Hittills har vi inte haft en enda mygga, det har väl varit för kallt. Men med den sista tidens värme så har det väl kläckts en armé nu. Och en spaningspatrull är nu inne hos mig och rekar… Lika mycket som jag älskar vår, sommar, sol och värme så ogillar jag mygg. De är inte så kul. De första myggbetten för året brukar också vara grymma, stora och svullna och klia som satan själv. Det brukar vara jobbigt fram till midsommar, men sen klinga av. Hoppas på det nu med.

Idag sa Patricia: Idag har du bröllopsdag, mamma:)

Hm ja. Det hade jag haft, om jag fortfarande varit gift, det hade varit den sextonde. Och vi hade kunnat fira 36 år. Men som alla vet så blev det inte riktigt så. I stället så kan jag idag fira att för tio år sen, på dagen, alltså på vår bröllopsdag, så kom skilsmässopappren hem i brevlådan. Hur dumt det än låter så var jag helt oförberedd på det. Ja, min man hade lämnat familjen redan i februari, men inte liksom ”gjort slut”, så jag hoppades innerligt att han skulle bli frisk och komma tillbaka. För så här är det, jag var 100% övertygad om att han gått in i väggen, fått en utmattningsdepression, en ålderskris och kanske att han var hotad till livet av polska maffian. Att de skulle döda hans familj om han inte drog. Lite märkligt att inte maffiabossen kom och claimade sin rätt till mig och barnen förstås, men jag var såklart i chock. Att det var just polska maffian har att göra med att de såklart handlade varor därifrån, eller om det kanske var så att de stod intill några på marknader.😅 Jag trodde fullt ut att han hade världens livskris, och jag skyddade hans rygg så länge. För om han ville komma tillbaka så skulle han inte kunna göra det om jag erkänt att han stuckit. Jaja, ni fattar. Det var inte en kul tid. Jag frågade flera gånger om han hade någon annan och det hade han ju inte. Men, med facit i hand så vet jag att han flyttade in hos henne direkt. Varför han inte kunde säga det är fortfarande en gåta. Det är ju liksom bästa anledningen ever. Att säga: Jag är inte kär i dig längre, jag har träffat en annan, skulle göra så att jag absolut inte ens ville leva med honom längre. Vem vill leva med någon som älskar en annan? Inte jag i alla fall.

Men. Den där dagen, vår sjätte bröllopsdag, så gick jag ut och hämtade posten. Hittade ett jättestort och jättetjock kuvert från Tingsrätten. Öppnade. Dog inombords när hjärtat brast och jag sjönk ihop i en gråtande, panik-andandens liten hög inne i Patricias rum. Försökte hålla ihop inför barnen. Jag tror att de sov. Min pappa kom precis då och fick liksom sopa ihop skärvorna av det som varit jag. Som jag bölade då inför honom hade jag nog aldrig tidigare gjort. Stackarn. Han tröstade och jag grät.

I kuvertet var det ju skilsmässopapper. Det var personbevis på alla barnen. Och säkert nåt mer jag förträngt. Det kändes så förbannat utstuderat att det kom just precis på den dagen. Som ett slag i magen.

Man kan tycka att jag borde ha fattat att det var slut. Men när han aldrig sa det rakt ut, så fanns hoppat kvar, så starkt. Jag fattade å ena sidan att han stuckit, men å andra sidan – efter allt vi varit med om tillsammans och så inte ens kämpa lite grand? Inte ens göra slut ordentligt. Idag blir jag bara förbannad när jag tänker på det. Det är så jävla elakt. Efter tjugosex år, bra år förutom det sista, och nio barn. Vi har vuxit upp tillsammans, vi träffades när vi var 18. Allt jag gjort för första gången har jag gjort med honom. 🤷‍♀️ Alla minnen. Allt. Dessutom så trampade han rätt hårt på allt under det sista året, förminskade det och förlöjligade det. Hånade. Manipulerade. Den sidan av honom hade jag inte sett förr, så antingen hade han dolt den extremt väl eller så utvecklade han den då. Jag blir förbannad och trött. Det var så onödigt, det åsamkade mig så extremt mycket smärta och oro som jag hade kunnat slippa om han varit rak.

Nåväl, det var inte meningen att detta skulle bli nån slags tirad i deppighet. Det tog några år, och det hade kunnat skötas så mycket snyggare från hans håll, men idag är jag ändå rätt nöjd över att inte vara gift med honom. 🤷‍♀️

OM han inte stuckit, så hade jag stått vid hans sida, för det är sån jag är. Jag hade sett till så problemen löstes och att vi båda mådde bra. För mig är ge upp ett absolut sista alternativ och även då så svider det. Man ger inte upp, helt enkelt.

Nu står jag ensam men rakryggad. Jag har inte gjort nåt fel. Jag har vuxit, och jag vill ändå tro att jag blivit en bättre person utan honom. Jag har i alla fall roligare😜

Han var aldrig ledig, jag var ofta ensam. Att vara ensam när man är två är inte roligt. Tvärtom är det pest. Att vara singel är att vara ensam det med, men jag är ensam ensam. Och rätt självvalt dessutom. Jag antar att jag hade kunnat skaffa mig en ny man om jag velat, men hittills har det inte känts speciellt viktigt. Jag har mina ungar, min mamma och syrra, jag har mina kompisar, både tjejer och killar. Jag har Jimpa, som är som en brorsa och mer som en farsa för barnen än deras egen, det är han som fixar alla deras cyklar, bilar, grejor och problem:D Om de skulle ringa honom mitt i natten så skulle han ila till deras hjälp. Jag har det jag behöver och vill ha runt mig.

Givetvis är jag bränd som fan. Givetjävlavis. Jag är inte så mycket för att leka med elden, fast jag är skytt;) och att utsatta mitt hjärta för risken att bli bränd igen är långt borta. Kanske kommer det leda till att jag lever ensam resten av livet och då får det bli så. Det är helt okej 🤗 Jag behöver ingen snubbe för att vara hel och lycklig.

Men vafan??? Nu blev det ju en lång jäkla tirad ändå. 😂 Så det kan bli!

Jag tänkte mest skriva att det är inte så konstigt att jag har riktigt svårt för att hämta posten… det är värsta traumat. Där har det legat så mkt obehagliga saker, som gjort mitt liv till ett helvete. Det kommer nog aldrig gå över. En lite udda fobi i alla fall, att vara rädd för posten 😉

Men en sak jag ändå alltid blir påmind om just idag, det är min fina fina brudklänning!

Jag har aldrig varit på bal eller någon tjusigare tillställning där det krävts sådana här klänningar. Men så skulle vi gifta oss. Jag var gravid i v 20 med sjunde barnet, knappast en oskuldsfull brud😜så vitt kändes lite sådär. Falskt kanske. Dessutom blev jag lite smårisigt bemött i brudklänningsbutikerna, alla två 🙈, för så fort jag sa att jag var gravid så suckades det om att då skulle klänningen behöva sys om och det skulle kosta extra. Jag tänkte väl mer att om man hade en skärning under bysten så skulle det funka ändå, men icke då.

Så då gick jag till nån festklänningsbutik, och där var de lite mer positiva. Jag fastnade för två, en rosa och den här blå. Kan man gifta sig i blått? Ja det gjorde jag i alla fall:D Med snörning i ryggen och jäklar vad min frisörska som hjälpte mig med både hår, smink och klänning, fick snöra:D Det var lite sådär att jag fick andas ut och ta tag i en stolpe och sen drog hon. Men på gick den, skönt satt den efter att man vant sig vid att inte kunna andas, hehe, och Lovelia är ju rätt okey ändå, fast det var hon som låg därinne och blev ihoptryckt;)

Jag kunde absolut inte böja mig framåt😜

Jag skulle kunna gifta om mig bara för klänningens skull. Men, det skulle å andra sidan vara enklare och billigare, att bara gå på en fancy fest:D

Så var det med det:) Jag ska gå och duscha nu. Har trotsat den trasiga foten och kört två träningspass idag, först ett på gymmet med lågintensiv träning som gick bra, och sen ett HIT-pass på gymmet med konstiga svåra övningar. Det gick sådär kan man säga:D Där fick jag anpassa riktigt ordentligt och ofta göra enbensövningar. Men vad gör det? Huvudsaken är att man får träna lite. Jag känner mig glad av det.

Idag lånade jag Lovelias fotledsskydd och det gjorde stor skillnad, så det ska jag försöka norpa i morgon med.

Nej, nu måste jag duscha! Hörs snart igen:)