För det första, jag tycker det är så övermäktigt svårt att stava till Chicago! Jag får stanna upp varenda gång och kontrollera stavningen, fattar inte varför men minns med värme min gamla lärare i 4-6:an som sa att det var helt okej att ha vissa ord man fick tänka till på, hennes var Kyckling:)

Vi fick skjuts av Robban till Arlanda på måndag morgon, planet gick strax efter tio och vi hämtade syrran vid åtta. Fattar egentligen inte varför vi snålade med tiden, vi brukar vara på plats minst två timmar innan. Även det ett arv av att vara en SAS-familj. Man bara ÄR i god tid.

Vi var framme på Arlanda strax före halv nio, och det gick snabbt att bli av med väskorna. Syrran hade checkat in oss innan, men när man ska till det misstänksamma landet i väst så behöver de ställa lite frågor, som typ: tänker du utföra någon terrorhandling? Har du med dig mer än 10 lax i cash, kommer du tillskansa dig vapen? Osv. Nej på allt.:)

Men det är bra. Jag skulle gärna se att Sverige hade lite tuffare krav för att få komma in, både som turist och som immigrant. Jag har en ny resväska som jag tycker är superfin, och inte använt tidigare, den är rosa pärlemor…. Men så kommer syrran med Musse och jag vill nu byta väska:)

Folk kom fram hela tiden och sa att den var så fin, och absolut ingen kastade ens en blick på min;)

Men jag gillade min ändå:) Kan väl klistra på en Musse Pigg:D

Vi hade fått Fast track biljetter, som alltså inte är något annat än att man får gå i en annan kö, inte riktigt lika lång när man ska genom säkerheten.

Dock så kan man ju säga att personalen där var skapligt otrevliga. Eller en tjej var… (inte SAS-personal!) Hon hade minsann aldrig sett de där biljetterna, och trodde det var till Loungen. Fast både syrran och två killar från SAS som kom förbi, sa det både en två och tjugotre gånger så envisades hon med att de inte kunde släppa in oss. Men jo. Det ska ni. Det här är biljetter som SAS delar ut till sina kunder, så det suger ju rejält att de sen inte funkar, pga att personalen inte känner till dem. De båda killarna och syrran förklarade att de ska spara biljetterna och sen claima SAS så får de betalt. Hon envisades med att vara ignorant och störig. Men fick ju ge sig till sist efter att ha kollat med nån ansvarig:D

Vi kom igenom, så OM ni har sådana här vouchers någon gång, och bli nekade, ni har rätt. Ge er inte.

Syrran muttrade om att det inte direkt var som att hon suttit och klippt och klistrat ihop dem för att kunna spara lite tid i säkerhetskontrollen, vilket jag skrattade gått åt:D

Nåväl, väl igenom så var det snabbt igenom säkerhetskontrollen utan problem, jag som brukar pipa och får backa igenom flera gånger. Glömmer saker som att jag har mobilen i bakfickan, har ett bälte med nitar eller liknande. Ja, det blir fel i huvudet när man är ute på okänd mark:)

Sen gick vi till SAS-loungen och käkade frukost:)

Hade sådana vouchers också:) och de funkade som de skulle. SAS personal är för övrigt oftast trevliga:D (kanske är partisk)

Vi hastade sen iväg till gaten och dör blev det stopp och belägg, mitt boardingkort sa ”hm, njaaaa”. Men det var bara ett missat telefonnummer som fattades, sen blev det insläpp. Sist blev syrran utvald för att göra slumpmässigt test för sprängämnen, men nu var det lugnt. Vi kunde kliva ombord på planet och slå oss ner.

Jag har inga problem med att flyga, speciellt inte om man väl är uppe i luften, så länge som det inte är turbulens deluxe, men jag erkänner villigt att jag alltid är nervös. Det är ju märkligt att de där gigantiska maskinerna kan ta sig upp i luften och sen hålla sig flygande…

Vi kom upp utan problem, till och med utan att det slog lock för öronen, vilket är härligt. Jag tuggar tuggummi för det mesta.

Det tar runt åtta timmar att flyga till Chicago. Det är ganska länge. Det lustiga är att det med tidsskillnaden bara skiljer två timmar i tid när man väl är på plats.

Vi fick finfin service av jordens gulligaste purser, och resan gick smidigt. Inte en skakning. Vi kollade på film, först Guardians of the galaxy 3, och sen Vaiana. Vi slog igång samma film , samtidigt för man blir så splittrad annars och kikar över på den andras skärm. Vi roade oss också med att spela spel, så nåt ordspel och lite frågesport blev det.

Maten var supergod, något jag alltid tycker den är, och efter att ha hört syrran berätta om hur noga de är med allt runt den så fattar jag mer. Hon jobbar nära de som utvecklar allt runt måltiderna, som vilka förpackningar som funkar bäst, vilken mat som smakar bäst på 10 tiden meters höjd osv.

En kyckling pasta som var ofantligt god! Och sen innan landning fick vi en varm smörgås som också var väldigt god.

Sen sov vi några timmar, så gott det går, och vips var vi framme! Tjoho!

Klockan var runt halv ett lokal tid.

Eftersom vi sist vi var i USA tog det lugnt och gick på toa innan vi skulle igenom passkontrollen och därmed hamnade sist i en två timmarskö, så gjorde vi inte så nu, utan gick raka vägen och det tog bara några minuter innan jag stod framför Officer Rodriguez, en stilig, biffig kille som såg ut att vara tagen direkt ur en film, och lämnade mitt pass till honom med knän som skakade en aning inför hans granskande blick. Han pekade på kameran och tog en bild, sen frågade han vad mitt ärende var, och jag pep att det var Holiday, och att vi skulle bo på hostel i Chicago. Han frågade vidare om jag reste ensam och jag sa att det var jag och syrran, så då vinkade han fram henne med. ”Sisters, okey”.

Fingeravtryck och lite vånda, man vet aldrig, får de taskiga vibbar av en så åker man ju i finkan typ. INGEN stämpel i passet till vår bedrövad, vad ska man då ha det till liksom…?

Våra väskor kom och sniffades igenom av hundar och sen var vi klara. Pust. Jag är tämligen lost på flygplatser så allt med det är syrrans ansvarsområde, och hon hade kollat upp det mesta innan. Vi letade reda på ett tåg, som tog oss till en annan terminal och där letade vi runt en stund innan vi hittade rätt. Biljetterna köper man i automater, med kort eller cash och sen klev vi ombord. Vi var tvungna att fråga en polis var sjutton vi skulle byta för att ta oss till Fullerton där hostelet låg, och han sa att de flesta brukade åka den blå linjen till Washington station och där byta till valfri linje. Ok, så då gjorde vi så:)

Det är på den lilla Loopen man får kika för att få ihop det om man kollar på kartan. Det är downtown.

Vi trodde vi skulle behöva gå en bit utomhus men det visade sig vara genom ett köpcenter någon minut. Sen på den bruna linjen till Fullerton och där klev vi sen av, och stod och såg oss omkring en lång stund. Hm, vilket håll? Med hjälp av kartan och screenshots så hittade vi rätt håll och det tog oss tio minuter att rulla väskorna till Getaway hostel:)

Den blå dörren gjorde det enkelt att hitta, kanske även flaggorna och skylten, men mest dörren. Den var en av de saker som gjorde att det såg så trevligt ut. Vi kom fram hit runt tre-tiden på dagen, så det tog lite tid. Men mest för att det är knöligt första gången när man inte hittar rätt tåg och väg. Det gick otroligt smidigt och vi kom inte fel en enda gång, ovanligt nog.

På vägen såg vi massor av Halloweendekorerade trädgårdar och imponerades enormt av framför allt de tre meter höga skeletten!

Jag vill ha ett! En tjej som gick förbi talade om att hon kollat upp vad de kostade, och det var 289dollar på HomeDepot, alltså runt 3000kr, i Sverige hade det ju kostade typ det dubbla. Bara för att liksom. Vi letade efter en sån butik men den vi hittade hade inga. Lika bra för det hade varit knepigt att få hem:D

Nästan alla hus har en trappa, och det blir ju superfint att dekorera i en sån. En del hus hade inget alls medan andra hade både ljud och ljuseffekter. Många körde på den snällare varianten, även kyrkorna, med halmbalar, pumpor och majskärvar. Det ser otroligt mysigt ut!

Jag lägger alla halloweenbilder i ett eget inlägg sen.

Vi installerade oss på vårt rum, testade sängarna, gick på toa och bytte om. Syrran hade klänning och jag tunna mjuka byxor, nu blev det jeans, det var lite kyligt. Sen traskade vi tillbaka till stationen och åkte ner till city. Åkte hela The loop runt, och klev sen av på måfå. Sen gick vi och kollade. De här husen kan man inte undgå att lägga märke till. Ser ni?

Det är lägenheter uppe och parkering nere:)

Floden som går igenom är väldigt grön i färgen, syns inte så bra men den har en väldigt cool färg.

Broarna skakade när man gick över, speciellt den där spårvägen också gick, då kan jag lova att vi nästan spring över, pipande av förskräckelse till lokalbefolkningens förtjusning:D Det var dessutom högt över vattnet, iaf 20 meter, och till råga på allt består gångbron av ”skivor” med skarvar mellan så man såg rakt ner. Inte mer än en halv centimeter skarv förvisso men ändå;)

Vi skulle över en gata och var på väg när vi insåg att vi inte skulle hinna över, deras övergångsställe talar om när det är typ 15 sekunder kvar innan det blir rött. Eller de har inte röda och gröna gubbar, de har en vit gubbe som går när man får gå och annars står det stop i rött. Tror jag:D Det finns heller inget ljud, vi har ju det där tickande ljudet men här är det tyst. Det gjorde att vi, och alla andra också, konstant missade när det slog om till grönt, och att man liksom hajar till, tar ett steg bakåt och sen går fram:D Alla ser lika förvånade ut varenda gång.

Vi var på väg över men ångrade oss och en kille bakom oss på cykel tvärnitade han med. ”Shit I was following you guys, I didn’t look at the light”

“Fan sorry, it was not meningen!”

Han skrattade och berättade att han var från Californien och inte riktigt visste var han fick cykla och hur och så snicksnackade vi lite om det. Sen halade han upp sin mobil och tog en bild på sitt långfinger, och vi kollade till, och sen skrattade vi när vi fattade.

”Sorry, I’m Mexican and I just have to do it every time I see something with him!”

“We agree!”

Så gjorde vi samma lika, för vi är barnsliga:)

Den röda bilens folk skrattade och gav oss en tumme upp:D

Vi gick och gick och kom sen på att vi inte sett ett enda McDonalds! Va? Det är ju vår huvudföda utomlands? Wi-Fi fanns det inte så gott om, men Starbucks hade och vi lånade lite och screenshotade kartor. Det fanns, men inte så många. Vi hittade till sist, då var klockan runt halv åtta och de stängde åtta! Hallå? Vad är det här för storstad? Överlag var det extremt lugnt och lite folk ute där på måndagen. Knappt nån trafik! Vi var nere på stan från kanske femtiden och framåt tio, och det ekade nästan. På den här McD:n hade de plastsugrör!

Och plastmugg. Ibland har jag lite svårt för det här med att vi i Sverige ska plastbanta så förbannat när ingen av de stora länderna gör det. Vi gör inte så stor skillnad. Jag avskyr sugrören i papper, de blir soggiga på en gång för att inte tala om bestick i trä….fy fan. Det finns inga sugrör som är bra förutom de i plast, så är det bara. Jag kan låta bli, vilket jag gör oftast, men oj vad gott det var att få dricka i ett riktigt igen! Jag borde tagit med mig hem.

Personen som gick runt och var nån slags vakt, hade skyddsväst på sig, och handfängsel redo, så man fattar ju att det kan vara en aning stökigt, men vi såg NOLL av det. Tvärtom kändes Chicago som en småstad.

Så småningom drog vi oss hem, efter att ha knatat runt, men det var ju inget öppet längre. Vi fick ihop en hel del steg trots att det bara blev en halv dag:)

Vi åkte tillbaka till hostelet och kollade runt lite där, och gick sen upp på rummet för att surfa efter info. Planera morgondagen och lite sånt:) det gick sådär…

Vi var skapligt trött och mosiga och det tog inte lång tid innan vi bestämde oss för att sova.

Sängen var skön som sjutton, jag låg uppe, men den knirrade och gnisslade rejält när jag vände mig, så jag låg still:D Jag brukar snurra från sida till sida för jag får ont i axeln men tydligen var madrassen perfekt mjuk för jag vaknade i samma position jag somnade. Lite var jag såklart rädd för att ramla ner också, som jag nog aldrig gjort i hela mitt liv;)

Vi ställde klockorna på åtta, frukost serverades mellan 7-9.30 så det kändes bra. Sen somnade vi som två stockar. Återkommer med resten sen:)