Jag har funderat lite:)

Häromdagen så skrev jag att det var tröligt att jag inte fick ta med Doris in på skolgården. Några kommentarer kändes som att det var läge för att förtydligande.

Jag tar INTE med henne in på skolgården, men jag ÖNSKAR att jag fick. På samma vis som jag önskar att man kunde äta godis varje dag utan att bli tjock och att det räckte att läsa om träning för att vakna upp med en superfit kropp:)

Jag skrev också att jag tycker att föräldrar över lag försöker skydda sina barn mot allt. Som tex är de hundrädda så eliminerar man alla hundar i stället för att försöka hitta en trevlig pålitlig jycke att öva på, och hjälpa barnet komma över sin rädsla. Barn får inte testa att klättra för de kan ju ramla och slå sig, de får ha nattlampor tända för de är mörkrädda och allt anpassas efter att skydda barnet mot rädsla. Jag tror att det är fel väg att gå.

Jag frågade en lärare om hundar vid hämtning och anledningen de gav till att man inte fick ta med dem in var just att barnen kan vara hundrädda. Inte allergiska.

En av er läsare upplyste mig om att vi tydligen visst har allergiklasser på vår skola, något jag alltså inte hört ett ljud om, fast jag haft barn där sen år 2000. (I arton jäkla år, holy smoke….. Känns möjligen som åtta…) Jag hade ingen aning. Men det är väl bra, och jag antar att om jag haft allergiska barn så hade jag vetat om det:)

Dock kände jag att resten av kommentaren var lite tråkig.

Jag raljerar inte över allergier. Eller sjukdomar överlag.

Jag anser att rädsla för saker som ormar/ mörker osv är i totalt andra änden mot att vara rädd för att ens barn ska drabbas av en allergichock. Det ena kan leda till döden. Det är inte kul någonstans och inget man chansar med. Jag skulle väl aldrig tycka att det var värt en allergichock för att jag ska ha med min hund nånstans..? Hur kan man ens läsa in något sådant?

Jag tycker folk lindar in sina barn i bubbelplast ja. Men gällande ofarliga saker, som att vara irrationellt rädd för något. Man gör sina barn en otjänst genom att befästa deras rädsla. I stället för att hjälpa barnet att möta det läskiga, öva på jobbiga situationer och kanske faktiskt få learning by doing. Även om det innebär skrubbade knän och en och annan blåtira.

Hur många av er är inte rädda för saker ni egentligen vet är ofarligt? Jag har vänner som är så ormrädda att de inte kan se en bild på en snok…totalt galet, men så djävuskt befäst under många år, av dem själva och omgivningen. Det hämmar. Jag vet så väl, efter att ha levt med emetofobi (kräkfobi)i många år. Man anpassar sig efter sin löjliga panikrädsla och undviker allt som eventuellt kan trigga den. Jag har missat så mycket!

Jag har varit extremt rädd för hela kräkgrejen. Helt stört. Helt i onödan.

Om jag hade riskerat att dö, så hade det varit en sund rädsla. Två helt olika ändar av spektrat.

Hundrädd – hundallergiker är två helt olika saker.

Jag tar väldigt mycket hänsyn till folk, och fä. Jag använder till och med blinkers i trafiken;)

För mig som är uppfostrad att respektera folk kommer det alldeles naturligt, man försöker få alla att må bra.

Men, när man inte har några egentliga erfarenheter av en sak så är det skitsvårt att till fullo sätta sig in i det. Jag har inga allergier, mina barn har det inte heller. Vi har inga diagnoser eller syndrom eller sjukdomar som påverkar vårt dagliga liv. Ta i trä!

Alla vet att om man är allergisk mot hundar så ska man undvika dem. Men alla vet inte vad som kan hända, alla har inte sett en allergisk reaktion, alla vet inte hur man kan hjälpa. Någon i kommentarerna skrev att ”Ta på strumporna efter att man lämnat huset för att inte ta med djurhår”

Jag erkänner villigt att jag aldrig skulle komma på det själv.

Jag har heller ingen koll på det här med korsreaktioner, att om man är allergisk mot äpple så är man det även mot …. öhh, granbarr. Eller vad det nu kan vara. Jag vet att folk kan dö av att man öppnar en påse jordnötter i deras närhet, men jag har ingen koll på om det är lika med alla nötter. Jag kan väldigt lite om allergier, för jag har inte konfronterats med det.

Men jag utsätter inte folk medvetet för fara. Jag försöker tänka efter, men man kan heller inte gå omkring och tassa på tå utfall att det kanske finns någon som är allergisk mot något. De allergiska brukar vara duktiga på att tala om det så man kan anpassa sig. Och då gör jag det:)

Jag tror att väldigt få människor med flit utsätter andra för saker som kan skada.

Jag vet att jag inte gör det. Att jag inte vet allting och därmed kan agera fel, det erkänner jag. Det gäller oss alla, för ingen är perfekt:)

Och för att knyta ihop säcken med det som det började med – jag tar inte med Doris in på skolgården. Jag har henne alltid kopplad. Det är besvärligt för MIG, men jag respekterar det som är bestämt.

Så:)