Idag tog jag bort mina adventsljusstakar:)

Jajajajaaaa, jag vet att det är sent, men det är ju så fint, och de vanliga lamporna lyser så starkt jämfört med ljusstakarna. Så här sen var det dock länge sen jag var, men jag skyller på att jag varit bortrest. Förvisso i februari, men…;)

Det blir ju följder av att plocka undan, så det har fejats och städats idag, solen skiner och det är ju underbart på alla sätt och vis, förutom den lilla detaljen att allt damm och skit syns extremt väl.

Jag hoppas att jag inte är ensam om att tycka att mitt hem ser rätt okey ut, för att en vacker dag när vintern börjar ge sig plötsligt se att ett lager damm täcker allt. Ett rätt tjockt lager på sina ställen…. Men jag har påbörjat kampen för att få bort det nu, och idag har det varit spridda skurar av insatser över hela huset. Inget som märks, men som måste göras för att kunna fortsätta. Matkällaren har plockats i ordning efter att alla ljusstakar och stjärnor lagts tillbaka i sina lådor, lampor har ställts ut, och det har dammats fönsterbräden och dammsugits.

Det blir bra till sist, jag är bara inte riktigt där än:)

Plusgrader idag, och riktigt blött ute. Det snöade igår igen så det var massa att skotta, men jag tänkte ta det efter träningen, men sen struntade jag i det och hoppas att det inte fryser på. Jamie har lekt tåg, han ställer upp de tre barnstolarna på rad och sen skjuter han runt dem i hela köket. Klättrar upp på en och sitter sen och pratar i sin mobil ♥ – Ja, jag är snart där, kommer snart.

Jordan var lite seg och trött idag, han och Jamie busade mellan varven men han drog sig gärna in i soffan och kröp ihop och vilade, vet inte riktigt vad det är, men kanske bara lite allmänt trött. Jag känner igen mig:)

När Lovelia kom hem, ensam eftersom Trixie ringde och ville leka med en kompis, och Novalie gick direkt till en kompis efter skolan, så åt vi lite mellis. De brukar alltid dricka varm oboy, och det  fanns vispad grädde kvar sen gårdagens våfflor, så hon blev så glad över det och satt där länge och lät sig väl smaka.

I morgon måste killarna och jag åka och handla, det ska förutom vanlig veckohandling kommas ihåg att Novalie har friluftsdag på torsdag och nåt annat på onsdag då de fick ha med sig fika…pränta in det i hårddisken:)

Jag läste min lokaltidning på nätet idag, unt.se, och där kan man förutom att läsa om att en ensamstående fembarnsmamma blir vräkt från sin bostad för att huset ska rivas, och får noll hjälp från socialen och blir erbjuden att hyra en etta…en jourlägenhet…känns ju betryggande och skönt att veta..eller? Nu lät det lite märkligt, en konstigt skriven artikel, tror inte att journalister av idag är som de var förr, stava och sånt där har de glömt att undervisas om;)

Jaja:)

Förutom det läste jag om att dejta som singelförälder. Jag läste den lilla rutan om tips och råd hur man liksom gör när man har barn, och första rådet ingav ju inget hopp direkt..

Tips När du träffat någon

Innan ett nytt förhållande är seriöst – dejta under den period som barnet inte bor hos dig.

Okey, jag låter dejtandet ligga på is en sisådär 15 år eller så då;) Eller kanske kan jag dejta varannan söndag mellan 12-18? Undrar hur lång tid det tar att få ett sådant ”förhållande” att komma till nästa steg:

Om ni bestämmer er för att ta er relation vidare – prata ordentligt med varandra innan och var förberedda på att det kan bli jobbigt.

Haha, tja dit lär jag ju som sagt inte ta mig, med några timmar lediga varannan söndag, så förberedd på att det kan bli jobbigt lär man ju vara 😉

Sen ramlar det på :

Var känslomässigt närvarande för barnet. Visa att du lyssnar och är tillgänglig. Ställ öppna frågor till ditt barn: Hur kändes det för dig att möta den här personen? På vilket sätt kändes det i bröstet eller magen? (små barn uttrycker ofta känslor med kroppen). Barnet får inte bestämma över din nya relation men visa att du står på barnets sida oavsett.

Låt introduktionen vara en process som får ta tid. Kanske behöver barnet upp till ett år för att landa i den nya situationen. Det kan också komma bakslag efter det.

Har den nya partnern också barn gäller samma sak – ge känslomässigt stöd oavsett hur han eller hon reagerar. Forcera inte. Tänk på att det här inte är relationer som barnet själv har valt.

Tills:

Finns det flera barn på båda sidorna kan man låta två av barnen träffas först. Alla barn behöver inte träffas vid samma tillfälle.

Källa: Magdalena Bluhme (TT)

Nu har det ju med den takt jag kan hålla säkerligen tagit flera år att komma hit, men man kan ju bara hoppas då att den mannen inte har många barn…snacka om att det då tar tid att introducera alla;)

Nä, jag tror att dejting är inte för mig.

Och för att inte riskera att låta som en bitter försmådd dumpad kvinna, även om jag är det;) så skojar jag. Jag har inte tid, plats eller rum för nån ny. Jag har fått höra att det i vissa, väldigt små, kretsar;) anses att jag borde läkt vid det här laget, att allt vore mycket bättre om jag träffade en ny man.

I call that bullshit. För det första…hur kan man läka när såret är smutsigt, infekterat och slits upp hela tiden? Det blir bara en varböld som så småningom måste skäras upp och tömmas innan den ger blodförgiftning.

För det andra…hur skulle en ny man hjälpa? Även om självaste Jon Bon Jovi kom och föll på knä framför mig, så ändrar ju inte det ett endaste dugg i den soppan jag lever i. Eller? Fast just HAN skulle förstås lösa det mesta när jag tänker efter, rik och berömd som han är;)

Men nä. Jag tror inte på det. Nu kommer det ju från mindre empatiska människor så vad kan man vänta sig;) Det finns inga quick fix, inte ens en ny snubbe gör det hela rumsrent.

Artikeln finns att läsa på unt.se om ni vill.

Vi lagade middag, Lovelia hjälpte mig, och idag blev det kyckling i ugnen, med broccoli och ris. Quinoan som jag och Patricia skulle ha slängde hon i en buljongtärning i, och det blev så salt, så den åkte i soporna…attans.

Sen åkte jag och tränade, och det gick ju rätt ok. Lite stelt i baksida ben, och den där matta tunga känslan i benen är inte alls behaglig. Både jag och syrran är i en fet jäkla svacka gällande träningen just nu. Det är inte kul. På ett sätt är det rätt skönt att vi är synkade, för då kan man faktiskt få ta det lite lugnt ett tag. Jag vet att det blir bättre snart.

Om jag kikar tillbaka så är det så här den här tiden på året, varje år. Det är ett återkommande mönster. Det handlar inte om någon depression, utan mer om att krafterna är slut. Det är långt sen sommaren, länge sen man satt i solen och tankade energi, många virusattacker har passerat, och depåerna är bara tomma. Det ekar:)

Snart kommer solen tillbaka, och jag är så beroende av ljus och värme för att må riktigt bra, det har jag insett med åren. Mörker och kyla är mina värsta fiender. Så att se att det är ljusare på morgnarna när jag väcker ungarna, det är underbart! Det går åt rätt håll nu 🙂

Nu ska jag hoppa i säng!

Natti natti:)