Igår skrev jag om den enorma besvikelsen när läkaren plötsligt sa att han inte ville operera min vad. Jag blottade mig för er. Jag visade min sorg, och mer än så, varje gång jag skriver om min skada så är det djupt personligt. Det är en väldigt öm tagg i min själ. Jag vill ju inte att någon ska märka det, så att berätta om det är att visa sidor av mig som jag önskade inte fanns. Det gör ont som fan, och enda anledningen att jag gör det är för att det berör min vardag mer och mer, på olika sätt.

När man blottar sig själv så är det minsta man vill ha, behöver ha, de där vassa kommentarerna. För min del är det helt obegripligt hur man ens kan komma på tanken att skriva saker som att det är preskriberat för länge sen, men kanske borde anmälts till landstinget för 50 år sen. Eller att Försäkringskassan inte betalar för en sån operation utomlands eftersom de bedömt här att de inte gör den. Det är bara att strö salt i såren och är helt onödigt. Det kanske må vara sant, men det är inget jag behöver få upptryckt i ansiktet när jag är ledsen. Lite fingertoppskänsla vore önskvärt.

De allra flesta av er är underbara, och jag blir varm i hjärtat av era vänliga ord. Ni förstår att allt är relativt. Min smärta över detta är MIN, och den går inte att jämföra med någon annans. Smärta kan vara oöverstiglig fast den bara är en etta på en tiogradig skala. Den kan också kännas som en piss i Mississippi fast den är uppe på en tia. En fysisk defekt kanske inte är dödlig, men för den sakens skull kan det vara förödande för psyket. Jag har haft ett jävla helvete med det här, psykiskt, i hela mitt liv. Jag har full förståelse för att andra människor kan ha det värre på många sätt och vis, herregud, jag är väl inte dum i huvudet? Fattar väl jag med att det är värre på alla sätt att få en tuff och krävande diagnos som kanske medför massor av smärta och potentiell död, än att ha en ful vad. Men man kan inte jämföra så. Det går inte, och de flesta av oss vet det.

Ännu mer förundrad blir jag över den som skriver och ställer mig och min smärta mot sitt eget barn som minsann jobbat inom vården och slitit under pandemin. Att vårdskulden är hög så patienter dör och därför borde jag skämmas över att vara ledsen över en kosmetiskt operation. Att mina problem är lyxproblem, att min tillvaro låter som en dröm och att mitt enda problem under pandemin, eller kanske alltid, högst oklart, är att inte få plats på de pass jag vill på Friskis. Och att jag borde gjort en insats i vården stället för att läsa Jack Reacher och studera för att det är kul. Att jag borde använda mina sociala kanaler för att uppmärksamma den ohållbara situationen inom vården. Och lyfta dem, kanske mest personens eget barn;) för deras insats under pandemin. Men mest borde jag skämmas över att jag är jag och att jag gör de val jag gör.

Okej. Jag förstår, det är frustrerande att ha en anhörig som jobbar med jobbiga saker, men mest troligt så har ju ditt barn valt sitt yrke själv? Väljer man vården så ingår pandemi-vård, även om man inte trodde det. Väljer man brandkåren så ingår bränder även i jättekonstiga byggnader. Väljer man polis så ingår att potentiellt bli skjuten på. Är det rätt och riktigt? Nä, kanske inte, men likafullt är det så. Jag kan inte hållas ansvarig för att andra valt att jobba inom vården och därmed slitit som hundar. Jag har hyllat vårdpersonalen, och jag har också under åren pekat på hur icke-fungerande den är. Och hur bra den är när den funkar! Men min blogg är inte dedikerad till det, det är korrekt. Varken under pandemin eller i ”vanliga tider”.

Att jag skulle gjort en insats inom vården…tja det kan man ju tycka. Men, jag är utbildad på barn och neonatal, och där behövdes inte personalen. Jag HAR ställt mig till förfogande, men det gjorde väldigt väldigt många, Akademiska fick in massor av frivilliga och alla fick inte plats, hur det än är så krävs det en viss utbildning för att jobba inom vården. Att säga att jag borde gått in, är som att säga att vården kräver ingen kunskap, vem som helst kan göra det. Och DET mina vänner, är så fult att jag storknar. DET är förminskande för de som jobbar inom vården! Givetvis hade jag kunnat tömma sopor, eller skurat ett golv, men jag kan inte bara åka upp till sjukhuset och göra saker. De måste ge mig ett ok, och de hade fyllt sina behov av det. De hade behövt kompetens, en kompetens som jag inte besitter, och inte kunde trolla fram. Jag är barnsköterska, och har ingen erfarenhet alls inom vuxenvård. Absolut inte inom akutvård eller infektion. Och Barnsköterska är inte Barnmorska, eller Barnsjuksköterska eller något annat. Barnsköterska är den lägsta rangen, finns nog inte ens idag, och jag har inte befogenhet att varken sätta nålar, dropp eller katetrar. Jag får inte ta blodprov eller liknande, utan min uppgift är att vårda barnet. Allt medicinskt är över min kompetens.

Att mitt enda problem varit att inte få plats på Friskis-passen är så dumt att jag storknar. Nej, verkligen inte, det är ett extremt ytligt ”problem” och jag tror att de allra flesta fattar att jag inte menar så. Jag skriver en vardagsblogg, om mitt liv. Min vardag handlar om barnen, studierna, hemmet och träningen. Alltså är det vad jag skriver om, kryddat med lite av varje som jag antingen gläds över eller blir upprörd över. Eller bara anser behöver sägas. Som att Jack Reacher är min favorithjälte och jag är glad över att det kommit en serie:) Eller, att jag är sur över att inte fått plats på passet på Friskis. För även om livet suger för övrigt så finns det alltid något man blir glad av, och ett pass på Friskis hör till det i mitt liv. Det betyder inte att jag tycker att en plats är mer viktigt än allt annat, och att jag förringar pandemin.🤦‍♀️

Begriper man inte att det finns saker som jag inte skriver om, så bör man ta sig en funderare, för då kan det vara så att man tar för allvarligt på allt. Att man inte har någon form av analytiskt tänkande, att man inte behärskar den ibland väldigt svåra konsten att ta till sig ironi och humor i skriftlig form. Om man tror att mitt liv enbart är det jag visar på bloggen så har man väldigt väldigt fel. Jag antar att personen i fråga också helt missat hur mitt liv sett ut de senaste åren, med 24/7 beredskap och sorg🤷‍♀️

En annan kommentar var svar på den ovan, som tyckte det var bra skrivet, och hon passade också på att ge mig en känga över mina studier. Tror jag att jag kommer kunna försörja mig på att skriva? Ja, det tror jag. På nåt sätt så 🤷‍♀️ Jag gör det ju redan. Eller läser jag bara för att det är roligt? Ja, typ:) Vad är det för fel med det? Det är inget någon annan lider av, jag skadar ingen med det, så varför ska det ens ifrågasättas? Jag gör mina val i livet, andra gör sina. Det är flera som surt har ifrågasatt mina studier, men sluta med det. Ni har inte med det att göra helt enkelt, förlåt men så är det. Vill ni plugga, så gör det, vill ni inte det så låt bli. Men låt mig göra det i fred.

Även den personen tyckte att jag skulle börja jobba inom vården. Men… jag har ett jobb. Varför ska jag sluta med det, som jag älskar, för att börja jobba med något jag inte vill, eller ens är speciell lämplig för, just pga min fot? Jag fattar inte det? Jag gjorde mitt under pandemin, som att ta hand om mina barn. Barn som haft undervisning hemifrån, och barn som pga det haft det knöligt och inte mått helt tipp topp. Jag fortsatte även med det som är mitt jobb, mina sociala medier. Jag försökte vara ett litet ljus i ett för oss alla ganska kompakt mörker, genom att skriva om vardagens triviala saker. Jag försökte bidra med lite glädje. Jag tror att det i alla fall varit lite uppskattat, jag hoppas det🤗

Summan av det hela då:) Jo, man behöver inte tycka som jag, absolut inte. Men, man måste, ovillkorligen, förstå att allt är relativt. Saker kan inte ställas mot varandra rakt av. Det som är svårt och jobbigt för en människa, kan vara en axelryckning för en annan.

En annan sak, är att man faktiskt inte behöver säga det man tänker. Man bör inte trampa på andras önskemål, drömmar eller livsval, man ska inte håna någon annan för dennes val. Det är inte en rättighet man har att vara otrevlig, det är bara en dålig ovana. Det är dålig karma, och något som inte gör gott för någon, allra minst en själv. Att ha en missunnsam och avundsjuk approach gör själen svart. Jag vet att folk gärna kallar det för något annat, vad som helst som låter trevligare, men det spelar ingen roll, det är till syvende och sist fult att vara taskig, även om man lindar in det.

I korthet blir det såhär:

När någon är ledsen, som jag var, och är, så peppar man, man ger fan i att komma med elakheter. Om man absolut måste leverera dem så får man ta det en annan gång. Man drar inte upp fan och hans moster, utan man bara peppar och stöttar. Eller så är man tyst. Det är verkligen inte kärnfysik utan vanligt sunt förnuft.

Tack tack tack till er som peppar och stöttar ❤️ Ni betyder så oerhört mycket, och jag är så glad över att ha er i mitt liv. Jag är tacksam över att ni tar er tiden att skriva en kommentar, att ni förstår och bryr er om:) ❤️

För övrigt, jag fick inte plats på mitt Friskispass på torsdag, för jag hade inte förnyat mitt årskort än …. Fatta den besvikelsen på morgonen klockan 07.00, när man få beskedet att man inte är behörig att boka. Och fatta hur sur jag blev över att, när jag i racerfart betalat årskortet, och två minuter över sju kunde försöka igen, fick köplats sju ….😂😜

Men… för att citera Baksmällan: But did you die???

Nä, det finns värre saker i världen, men jag är ändå deppig över den lilla trivialiteten. Allt är nämligen relativt 🙂