Jaha, för några dagar sen visade jag er mitt fabulösa dykcertifikat, 20 år gammalt. Och igår dök det upp nåt på instagram, #10yearchallenge. Jag scrollade vidare och tänkte att sånt där orkar jag inte greja med. För den delen så har jag knappt några kort på datorn från 2009, för den datorn har ju kraschat för länge sen. Mest troligt hade jag ingen backup, det är stört. På så vis är jag extremt glad över att ha bloggat så länge, det blir 12 år i år:) Där finns bilderna. Förutom de år jag hade min blogg på Mama, för de har plockat bort dem, texten finns kvar, tror den finns här kanske, men alla bilder är en tomt ruta. Det gillar jag INTE alls, och är fett sur på Bonniers. Men 2009 så bloggade jag på….? Hm,nån annanstans:) Bloggplatsen heter det! HÄR finns den. Jag bloggade där mellan 2007-2011, sen var jag på Mama i några år innan jag flyttade till Loppi och nu är jag egen:) Fast med allt understöd man kan behöva från Cure.

I alla fall, jag hittade bilder från Jordans dop, och det var 2009:)

Jag är definitivt ingen fotomodell, varken utseendemässigt eller vad det gäller att vara bekväm framför en kamera:D

Den största skillnaden kanske är att jag aldrig hade dragit på en tomteklänning för tio år sen;)

Och för 20 år sen:

Nånstans så känns det ju som att det är jag och Benjamin Button som lever våra liv baklänges;) Jag är oavsett i betydligt bättre form nu än för 20 år sen, då hade jag konstant ont i ryggen. Jag har problem med nacke och fötter och hejsansvejsan idag med, men väldigt sällan ryggproblem. De krämporna hade jag förresten då med. Patricia hade ryggskott här förra veckan, det är bättre nu, men jag kommer ihåg det som det var igår när jag drogs med det flera gånger om året. Jag tänker inte säga att det var evigheter sen, för då smäller det till, men kan säga att det värsta jag någonsin varit med om var när jag lyfte Jordan på hans ettårsdag och det smällde till. Jag kunde knappt ta mig till sängen och sen låg jag där, med en smärta som aldrig tidigare. Då var jag helt övertygad om att jag haft sönder något på riktigt. Kunde inte röra på mig alls utan att grina, och först efter timmar av värme och värktabletter kunde jag komma upp. Det som hjälper bäst är ju att vara i rörelse, men när man inte kan röra sig utan att svimma av smärta då är det inte så lätt, hur envis man än är:)

I går åkte jag och tränade, det var Olle i stället för David, de har varannan gång, och David var väl sjuk kanske, eller nåt. Olle är favorit han med, men inte fullt lika krävande, man kan fuska lite mer:) Jag försöker såklart allltid att jobba på, men det är enklare när nån pushar, jag behöver ha nån som har koll. Är jag helt slut och ingen ser så är det enkelt att bara sluta. David har ögon i nacken och en grym känsla för när man behöver pepp. Nu kan jag inte säga att jag fuskade igår, och det känns idag:)

Åkte hem, käkade och duschade, Doris började skälla som fasen så jag fattade att det var nån som kom hem. Mellan varven så kommer diverse larmföretag och knackar på dörren, vissa är lika jobbiga som en svärm myggor, jag avskyr dörrförsäljare bara lite mer än telefondito. Men jag behöver inget larm, jag har en Doris:) En Doris och inget att stjäla, för är det något som inte finns i det här huset så är det värdesaker. Inga antikviteter, inga arvegods, inga fancy guldsmycken eller dyr elektronik.  Det vet ju inte tjuven innan de kollat förvisso, men då finns Doris. Liten med stor i skallet. Hörs även i källaren under strilande dusch:)

Lovelia hade basketträning som hon behöver skjuts till, men hade ont i halsen så hon hoppade över den. Både hon och Trixie har slutat på gymnastiken, tyvärr. Loppan har inte tid för basketen tar massor, men Trixie är för stor för sin grupp och kan inte få plats i någon mer avancerad eftersom de som gått i den tidigare har förtur, det är ju bra för dem men omöjliggör för henne, och andra, att få komma med. Så efter att ha haft barn på gympa inom Uppsalaflickorna sen 2000, så puttas de ut:/ Det är inte riktigt ok. Nu funderar Trixie på vad hon kan tänkas vilja pyssla med, risken är ju att hon inte hittar något och slutar med fysisk aktivitet. Hon är 13, så det är ju ofta så det blir. Just nu är det bara Lovelia som har nån sport. Men den tar å andra sidan mycket tid.

Jag ska skjutsa till sjukhuset snart, så jag lär väl resa mig ur fåtöljen och göra mig i ordning. Min termometer säger minus 12, så jag fryser redan vid bara tanken på att gå ut:) Det kändes inte så kallt när jag skickade iväg barnen till skolan, men så är det ju ofta. Värst är det runt nollan när det blåser, brrr.

Sen är det plugg på agendan. Och träning. Men nu – dags att klä på sig:)

Vi hörs snart!