Jamie snart sex år,har massa funderingar just nu. Han frågar om allt.
”Mamma, hur gör man cocacola?” ”Mamma, hur gör man bilar?” ”Mamma, hur gör man vapen?” ”Mamma, hur gör man studsmattor?”
Mamman kan inte svara:) Jag har väl ingen aning liksom. Eller jo klart jag har men det är inte så enkelt att förklara. Dessutom lyssnar han ju inte;)
I går började han först prata om en killkompis till mig.
”Mamma, var bor K?”
”Mamma, när kommer han och hälsar på?”
Han babblade och babblade, och nöjde sig med att vi snart åker och hälsar på. Så funderade han en lång stund. Så kom det.
”Mamma, vem var du gift med?”(min kompis är gift) Jag sa att jag ju varit gift med pappa.
”Pappa?” Högst förvånad.
Ja, med pappa.
”Din pappa?” Han såg riktigt jäkla tveksam ut, och skepsisen lyste ur ögonen på honom när jag förklarade att det ju var hans pappa jag varit gift med. Vi är ju dina föräldrar, sa jag.
Han upprepade meningen och skakade på huvudet. Så konstigt! Hade jag varit gift med hans pappa?
Jag inser att det egentligen inte är ett endaste dugg lustigt, även om jag tyckte det var lite dråpligt just då. Men Jamie har inget minne av att ha sett mig och sin pappa ihop. Någonsin. Inte ens att vi pratat.
Han var ett och ett halvt år när pappan dunstade. Han har inget minne av att han har bott ihop med sin pappa. Han har inga minnen av sin pappa och mamma tillsammans. Han har inga minnen av vardag med sin pappa. Han har inga minnen av att ha sett sin pappa och mamma prata. Det har liksom inte hänt sen den där dagen för drygt fyra år sen. Det är riktigt sorgligt.
Det enda han har är några timmar varannan söndag eller onsdag med en snubbe som anstränger sig deluxe för att hitta på roliga saker, som aldrig säger nej eller tillrättavisar, som aldrig följer med till tandläkaren eller affären, utan bara är en rolig gubbe. Som hämtar och lämnar dem vid grinden.
För honom är en normal familj en med en mamma och massa ungar:)
Han ser ju de andra barnens pappor, alla andra på gatan är gifta, men fattar han att hans pappa är en pappa på samma vis som grannungarnas? Eller är en pappa bara ett ord, som ett namn liksom?
Jordan kommer inte heller ihåg speciellt mycket av hur det var när vi var en familj, men Lovelia och uppåt minns ju. På sätt och vis kanske det är enklare för Jamie, för han har inte förlorat något på samma vis som de äldre kidsen?
Jag vet faktiskt inte. Jag har inte tänkt på det eftersom det inte går att göra så mycket åt. Men det fick mig att bli lite ledsen.
Jamie är MIN. Bara min, Det är jag som fostrar och älskar honom. Det är jag som är hans trygghet, Det är jag som funnits där 24/7 sen han föddes. Men han har en pappa.
Som han blev skitförvånad över att hans mamma varit ihop med. Jag har inte kunnat agera annorlunda i den här soppan, men hans pappa hade. Men valde en annan väg.
Missförstå mig inte nu, jag är inte deppig, jag bara analyserar. Jag blev tagen på sängen av Jamies förvåning.
Jamie själv skuttade iväg och var som vanligt superhappy, så han lider ju inte av det. Såklart eftersom han inte vet något annat. Men ni vet, ibland slår det till. Undrar om det allt kommer vara så? Kommer jag alltid få vara beredd på att få en flashback som en smäll i magen?
Jag saknar honom inte. Jag gör verkligen inte det, eftersom han inte är den man jag kände. Men jag kan sakna det liv jag hade, den man han var.
Jamie vet inget om det livet, så för honom borde det inte göra ont, eller hur?
Ja så är det. Jag bestämmer det. Det räcker med att det är sju eller åtta barn som är sårade in i själen, om det nionde slipper är det toppen:)
Det här blev nog inte så kul…det var inte meningen;) men det blir så ibland. Man börjar på något som svävar iväg till nåt annat. Det kanske låter som om jag är deppig, men det är jag inte det minsta. Det är mer tankar som behövde sorteras. Sättas ord på. Nu har jag fått göra det, tack:)
Jag återkommer under dagen:)
Kommentarer
Du skriver ärligt och sant, jag känner igen mig i mycket. Mina döttrar är ganska stora nu, vi har gått igenom mycket . En slitsam skilsmässa när döttrarna var små 6 och 10 ,en smutsig sådan med lögner och svek inblandade (dock inte jag)… Vi hade varannan vecka, jag fick alltid hem ledsna otrygga barn. X levde med en kvinna som älskat mina barn från första stund, de fick även ett syskon. De separerade även de så då rämnade deras vardag där hos X. Den äldsta var då 14 hon bröt med pappa, Den yngsta kastade han ut när hon var 15. Sedan dess är dom aldrig med pappan,dom vill inte .Dom har inte träffat honom på ett par år. Men syskonet och bonusmamma har vi tät kontakt med. De har mormor och morfar och andra i deras närhet som betyder mycket. Jag träffade mitt livs kärlek för ett par år sedan och han är en engagerad vuxen i deras liv. Han är den döttrarna vill ha som morfar till sina framtida barn. Vi har det alldeles utmärkt utan pappan. Det är han som är förloraren om det nu finns någon sådan. Jag har slitit mitt hår,jag har gråtit och skrikit,men kärleken till barnen övervinner ju allt,man gör allt för dom. Jag är inte bitter trots allt för relationen gav ju mig det finaste jag har. Min äldsta kallar mig ”mampa” för jag är två föräldrar i en precis som du är ?
<3
Känner så igen mig i mycket du skriver. Har skrivit det nångång förut men tål att sägas igen. Många ggr när det varit riktigt jobbigthar jag funnit tröst i dina ord o din blogg för fast man har andra att prata med så kan ingen riktigt förstå. Så TACK !!! Har sedan 2,5 år bott ensam med mina tre barn ( de träffar sin pappa 3h/v) Livet var ganska jobbigt redan 2,5 år innan han for. Nu har jag o barnen landat i vad som blev vårt liv, inte det jag ville ha o önskade mina barn men ett annat liv som är helt bra det också. Yngsta här kommer inte heller ihåg att han nånsin levt med sin pappa o häromdagen kommer min dotter med tårarna i ögonen o berättar hur eländigt det ska bli med att hennes barn inte kommer att ha mormor och morfar i samma hem. Auts vilket slag i magen. (Barnens morföräldrar har blivit superviktiga senaste åren) Känner mig så ensam ibland samtidigt som det kan vara skönt att bestämma allt själv efter många jobbiga år. Lite tudelat detdär. Saknar inte heller mannen han är nu o varit senaste åren men saknar djupt våra år tillsammans o livet vi hade då. Sörjer att barnen inte fick en hel familj men skulle aldrig kunna ta honom tillbaka även om tillfälle gavs. Tårarna o grubblerierna är slut men en liten ilska o sorg kan nångång dyka upp.
Jag förstår dig fullt ut, och på samma vis som du funnit tröst i mina ord, så har kommentarer som din stöttat MIG oerhört mycket❤️
❤️
Du är fantastisk ❤
Det kanske inte var ett roligt-haha inlägg, men för mig var det ändå väldigt roligt att läsa. Det som är så kul med att följa dig att det känns alltid så äkta, det är upp, ner och mitten. Det känns som att man får höra vad som på riktigt händer, ingen uppsnoffsad fasad jämt. Heja dig 🙂
Jag tror inte han lider ❤️ Eftersom han inte vet annat. Jag själv träffade bara min mamma högst en gång i månaden från att jag var 2 år. Men led aldrig av det tror jag ? Som sagt, man vet ju inget annat 🙂
❤️
Hej, för att visa hur CocaCola tillverkas titta in på Matgeeks (Johan Hedberg, är från Uppsala) youtube där han har filmat hur det går till, finns säkert fler filmer som kan tillltala din son om hur olika saker tillverkas.
Han kollar ju på allt sånt, men Coca-Cola filmen ska jag visa, den har vi missat , tack 🙂