Jag har rätt nära till mina känslor, på gott och ont. Jag kan bli förbannad på en sekund men det går ofta lika snabbt över. Något som jag har väldigt svårt för det är att bli felaktigt anklagad för något. Vad det än är, men speciellt om det gäller något jag absolut aldrig skulle göra, pga mina värderingar och moral.

Med det sagt, för ett par veckor sen var jag, syrran och Helen på Soultrain, minns inte helt när det var, men tror mitten av augusti. En månad sen ungefär. Vi gick vidare därifrån till ett ställe som heter Le Parc. Även kallat Jurassic Park pga åldersklientelet;) Folket där är lite eljest. Men, de har en kul DJ; en dam i min egen ålder, och hon spelar musik som man kan dansa och sjunga med till. Riktig musik säger jag som ogillar det monotona söndermixade som spelas överallt. Jaja, jag är en dinosaurie jag med:)

Där hade vi skitkul. Dansade med massor av folk, både kompisar och okända. Sent på natten gick en tjej förbi mig på väg ut och såg arg ut. Jag tyckte hon var skitsnygg i håret och nästa sekund ramlade polletten ner, det var en bekant. Hon brukar vara ute med sin man så när jag i nästa sekund såg honom gick jag glatt de tre stegen dit han satt och hejade. ”Nejmen HEEEJ, vad kul att se er! Jag såg A precis!”

Han muttrade ett hej eller nåt, jag minns inte, och jag dansade vidare med nån. Sen kom hon in och jag försökte heja på henne med. Blev totalt ignorerad. De satt på var sin sida av bordet och såg så arga och sura ut att jag tänkte att de nog bråkat. Jaja, skiter ju jag i, det är inte mitt problem. Men jag ville ändå heja:) ”Alltså, hej, känner ni inte igen mig?”

”Jo.” Och sen sura miner och ignorans. Jag blev rätt ledsen över det kyliga bemötandet. Helen undrade vad det var för konstiga typer och jag sa att de var bekanta. Det är väldigt ytligt, vi har träffats några gånger bara, men följer varandra på sociala medier sen evigheter. De har också många barn. Sist vi sågs var på ÓConnors för länge sen och då var det han som kom fram till mig. Jag satt med alla fotbollskillar och han kom och kramade om mig, det tog en stund innan polletten ramlade ner då med En av ”mina” killar reagerade till och med på att han trängde sig på mig och reste sig och frågade vem han var och varför han besvärade mig. Jag hade aldrig känt igenom honom, eller henne, om han inte kommit fram.

Jaja, jag blev lite ledsen, tyckte det var märkligt att de satt där och surade när de var ute på lokal. Sen glömde jag det.

I måndags fick jag så plötsligt en tumme upp på messenger. Av henne. Strax en till. Okey?, tänkte jag och kollade när vi senast messat, det var 2012. Tänkte att hon väl tryckt på fel person, och glömde det. Sen höll jag på hela kvällen och städade med ljudbok i öronen. Då stänger jag av ljudet på notiser för annars försvinner ljudet från uppläsaren och det är så irriterande. När jag sent om sider var klar, mitt i natten, så kollade jag mobilen medan jag borstade tänderna.

Jag blev först förvånad, sen chockad och sen så jävla förbannad. Vad fan? Cirka en månad efter att vi sågs, kvart över midnatt en måndag bestämde hon sig för att hon måste delge mig de här anklagelserna. Helt absurda. Jag såg dem tidigare under kvällen, absolut, stället är inte större än så, men jag kunde absolut inte placera dem. Kom ihåg att det här är människor jag inte är mer än ytligt bekant med. Vi har aldrig umgåtts och totala antalet gånger vi träffats är kanske fem. På typ 12-13 år. Jag har varit ute regelbundet i några år nu, så jag känner igen väldigt många, utan att för den sakens skull känna dem mer än till utseendet.

Helst ville jag bara skita i att svara. Men eftersom det är irriterande att bli anklagad för saker jag aldrig skulle göra, så ville jag ändå förklara.

Jag kan inte fatta just precis nånting av det här? Så många frågor! Varför gillra nån slags fälla för att se om jag skulle stöta på honom? Det har jag aldrig gjort förr men nu plötsligt skulle jag vara ute efter det? Och passa på de tre minuter det tar för henne att röka en cigg? Bara för att jag är singel så innebär inte det att jag är ute efter allt manligt på två ben. Dessutom hade jag utan problem kunnat gå hem med valfri snubbe som jag dansade med den kvällen Men jag skulle alltså hellre vilja ha en kille jag vet är gift med en tjej jag känner… logiken på det?

Varför inte vinka om de såg att jag såg dem?

Varför tror hon att hon är gift med Guds gåva till kvinnorna, en superhunk som alla tjejer dreglar över? Varför tror han att han är det?

Varför skulle jag vilja ha en man som jag vet är gift med en tjej jag känner? Varför skulle jag vilja involvera mig med en gift man överhuvudtaget?

Varför var det okey för honom att gå fram till mig på ÓConnors, när jag helt uppenbart satt med ett gäng killar, där vem som helst kunnat vara min partner? Men jag får inte gå fram till honom och säga hej?

Och för tydlighetens skull: dansgolvet är typ fem kvadrat stort. Hon gick förbi mig och när jag vände mig om så satt han en meter ifrån mig. Och tittade på mig så jag omöjligen kunde missa honom. Men det var väl en del i deras fälla

Hur gamla är vi? Hon är vuxen, över 40 och det här känns som något som en tolvåring skulle kunna göra.

Han är en helt vanlig gubbe. Nånstans över 40, väldigt långt från den ”typ” av killar jag finner intressanta. Utan att vara taskig som jag skrev. Men han attraherar inte mig minsta lilla. Om han så var den sista mannen på jorden så skulle jag inte vara intresserad. Av många anledningar.

Så här är det, jag har sagt det förr och jag kommer med stor säkerhet vara tvungen att säga det igen: Män som varit ihop med kompisar, eller bekanta, är inte intressanta för mig. Jag vill inte ha nåns avlagda gamla skräp. Ofta har man ju hört massor om dem av sin kompis, saker man kanske inte ens velat veta

Jag är den tjejen som man skulle kunna lämna sin man hos, naken, liggandes vid mina fötter och be om min kärlek, och jag skulle inte falla. Jag kommer aldrig stöta på en man som är ihop med en kompis. Gör andra tjejer så?

Efter sig själv dömer man andra, är ett ordspråk jag gillar, och jag skulle aldrig göra det. Men kanske att hon skulle….? Just saying alltså.

Mina vänners partners är i min bok totalt ointressanta, off limit. Det vore ju helkonstigt om man gick och väntade på att de skulle göra slut och då sätta in en stöt? Jag ser det som lite incestliknande

Jag tycker om mina vänners partner, i de allra flesta fall, och de blir mina vänner också i olika grad. Men därifrån till att jag vill ha dem är det ett steg som är oöverstigligt.

För den delen, tror ni att hon svarade?

Nej.

Man skulle kunna tänka sig att om man behövde skicka ett mess kvart över tolv en vardagnatt med en anklagelse, över något som hon ansåg hände för en månad sen, så var det intressant med en dialog. Eller? Tydligen inte.

Jag kan ärligt säga att jag är skitförbannad. Riktigt jävla arg. Sådär så det ryker ur öronen. Det kommer gå över, men det är ett sånt jäkla grisigt sätt, hela det här.

Jag kommer inte heja på dem något mera, inte värt liksom, och jag kommer inte heller sörja det. De var ytligt bekanta och nu är de några som jag brukade vara bekant med. Ingen större förlust

Men jag kan liksom inte släppa det sjuka i det. Och jag är genuint ledsen över att någon kan tro något sådant om mig.

Det hela är så dumt!

.

Nu ska jag åka och träna:) Ha en fin eftermiddag:)