Idag för nio år sen så föddes min minsta unge:)

Jamie annonserade att han ville ut redan dagen innan. Jag låg och sov i godan ro och vaknade av att vattnet gick. Whaaat? Jag hade fött åtta barn innan, varav ett tvillingpar, och ALDRIG varit med om att vattnet gått. De har fått ta hål på hinnorna varenda gång och i samband med det så har bebisen bara ramlat ut.

Nu visste jag inte vad jag skulle göra:) Jag ringde förlossningen och sa som det var. Vattnet har gått, och jag vet inte vad jag ska göra, men alla andra gånger har barnet kommit direkt efter. Hon frågade om detta var mitt andra, kanske tredje barn? Nä det är mitt nionde, svarade jag och hon skrattade gott åt att jag inte visste vad jag skulle göra:) Inga värkar, men lika bra att komma in och kolla.

Så det gjorde vi. Väckte Janelle som skulle vara barnvakt och hon suckade över den tidiga timmen, klockan 7.00. Åkte in, tog CTG, vankade runt för att se om värkarna kom igång. Tvärlugnt. Det var högst obehagligt att röra sig för vattnet läckte ju hela tiden. Usch och fy! Vi åkte hem och jag lade mig på soffan och vägrade röra mig.

På kvällen var det Seven på Tv, med Brad Pitt ni vet, älskar den! Halvvägs så kickade migränen in och jag gick raka vägen i säng. Palla föda barn med migrän liksom. Sov dåligt, huvudvärken var ganska elak men lugnade ner sig så småningom. Vid femtiden på morgonen vaknade jag av en värk. Nästa kom två minuter senare och jag kände hur ungen skruvade sig neråt. Han var inte fixerad men nu jäklar. Väckte pappan, som väckte Janelle som suckade över den ännu tidigare timmen:) och så åkte vi in. En kvart senare föddes han. Eller kanske tjugo minuter då, vi har ju lite körtid till förlossningen:) Jag fick passera intagningsrummet och gå direkt till sal där de skulle sätta en jäkla nål. Det jävlades så de fick sticka några gånger och jag låg där tålmodigt tills de var klara. Sen var det som att öppna en fallucka och ungen ramlade ut.

Lite drygt en halvtimme efter att jag vaknade hemma:)

Varför hålla på och dra ut på saker när man kan vara kort och koncis? Så den absolut snabbaste förlossningen någonsin, eller den längsta, beroende på om man räknar från då vattnet gick, eller från att värkarna startade:)

Lilla Jamie 💖 Drygt fyra kilo ljuvlig gosse. Det var varmt som sjutton den sommaren, och han hade mest bara blöja på sig och log och gosade hud mot hud så det rann svett i floder;) ”Jamie, den nakna bebisen” kallade en kompis honom.

Och jodå, nog är Jamie Oliver en inspiration till hans namn. Sista veckorna av graviditeten låg jag på soffan och kollade på hans program:) och även Blue Brothers, där det finns en Jamie med.

.

Och idag fyller han nio år, min lilla skrutt.

Han är fortfarande en ljuvlig unge, med otroligt mycket bus och spring i benen. En mammagris av rang, vilket inte är så konstigt eftersom han i princip aldrig haft en pappa närvarande. Han älskar att vara ute, spela fotboll, och greja med saker. Jamie har sällan problem med att sysselsätta sig. Han vill mest bara vara med kompisar, men finns det ingen så hittar han på nåt själv.

Älskade unge, grattis på nio-årsdagen 💖