Jag har funderat på en sak ett tag nu.

Innan jag skriver vidare så vill jag poängtera att det inte alls på något vis riktar sig till någon av er personligen:) Jag har bara noterat detta på flera ställen under en tid.

Det handlar om EGENTID:

Jag tycker ju som bekant att ordet är fånigt, det klingar bara dåligt i mina öron av nån anledning, men jag använder det väl ändå idag;)

Sen tror jag på allvar att den här jakten på den perfekta egentiden gör att folk blir tokstressade. För det duger liksom inte med vilken egentid som helst, utan den måste vara planerad, schemalagd, avancerad och helst fancy pancy och avundsvärd. Missar man den en vecka är det en smärre katastrof.

I alla år så har jag fått frågan om egentid, och i alla år så har jag sagt att för mig är det att få sitta i fred i soffan och blogga, eller se en film. Jag har valt att skaffa en stor familj, och i många år så hade jag en( fast olika) liten bebis som jag ammade och inte VILLE lämna. Man kan absolut göra det, men för mig är det inte ett alternativ. Jag har alltid levt i symbios med mina ammande bebisar, och älskat det:)

När frågan kommit upp och jag svarat att jag är nöjd med det, så har det ganska hårt sagts att det är fel.

Jag har fått ta en hel del gällande det. Inte så att jag känt mig påhoppad kanske;) men så att det har ifrågasatts mycket.

Den egentid som jag gillade var liksom inte good enough.

Jag älskar min familj, och är i grund och botten en riktigt hemmagris, så att få spendera min tid med familjen är för mig den absolut bästa tiden:)

Med små barn så var det naturligt att jag alltid hade dem med mig, Jag har ju inte haft dagis och alltså haft alla barn hemma tills de börjat skolan, vilket innebär att jag själv valt att tillbringa all min tid med dem.

Jag hade kunnat haft dagis om jag velat. Men valde bort det. Att då tro att jag ska hinna med massa saker helt på egen hand är bara korkat;)

Med det sagt så har jag haft exakt så mycket egentid som jag velat under många år.

Det har även ifrågasatts hur man kan hinna med nio barn, och frågan om barnen fått egentid med någon av oss föräldrar har ofta ställts, ganska hårt. Svaret på det har varit att nej vi har inte haft som rutin att göra saker med ett barn i taget bara för att. Varför? Våra ungar trivs ihop och har velat göra saker ihop. Relativt ofta så har det dock gjorts saker med några av ungarna, men helt ensamma – sällan. Då har det varit att åka och handla eller skjutsas hit och dit. Inget som någon varit missnöjd med. De har velat ha sällskap av varandra.

Det har såklart varit fel i folks ögon det med;)

Nu börjar kidsen bli större, jag har ingen liten längre. Jag är ensam vuxen hemma. Jag har helt andra möjligheter att göra saker utanför hemmet, och jag gör det:)

Fortfarande anser jag att den tiden jag har i soffan ensam är den viktigaste för att må bra, återhämta mig och samla kraft i vardagen. Att gå ut och dricka öl, gå på konsert, åka till London och slalom, det hamnar under kategorin LYX.:) Vardagslyx och lyx.

Londonresan är definitivt lyx. Konsert och öl är vardagslyx:)

Det är inget jag behöver för att må bra, men det är kul.

När Mirka tog med sig Jennifer och åkte till London så läste jag kommentarerna hos henne. Det var mycket ifrågasättande om varför hon gjorde saker med bara ett barn. Och om de andra barnen fick göra något kul?

Nu funderar jag på om man någonsin kan göra rätt i alla andra människors ögon?

Om man inte har en frän avancerad egentid utan väljer att stanna i soffan med ungarna, då är det fel.

Om man går på konserter och går på puben och spelar biljard med kompisar, då är det fel.

Om man tar med en unge till London då är det fel, då är det synd om de som är hemma, det bli orättvist.

Det man ena gången ifrågasätts för, är det som nästa gång anses vara det enda rätta? Hur fan ska folk ha det;)? Det lustiga är ju att det är samma människor som ena gången klagar på att man aldrig har egentid som sen går i taket över att man åker på en weekendresa ensam;)

Som hävdar att barn behöver tid ensam med en förälder, men sen säger att det är synd om de andra som just då inte fick det…ska man klona sig då som förälder eller vad?

Rättvisa kommer över tiden. Får den ena göra något skitkul idag så får den andra göra något skitkul nästa vecka, nästa år eller om tre år. Att sträva efter millimeterrättvisa är inget jag ägnar mig åt. Det är trams:)

Det är inte samma sak som att förfördela någon eller missgynna någon, det handlar bara om att livet är inte rättvist.

I så fall skulle jag vara lika rik som Bill Gates, och det skulle du med. Vi skulle alla vara friska eller lika sjuka och vi skulle vara lika lyckliga eller olyckliga. Så funkar det ju inte.

Men om man vilar lugnt i att det kommer med tiden, det jämnar ut sig, så kan man släppa en hel del av det dåliga föräldrasamvetet.

Jag har i princip aldrig dåligt samvete över mina barn:)

Kanske låter kaxigt och störigt, men så är det. Varför ska man ha det? Man gör så gott man kan varenda jäkla dag, varför ska man då gå runt med ett stort dåligt samvete?

Det är nåt fånigt påhitt som kommit på senare år.

Egentid är även det ett nytt hittepå. Och det är klart att om vi ska ha den där coola balla kvalitetsegentiden utanför hemmet ex antal timmar i veckan så kanske vi inte hinner med barnen som vi vill. Och då kommer ju det där taskiga samvetet…

Och om man ska lyssna på vad andra människor anser så kan ju även det vara stressande. Jag menar inte att du inte ska ha den egentid du vill, men det ska vara det DU VILL, inte vad nån annan anser är bra egentid.

Sitta i soffan med en kopp te och kolla på gamla avsnitt av CSI är lika mycket värt som att ägna sina timmar åt att gå på konstvernissager eller klättra i berg, om det är vad du vill.   Och hinner man inte med det så är det ingen katastrof.

Det här har ju jag insett för många år sen;) och alltså inte brytt mig om att jag ifrågasätts för det jag anser är korrekt. Det gör jag inte nu heller, men jag har funderat på fenomenet.

Hur man än vänder sig har man arslet bak:) Det gå inte att tillfredsställa alla, man har alltid fel i någons ögon och rätt i någon annans.

Jag tror att det viktiga är att man själv är nöjd med sina val här. Jag känner massor av människor med vuxna barn eller inga barn, och vad fan gör de på sin lediga tid?

Inget:)

Eller så går de promenader, kollar sport på tv, bakar eller tränar. Inga extremt avancerade egentider där inte, så varför ska det vara så viktigt att ha det under småbarnsåren?

Jag fattar faktiskt inte:)

(Nu kommer någon säkert att dra upp att det är bristen på egentid som gjorde så att mitt äktenskap gick i kras. Och ja, om det varit JAG som lämnat hade det ju kunnat vara så;) Men nu var det inte så.

Vi var eniga om hur vi skulle leva. Och vi hade egentid ensamma. Han åkte på diverse fiskeresor och pokerresor. Han spelade poker med polarna och han åkte på olika sportevent. Allt skittråkigt;)

Jag gick även då på konserter och åkte iväg med bara bebisen och träffade kompisar. Och ja vi hade tid tillsammans med, även om den innebar att sitta i soffan med den där tekoppen och snacka. Vi levde ändå ihop i 26 år varav åtminstone 24 var alldeles utmärkta:) Typ i alla fall;)

Att äktenskapet gick åt helvete beror på att han var otrogen, och att han var less på allt, och jobbade halvt ihjäl sig. Inte någon annan anledning. )