Februari 2022
Okategoriserade

Februari är inte min månad…

Jag har alltid tyckt att februari är en ganska trög och trist månad, men för den sakens skull behöver den ju inte bekräfta det.

I dag, den tredje, är det ett år sen min pappa gick bort.

I morgon, den fjärde, är det nio år sen som min man reste sig och gick, för att sen aldrig komma tillbaka. Det är nio år sen jag pratade med honom också…

Den tionde är det nitton år sen min mormor gick bort.

Det är de för mig stora sakerna, men sen finns det andra jobbiga och tragiska saker inom familjen, men som kanske är mer personliga för andra. Att säga att jag gärna skulle hoppa över februari är ingen lögn. Samtidigt är det en så trist månad att ska det hända skit kan det samlas här, så är man av med det🤷‍♀️ Men helst inte på många år tack.

Idag hade jag franstid, vilket var mer än välbehövligt:) Jag tror att jag hade tre spretande fransar kvar, efter att ha legat och sovit i en vecka. Det är inte klokt vad fransar gör för ens utseende! Jag har väldigt korta och raka fransar av naturen, som alltid så är det inte så mycket jag fått givet;) Haha🙈men det är sant. Idag fick Dau jobba, men som alltid så är hon snabb och resultatet blir alltid Fab!

Jag gick dit och kände mig genomskinlig, och ganska seg, trött och likgiltig, och gick därifrån rakare i ryggen, med nyfikna blickar på folk och skyltfönster:) Fransar gör underverk med självkänslan också:)

Sen mötte jag upp syrran och mamma på kyrkogården, där vi tände ett ljus för pappa i minneslunden. Det är fortfarande svårt att riktigt förstå och ta till sig att han är borta. Kanske kommer den känslan aldrig infinna sig, vad vet jag. Det jag vet, och som vi ofta pratar om, är de orden som läkaren sa efter att pappa gått bort. Hon sa att han var väldigt sjuk, mycket sjukare än någon fattat, med hjärnsvikt, hjärtsvikt, kärlsvikt och njursvikt, och att han aldrig skulle kunnat bli frisk. Inte ens bättre, utan det hade varit en fråga om hur snabbt han hade tynat bort. Det är inget man önskar någon man älskar, att tyna bort. Att hon sa det, rakt på sak och utan att linda in det, gjorde så vi insåg att det kanske var ett bättre alternativ att han fick gå, medan han ännu var i hyfsad form, än att kanske hamna på vårdhem, sjukhus eller vart man nu hamnar när man är för sjuk för att vara hemma. Det hade pappa avskytt. Givetvis önskar vi ju alla att det funnits ett alternativ där han blev frisk, kanske var sjuk en längre tid men sen blev som i fornstora dar, men det fanns inte.

Jag saknar min pappa, men jag hade inte velat se honom tyna bort och bli en spillra av den han var. Men nog fasen önskar jag att det vore annorlunda. Dagen som pappa gick bort var en strålande vacker vinterdag, och årsdagen var också en fin dag.

Sen åkte vi till McD och käkade hamburgare:) Alltid McD😜 vi borde få bli VIPare:)

Jag hade tänkt träna, men bokade av det, jag insåg att jag hellre ville vara med familjen, men även för att jag är så trött och matt. Vafan ska det aldrig gå över?? I morgon SKA jag köra HIT; det är högintensiv träning, och inte alls optimalt att börja med men nu får det bli så. Det är nog på plats, sista gångerna innan restriktionerna släpps, så sen blir det massa springa…. Vilket jag inte gör för jag har inte vågat testa:) Jag ska till läkaren den tionde så får vi se vad som händer efter det. Då har jag en massa frågor att ställa, jag har skrivit ner dem i mobilen för jag kommer glömma dem:)

Lite senare i februari ska jag med Lovelia till ortopeden också. Hon har gjort sin magnetröntgen av knäna, och nu kommer domen. Vi ska träffa en annan läkare än sist, överläkaren som varit där sen jag jobbade på sjukhuset:) Mina sista år där var jag dock nere på neonatalavdelningen så jag har inte jobbat ihop med honom men har förstått att han är mycket bra.

I natt vid ett, när jag faktiskt började fundera på att gå och sova, så messade Corrinda. De är ju sju timmar efter så klockan var runt sex på kvällen där. Hon skrev att de kommit till ett hotell som kändes väldigt skumt och shady, och de måste försöka ta sig till en annan stad. Det hade blivit mörkt så de vågade inte gå ut, utan försökte få tag i en shuttle från ett hotell i en närbelägen stad, så de kunde hämta dem. Taxichauffören som kört dem till hotellet hade känts märkligt och skum och de hade bara kört förbi ruffiga kvarter med trasiga bilar på gatorna, alla människor var fattiga locals utan tänder och inte en enda turist inom synhåll. Hotellet var skabbigt och de kände sig allmänt otrygga. De hade googlat stället och hotellet innan, och då bara hört gott om det, men när de googlade ”Is Limon safe? ” fick de andra svar, nämligen att det var massor av drugtrafficking och väldigt fattigt och hög brottslighet. Inte kul.

De fick ganska snabbt tag i en shuttle, som tog rejält betalt av dem för att komma och hämta dem, men det fick det ju vara värt. Det var en timmes väg enkel resa. Hon messade mig kontinuerligt hela tiden, och jag fick taxins nummer och gps. Sen var de framme i den andra staden, hittade ett hotell efter att ha frågat på tre ställen, och det hördes hur lättad hon var. Här var det massor av turister, familjärt och mysigt, kändes väldigt tryggt och säkert.

Som mamma tusentals mil bort är det inte jättekul att få de där messen, man kan inte göra ett dugg, mer än ge goda råd och se till att få deras senaste location, ifall de skulle försvinna. Vem vet? Det är klart det kan hända. Men, det kan hända var som helst. Även i Uppsala har vi tragiska och onödiga brott, flest skjutningar i hela landet, till exempel. Det går inte att skydda sig mot allt, inte ens om man madrasserar in ungarna är de helt säkra. Shit happens, och det enda man kan göra som förälder är att försöka förbereda dem så mycket man bara kan. Försöka ge dem en realistisk syn på världen, berätta sina egna erfarenheter, och tala om att det är inget fel med att följa sin magkänsla. Jag är stolt över att de, trots att de suttit på en buss i nio timmar, och sen en taxi, ändå hade mod nog att ta sig iväg, fast de var trötta och bara ville sova. Det hade varit så enkelt att bara intala sig att det är nog okej. Det kanske det var, men så dumt att chansa. Kloka tjejer ❤️ Däremot var ju klockan närmare fyra innan jag kom i säng:D men det är smällar man får ta.

I går snurrade reklam för en ny serie både på min tv och i mobilen. Inte vilken serie som helst utan med min favoritkaraktär:

Även en av pappas favoriter:) Jag älskar Jack Reacher, och hoppas innerligt att de inte gjort honom töntig. Jag såg lite trailers och det verkar lovande. SÅ, jag måste skaffa Amazon Prime… Fan också, men det är ju ändå Reacher 🙂 De har gjort två filmer om honom, med Tom Cruise i huvudrollen. Jag tycker om honom, han är en jäkla duktig skådis, sen kanske jag inte instämmer i hans privata värderingar, men det är en annan femma. Dock…Tom Cruise är typ 170 cm lång. Jack Reacher är uppemot två meter, lite oklart, jag antar att det är svårt att översätta inches till centimeter, men det står olika i böckerna. Men nånstans mellan 193 och 196 centimeter. Hans storlek är viktig, det är en avgörande del i hela historierna, för han har den både med sig och mot sig. Så att välja en 3,5 decimeter kortare kille blir inte helt korrekt, vilket även författaren själv håller med om:)

I alla fall – det här ska jag se! Jag har funderat på att skaffa just den där kanalen/streamingtjänsten eller vad det nu heter, för det finns bra filmer där, men nu är det ett måste.

Jag har ju som jag sagt förr, lite lång startsträcka på vissa saker, som att sträckkolla serier exempelvis. Jag skrev om det för ett tag sen, att jag inte fattar hur folk har tid, och det gör jag fortfarande inte. Men jag har ändå fastnat helt i Chicago fire:D Inte så att jag ligger och glor hela dagar/kvällar/helger, men så att jag måste se i alla fall två avsnitt per kväll:) Jag har sett de första avsnitten förr, på TV, men började om nu. Och jag önskar att jag hade tid för mer för jag längtar efter att få sjunka ner i soffan och kika:D Det är tio säsonger eller så, och sen finns det Chicago PD och Chicago nånting med sjukhus, och karaktärerna går lite ut och in i de olika serierna. Jag har sett alla delvis, och det är ju bra.

Jag har en dröm, kanske fel ord, men en längtan…fel ord det med, men ni fattar nog;) efter att åka runt i världen och intervjua brandmän. De imponerar på mig, de är beundransvärda och jag respekterar dem oerhört. Det funkar så olika med blåljuspersonal i världen, och det vore så intressant. Jag vågade inte när vi var i New York, för jag kände inte att jag kunde göra det bara sådär, utan att jag behövde ha en uppdragsgivare bakom mig, som man kunde hänvisa till. Typ ; ”Jag skriver en artikelserie för Svenska Dagbladet om brandmän i NYC, kan jag få komma och intervjua några av er?”

Men nu har jag kommit på att 1. De läser ändå inte svenska tidningar så vad spelar det för roll? Man kan ljuga;) och 2. Jag skriver en blogg, och det borde kunna vara tillräckligt:)

SÅ! Jag hoppas ni kommer uppskatta mina kommande reportage om brandmän på Hawaii, och kanske Chicago eftersom vi kommer åka den vägen, och sen…. Tja, resten av världen 🙂 Måste bara läsa på om svensk blåljuspersonal först kanske. Finns det någon av er med koll så får ni gärna hojta:)

Jag har inte förankrat det här än, varken hos mig själv eller hos min fotograf som är syrran, men tänker att det finns tid till det:)

Okej! Nu måste jag dricka lite te, och se på Chicago fire! Vi hörs snart:)

Natti natti

Kommentera

  1. Malin

    Tipsa om
    Satisfyer Pro 2.

    den är nu nersatt (billigt ) helt magisk
    Finns ingen bättre sak på jorden

    Muskelspänningar försvinner från kroppen och får sova bra efter

  2. Charlie

    Jag jobbar som brandingenjör på en räddningstjänst. Kan nog svara på det mesta 🙂
    Du kan skriva till mig på dm: @fran.anorexi.till.gravid på instagram. (Är gravid med tvillingar som självstående efter insemination i Danmark)

  3. Kristina Å.

    Ja fy så jobbigt att få såna meddelanden, svårt att sova så klart. Skönt att de var modiga och vågade flytta på sig.
    Jag har också läst massor av Jack Reacher och blev lika förvånad som dig och andra när huvudrollen spelades av Tom Cruise!
    Hoppas ändå att februari blir en fin månad för dig och vi går mot ljusare tider och vår i alla fall.

  4. Ewi

    Killen som spelar Reacher nu lär ska va 188cm. Så ÄNTLIGEN blir det lite mer rätt. Jag var så sur på att Tom Cruise skulle få den rollen.

  5. G C Hemdal

    Carola, det har hänt något fruktansvärt den 3 februari igår. Jag kan nog inte följa dig mer eller något. 0765636330, jag har inga Instagram snapp grejor eller så. Obs!! Följarna får inte ringa!!

  6. Marie

    Ang att streck-kolla serier, det är ju inte speciellt annorlunda mot att du läser en bok en halv/hel dag, timme ut och timme in, där skulle nog många tycka samma, att du orkar det, inte läser du tre fyra kapitel och sen lägger du bort boken för att fundera igenom det du läst och reflektera ;). Älskar jack reacher-böckerna men huu för filmerna med Cruise… håller absolut med och ser fram emot de nya med en förhoppningsvis ”rätt” Reacher i huvudrollen, ser lovande ut 🙂

    1. Avatar photo
      familjenannorlunda

      Böcker är annorlunda:) Man engagerar sig på ett annat sätt i läsning. Det är ju sen gammalt, på riktigt. Läsning är kreativt medan tv-tittande är slött:) Forskning bakom den 🙂
      Men jo, ofta läser jag nån timme sen gör jag en stötinsats med nåt, har inte tid riktigt att bara sitta.
      Jag gillade Filmerna med, även Cruise, men stor är han inte rent kroppsmässigt:)

  7. Ekot

    Ibland kan ju utförsåkning pigga upp februari, men kanske inte aktuellt stopp in din opererade fot i slalompjäxa? I övrigt är det en seg månad även utan sorg, men det KAN bli lite klara soliga vinterdagar, vem vet. Och det blir snart lite möjligheter att se sport på puben, gå på bio mm :), så nu skönt för dig att ha haft omikron!

    1. Avatar photo
      familjenannorlunda

      Ja killarna och fotboll piggar upp!! Inplanerad dejt framöver så det är härligt. Slalom ska jag fråga om, och hoppas få ett ja 🙂

  8. Marie

    Jag har samma känsla för maj månad. Det har hänt alldeles för mycket tragiskt i vår familj den månaden.

    Minns hur berörd jag blev av att läsa om förlusten av din pappa för ett år sedan. Tacksam att jag hade båda mina föräldrar i livet. För att kort därefter förlora min till synes kärnfriska och pigga mamma.

    Hoppas du får ge februari en riktig käftsmäll detta år. Skrapa fram en schysst triss-vinst eller nå’t!

    1. Carina K Sager

      Älskar Chicago serierna… Allihop tack vare att de går ut och in i varandra 💕Läste recension av Reacher idag i morgontidningen och den var inte nådig😅
      1 av 5 🌟 Men den kan ju vara bra ändå🤷‍♀️

  9. Birgitta S

    Hej! Förstår din oro över dotter med vänner på resa och ett sådant mess. Bra att de har huvudet på skaft o koll. Förstår din saknade min pappa gick bort 2011 o jag tänker på honom i princip varje dag. Mamma gick bort 2019 samma där . Har kommit fram till att så är det o saknaden blir inte mindre men man går vidare i vardagen för då har man fullt upp. Men varje dag tänker jag på dem o saknar dem. Må så gott!

Visa alla 17 kommentarer
Okategoriserade

Mina coola Corrinda :) ❤️

Igår lade hon upp på Instagram att de skulle hoppa bungyjump. Okeeejjjj🙈 Det var även zipline med så jag frågade om hon menade båda, och fick svaret att Jajamen! De hade köpt ett paket, om fyra aktiviteter på tre timmar. Det var hoppa bungyjump, åka zipline, något som kallades Superman där man ligger ner och ”flyger” och Tarzan där man släpps ner och sen svingas framåt. En grej hade ju varit tillräckligt adrenalinstint:) 🙂

Corrinda är höjdrädd:) Men jag tvivlade inte på att hon skulle göra det, i så fall hade hon inte köpt paketet:) De har tappat en tjej, som hakade på ett annat tjejgäng och drog till Mexico, så de är tre kvar. Två som hoppade medan den tredje red iväg på en häst, fikade med vacker utsikt och såg ut att ha haft det fantastiskt:) Helt i min smak:)

När jag var runt 20 år så fanns bara bungyjump i Australien, tror jag, det uppfanns väl typ då, och hade jag bara tagit mig dit så hade jag garanterat hoppat. Då hade jag inga fobier eller rädslor att tala om, och bungyjump låg väldigt länge på min bucketlist. Men sen fick jag barn och med dem kom höjdrädslan. Och en väldigt massa dödsångest, herregud man måste ju hålla sig vid liv när man har barn att ta hand om!😀 Dock fick det ligga kvar på listan, men nu vet jag inte… Just idag tror jag inte att jag skulle hoppa, men just idag är jag också barnens enda pålitliga förälder, så fakta kvarstår – man måste hålla sig i livet. Kanske att jag känner framöver att jag vill. Samma med fallskärm, men det ligger fast på bucketlisten, det ska jag göra någongång. Men det är något som jag vill ha sällskap med mig, för det är saker man ovillkorligen måste dela med någon man har nära. Så är det bara:)

I alla fall, Corrinda ringde mig på Instagram strax innan de skulle iväg. Då började hon fatta vad hon signat upp sig på😅 Jag gick här hemma och trampade, orolig såklart, men mest var det spännande. I mitt huvud rullade radioreklamen för nåt jag inte vet vad det är men typ så här:

”Men? Ska man inte ha en elastisk lina när man hoppar bungyjump?”

”Äsch, det spelar väl ingen roll. Hoppa nu!”

”Vissa saker chansar man inte med.”Och så vad det nu görs reklam för:) Haha, helt värdelös i reklamsyfte alltså eftersom jag inte minns vad som promotas:)

Så ringde hon igen och tjoade: ”Jag gjorde det! Jag hoppade!” Och så berättade hon, och jag satt här hemma i soffan och kände hur det sög i magen;) Det är något visst med att leva livet genom sina barn ändå;)

Hon har filmer på alla hopp, och hon skickade dem till mig så vi har suttit här hemma nu och kikat, många gånger. Hon var riktigt rädd innan hon hoppade, men sen såg jag hur hon bestämde sig, fast jag bara såg ryggtavlan, det är bra mammaskills va;) det hördes på hennes röst också. Hon frågade killarna som redan räknat ner en gång åt henne och då hon stadigt stod kvar😜 om hon fick hoppa närsomhelst som hon kände sig redo. De svarade att det fick hon. Det var bara att hoppa, allt var safe. Så började de räkna igen, från fem och hon väntade inte på att de blev klara utan kastade sig ut. Sen skrek hon:D

Det värsta var inte, som hon trodde, det första hoppet, även om det måste vara sjukt svårt att kasta sig ut…. Nej, det värsta var tillbakastudsen. När hon slungades tillbaka högt upp i luften och sen dök igen:) Jag har en film på Instagram, för det går inte att lägga in här. Jag ska lägga det i mitt flöde också just nu finns det bara i mina händelser:)

Lite senare fick jag film även på Tarzansvingen och det såg lika läskigt ut det:) Minus att man inte behövde ta steget ut själv, utan då hängde hon liksom i sittande utanför korgen de hoppade ifrån, och sen släppte killarna så hon föll rakt ner och sen svingades framåt:) Såg sjukt härligt ut om man nu skulle våga. Som att gunga i en gigantiskt gunga uppe i luften. Jag är svinimponerad av henne, att hon klarar av att bemästra sin höjdrädsla sådär. Respekt 🙌

De åkte upp i bergen nånstans för att hoppa, det tog elva timmar från där de var, med buss och färja. Kostade typ ingenting, runt femtio spänn eller så:) Idag åker de buss i nio timmar tillbaka till värmen. Det var kallt i bergen och de har inte direkt varma kläder med sig:) Jag gav henne ett badlakan i mikrofiber i julklapp, som tar liten plats och som torkar snabbt. Både kroppen och sig själv. Vanliga frottéhanddukar torkar ju aldrig och väger dessutom ett ton när de är blöta, plus att de tar stor plats. Den här tar lika stor plats som ett par strumpor, och den har hon haft som filt på flyget eller om axlarna när det varit kallt:) Det är den och en sarong som är med👌smart packning:)

Nä, nu ska jag gå och ”laga mat” Jag gjorde hamburgare igår, och det på två kilo köttfärs så det finns kvar till idag – älskar sådana dagar 🙂

Ha det gott! Vi hörs snart!!

Kommentera

  1. Mumintrollet

    Läste lite för snabbt och blev förskräckt: hoppade bangyjamp, tappade en tjej… Härliga upplevelser i alla fall

  2. Birgitta S

    Det var modigt gjort av Corrinda. Själv är jag höjdrädd . Vill aldrig bo högt upp på hotell om det finns balkong . Den törs jag inte gå ut på. Må så gott!

Okategoriserade

Som man kan fastna :)

Jag lyssnar ofta på Spotify, speciellt när jag skriver, för att få en ljudbarriär:) Det är ju ett konstant ljud här hemma, det är sällan tyst. Det är inte som att ungarna gapar och skriker, eller visst det händer, men det räcker ju med vardagligt prat för att det ska vara svårt att koncentrera sig. Man vill ju vara med i samtalet liksom:)

Förr så lyssnade jag på musik när jag vek tvätt eller lagade mat edyl, men sen några år nu så har jag bytt ut det mot ljudböcker:) När jag lyssnar på Spotify så har jag oftast en artist jag vill höra, Nickelback exempelvis är svinbra. Jag kan låtarna utantill och behöver inte interagera med dem, sjunga med eller fundera över dem:) Bara lyssna. Men så har ju Spotify kommit med en funktion, när vet jag inte, men den finns där, och det är låttexter. Jösses, nu kan jag inte bara lyssna längre. Nu kan jag behöva lägga mig på soffan och lyssna igenom ett helt album med låttexterna framför mig. Precis som förr, när man läste på innerkonvolutet:)

Jag vet inte om det är ett bra eller dåligt tecken att jag i princip ordagrant fortfarande kan texterna till Bon Jovis första album, släpptes 1984…..🤦‍♀️ För den delen kan jag de flesta texter innan LP-skivan dog och CD skivan ersatte den. Ingen plats för texter längre… Så då kan man ju hitta på sina egna;)

Jag tror ju inte att jag har några fixa idéer för mig, men faktum är att jag nog behöver få veta hur texterna går, för att riktigt kunna känna musiken, ta den till mig;) Hehe, ni som fattar fattar:)

Ja, så nu kan det vara så att jag fastnar mest hela tiden i låttexter:)

När jag var tonåring så ägnade jag massor av tid åt att översätta dem från engelska till svenska. Vissa ord fattade jag inte då hade fler betydelser, eller så är det ”fel” ord som är djupt befäst. Som i Bon Jovis Bed of roses. Där sjunger han om en bed of nails, och idag fattar jag att han inte menar Naglar, utan spikar:) Eller…;)?

Förr så fanns det en historia i låtarna, det fanns en början en mitt och ett slut, som en story. Idag är det inte riktigt så. Eller jo men ganska ofta är det ju bara ett par meningar som upprepas hela jäkla tiden. Nä, det var bättre förr:D

Hörs snart!!

Kommentera

  1. Viola

    Läste en väldigt igenkännande text för inte så länge sen: ”Jag kan gå in i köket och sen inte komma ihåg varför jag gick in där, men att komma ihåg texterna till musik från 80-talet sitter fortfarande som en smäck”. Japp, så är det 🙂

  2. Ellinor Blomqvist

    Jag har lite dålig hörsel så jag använder mycket text-tv och när jag tittade på Så mycket bättre blev texterna betydelsefulla,så mycket jag inte hört tidigare👍

  3. Rille

    I den nordiska mytologin finns skeppet Nagelfar, som är tillverkat av döda mäns naglar. Så det var säkert det Bon Jovi hade i tankarna när han skrev den texten. 😀
    Jag har också svårare att ta till mig låtar om jag inte kan läsa texterna. En del artister har inte med texterna på skivkonvoluten, och då blir genast musiken mer ointressant för mig.

    1. Avatar photo
      familjenannorlunda

      Urk:/ Det visste jag inte!! Känner igen namnet men visste inte vad det var gjort av… Tycker naglar är lite läskiga 😂😂

  4. Åsa D

    Ååååh, tack för tipset om texterna. Jag läste alltid texten på LP-SKIVOR ☺☺☺
    Googlar ibland efter texter men det här låter ju superbra.
    Sköt om dig, kram från Åsa

Visa alla 7 kommentarer
×

Carola Wetterholm – Familjen Annorlunda

Carola Wetterholm, niobarnsmamma från Uppsala, som medverkat i Familjen Annorlunda. Numera ensam med alla barnen på heltid. Vi är en stor familj, men den funkar precis som alla andras, kanske lite mer av allt bara . Tvätt och mat...och ytterkläder i den trånga hallen... Ett är säkert och det är att det blir aldrig tråkigt med nio barn i familjen! Maila mig? Gärna :) Här : carolawetterholm@gmail.com

Samarbetspartner:
Cure Media - Influencer Marketing