Igår kväll/natt tryckte jag i mig färsk ananas tills det stod ut genom öronen, typ. I morse vaknade jag och mådde sådär…det där äckliga när det vattnas i munnen och man inser att fan jag kommer nog pjuka…Upp och in på toa men då gav det sig, tur det, jag har inte tid eller lust att vara sjuk. Jag mådde bra, men det var allmänt surt i magen…jäkla ananas;)

Nu äter jag lite till, för den var väldigt god. Dum eller ignorant…?;)

Nåväl jag drack lite vatten och sov lite till och sen mådde jag prima. Väckte Jamie vid nio, och han var så trött, och gosig, och ville bara ligga kvar och mysa under det varma täcket, men när jag frågade om han ville gå till kyrkis så for han upp:)

Han gick ner och väckte Jordan, och så fixade de sig med lite hjälp och så for vi:

Tröjorna har ”mantlar”

Brallorna är skitsnygga, och hur fina som helst efter ett antal tvättar:)

Jag skjutsade iväg killarna, och sen en snabb sväng på Ica eftersom allt var slut hemma, och så hem. Sen åt jag en lång frukost i min ensamhet, och kände mig sjukt stressad över att det var så tyst…;)

En obehagskänsla som låg tung över den kommande besiktningen åxå… brrrr.

Jag ville ha sällskap dit så Patricia fick fixa sig och åka med:) Hämtade killarna först och så for vi…

Fy fan..

När jag var liten och gick i skolan hade vi provräkningar. 12 mattetal som skulle göras på tid, och eftersom jag är fruktansvärt dålig på matte, och det på den tiden,( back in the stoneage), inte riktigt fanns den individanpassade undervisning som finns idag eller ens speciellt mkt stöd undervisning, så var den mitt största orosmoment under nio år. Samma känsla som när man skulle få tillbaka en provräkning hade jag idag.

När man satt där i sin bänk, fullt medveten om att man inte skulle ha alla rätt, men ändå så hoppades man så förtvivlat att det skulle skett ett mirakel, att jag just denna gång skulle klarat det, och kanske iaf fått över medel.  Så fick man tillbaka provet, och det stod väl typ 2, eller 5 rätt…. jättekul. Speciellt eftersom resten av klassen var normalbegåvade i matte, och det gnälldes som fan över att de hade strax under medel, som oftast låg på typ 10..Den känslan alltså..

Nervositeten var inte att leka med. Jag vet ju att bilen är kass, massa fel och skit, men ändå…kanske ett mirakel?

Så blev det min tur och jag fick köra in genom den smala porten och upp på rampen, och så ut med alla ungar. En tjej skulle besikta, och det gillar jag. Hon kopplade på den där grejen på avgasröret, och så bromsades och grejades det, eller vad de nu gör på det där rullande bandet… Sen upp med bilen på lyften och kika N O G A….

Ner med den, och öppna motorhuven? Har jag aldrig varit med om, brukar de göra det? Hon klämde och grejade på massa slangar, och knackade på kopplingarna till batteriet, men de har ju jag satt dit så de satt som en smäck;) Övriga motorn däremot har jag noll koll på.

Hon kikade länge och väl, och så hissades bilen upp igen, och skakades runt där uppe..Jag fick höra att mina bromsrör borde kikas på ”nästa gång du lämnar in den på verkstaden” ( va? gör man det utan att den är trasig?;) ) för de började bli rostiga,  och så var det ett oljeläckage. Det hade jag noterat för någon dag sen, eftersom det var lite oljigt på uppfarten, något det aldrig är.

En påpekan på att jag inte har någon kontakt till draget, den monterade vi bort för länge sen eftersom den var trasig…sist sa de inget om den, så det hade jag ingen tanke på, och så den där jävla baklyktan som inte lyste alls idag…

Hon var så noggrann och killen bakom fick vänta länge innan han kunde köra upp nästa bil på tur…så jag blev ju inte direkt mindre orolig. Men hon sa åxå att hon skulle berätta direkt om det var något, och hon sa liksom inget…kunde det vara så att …?

Så körde hon en sväng, och vi stod där inne och svettades av nervositet.

När hon kom tillbaka fick jag mitt papper, och den är ju underkänd iom lyktan och kontakten, men det är inget jag ska komma tillbaka för utan bara åtgärda, sen är det bara att tuta och köra ett år till!!

Alltså gick den igenom typ felfritt!!

Vad fan hände? Ett litet vardagsmirakel kanske;) Alla era tummar? Fuck provräkningar, bilen klarade besiktningen!

Jag har helt ok värden på co, och allt det andra obegripliga som står på pappret 🙂

Men jag vet ju att det inte är en felfri bil direkt, men lättnaden att faktiskt kunna köra ett tag till, tills den rasar av sig själv är ändå väldigt skön. Plus att det ju går att sälja den nu…inte många vill ha en bil som inte gått igenom.

Whihoooo!

Jag blev så glad att vi genast var tvungna att bränna lite av de pengar jag inte trodde jag skulle ha 😉 och åkte till Ikea på killarnas önskan, och fikade.

På väg hem hämtade vi en present från me&i, som Patricia gillade:

Mössan kom sen Lovelia och snodde, även fast den är för damer;) och scarfen lär ju jag och Patricia slåss om….Så härligt mjuk! Jag är ju extremt allergisk mot saker som kliar och sticks;) och klipper tex bort alla lappar ur kläderna för de sticks…men denna får med beröm godkänt. 100 av 100. Den är i trekantsform, så den funkar som sjal över en skinnjacka eller bara ändå åxå. Alltså detta me&i, jag må ha varit seg med att upptäcka det, men nu är jag helt såld ♥

Resten av dagen satt jag bara och kände mig allmänt trött och slut i huvudet efter all psykisk anspänning, pratade i telefon och lagade mat. Nu är det snart dags att sova.

I morgon utvecklingssamtal, och sen en lunchdejt 🙂

Natti natti 🙂