Idag är det fem år sen som mitt liv rasade.

Jag kommer att kopiera in det inlägg jag skrev förra året, originalet ligger på min gamla portal och eftersom teknikens under ibland gör som de vill, så känns det bra att ha det även här på min nya blogg:)

Det kommer precis efter detta inlägg.

Jag har den sista tiden fått ganska många syrliga kommentarer om att jag är bitter, att jag borde vara tyst, att jag har fel, att jag agerat fel, att jag borde lägga av att vara sur nu när det gått så lång tid och liknande.

Läs inlägget, det gjorde jag nu och usch och fy vad jag blev ledsen för min och barnen skull. Igen. Så där var det ja. Och ingen ändring sen jag skrev det.

Ingen människa ska behöva gå igenom det jag och barnen gjort. Det eftersom det finns en annan väg att gå och det är att vara rak och ärlig, och den hade sparat många tårar och sömnlösa nätter.

Jag är inte sur. Jag är inte hämndlysten. Jag är inte bitter. Jag vill inte ha honom tillbaka.

Jag skiter i honom, jag bryr mig inte ett dugg om han är gift med en, två eller tre kvinnor. Eller en man:) Eller Buddah himself;)

Jag har ett bättre liv utan honom. Jag kan ibland när jag sitter på O´Learys och kollar på fotboll med kompisarna känna ett styng av skadeglädje. Fotboll på pub med polarna, det var vad han sa att han skulle göra om han inte var gift med mig. Just det;)

Jag är honom evigt tacksam för att han gett mig de här nio fantastiska barnen.

Jag menar inte att hänga ut honom, jag försöker berätta min historia. Jag VET att jag har hjälpt andra som hamnat i samma situation genom att ha berättat min story. Jag får många mail från förtvivlade människor som liksom klamrar sig fast vid att det går att komma igenom det helvete de just nu är i, för att jag har bevisat att det går.( Det känns lite förmätet att skriva det:) ) Jag är bara jag, men kan jag med mina ord ge någon annan tröst i mörkret och hjälpa dem att komma igenom det så har liksom inte mitt skit varit helt förgäves.

Jag tror att om man inte varit där själv så kan man aldrig fatta helt. Jag kunde det definitivt inte. Jodå jag försökte, jag är bra på att sätta mig in i andras situationer, men det är omöjligt att begripa den där enorma känslan av vanmakt som sköljer över en. Som en gigantisk våg som tornar upp sig framför en en och sen bara sveper in en i ett totalt vidrigt dundrande mörker. Där det gör ont 24/7. I många månader, kanske år.

Min skilsmässa är per definition from hell. Det finns inget i den som skötts på ett fint och varsamt sätt. Det var brutalt, fegt och noll kommunikation. Det var som att ätas upp av ett svart jävla hål.

Det hade inte behövt vara så.

Jag är för det mesta glad idag:)

Men jag skulle ljuga om jag säger att jag är som förr. Jag har ännu svårare för förändringar idag. Jag är väldigt skeptisk mot folk överlag, jag litar inte en sekund på någon mer än mina absolut närmaste. Jag har tappat min oskuldsfulla tro att alla är goda. Nu väntar jag bara på att de ska visa sitt rätta jag. Jag har en större oro inom mig. En känsla av att ”snart kommer allt att förstöras”

Sen är jag kaxigare, tuffare, gladare, mer social, lyckligare, gör mer saker både med och utan barnen, och har fattat att ensam är inte stark:)

När folk kommenterar syrligt så blir jag trött och less.

Ofta, ofta kommer det: ”Du kan inte ta kritik.” Nä, varför ska jag? Egentligen? Varför ska JAG kritiseras i det här? Jag är som de flesta kanske inte superlycklig över kritik, man vill ju helst ha medhåll;) men jag har inga problem att fundera vidare över konstruktiv kritik. Sen gör jag samma som alla andra människor – tar till mig, eller förkastar. Jag står för det jag säger, och det jag skriver. Jag har aldrig under mina snart elva år som bloggare publicerat något som jag sen tagit bort för att jag inte står för det. Ni får även säga ert för jag har ingen godkännandefunktion på bloggens kommentarer. Det går automatiskt. Det är roligast och ärligast så.

Även om det ibland fastnar kommentarer i spamfiltret av nån mysko anledning, mer nu på sistone, så publicerar jag dem alltid. Vare sig de är snälla eller taskiga.

Alla tycker inte som jag. Gudskelov! Fan då hade det blivit tråkigt:) Men min åsikt är min, tryggt förankrad i det som är jag, med mina erfarenheter och mina värderingar. Ibland kanske icke så PK, andra gånger långt flygande bland molnen och ibland jordnära. Jag är helt vanlig:) Fel och brister som alla andra.

Jag ändrar inte åsikt för att nån anonym säger att den är fel i en kommentarer. Vad skulle det säga om en? Att man inte står för det man tycker.

Jag ändrar inte åsikt för att en icke-anonym säger det heller;) men då kan jag fundera lite på hur den personen menar. Men hallå! Står man för sin åsikt så gör man. Det är liksom inte fel:) Jag vidhåller aldrig in absurdum, det är ofta jag blir motbevisad eller så ändrar sig situationen.

Så, nu ska jag trycka iväg det här, sen det gamla inlägget.

Idag blir det ingen champagne för jag är ruskigt förkyld och skulle inte känna nån smak alls;) Kanske en extra shot av min ingefära-citron-honung hopkok dock.