Jag känner mig efterhandskränkt. Eller kanske retrokränkt?

Jag hittade mina betyg i en mapp på datorn när jag städade lite, och tittade faktiskt på dem. Så här strålande betyg hade jag alltså när jag slutade i nian. Ja, jag skämtar, de är relativt intetsägande. Till mitt försvar så gick jag i en pluggklass där alla var genier, jag räckte dessutom aldrig upp handen. Jag vet inte hur många gånger under min skoltid jag fått höra det.

”Räcker du upp handen så kommer du få en fyra/femma”

Vafan? Jag vågade ju inte. Och så straffas man för det. För min klass var inte snäll, det var väldigt mycket hån och skratt och jag är svinblyg. Det är jag fortfarande, och inte ens idag så  jag gapar jag ett svar högt i en folksamling, det finns inte på kartan. Jag ropar inte ens in saker på auktion av den anledningen att man måste höja rösten offentligt. Det är ett oöverstigligt hinder, som jag inte kan jobba bort, för tro mig, jag har försökt. Så idag när jag på barnens utvecklingssamtal hör lärarna säga att de måste räcka upp handen mer och svara på frågor, så kokar det:) Min fråga då är alltid: ”Men om man inte törs då?”

Varför ska man behöva svara inför en hel klass?

Ja, med det i åtanke, plus att det här var på stenåldern när man liksom delade ut ett visst antal ettor, tvåor, treor, fyror och femmor per klass, var det slut på femmor fick man en fyra, var även de slut fick man en trea osv, så kan man nog lägga på en siffra upp på allt:)

Men, det jag är efterhandskränkt av, och liksom upptäckte nu… är min tvåa i idrott??

Jag spelade fotboll tills jag var tonåring, jag var bland de bästa tjejerna på basket, innebandy, brännboll, handboll, you name it. Jag backade inte för att gå i klinch med någon framför mål. Jag var sämst på att springa 60 meter förvisso, men kunde sula iväg den där lilla bollen i ”kast med liten boll” längre än de flesta. Jag gick på redskapsgymnastik tills jag började med fotboll. Jag var alltid på lektionerna. Jag var bra på idrott helt enkelt.

Och fick en jävla tvåa?

Mest troligt berodde det på att jag inte var kille, för vår gympalärare, en kvinna, var väldigt mycket mer förtjust i pojkarna. På ett inte helt korrekt vis.. Jag är helt säker dessutom på att jag hade en trea året innan, när vi hade en manlig lärare…

EFTERHANDSKRÄNKT alltså.:)

Mina övriga tvåor är i kemi, för jag klarar inte av siffror, att matte är en trea är enbart för att jag bytte till allmän kurs i nian, jag hade genomgående låga betyg i det. Jag kan inte räkna. Dyskalkuli. Googla:)

Och sen i franska. Haha, kan vara för att kärringen vi hade var ökänd i hela stan, och en riktig vidrig människa. I tre år läste jag franska, och i tre år hoppade hon över mig. Jag fick inga frågor, blev överhoppad när vi i tur och ordning skulle läsa högt. Mina prov rättades men undantogs från medelräkningen, för jag skulle ju dra ner det. Men däremot så räknades jag med som elev, så våra medel var skyhöga… Jorrå. Så var det på stenåldern. Ingen anpassning eller rättvisa där inte.

Egentligen är det inte så konstigt att man har ett självförtroende som sitter nånstans vid fotknölarna.

Varför jag inte sa nåt?

Ja, det gjorde jag ju, men ingen lyssnade. Till sist blev det ju rätt skönt att slippa bry sig, även om jag alltid pluggade och försökte. För man vet ju aldrig om man just idag skulle få frågan. Hände aldrig..

SÅ dålig var jag inte, jag förtjänade lugnt ett högre betyg, men fick ju aldrig visa det. Hade jag gått i de andra franskaklassen så hade mina provresultat dessutom varit medel. Inte för att de var bättre, men för att vår lärare ju räknade bort mitt och en, eller två tjejers resultat, men alltså tog med oss när hon delade.

Tjänstefel deluxe men hon hade nån hållhake på rektor. På riktigt alltså.

Trea i barnkunskap är ju lite pinsamt förstås;) men jag kan nog lova att jag visade mig vara bäst i klassen på det med åren:)

Fyran i svenska hade varit en femma ”om jag räckt upp handen” och fyran i religion.. tja? Det är kul:)

Fyran i slöjd är rent fusk, jag tog hem min huvtröja som skulle sys och lät mamma sy den:):)

Träslöjd var jag bra på, men på syslöjden ägnade jag mig nog mest åt att sprätta.

Värt att notera är att jag året efter, på gymnasiet, höjde alla betyg. Men slutade plugga:) Där gick jag med ett gäng tjejer varav merparten hellre festade än pluggade, så det var liksom inga problem att ligga högt utan att anstränga sig. Till skillnad från 1-9 när alla var klipska och idag inte direkt jobbar för låga löner.

Egentligen är betyg så missvisande.

Idag kan man ju få sänkt betyg för att man misslyckas på nationella proven? Vad är det för jäkla trams? Ett enda prov som trumfar över flera års prov.

På min tid var de nationella proven ett test för att se så att hela landet hade godtagbara och liknande kunskaper. Idag är det det absolut enda som räknas. Stört.

.

Jaha, så nu har jag visat mina slutbetyg i nian. Det hör till kategorin jag trodde jag aldrig skulle göra:)

Idag har jag, för att fortsätta med skola, skickat in mina allra sista uppgifter, och är klar.

På onsdag är det sommarlov för kidsen, och jag känner att det är väldigt välbehövligt. För oss alla. Jag behöver släppa tider, deadlines och press. Ja, så gott det går då såklart:) Barnen behöver få vila, och bara vara.

Jag har tre barn i år som slutar i sina gamla klasser. Corrinda som tog studenten, Novalie som slutar nian och Lovelia som slutar femman. Det kommer nog bli en del tårar på onsdag, för hur det än är så är det jobbigt att skiljas åt när man följts i så många år.

Lovelia köpte avslutningskläder igår, en fin blus och ett par jeansshorts och hon var så nöjd.

Vi var till Gränby för att småkidsen ville testa Parkour. Uppsala Parkour var där och ställde upp lite hinder och så lärde de ut lite tips och tricks. Mina klängapor älskade det.

Mycket kul att titta på också, för jag vågade inte riktigt testa 🙂

Nu ska jag avsluta och fixa lite här hemma.

Vi hörs snart igen!