Jag har en liten ynklig konvalescent här hemma, hon heter Doris och har opererats för några dagar sen♥ Lilla gumman.

Hon hade några knölar i juvret som skulle bort, och samtidigt passade vi på att kastrera henne. Inte för att hon inte ska kunna få valpar utan för att det tydligen minskar risken för återkommande elände relaterat till reproduktionsorganen. Det är ju märkligt ändå det här, att de organ som är tänkta att GE liv också är de som tar liv. Potentiellt, för det är ju ofta det går bra också, både för människor och djur. Jag kan inte ett skit om hundar, Doris är min första hund och vi har inte haft djur alls under min uppväxt. Jag får köra Learning by doing. Det enda jag vet är att Doris har varit en fullt frisk hund i sina nio år och inte behövt åka till veterinären mer än när hon som liten fick några fula vätskande sår i fejset som behövde lite salva för att bli bra. Förutom det har hon alltid mått bra, möjligen ett getingstick eller ont i en tass nån gång men aldrig nåt annat. Hon har inga problem med magen, man kan enkelt byta foder hur som helst och hon äter allt, och då menar jag ALLT, utan att bli risig i kistan. Sen är hon ibland ruggigt selektiv med sitt eget foder, helst när jag köpt en stor säck, då blir det ofta plötsligt äckligt och oätligt;)

Men nu – knölar som måste bort. Total kostnad för det blev strax över tio lakan. Med försäkring. Plus kastrering. Den kostade 3900kr om man gjorde den i samband med den andra operationen och det var ju lika bra, när hon ändå var sövd.

Eller inte tio tusen plus kastering, det blir fel, det hela totalt gick loss på över tio tusen.Tusen spänn för att kolla upp knölarna, 3900kr för kastrering, och resten i självrisk 1900kr plus 15% av det totala beloppet. Aldrig kollat så noga på min försäkring, i ärlighetens namn, men fick ont i magen av de där 15%. Vad fan, det är ju sjukt? Jag betalar skapligt bra med pengar i försäkringspremier, men lika fullt ska de ha 15% utöver självrisken. Det känns ju då som att självrisken inte skulle behövas? Det blir tårta på tårta. Jäkla utsugare.

Efter att ha frågat på instagram visade det sig att det var var fullt normalt, många hade plus 25% så jag får väl bara bita i det sura äpplet.

Jag håller mig så långt bort från djursjukvården som det går, av den anledningen. Skulle det vara något akut så får man ju åka in, det har jag fått göra med katter förr, men är det inte akut så avvaktar jag. Jag har också ett katastroftänk gällande djuren. Det grundar sig såklart i de gånger jag åkt iväg med katter och fått en dödsdom och varit tvungen att ta ett beslut snabbt på avlivning. Det fattar ju jag med, på samma sätt som jag fattar att allt inte är en dödsdom. Man kan åka till veterinärer och faktiskt få ta med sitt djur hem igen. Men det är oerhört tufft, och jag har inte varit med i den här omgången utan överlämnat det till främst Patricia, som tagit på sig att åka dit med Doris. Hon åkte dit för undersökningen, och sen har hon haft all kontakt med kliniken. Robban körde dit Doris på operationsdagens morgon och Patricia hämtade hem henne. Jag har blundat som en liten unge och skjutit ifrån mig allt ansvar. Väl medveten om att allt ansvar likafullt vilar på mig, men otroligt skönt att få dela det med någon. Några. Alla barnen har ställt upp så fint så att jag blir alldeles tårögd vid tanken på det.

Här har hon precis kommit hem, helt groggy och deppig.

Allt gick fint. Hon är i finfint skick, bra kondition, bra hjärta&lungor, fina tänder, klorna ok, allt såg bra ut. Jag vet ju att hon mår bra, och det är inte som att jag behöver en veterinär för att berätta det, men det är nu bekräftat av expertis också 🙂

Såren är ju en annan femma. Det här är löjligt, jag har jobbat i vården, inte med såromläggningar förvisso för det var inte min arbetsuppgift men jag har ändå varit med om hundratals som assistent, jag har lagt om annat, som tracheostomier och vanliga stomier för den delen på pyttesmå bebisar, jag har opererats flera gånger själv och lagt om mina egna sår, jag har plockat bort stygn, jag borde inte tycka att det är obehagligt med Doris sår. Men det gör jag. Hon har ett plåster på magen som ska bort idag och jag gruvar mig för det, jag vill inte vara där och peta i det. Det ena lyckades hon få loss själv första natten, men det andra sitter som gjutet. Jag försökte pillra loss det lite igår så det skulle börja lossna av sig själv, och det gick inte alls. Hennes rakade mage är så mjuk och plåstret sitter så fast att det gör ont i mig när jag drar i det. Jag VET att såret inte kommer spricka upp av att jag tar bort plåstret, men det är vad jag ser framför mig. Jag ska prokrastinera det lite till, så kör jag sen.

Doris verkar må helt okey, och det har hon gjort hela tiden. Hon vill ju ligga ute och det fick/får hon inte så det är hon ledsen över såklart. Hon gick hela tiden till sina favoritplatser och la sig, på gräset och under vinrankan i rabatten. Hon totalvägrade att få på sig tratten, det försökte de med på sjukhuset och gav upp. Hemma kändes det taskigt att ens testa och vi tog på henne en pyjamas i stället. Klockan var lite för mycket för att åka och handla och jag trodde att tratt skulle funka, annars hade jag ju preppat. Pyjamasen för barn sattes på med dragkedjan uppe på ryggen och den satt fint, för säkerhets skull tejpade jag med silvertejp så inte kedjan skulle öppna sig. Hon kröp in under min säng för att sova på natten och jag som sover väldigt lätt hörde henne inte alls, mer än att jag vet att hon var uppe och rörde sig en gång. På morgonen klev jag på pyjamasen. Då hade hon på något outgrundligt vis lyckats krångla sig ur den, tejpen satt kvar och det är bara en liten halsringning att böka sig ut igenom. Nyopererad. Skillat ändå;)

Nervös som fan fick jag titta på hennes mage, tänkte att nu är väl allt öppet och trasig där, men det såg fint ut. Jag åkte och köpte en body till henne, och eftersom hon inte ville äta så handlade jag både grytbitar, skinkschnitzel och nån sån hundmat i burk, som katternas Sheba typ. Hon äter normalt enbart torrfoder, och sånt som vi äter då. Älskar paprika bland annat:)

Hon vägrade äta även köttet och då blir man ju orolig. Patricia pratade med sjukhuset som sa att den ena av medicinerna hon fått med hem kunde göra henne illamående så den kunde vi sluta med. Hon såg verkligen ut att må illa, kväljde och hulkade lite, och vi erbjöd vatten och olika slags mat. Nope, hon ville inte ha. Förrän hon ville ha:) Då plötsligt glufsade hon i sig grytbitar med förtjusning och sen dess äter hon som vanligt.

Vi hade satt på henne en t-shirt i väntan på bodyn, med en gummisnodd som samlar upp överskottstyg på ryggen, den sitter perfekt när man har uppsikt över henne. Hon kommer inte åt såren bara sådär, men får hon lite tid på sig så kan hon skava upp den. Den får vi varva med, för det är inte alltid man(de andra) hinner med att fälla upp luckan över rumpan och hon har redan kissat på den två gånger. Jag trodde den skulle torka efter tvätt på två röda men icke det. Tar en halv evighet, och jag borde alltså ha köpt två, men t-shirten duger. När hon fick på sig bodyn första gången suckade hon tungt, sen gick hon fram för att kolla sig i spegeln och tyckte kanske att hon såg ok ut, för hon har inga större problem med den:) Nu är hon ute på tomten, jag sitter och skriver ute, och då kan jag låta den vara uppfälld, den sitter ändå så tajt över magen att hon inte når.

Hon ska ju hålla sig lugn, och det är inte helt lätt med det där yrvädret. Hon hoppar upp i soffan fast hon inte ska, vi försöker lyfta henne men hon måste få vara lite i fred också, hon är så less på att ha oss i hasorna;) Med tanke på vad det kommer kosta om det blir några komplikationer så är motivationen att hålla henne lugn extremt hög;) Samtidigt måste hon få vara nöjd också.

Jag har varit hatad av henne, eller snarare har jag varit en svikare i hennes ögon. Den blicken är inte kul, när hon tittar på mig och man ser att hon undrar ”varför?” Hon mådde ju bra, hade inga problem med knölarna, och nu mår hon skit. Det fattar man ju att hon inte tycker det är schysst. Jag har också gett henne medicin som hon hatar, så första dagarna var jag inte på topplistan, inte ens i botten av den. Trixie var den hon tydde sig till. Det är på hennes rum hon varit när jag varit i husvagnen och det var dit hon tog sin tillflykt nu. Förutom att hon ville sova för natten inne hos mig. Nu ska jag ju ta bort plåstret så lär behöva ladda med den där skinkan i frysen. Hur fan löser man ens upp limmet på bästa sätt?

Jag rycker alltid plåster så fort jag kan, tycker inte om att de sitter längre än absolut nödvändigt och är snabb att få bort dem, främst för att såret behöver syre för att läka men även för att ju längre ett plåster sitter ju svårare blir det att få bort det. Inte i dag kanske, men förr. Så fort det slutat blöda ryker det, om det inte sitter på ett sånt ställe att plåstret behövs för att skydda så man inte sliter upp såret igen. Men det här skulle sitta till idag. Och jag fasar:D
Hon visar gärna upp magen, vill att vi ska klia och klappa, jag anar att det kliar skapligt bra när det läker, vet ju hur det känns liksom. Vi står till tjänst, såklart, och även om vi inte rör såren så är det nog skönt för henne.

Ja, så nu är det fullt fokus på Doris. Jag får rå-panik så fort hon beter sig underligt, och blir löjligt glad när hon beter sig som vanligt. Det är höga dalar och djupa berg, fast tvärtom då;) Nu ska hon och Novalie ut på promenad, då blir hon superlycklig, svansen går som en propeller.

Jag hade planerat helt annorlunda, vi skulle vara i husvagnen både förre veckan och denna, men nu kan jag inte det. Kanske framöver i veckan, men det beror ju på henne. Sen ska Jamie på cup och snart börjar skolan. DET är inte klokt. Kanske ska jag åka dit helt själv när han är på cup? Det skulle kunna bli … antagligen tråkigt som fan, men kanske kan få med nån annan. Lovelia annonserade lite att hon kunde tänka sig att haka på så vi får väl se.

Håll lite tummar och tår över att allt går smärtfritt och utan komplikationer för Doris nu är ni snälla ♥

Och över att jag får loss det där jäkla plåstret enkelt och bra:D