Ibland undrar man hur det är ställt med folk.

På det här inlägget, som jag skrev på fyraårsdagen efter att jag blev dumpad (alltså i februari)så ramlade det in en kommentar nyss.

 

Oändligt med fritid och cash a@b.se 80.217.107.8

Du är inte så het på marknaden med den armada av ungar du producerat va ? Att själv vilja befolka världen själv är väll i och för sig inte något märkvärdigt, men som sagt det blir nog svårt att få någon arm man att vilja ha något stadigt… Får rysningar av tanken….

 

Jag kan inte säga att jag blir ledsen över vad idioten skriver, men jag blir lite oroad över hans (antar att det är en man, Eller man och man förresten, en mes är nog mer rätt, hehe) tajming.

Att posta den kommentaren under ett inlägg där jag lämnar ut mig känns mest bara plumpt och korkat. Elakt kanske.

Först skrattade jag rätt rått och svarade som sanningen är att RIKTIGA MÄN har inga problem med antalet ungar och att han dessvärre aldrig skulle ha någon chans;)

Men sen blev det en lite besk smak i munnen av just det faktum att han kände sig tvungen att trycka till mig med det här under just ett sånt inlägg. När man redan ligger på knä, så kommer det en spark till. Det är liksom sånt som kan få folk att bryta ihop. Det som kan vara den berömda droppen.

Det skulle kunna vara så även i mitt fall.. Skulle ha kunnat vara det som fick mig att lämna in handduken, om det vore så att jag kände mig ratad och inget hellre ville än att ha ett förhållande.

Men jag känner mig inte speciellt nedtryckt eftersom jag faktiskt fått väldigt många bevis för att det han skriver är hans egna inskränkta åsikt. Säkert fler än han som tycker så, men som sagt – de RIKTIGA MÄNNEN fattar att det inte är negativt med många barn utan tvärtom en gåva:)

Jag erkänner villigt att jag blev förvånad första gångerna det hände, men faktum är att män blir extremt imponerade ofta. Över att jag råddar ett fotbollslag själv.  Över att jag är glad och fräsch. Över att jag inte backar. Över att jag står för mina åsikter. Över att jag ser ut som jag fött noll barn.  Just detta imponerar väldigt mycket;) Och jodå det syns, men kanske inte vid första anblicken;)

Jag är inte singel idag för att jag inte haft möjligheter till ett förhållande, jag är det för att jag faktiskt väljer det. Jag trivs med det:) Jag behöver ingen man, jag har levt med en i 26 år och det är skönt att bestämma enväldigt. Det kanske är provocerande?

Om jag träffade på det här puckot ute så skulle han mest troligt inte rysa av tanken på vad han nu menade…;)

Men, han skulle inte ha en chans, för jag genomskådar folk ganska direkt. Jag har sällan fel i mitt första intryck av folk, och en snubbe med den mentaliteten skulle jag såga jäms med fotknölarna.

Jag menar nu inte att alla som inte tycker det är coolt och imponerande med massa ungar är töntar och idioter;) Jag förstår mycket väl att det är aningens suspekt i många människors ögon, både män och kvinnor, men att döma sådär och känna sig tvungen att meddela mig det, under ett känsligt inlägg…det är osmakligt.

Eller kanske oschysst. Jag får vibbar av en mobbare.

En feg rackare som mest troligt snackar skit bakom allt och alla.

Man får så jättegärna fråga mig om allt. Det vet ni:) Ibland svarar jag inte eftersom det av någon anledning känns för privat, men fråga får man alltid. Delge sina åsikter också, det är helt i sin ordning, den här bloggen består av ER och mig. Men det här är ingen fråga, det är ett taskigt påhopp. Och sånt känner jag inte att jag har lust att ta. Ta ingen skit, ni vet;)

 

Jag antar att han ville såra, och tänkte bara tala om att det misslyckades 🙂

Jag kan inget annat än beklaga honom som har en så taskig syn på livet och hoppas att han inte lyckas såra någon annan. För han är väl som de flesta taskmörtar och går vidare till nästa offer.

Skaffa dig ett liv och lite hyfs.

 

Jag älskar att blogga, det ger mig otroligt mycket:)

Jag tycker det är härligt att ni är så flitiga på att kommentera och att vi allt som oftast håller en trevlig och god ton här inne.

Men något jag inte alls är speciellt förtjust i, och som gör att jag ofta drar mig för att berätta saker för er, det är alla pretton som alltid ska tala om att jag gör fel.

Det är så jäkla tröttsamt!

Jag kanske gör fel i ERA ögon, men i mina ögon så gör jag korrekt. Vem som har rätt?  Tja vem vet?

 

Så fort jag till exempel visar en bild på barnen i bilen så haglar kommentarerna. Ibland har jag fått skit för att de sitter framåtvända, fast man i bakgrunden ser förarsätet och ratten…och det är uppenbart att de sitter bakåt.

Folk orkar inte ens kontrollera vad det är de ser en extra gång utan bara hoppar på. Eller så är det nåt annat fel, oftast är det fel på mitt val av bilstol. Det finns massor av stolar på marknaden och de passar olika bra i olika bilar. Jag har alltid haft och monterat stolarna på ett godkänt vis.

Bilen sen då, oj en lågprisbil minsann…. jag vet väl om att den lika säker som en hönsbur va? Att alla i bilen tvärdör om jag så bara råkar toucha in i någon på en parkering?

Att den har helt okey säkerhet duger inte för prettona som måste gnugga in att de minsann kör runt i pansarbeklädda Volvovärstingar,

 

Och studsmattorna….men låt mig göra som jag vill! So what om mina ungar slår sig, vad exakt gör det er?

 

Jag hoppas innerligt att ni som alltid känner att det är er plikt som medmänniskor att tala om för mig när jag gör fel, (i era ögon!!), att ni agerar IRL också?

På nåt vis har jag jäkligt svårt att se att ni sliter upp dörren till bilen där det sitter fyra vuxna i baksätet med varsin unge i knät och en två tre kids på framsätet och talar om att det är fel. Det borde ni göra. Om något.

Eller att ni ber att få kontrollera grannens bilstol så den duger i era ögon.

Eller går på valfri förälder i matbutiken och läxar upp dem för att deras ungar gör nåt som inte passar. Kanske stannar bilen vid någons trädgård och hojtar in att de måste ha nät på sin studsmatta?

Jag tror inte att ni gör det. För det är mycket enklare att sitta där bakom er skärm och påpeka. Även om ni skriver namn och mail så vet jag inte vilka ni är. Går ni på nån face to face så vet de vilka ni är, och då är det lite jobbigare att pådyvla era åsikter,

 

Jag har bloggat i tio år i höst. TIO ÅR!! Fatta vad länge:)

Och i alla dessa tio år så har jag fått försvara mig gällande vissa saker. Om och om och om igen…Ofta ganska hårda ord där jag idiotförklaras.

Nä, jag tar inte åt mig längre. I början gjorde jag det. För även om man liksom valt att visa upp delar av sitt liv så här, så innebär inte det att man automatiskt får ett stenhjärta, och en yta där allt glider av som vatten på en gås.  Det var jättejobbigt de första åren!! Nu har jag väl vant mig kanske…hur hemskt nu än det låter.

Jag blir inte ledsen längre, men jag kan bli irriterad. Jag har då två val, att skita i att svara eller att försöka förklara hur jag menade. Hur jag än gör är det någon/några som tycker det är fel.

Hur man än vänder sig så har man arslet bak.

Jag skrev att jag låter bli att berätta saker för att slippa få de här kommentarerna, och så är det. Jag har inte alltid ork att bemöta dem och då kan det vara enklare att bara låta bli. Jag tycker jättemycket om att diskutera med er, men ganska ofta råkar det bara bli något som upprör er, och jag fattar egentligen inte riktigt vad som hände. Jag vet att det finns massor av bloggare som kör säkert och alltid försöker undvika konfrontationer och diskussioner, men jag vill inte behöva göra det. Jag vill berätta för er!

Men varför känner vissa av er ett behov av att skriva mig på näsan att jag gör fel? Vad spelar det er för roll om jag har en framåtvänd bilstol om jag anser att det är bäst för min unge? Vad spelar det er för roll om jag inte vill ha skyddsnät? Att sen börja med ”Tänk om olyckan är framme, hur känner du då?” snacket…. men jisses.

Ja, olyckor kan hända. Faktum är att de drabbar även er perfekta.

Exakt VAD vill ni uppnå med de här kommentarerna? Att jag ska bli ledsen? Arg? Deppig) Glad kanske??Åka och köpa skyddsnät? Nya bilstolar, eller vad det nu handlar om. Det kommer aldrig att ske.

Om jag anser att jag gör rätt, så är det fast förankrat i mig.

 

Jag är uppfostrad att lära mig ta hand om mig själv, att våga testa och att inget är omöjligt. Jag är inte speciellt rädd för att en olycka ska hända, för varför oroa sig i förväg? Man kan inte sätta sina barn i ett madrasserat rum för att undvika olyckor. Jag uppfostrar mina ungar till att klara av saker på egen hand. Att kunna bemästra situationer. Att kunna tänka själva, Att ha respekt för fara.

Det har gått finfint hittills. På alla plan.

 

Jag vill inte ha skyddsnät på mina studsmattor, okey?

Än så länge är det inte lag på det, så då gör jag som jag vill. Oavsett vad ni tycker:)

Varsågoda att göra som ni vill.

 

Och med det sagt så tänker jag fortsätta visa er bilder på när ungarna hoppar, och förutsätter att ni håller tand för tunga och bara scrollar förbi om det gör ont i pekfingrarna.

Kan vi säga så?

 

 

 

 

 

Vi ska spinna vidare på detta med Sista april.

 

 

Hur gör jag för att hålla mina tonåringar från alkohol och droger?

Vi pratar mycket om det. Frågar de om mina (rätt blygsamma) ungdomsfyllor så får de veta. Och jag kryddar ordentligt så det låter väldigt mycket hemskare än det var;)

Jag berättar att det är roligare om man kommer ihåg vad man gjort, helt värdelöst att ha minnesluckor, och kanske veta att man gjort bort sig, men inte hur.

Jag ägnar mig åt skräckpropaganda. Berättar i detalj hur en magpumpning går till, eller hur man kan bli blind av fulsprit. Kanske man inte blir längre, men skit samma:) Berättar om hur alkohol påverkar unga kroppar och knoppar. Med extra allt.

Jag förskönar inte, utan jag är brutalt ärlig i hur vidrigt det är att bli ”för full” Det ligger verkligen i topp på min lista över saker jag avskyr. Att vara salongsberusad kan vara trevligt, men att bli dyngpackad är bara vedervärdigt.

Jag går vidare och berättar om hur enkelt det är att bli utsatt för brott om man inte kan ta vara på sig. Hur lätt man kan hamna i en situation man inte bemästrar.

Jag berättar hur samhället sviker för blir du våldtagen och är snorfull, så kommer killen gå fri.Helt jäkla sjukt, men bra att skrämmas med.

Jag ”hotar” med polisen, berättar hur pinsamt det är att bli plockad av dem och hur man hamnar i brottsregistret och att det påverkar framtiden. Nä, kanske inte för en fylla vad vet jag, men det vet heller inte de;)

För sakens skull måste jag tillägga att jag inte har egen erfarenhet av detta:)

Jag vägrar att köpa ut, det skulle aldrig falla mig in. De har aldrig frågat, så jag vet att de är fullt införstådda med det och varför. Jag fattar inte hur föräldrar kan tycka att det är svårt att stå emot? Varför? De får gå på krogen när de är 18 år, men innan dess har vi ju lagar att luta oss emot. Så länge man inte backar en millimeter så är det inga problem att stå emot. Som förälder är det ens förbannade skyldighet att göra det. Jag blir på allvar riktig provocerad av folk som köper ut sprit åt sina ungar med motiveringen ”Jamen alla andras föräldrar gör ju det” Skitsnack. Jag är förälder i första hand, och kompis i andra.

Om de ändå blir fulla eller har en kompis som är full så försöker jag pränta in i dem att de aldrig ska lämna någon ensam eller gå iväg ensam. ALDRIG.

I dykning kallas det Diving Buddy, och är ens livförsäkring om nåt går fel under vattnet. I livet på land kallas det KOMPIS och är precis lika viktigt.

Det är svintråkigt att ta hand om en full polare när man själv är i bra skick, men man måste. Man kan se till att kompisen kommer hem, eller i vård av någon annan, typ sjukhus/polis/föräldrar, och sen festa vidare, helst nykter då;)

Jag frågar vart de ska och vad de ska göra, med vem och när de kommer hem

Men jag har egentligen ingen aning om vad mina tonåringar gör när de är ute. Jag fattar inte vem som har det, eller så tror man bara att man har koll. Helt ärligt nu, även om jag litar på mina ungar så antar jag att de gör saker bakom min rygg ibland. Det hör ju till att bli vuxen att testa gränser, och även om jag inte vill att de ska göra det så är det ju på något sätt oundvikligt. Förr eller senare kommer de bli för fulla.

Jag tänker att det är bättre med senare.  Om de är 18 och går på krogen så är det tillåtet att dricka, men jag kan försöka hindra dem från det innan dess. Och genom att fråga dem så måste de hitta på nån lögn, som jag kan genomskåda:)

Kommer de hem så märker jag om de druckit, och hittills har det aldrig hänt. Ta i skitmycket trä!

Jag försöker alltid anamma Frihet under ansvar.

De flesta av barnen är superduktiga på det. De vet att ju bättre de sköter sig ju mer frihet får de. Och tvärtom, missköter de sig så blir det inte speciellt kul. Jag är inte främmande för utegångsförbud eller att plocka mobiler.Som sagt. frihet under ansvar och jag är förälder det är jag som bestämmer. Det kommer jag aldrig att backa på.

Och krisar det så finns jag där det är jag noga med att tala om. Skiter det sig, så ring, spelar ingen roll vad klockan är.

 

Man är inte mer än människa när det kommer till kritan. Man gör så gott man kan. Jag hoppas att även årets Sista april komma förlöpa utan att jag behöver göra några akututryckningar.

Ta i det där trät igen.

 

---

På många ställen i landet, tror jag i alla fall? , så är Sista april /Valborg en av de värsta dagarna för fylla. För ungdomar men även för vuxna. Man ser aldrig så många redlöst berusade vuxna som den här dagen i Uppsala.

Jag kan bara prata utefter min stad, men det är oerhört mycket alkohol här, och då inte bara en dag utan fyra. Hur folk orkar? Om jag går ut en kväll så är det ungefär det sista jag längtar efter nästa kväll…har aldrig varit så det är inte åldern:)

En vanlig Sista april i Uppsala inleds redan typ två dagar innan, men om vi tar bara Valborg, så börjar den med champagnefrukost, helst med gröt till vilket ju är bra för då finns det någon grund för all vätska som sen åker ner. För sen dricks det dagen lång. Det hinkas vid forsränningen, och sen är det mösspåtagning och spring i backen. Folk samlas i enorma mängder, vid Ekonomikum är det tjockt på alla gräsmattor. Lite som en invasion av gräshoppor,) När de går ligger en matta av skräp kvar….Grillar, flaskor, salladsburkar, pizzakartonger…

Sen är det champagnegalopp på nationerna, och nånstans mitt på dagen en sillunch med nubbe. Sen bara fortsätter man tills man inte pallar mer.

Det är väldigt många tonåringar som tas av polis eller social för fylla, Vid Akademiska tror jag att de har, de har iaf haft, ett akuttält utanför barnsjukhuset, där man samlar alla intoxer. Alltså de som dricker sig redlösa på riktigt allvar och behöver magpumpas och tillsyn. Där ligger de sen och spyr tarmarna ur led. För vad dricker tonåringar? Jo, det de får tag i. Nån blandning kanske från föräldrarnas barskåp. Kan bli riktigt starkt och riktigt farligt. Eller nåt skit de köpt från nån. Smuggelsprit. Dålig sprit.

Och mycket sprit.

Med alkohol kommer bråk. Och även idiotin att testa annat. I Uppsala har vi varit väldigt förskonade från droger. Eller iaf från tunga droger. Klart att vi har haft, men inte så synligt.

Nu sista åren så har det ju blivit så löjligt enkelt att köpa droger på nätet.

(Jag gjorde en snabb googling nu, hoppas att ingen kommer begära att få se min sökhistorik;) och skulle lugnt kunna klicka hem allt möjligt skit. Helt sinnesjukt.)

Nåväl, blanda sprit och piller och det kan bli riktigt farligt, riktigt fort. Lägg till det att du är väldigt ung. Och katastrofen är ett faktum.

 

Ta det lugnt med alkoholen helt enkelt. Avstå gärna helt, men om inte så drick med omdömet kvar.

 

För mig har poliser alltid symboliserat trygghet, ♥

När jag var liten så sa mamma att om jag kom bort från henne på stan, så skulle jag bara leta reda på en polis så hjälpte de mig.

Mamma tycker att jag har världens sämsta lokalsinne:) och visst, det tillhör väl inte de bästa kanske. I stadstrafik vill säga, i skog och mark är jag grym:)

Sen växte jag upp och en period var det väl mer att hålla sig undan för polisen som gällde;) Inte så att jag varit nån ligist direkt, och heller aldrig stökat runt på stan eller så, men man kanske gömde sig i buskarna och sköt med ärtrör på bilarna som åkte förbi, Jag säger inte att det var så, men det skulle kunna varit så;) Och var det så, är det preskriberat idag.

Och ingen tonåring/ung vuxen är så intresserad av att träffa på polisen när man är på väg på nån fest med en skramlig kasse. Jag har faktiskt varit ett så grymt föredöme att jag nästan varit trist, och aldrig behövt vara orolig för egen del.

Nu är jag mest orolig för att bli stoppad i nån trafikkontroll och få nerslag på nåt. Kör spikans nykter gör jag alltid så den biten behöver jag inte oroa mig för, men bara tanken på att få blåsa gör mig skakis ändå.

Helt ologiskt:)

Massor av mina vänner har haft åsikten att polisen bara ställer till besvär. Det har snackats massor i media om polisbrutalitet och övervåld.

Jag har alltid valt att tro att det våld som används nästan alltid är befogat, och sen tänker jag att jag själv med största sannolikhet skulle dra ett slag extra med batongen om jag hade möjlighet i vissa situationer;.. Helt ärligt alltså, men vissa människor väcker ens avsky, och jag är imponerad av hur polisen klarar av att hantera all den skit de gör, utan mer våld.

Folk är supersnabba på att ta upp mobilen och filma polisens ingripande och sen så snara att skrika ÖVERVÅLD! POLISBRUTALITET!!

Men hur ska man på ett säkert sätt säkra allmänheten om man inte får ta ett ordentligt tag i en brottsling?

Det är klart att det ser brutalt ut när nån fälls till marken, men det är ju för att skydda andra.

Jag känner mig fortfarande trygg i närheten av poliser.

Och jag är så rörd över detta:

Det är så vackert på så många sätt.
När folk springer iväg från fara, då springer blåljuspersonalen dit. De går till jobbet varje dag och riskerar potentiellt sina liv. De räddar liv, kanske inte varje dag, men ofta.

Den här bilden är tagen precis när attacken skett. Dragna vapen, blicken rakt fram, Fokus på att hjälpa.♥

Ingen tvekan, bara rakt mot vad det nu är, de vet ju inget mer än att en lastbil kört på folk och kraschat in i Åhlens. Att misstänka en stor explosion är ju inte att överdriva, men ändå bara rusar de. Rakt på.

Riktiga hjältar.

Och den här läkaren, som tittade ut, konstaterade att nåt hänt, grabbade sin läkarväska och handskar och sprang ut för att hjälpa. Hjälte,

Vi klagar så ofta på polis och sjukvård, men när det gäller så finns de där.

Vi har så jäkla bra poliser, sjukvård och brandkår.

Och det är så himla fint att se att folk verkligen, verkligen hyllar dem. De förtjänar det verkligen, inte bara för det som hände i fredags, utan för det arbete de gör dag efter dag.

 

Även alla civila, alla kyrkor alla föreningar, alla alla alla som släppte det de hade för händer och erbjöd sin hjälp i den mån de kunde är hjältar.

Jag ville bara säga det ♥