Så har vi kommit fram till det åttonde barnet. Jordan 🙂

Nu hade vi ju redan tagit reda på kön en gång, så det kändes som att det var helt naturligt att göra det igen. Och här kommer en bekännelse: När de sa att det var en pojke så blev jag ledsen.

På riktigt alltså. Pappan blev ju överlycklig, äntligen en son till:) Men jag deppade ett par dagar. Varför? Jamen jag vet inte. Jag antar att det bara är så man är, att man antingen struntar i det helt, eller så har man någon preferens. Jag hade redan sex döttrar och borde rimligen vara nöjd, men jag är så trög ibland, jag har alltid svårt för förändringar, och detta var ju en gigantiskt förändring:)

Sen lättade det inte ett dugg av att jag åkte ner på stan för att shoppa bebisens första kläder…lite sådär kul när man vet vad det är ju, om det är en tjej vill säga;) För till babygossar fanns det inget gulligt alls då. Bara flames och dödskallar. Jag ville ha babyblått och puttinuttigt.

Jag åkte hem och grät en skvätt för mig själv, och skämdes lite. Här väntade jag ett till synes friskt barn, och var ledsen över att det var en pojke? Skärpning.

Och efter att ha deppat i nära dagar hade jag vant mig, och plötsligt var det ju jättemysigt med en son:)

Det kom ut fina babygulliga ljusblå kläder i butikerna och jag var glad igen.

Ja, det är knäppt, men en gång för alla så styr man inte över sina känslor. Jag vet att många önskar sig ett kön i tysthet, och varför ska man inte få det? I slutänden älskar man nog oftast det man får ändå, och kan sen inte tänka sig den andra sorten. Orka bry sig om att det är tabu att känna så:)

Nåväl. Eftersom jag var ledsen så kan det hända att det var därför pappan plötsligt tyckte att Jordan var helt okey:) Jag säger inte att det var så, för det vet jag inte, men det kan nog ha spelat in.

Jag hade ju önskemål om Jordan och Julian på tvillingarna om det var två killar, och Jordan hängde kvar. Tills jag på Polarn och Pyret stötte ihop med en mamma som gapade Joooordan!!! åt sin tvååring.

Ett annat tabu här då, men ett barn som inte tilltalade mig alls:) En liten snorunge helt enkelt, sorry to say:)

Näää, jag backade lite på namnet, men alla hemma var inne på det, så jag bestämde mig för att MIN Jordan minsann inte skulle bli en snorig skitunge. Good Luck;)

När Jordan föddes så spelade vi in Familjen Annorlunda.

När man spelar in så har man ett spikat tidsschema, och kan inte bara sitta och vänta på bebisen. Han var beräknad en fredag, vilket de tyckte var finfint eftersom man spelar in fredag-söndag. Jag hade ju ingen lust att spela in förlossningen, men de var standby ifall jag ändrade mig..no shit att jag inte gjorde;)

Helgen innan skulle det filmas när barnen var med pappa på marknad i Stockholm. Jag var sådär lagom happy över det eftersom alla mina barnvakter försvann då. Även mamma, pappa och syrran var borta så jag kan lova att jag satt extra still hela den helgen. Med tanke på att Lovelia kom två veckor tidigt så väntade jag mig ju att han skulle göra det med. På samma vis som jag förväntade mig att Lovelia skulle komma två veckor sent som Trixie. Det var en extrem oro över att behöva åka in på förlossningen med tre småtjejer i släptåg.

Helgen när de spelade in i Stockholm ösregnade det, och blev dåliga bilder, så de ville ha med barnen en gång till för att få härligare bilder helt enkelt, Alltså lämnades jag återigen ensam, denna gång dagen efter BF….gahhh.

Jag hämnades genom att föda barn en onsdag:) Sex dagar över tiden, så föddes en 4,2 kilos tjockis.

Jordan Karl Napoleon.♥

Ståtligt så det förslår eller hur:) Jag är så extremt nöjd över den namnkombon att det är löjligt.

Vi hade inga bra andranamn från början, och vi har ju haft släktnamn till alla, men nu fanns det inga som alla okeyade. Jag försökte stenhårt med Sigurd/Sigge efter min morfar men det toknobbades. Veras make hette Thure Unger Napoleon och när kidsen hörde Napoleon så blev de överlyckliga. Det skulle han heta!

Jag var aningens mer tveksam kan jag erkänna:) Men efter att det sagts högt tusen gånger så blev det fint och lite gulligt. Men Nappe har ingen namnsdag, och inte heller Jordan, så jag ville ha ett namn till. När vi pratade om det i tv-programmet så fick jag en del reaktioner efteråt. Att det var löjligt. Och ja kanske, men när alla andra barn har en namnsdag så kändes det taskigt att inte han skulle få en helt enkelt.

Vi hittade Karl. Det finns på båda sidor i släkten och är ju fint.

Ihop blir det som värsta härföraren, och det blir snyggt i historieböckerna sen om han blir nåt stort, professor till exempel 🙂

Jordan Karl Napoleon ♥