Sista dagarna har det känts som jag glömt något eller tappat bort något. Irritationen har legat och pyst under ytan, och samma sak med tårarna. Vad fan är problemet liksom?

Ja, jag har en deadline idag, som jag är klar med förövrigt.

Ja, det är skitmycket snö och plogbilen kom ytterligare en gång och jag har inte skottat bort det som de plogade i natt..

Ja, det är stökigt som fan men det är det ju alltid så vad är problemet?

Så insåg jag.

Idag är det sex jävla år sen

Okey, men då så.

Sex år sen alltså. Och rent krasst står vi på samma ställe idag. Jag har gett upp för länge sen om att något ska bli bättre. Jag gör det jag kan för att jag och barnen ska ha det så bra vi kan och må så bra det går.

På ett sätt så känns det som ett helt annat liv. Nästan lika avlägset som livet innan barn. På ett annat så känns det bara konstigt, ni kanske kommer ihåg Bobby Ewing -känslan? Att jag sagt att jag förväntar mig att han en dag bara ska kliva ur duschen och allt är som vanligt. Om det skulle inträffa så tror jag på allvar att jag skulle springa till skogs och aldrig komma hem igen;) Det är det minsta jag vill. Jag vill absolut inte ha honom tillbaka. Det tåget gick för länge sen, om det ens stannade till på stationen vill säga..

Det finns saker som jag sörjer. Våra gemensamma upplevelser, det som bara han och jag vet. Ibland bara han. Alla barnens förlossningar exempelvis. Jag kommer inte ihåg vissa saker, vissa saker vet jag inte ens något om, hur många människor som rusade in under tvillingförlossningen, eller de där blickarna som utbyttes, vad som hände egentligen. Jag har haft fokus på annat liksom:) Sånt här är jag arg över. Att han tar ifrån mig minnen. Att han inte finns här för att fylla i berättelser, att ingen kan hjälpa mig komma ihåg det där skämtet eller varför alla var så upprörda den där gången. Jag kan inte ens ringa eller messa honom och fråga för vi pratar inte.Det är inga livsviktiga saker men det är ju även de stunderna man vill minnas.

.

Men, jag är en annan person idag som jag faktiskt gillar bättre:)

Starkare, mer kritisk och misstänksam, avvaktande, gladare, snällare, kaxigare, hårdare skal, mer Hakuna Matata och mindre kräkfobi.

Fast jag inser ju att såren finns där, och när de irriterar och gör sig påminda så fattar jag också att de inte är läkta på djupet. Det är inte så konstigt eftersom själva infektionen är kvar. Där det borde finnas svar och avslut och förklaringar finns bara frågor och ännu mera frågor. Det kommer aldrig ändras.

Såren kommer aldrig kunna läkas helt men det är ju en jäkla tur att man kan hälla sårsprit över och tillfälligt få en skorpa.

Haha men okey då, vi skippar dravlet!

Det är sex år sen idag.

Jag mår bra just nu:)

Må det få fortsätta så??

Jag ska fira med ett träningspass med Anders! Det är svårslaget:)