Det är att så många människor anser att man inte ska få diskutera eller resonera runt saker man inte kan så mycket om. Vad är det för himla dumheter? Hur ska man då kunna komma vidare, ändra sig, ta till sig, förkasta och fundera?

Många människor svänger sig också med det som ett dräpande (eller egentligen elakt) slag i ansiktet.

”Du borde läsa på lite” Ja, kanske, men att diskutera och resonera är en annan väg, kanske för att få upp intresset eller för att få andra synvinklar på en sak. Så många människor är självutnämnda experter på saker! Herregud alltså. Jag hävdar aldrig att jag kan allt, tvärtom, det finns alltid mer att lära sig:) Jag lyssnar alltid på folks åsikter, respekterar dem nästan alltid(undantag är sånt som skadar andra)men håller inte alltid med. Jag kan ändra mig, det händer mellan varven och då oftast genom att något diskuterats, vridits och vänts på:)

Så fram för mer sansade diskussioner säger jag!

Förresten, jag kan omöjligen respektera de som aggressivt hävdar att deras åsikt är den enda rätta och att alla som inte fattar det är mindre värda.

Okej, jag hävdar ibland att min åsikt är den enda som gäller, men det är alltid ironiskt, det tror jag att nästan alla fattar:) Det är som att säga att man är så hungrig att man svälter ihjäl fast man käkade för en halvtimme sen:) Bara ironi.

.

Nåväl! Idag är det kallt igen. Det bekymrar mig inte så mycket för jag tänkte inte gå ut. Men så kom jag på att jag måste åka och handla. Öken. Jag brukar göra det på torsdagskvällar, för då är det lite folk, men nu ska jag träna. För det är lite folk då;) Så alltså måste jag iväg under dagen, frågan är bara när. Svåra beslut det här:)

Jag ska skriva, har haft två dagar helt utan att jag tittat på texterna alls, vilket är en del i skrivprocessen, men det får inte gå för lång tid för då tappar jag bort mig. Stephen King har ju skrivit böcker om att skriva, och han tycker att det ska gå max en vecka utan att skriva för att man tappar kontakten med sina karaktärer. Han satte fingret på problemet, för det är verkligen så det känns. När jag inte hänger med mina karaktärer så börjar de göra massa saker på egen hand, utan att meddela mig:) Det gör de hela tiden förvisso, för jag har ju ingen färdig synopsis utan bara skriver, vilket innebär att det plötsligt blir en vändning jag inte alls funderat på. Nu tycker ju King att man ska skriva 10000 jäkla ord varje dag också. Vet ni hur mycket det är??Nej vänta… det måste vara tecken väl? Det är ett par sidor i alla fall:) Så skriver han klart sina tegelstensromaner på tre-fyra månader också:)

.

Jag har ont i huvudet. Av alldeles självförvållade anledningar, nämligen väldigt mycket axelpressar i går. Jag vet att det kommer som ett brev på posten, fast ännu snabbare;) men tänker att någon gång ska det väl bli starkare. Vilket det ju blir, men då ökar man ju vikterna …:)

Nackmusklerna på sidan av huvudet och ner mot axlarna är spända som fiolsträngar. Jag har en massagepistol som jag precis börjat använda, den är grymt skön att köra med på just de musklerna, så det ska jag göra sen. Även armarna är tunga, eller hela kroppen är lite sliten;) Men det väntar två dagars vila i helgen så det kommer bli så bra så.

.

I går var jag på dejt också ju:) En fikadejt med tre fina flickor som heter Mirka, Tina och Susanne:)

Vi var på Konditori Brantingstorg, som föredömligt löst situationen och corananpassat. Långt mellan borden, max fyra/bord och det i varsitt hörn, skyltar som talade om reglerna, max två kunder samtidigt vid bageridisken och ingång via en dörr och utgång via en annan.

Som jag varit tydlig med hela tiden så anser jag att det är viktigt att hålla igång alla småföretag, och även de stora för den delen. Det handlar om människors livsverk. Människor som jobbat i decennier för att komma dit de är, kanske generationer, och sen kommer en helt oväntad sak och förstör. Folk blir av med jobben, och hamnar i ekonomiska kriser och de leder till psykisk ohälsa och så vidare. Kan man göra sin business anpassad så stöttar jag gärna. För corona dödar nu, men de icke smittsamma följderna av den kommer att döda många år framöver. Kan man försöka undvika det så gör jag det. Support your locals är stort i andra länder, men här känns det inte lika viktigt.

Vi var alla friska, höll avstånd, tvättade händerna.

Drack kaffe och käkade en wienersemla ♥

Makalöst god!

Vi har många barn allihop, tillsammans 39 stycken faktiskt:) och både liknande och helt olika livserfarenheter. Det blir inte direkt några pinsamma tystnader:)

Känner ni att ni vill påpeka det olämpliga i det hela? Gör inte det, utan se det i stället som att vi skötte det exemplariskt, enligt rekommendationerna. Var positiv och se det välbehövliga i det, fyra tjejer som stöttar varandra i olika jobbiga livssituationer:)

.

Ja:) Sen åkte jag hem, och hade ett utvecklingssamtal via Teams. Just de mötena älskar jag att ha digitalt, det spar så mycket tid. Normalt tar det mig minst en timme att dra iväg på ett sådant, med körtid, leta parkering, gå fram och tillbaka och ha möte på en kvart. Nu blir det en effektiv tid, och man kan ha myskläderna på;)

Jag har ett på måndag också, samma där, digitalt, och det bör väl ramla in ett par till. Lovelia var jag på i slutet av förra terminen tror jag, och Trixies mentor har jag pratat med i telefon så det kanske inte blir något mer just nu förresten.

Jag pratade med mamma i telefon, hon har fått första vaccineringen nu, så det känns bra. Kanske kan vi fira påsk på ett vettigt vis i år. Jag kanske gör i ordning uterummet, eller så kanske vi kan vara ute hos syrran som har sol på sin baksida av huset. Förutsatt att det är sol och varmt förstås.

.

I går var det en månad sen som pappa gick bort. Känslorna är fortfarande instängda. Jag funderar mycket på varför, om det är att jag helt enkelt inte fattat, eller om det kan vara så att det ändå fanns en viss beredskap. När min mormor gick bort för 18 år sen, den 10/2, så grät jag floder flera gånger om dagen, och i många veckor. Hon gick bort väldigt hastigt och även om hon var 82 år så var hon förhållandevis frisk. Pappa var ju inte frisk. Kanske är det läkarens ord där på avdelningen som gav svar på så mycket som man undrat under flera år som gett en slags försoning över det. Han kunde inte bli frisk, bara sjukare. Men, allra mest tror jag det är för ofattbart. Han har legat mycket på sjukhus och vi har inte fått hälsa på. Skillnaden nu är…? Ingen. Känslan är att han är på sjukhuset och snart kommer hem igen.

Ibland brister det och tårarna rinner, men de går att kontrollera. Tills de inte gör det. Men den dagen den sorgen.

Nu ska jag fixa i ordning mig och ta den där shoppinturen på Citygross:)

Riktiga byxor ska på och kanske en annan tröja också, fast det kanske är överkurs? Den syns ändå inte:)

Vi hörs senare 🙂