs hit i två omgångar, samtidigt som Helen och Lars var här. Första svängen var även den jag var gift med, med, men inte mentalt, han var ju redan då otrogen med det där fraset han hänger med. Och med otrogen vet jag inte om det handlade om sex, men det handlade ju definitivt om att han hellre var med henne än sin familj och det är ju fan värre.

Jag var väldigt deppig den sommaren, 2012, men ingen visste nåt. Som Jon Bon Jovi sjunger: it might be painful to smile, but it covers the scar… Jodå, det funkar att le och se glad ut, även om det är ett stort hål i hjärtat.

Men barnen älskade det, och jag älskar att bo i husvagn, och även om han inte var med så hade vi det kanon. Sen reste han sig ju upp och gick i februari 13, och det var första året vi stod säsong med vagnen, och man kan ju inget annat säga än att det är stärkande för självförtroendet att ensam rådda runt det med fem,sex,sju ungar, där den minsta ägnade sina dagar åt att rymma 😉

Årsunda har på nåt vis blivit min fristad, den är MIN, och där har jag kunnat ha ro i själen.

Men kan man inte bada så måste man tänka om, och fast det känns bittert så får det bli såhär.

Jag får inte dra husvagnen på mitt körkort, min bil är för tung…töntiga regler, den är asbra som dragbil! så jag är väldigt begränsad. Helen och Lars funderar på att åka runt lite nästa sommar, men det kan inte jag, så jag vet inte riktigt hur det blir. Men på nåt vis löser det sig, visst?

Så den här svängen kändes deppig, jag var så bestämd i mitt, och syrrans, beslut att inte bo kvar, men så fort jag körde in på campingen ändrade jag mig, och var beredd att pröjsa vintersäsonger och låta bli att bada;)

Usch.

Men men.

Vi fortsätter med annat 🙂

Skolan börjar som sagt i morgon, men Jamie körde igång redan idag med höstterminens elände, och fick tabletter mot mask i morse, han har blivit jätteduktig på att ta tabletter, min lilla tappra krigare ♥

Mask är äckligt, men snabbt behandlat med tabletter, och vissa av barnen är mer känsliga än andra och drabbas, medan vissa aldrig åker på det.  Han avslutade sen kvällen med att kräkas:(

Jag har ändå gott hopp om att det var att han satte i halsen, för han var piggelin som tusan hela dagen, och skuttade glatt in i sängen med sin välling, drack den, hostade till och kräktes upp allt. Efter sanering sover han nu lugnt och tyst, så det borde vara ok. Men man vet ju aldrig.

Igår på vägen hem så kom vi iväg rätt sent, jag ville åka på kvällen för att slippa värmen i bilen ( ac:n ni vet) och så kom tjejerna upp med förslaget att äta pizza på Wallis, som har ta mig sjutton de godaste pizzor jag någonsin ätit. Trevliga som bara den är de åxå, och jag var inte ett dugg svårövertalad. De ville avsluta sommaren med att fira lite 🙂

Vi packade ihop och åkte via Wallis, och kom sen därifrån vid 20.30 eller så, skymning med andra ord, och jag hade ögonen med mig. Jag hatar att köra motorväg, det är så förbannat tråkigt så jag kör Gysingevägen, som är en majsig väg med skog och 80km/h för det mesta, och för mig går det lika fort som motorvägen, som är några mil längre.  På sina ställen är det skog ända fram till vägkanten, och där klev plötsligt en STOR jäkla älgtjur upp på vägen, kanske 20 meter framför bilen…Gahhh!!  Tvärnit. Jag är så tacksam för Karins Vlad, att han kollade mina bromsar och sen såg till att byta dem, för annars hade det ju inte gått att stanna. Nu raskade den där älgen på lite, och jag stannade aldrig helt, men det var tillräckligt nära för att få upp pulsen i 180:)

Min första tanke var : En Häst?? Med horn? Eh WTF?  innan jag såg att det var en älg:) Det är ju inte jätteofta man stöter på dem när man kör bil i Uppsala liksom 😉 där är det mer rådjur, gärna hemma på vår villagata där man rätt ofta kommer körande för att sen få nita för ett rådjur som står och blänger för att man störde 😉

Novalie satt i fram med mig och hon blev alldeles stissig, hon hade nog aldrig sett en älg på riktigt sa hon, och var sur att hon inte hann filma 😉

Resten av vägen hem gick utan närkontakt med något, pust.

Nu ska jag gå och bädda i min säng, som blev nerkräkt och tvättad, och så måste jag leta reda på ett annat täcke, för jag har bara ett påslakan som är sådär stort som mitt nya täcke, som är ett dubbeltäcke. Måste se till att köpa ett till, Ikea kanske får besök snart igen 🙂

Ni får ha en supertoppenbra måndag!

Natti natti 🙂