I går var jag och syrran på bio:) Det händer typ aldrig för det är inget jag prioriterar. Senast hon och jag såg en film var nog näst sista Bondfilmen:D Sist jag var på bio var i våras när jag gav Robban, Corrinda och Novalie det i födelsedagspresent. Jag såg Indiana Jones med Robban och Guardian of the Galaxy med Corrinda. Med Novalie skulle jag se FastX, men sen gick hon med sin kille och jag ville inte följa med då. Vilket jag var glad för i efterhand eftersom det tydligen slutade med en cliffhanger, och sånt gillar jag inte. Nästa film kommer om allt för länge.

Nåväl. Idag var det på vår lilla pytte-biograf som visar de lite smalare filmerna, Fyrisbiografen. Och vi såg filmen om, och med, Imperiet. The Rise and fall of an empire, typ:)

Eller Ett hjärta är alltid rött.

Jag var ung tonåring när Imperiet bildades. Rymdimperiet startade 1981 som ett sidoprojekt till Ebba Grön När Ebba gick i graven bytte de namn till bara Imperiet 1983 och där nånstans började min kärlek spira:)

Jag var tretton. Deras första album minns jag inte att jag spelade, men några av låtarna är gamla godingar, som Rasera, Guld och döda skogar, och såklart Höghus, låghus, dårhus:)

Sen kom ju låtarna på ett pärlband och alltså som jag har älskat dem.

Du ska va president har vi hoppat till på massor av skoldanser:) och Märk hur vår skugga ryser jag av varenda gång. En annan låt jag måste släppa allt jag har får händer och bara lyssna på är Bibel. Nästan alla deras låtar är innerligt älskade av mig, då och fortfarande. Jag sjunger ofta på olika strofer från deras låtar som exempelvis: ”Han lydde bara order och sitt land”, det är från Balladen om en amerikansk officer. Eller så muttrar jag att det är som ett jävla ”Höghus, låghus, dårhus” här hemma;) Eller när nån frågar var något är, så kan jag brista ut i ”Var e vargen???” Jag sjunger också Balladen om briggen Blue Bird av Hull, och Saker som hon gör.

Haha det finns en Imperiet-line för varje tillfälle:D

Thåström har en magisk röst, och jag har varit så kär i den mannen:D

Han var farlig, rå och något jag inte kan sätta ord på. När han ormar sig runt mikrofonstativet så är det obehagligt och makalöst engagerande. Pulshöjande;) När han spänner blicken i publiken och visk-vrålar så är han fanimej som en lejontämjare.

Fast han är långt ifrån bildskön så gör hans utstrålning och karisma honom snygg så man tappade andan. Ni som håller med vet exakt hur jag menar och ni andra säger: WTF? Är hon dum eller?

Den här bilden är grynig, men ville inte bli bättre, och här är han som allra snyggast♥

Jag tjatar ju alltid om att det är RÖSTEN jag faller för och har man hört den här killen sjunga och gillar det så är det en hög ribba för alla andra att ta sig över:D

Jag var femton när jag såg dem första gången. Jag vet inte om det var den gången eller nästa som de var FYRA timmar sena på grund av nåt kravallstaket som inte kommit fram. Det var på en av nationerna i Uppsala, fullt och råddigt som fan. Lugnt och mysig stämning i publiken trots att det var länge att vänta. Mest snubbar, och så jag och Helen:D

Efteråt fick vi komma in i nån loge där de hängde. Jag minns inte riktigt hur eller varför. Det var säkert nån signeringskö eller nåt, men det var inte igår direkt:D Jag minns däremot tydligt hur jag frågade Thåström var de skulle spela nästa gång och han kikar upp på mig under den där svarta luggen, ler mjukt och svarar: ”Malung. Vill du följa med?”

Haha, han är tolv år äldre än mig, så han borde ha varit runt 27 och i mina ögon en mycket äldre man:D:D:D:D Jag blev livrädd att han skulle hiva in mig i bussen och sen dra;) Idag önskar jag lite att jag hängt med;)

Men ni ser ju hur han ser ut♥

Nåväl, filmen var det!

Vi var där i god tid, det är onumrerade platser och man vill ju sitta bredvid varandra och inte längst fram. Filmen är en och en halv timme lång ungefär, och på den tiden hann man både skratta och gråta lite. Mycket känslor. Mycket jag visste men antingen glömt eller inte fattat eftersom jag var så pass ung. Som att det var så stort att de spelade i Nicaragua och att de var där med Olof Palme. Att Palme bett om att få säga några ord innan de spelade på ANC-galan. Bara att Sverige faktiskt stod upp emot stormakterna på dåtiden är mäktigt. Lilla vi, som enda(?) land  öppet visade vår ställning till apartheid. Politikerna visade det öppet. Idag vågar de inte ens utvisa grovt kriminella, för nån kan ju bli kränkt då, eller nåt.

Det var sorgset när de berättade om de olika uppbrotten, hur medlemmarna blivit oense och hur de blivit blåsta på i princip alla pengar. De brydde sig inte om pengarna, de spelade för att det var kul, men NÅN har ju skott sig på dem. Tårarna trillade lite när de spelade en del låtar, och sen skrattade man över att de var så tafatta och kaxiga i intervjuer. Och så suckade man över hur snygg Thåström var. Och förbluffades över hur snygga både Per och Fred är idag:)

Jaja, jag är ytlig jag vet.

Filmen ger en fin bild av både Imperiet och är också ett stycke 80-tals historia, ett tidsdokument.

Om ni gillar Imperiet – se den. Om ni gillar Ebba Grön – se den, för det börjar ju där och är en del scener med från deras tid. Jag skulle kunna se den igen:)

Nu sitter jag såklart med Imperiet i lurarna och myser:D och är sådär nyförälskad i dem och deras låtar. Tack för det ♥

Jag sa till syrran att jag måste ge en stor eloge till mamma, för vad jag kan minnas klagade hon aldrig på den höga musiken som både syrran och jag bjöd på. Jag borde ha kommit ihåg det i så fall, för det är ju gångerna man blev sur man minns bra sådär;) Jag spelade hårdrock och syrran mer synth och engelska popband.Rummen intill varandra och så högt att vi överröstade den andre.

Jag misstänker att mamma inte var helt överförtjust i Imperiet, och ändå lät hon oss ha vår musk i fred. Det är jag tacksam för, musik har alltid varit en viktig del i mitt liv:)

Vad tycker ni om Imperiet? Berätta:)