Igår hade jag några slashasar att hålla koll på på morgonen;) Sen rullade dagen på ganska ordinärt, fast ändå inte. Det kommer en roman här:)

Jag skulle skjutsa pappa till vårdcentralen för att ta prover, och hämtade upp dem. Utanför deras port stod tre taxibilar, två bussar och en liten. Nån boende kom hem i bårtaxi och rullades in. Jag frös åt den stackaren för även om personen såg välinpackad ut med filtar så var det svinkallt. Säkert en minusgrad eller två;)

Jag kunde inte komma så nära som jag brukar men det gick ju bra ändå. Svishade iväg till vårdcentralen och släppte av dem precis utanför porten. Mamma var med så de gick in och eftersom jag inte kunde stå där, det kommer massor av transporter av skilda slag, så sa jag att jag skulle ställa mig på gatan. För att se när de kom ut igen och snabbt kunna köra fram. Pappa ska börja med dialys snart och är fruktansvärt trött och matt, dels av att njurarna inte funkar och dels efter både stroken och magsjukan. Han orkar inte gå så långt, och det var som sagt svinkallt ute. Han hade inga handskar och händerna frös till is på en sekund. Ja men jag överdriver, men ni vet hur det är:) När det omedelbart gör ont i händerna om man inte har vantar på.

Jag åkte och vände, körde förbi bussen som stod på ändhållplatsen och körde fram och stannade.

Jag stod precis före övergångsstället, stängde av bilen och satt kvar. P-vakter hade fått spunk men jag hade heller inte parkerat och lämnat bilen. Jag är alltid väldigt noga med att försöka se till så jag inte står i vägen på något vis, för någon. Sådär så att jag alltså kan avstå en finfin plats om det ställer till det för nån annan.

Ingången till VC är precis vid övergångsstället så jag hade bra koll.

Jag har stått här förr, många gånger, och vet att det går alldeles utmärkt att både komma förbi och mötas, gatan är bred. Stora tunga breda arbetsmaskiner har utan problem glidit förbi. Det är en skola, så det är lågfart som gäller, och nu var det lektioner och inte en unge så långt ögat kunde nå. Till skillnad från när jag släppte av föräldrarna, då stora gäng av ungdomar strömmade från den lilla butiken som ligger precis där, med händerna fulla av godsaker…

Plötsligt har jag bussen två decimeter från min bakruta. Tutandes. Jag skulle precis starta och flytta på mig när jag blev sådär obstinat och motvalls. Jag såg honom nämligen i backspegeln, vilt gestikulerande och förbannad. Jag vinkade åt honom att han kunde köra förbi, han blev ännu argare och gestikulerade ännu mer, och tutade lite längre. Jag vinkade förbi honom igen. Då lägger han sig på tutan… vet ni hur högt en busstuta låter? Jag trodde seriöst jag skulle blåsa iväg och att hela Sävja skulle komma rusade och undra vad som stod på. I kanske 30-40 sekunder, utan att överdriva låg han på tutan, och hans fejs i backspegeln talade sitt tydliga språk, det var liksom krig nu. Men aldrig att jag ger mig för sånt där:) Det må vara barnsligt, men ibland är det bara nog.

Han släppte tutan, tutade några korta, sen hängde han sig på den igen. Så fortsatte han. Jag kände hur det började ryka ur öronen. Vad i helvete är det för fel på människan? Ja, jag kanske stod lite dumt till, men han hade god sikt från det att han startade sin buss på ändhållplatsen till han valde att stanna två decimeter ifrån arslet på mig. Han hade säkert fyra jävla meter att köra om på, och som sagt – ALLA ANDRA lyckas med det. Varför gjorde han inte det??

Han krävde att jag skulle flytta på mig, och är det något som kan få mig att bli vansinnig så är det män, gärna medelålders, som kräver att man ska fixa deras jävla problem. Dessutom blir förbannade, för att de gjort fel och att den andra parten inte fixar det. Jag vägrade:)

Efter att ha hållit på och tutat och gestikulerat och sprutat hat ur ögonen, så kastade han sig ur bussen. Rusade fram till min passagerardörr och slog hårt på den, så där så man är övertygad om att ny ryker den, nu kommer jag få glassplitter i hela bilen. (Händer det något med rutan inom kort framtid så kommer jag skicka räkningen till UL. )Sen ryckte han upp dörren. Totalt jävla vansinnig VRÅLADE han åt mig att flytta på mig. Och jag, som ytterst sällan tappar humöret, och det handlar om ett fåtal gånger i livet som jag gjort det mot någon annan än familjen, skrek tillbaka. Jag var dessutom ganska uppjagad och faktiskt, rädd. Det tar emot att erkänna, men så var det. Han gav ett otroligt aggressivt intryck, och han stod där och höll i min bils dörr. Jag var arg och jag var rädd.

Jag kunde för den delen heller inte göra mig hörd om jag inte skrek det högsta jag kunde;)

Jag skrek att han väl för helvete fick köra förbi, gatan är bred. Han skrek att jag inte hade blinkat. Nä, för jag har PARKERAT din dumme fan, vem fan slår på blinkersen då?

”Jag kan inte backa, du måste flytta på dig!” Gestikulerande och vrålande. Vaddå inte kunna backa? Ingår inte det i bussförarutbildningen längre? Jag kan kliva in i din buss och backa åt dig…för back lär den ju ha liksom…?

”Men varför körde du så jävla nära då?”

”Flytta på bilen!”

”Var inte så otrevlig!”

”Flytta på bilen, jag måste köra, du ska flytta på dig! Jag kan inte backa!”

Men skjut mig för fan. Jag vrålade att om han inte var så förbannat otrevlig så hade jag kunnat göra det, men som det var nu så skulle jag nog anmäla hans uppförande till arbetsgivaren. Usch, det är lågt, jag gillar inte att hota med sånt och brukar aldrig heller göra det. Alla kan ha en dålig dag, man är inte alltid på topp. Men den här galningen?

Då minsann, klickade det till lite och han sänkte vrålandet en aning, sansade sig lite, men fortsatte skrika. Att jag skulle flytta på bilen.

Jag sa att om han var trevlig skulle jag göra det. Han skrek att jag skulle flytta mig och jag upprepade. ”OM du är TREVLIG!” Han vet nog inte vad det ordet betyder, det är inte alltid så lätt med ordförståelse 😉 men jag insåg att han nog inte kunde backa. Jag upprepade igen att han skulle vara trevlig och spände ögonen ilsket i honom och han viftade med armarna och försökte komma på innebörden i ”trevlig”. Han lyckades inte helt men smällde igen dörren, jag startade och körde fram lite, åt sidan lite, men gatan är fortfarande lika bred. Han brände förbi, säkert med en mördarblick och gester, men jag tittade inte. Sen backade jag tillbaka, och bussen som kom några minuter senare hade inga problem att mötas, eller att sen köra om mig.

Problemet var alltså att han körde upp i arslet på min bil. Och det var mitt fel.

Han hade inte uppsikt, för hade han haft det hade han sett att min bil var avstängd och stod prydligt vid kanten. Han hade då kunnat vrida lite på den där runda saken han har framför sig och styrt ut och förbi.

Ja, jag hade kunnat flytta mig, och då hade det inte varit några problem, men när han gör fel, och blir skogstokig på MIG, och sen beter sig som ett rövhål… då får han ta på sig det.

Jag har anmält honom. Häpp. Och jag har fått svar att de inte ser med blida ögon på det uppförandet och att det är långt ifrån godtagbart. Han representerar ett företag, är deras ansikte utåt, han må bli förbannad men att gå över gränsen på det där viset….? Nope.

Jag vet att om han tutat till, och jag i backspegeln sett en man som log lite så hade jag flyttat mig direkt, men en man som ser ut som han vill skjuta mig? Ånej, nån måtta får det vara.

.

Sen har jag fått höra att bussar inte FÅR backa, av säkerhetsskäl. Det kan jag kanske tycka är bra, på vissa ställen under vissa tider, folk överlag tror ju att alla förare har ögon i nacken och sensorer runt hela fordonet och skiter i att tänka. De bara går ju, bakom en backande buss, framför en körande lastbil….skitsamma för de ser ju mig.

Men FÅR är en stor skillnad mot KAN. Och om man inte får, eller kan, så bör man ju anpassa sin körning efter det, och inte måla in sig i ett hörn.

Jag är ofta imponerad av bussförare, de slingrar sig fram där det är trångt och bökigt, och de jag känner personligen är supertrevliga. Men sen finns det andra. Patricia blev till exempel ombedd att kliva av för ett tag sen, för att hon pratade i telefon så att chauffören inte kunde koncentrera sig… Bra yrkesval att köra runt på massa folk då… För än så länge är det inte tysta leken som gäller på bussar:)

Men, gubben igår borde nog fundera lite till på sitt val av yrke. Han kanske skulle passa bättre som larm nånstans, med sina skills i att tuta och skrika. Tänker lite på sägnen här i Uppsala. Vid den stora stadsbranden 1702 ( ja jag har googlat) så sägs det att Olof Rudbeck ledde släckningsarbetet genom att med stark röst ropa ut order från Gustavianums kupoltak.

Det skulle gubben kunna göra. Så har han med sig ett sånt där kompressorhorn så kan han tuta också. Med den här tröjan på sig, som jag ska skicka till honom:)

En till ”kul” sak. Han körde den busslinje som kallas för Mjuka linjen. Den är speciellt anpassad för funktionshindrade och äldre, även för alla som vill resa lite lugnare som föräldrar med barnvagn. Man kan tycka att föraren på sådana bussar borde ha ett stabilt humör. För något som kan ta en evig tid är ju gamla Agda med rullator, eller farbror Frans med käppen och myrstegen. Eller en unge i vagn som vrålar från det de kliver på tills de går av.

Jaja. Jag kunde underlättat, det tar jag på mig, och det skrev jag också till UL. Men han gjorde generalfel deluxe med sitt uppförande.

.

Nu hinner jag inte skriva mer!

Har en tvätt som ska hängas, med ett helt basketlags matchsställ och sen ett HIT-pass. Efter träningen igår så kommer det bli tufft… men men:)

Vi hörs lite senare!

(Och till er som alltid ska klaga och vända på saker, ni vet nog vilka ni är. Jag är alltså fullt medveten om att jag själv kunde skött det snyggare. Men det ursäktar inte hans beteende.)